Blogginlägg från februari, 2026

Neil Sedaka (1939-2026)

I MIN SERIE MED MINNS-ARTIKLAR, där jag uppmärksammar nyligen avlidna pop- och rockpersonligheter som jag har haft ett speciellt förhållande till, dyker det ofta upp personliga minnen av udda karaktär långt från de vedertaget allmänna. Det gäller även i NEIL SEDAKAS fall vars död kablades ut i morse och underhöll mina tankar under hela min promenad till och från bageriet för inköp av det sedvanliga helgbrödet. För mig var Sedaka först och främst en låtskrivare av extremt simpla poplåtar i decennieskiftet mellan 50- och 60-talet. Men han gjorde också en uppmärksammad comeback som artist på 70-talet med mer seriöst musikaliska kvalitéer.
   Sedaka inledde sin artistkarriär redan 1957 och som låtskrivare blev han en profilerad pionjär av låtskrivarkollektivet på Brill Building i New York. Där satt ofta team av låtskrivare och skrev hits på löpande band, Goffin/King, Mann/Weil, Barry/Greenwich, Pomus/Shuman, Bacharach/David, Leiber/Stoller är några. Sedaka slog sig ihop med Howard Greenfield och skrev ”Happy birthday sweet sixteen” och ”Breaking up is hard to do”, två tydliga exempel på pophits, och många andra. Låtar jag i unga år minns tidigt på Tio i Topp och från min svenska horisont trodde att jag hans namn var ”Nils Sedaka”.
   Hits var Sedakas tidiga ambition som låtskrivare men han ville också bli respekterad som artist och efter ett 60-tal utan större uppmärksammade hits satsade han seriöst på 70-talet i en mer vuxen genre. Under några år spelade Neil in sina skivor i England. Albumet ”Solitaire” (1972) missade jag men det var där, i Stockport utanför Manchester, han träffade och började samarbeta med musikerna som vid samma tidpunkt skulle bilda det nya spännande bandet 10cc.
   Neil sökte sig våren 1973 till England igen för inspelningar av nästa album, ”The tra-la days are over” vars titel skvallrar om att han nu vill lämna tonårspopgenren bakom sig och ta klivet in i den mogna vuxenvärlden, och resultatet är häpnadsväckande. Albumet, med hela 10cc-bandet i kompet, är det enda Sedaka-album jag behöver äga. 10cc gav gamlingen Sedaka (34 år!) ett spännande och intressant sound.
   Fortfarande samarbetade Sedaka tidvis med Greenfield som textförfattare men också med Phil Cody som tillsammans med Neil ungefär samtidigt gjorde en helt annan minnesvärd insats i popvärlden. På den engelska utgåvan av ABBA:s "Ring ring" hade Sedaka/Cody uppenbart hjälpt till med den engelska texten.
   Efter tra-la days-åren var Neil Sedaka kommersiellt på en helt annan nivå, skrev kontrakt med Elton Johns bolag Rocket och återvände till USA där han i fortsättningen spelade in skivor med amerikanska studioproffs och producerades 1977 av George Martin. Men det är samarbetet med 10cc som väger tyngst i mitt medvetande.
   Neil Sedaka avled igår 27 februari 2026.

/ Håkan

Covers: Helikoptern

HELIKOPTERN: One more before we go (Helikoptern, 2018)

STOCKHOLMSBANDET HELIKOPTERN, MED RÖTTER från 70-talet, tog god tid på sig att ge ut ett album. Startade som ett band med originalmaterial på repertoaren, gav ut en singel (den Lasse Lindbom-producerade ”Pappas dotter”) på EMI 1983, men har på senare tid koncentrerat sig på covers.
   Efter en lång paus återförenades Helikoptern 2018, som då hade förvandlats till en trio (Ulf Eggefors, bas, Jörgen Norlund, trummor, och Håkan Krusnell IX även känd som Håkan Eriksson, gitarr), och med hjälp från en rad svenska celebra profiler (+engelsmannen Billy Bremner) gav bandet ut minialbumet ”One more before we go” med enbart covers från r&b-genren.
   Nisse Hellberg har varit rådgivare på inspelningarna som genomfördes i Music-A-Matic-studion i Göteborg och The Planet of Noise Mobile Recording Unit studios i Eriksdalsskolan Stockholm. Producerades av Sator-medlemmen Chips Kiesbye (och Henryk Lipp), som jobbat mycket med Nisse och Wilmer X under senare år. Inte oväntat är det röjig rock'n'roll-osande Wilmer-hålligång, inte minst när Jalle Lorenssons munspel kryddar arrangemangen på två låtar, bland annat Wilko Johnsons ”20 yards behind” som Nisse dessutom sjunger.
   Alla låtarna på det här minialbumet, förutom den instrumentala ”Peter Gunn”, sjungs av gästsångare där namn som Dregen och Janne Oldaeus har en överraskande position. Gitarristen Oldaeus spelar faktiskt slamrigt piano på Mickey Jupps ”Juppanese”-låt ”If only mother”.
   Andra sångare som imponerar i den röjiga miljön är Sator-sångaren Kent Norberg, Gabbe Von Dahn. Chips och Billy Bremner. En fantastiskt levande produktion med mycket hårt tempo.


Peter Gunn (Henry Mancini) 2:05
1958. Från albumet "The music from Peter Gunn" med låtskrivaren.
20 Yards Behind (Wilko Johnson) 2:03
1975. Från albumet "Down by the jetty" med Dr Feelgood.
In My Chair (Bob Young/Francis Rossi) 3:06
1970. Singel med Status Quo.
Hard Drivin' Man (J. Geils/Peter Wolf) 2:05
1970. Från albumet "J. Geils Band" med The J. Geils Band.
Dirty Water (Ed Cobb) 3:10
1965. Singel med The Standells.
I'm A Believer (Neil Diamond) 3:20
1966. Singel med The Monkees.
If Only Mother (Mickey Jupp) 3:18
1978. Från albumet "Juppanese" med låtskrivaren.
Somebody's Gonna Get Their Head Kicked In Tonight (Jeremy Spencer) 3:13
1969. Singel-b-sida ("Man of the world") med Earl Vince And The Valiants (Fleetwood Mac).

/ Håkan

25 FEBRUARI

George Harrison föddes 25 februari 1943 i Liverpool.

1943
GEORGE HARRISON föddes i Liverpool, England.

1957
Låten ”That'll be the day” med THE CRICKETS spelas in.

1972
NICK DRAKES album ”Pink moon” släpps.

1978
BRUCE SPRINGSTEEN spelade in låten ”Badlands”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #15 "Hasten down the wind"

LINDA RONSTADT: Hasten down the wind (Asylum)
Release: 9 augusti 1976

BLANDNINGEN AV UNIKA ORIGINALLÅTAR, några gamla covers och mer udda låtmaterial från förr pryder ”Hasten down the wind” mindre än ett år efter det förra albumet, ”Prisoner in disguise”. Ingen John David Souther-låt den här gången men två nya spännande låtskrivarnamn gör entré i Lindas värld och hon står själv som låtskrivare på två låtar, det måste bedömas som exklusivt ovanligt.
   På det här albumet börjar framtidens tämligen fasta kompband formera sig. Bredvid Andrew Gold, som gör sitt tredje Linda-album, finns basisten Kenny Edwards, steelgitarristen Dan Dugmore och gitarristen Waddy Wachtel gör entré på allvar medan trumjobbet växlar mellan rutinerade Russell Kunkel och Michael Botts (Bread). ”Very special thanks to Andrew Gold and Kenny Edwards for all their help” heter det som vanligt. Även Edwards, som var Lindas kollega på 60-talet i Stone Poneys, gör sitt tredje album med Linda.
   Låtskrivarmässigt är Karla Bonoffs tre bidrag det största och mest överraskande utropstecknet på albumet. Så gott som okänd, 1970 var hon visserligen medlem i Bryndle tillsammans med Andrew Gold och Kenny Edwards, ger hennes låtar en sammanhållande prägel på Lindas hela album.
   Karla hade ju också en egen karriär som artist att tänka på, gjorde solodebut 1977 med albumet ”Karla Bonoff”, producerad av Kenny Edwards och med en musikalisk omgivning som nästan är identisk med Lindas skivor. Naturligtvis la jag händerna på den skivan, som bland annat innehöll samma tre låtar som hon hade skänkt till Linda, i skivbutiken.
   Karla finns själv med på ett litet hörn på ”Hasten down the wind”-albumet, hon körar på två av sina tre låtar, men det finns ingen notering att hon redan här har kontrakt med sitt kommande skivbolag Columbia.
   Ett annat mycket viktigt låtskrivarnamn, Asylum-kollegan Warren Zevon, bjuder på sitt första (men inte sista) bidrag till ett Linda Ronstadt-album. Hans mycket fina ballad ”Hasten down the wind”, med David Campbells stråkarrangemang och Don Henleys körsång som läckra detaljer, är en höjdpunkt på albumet. Låten, som enligt förlagsnoteringen skrevs 1973, hade fått sin premiär på Zevons eget album ”Warren Zevon” bara två månader innan Linda gav ut sin version. Från det albumet skulle Linda plocka fler Zevon-låtar framöver.
   1976 var Peter Asher sedan flera år tillbaka Lindas både manager och producent och var säkert tillsammans med Linda ansvarig i urvalet av låtar till det här albumet. Och tillsammans har de i ett fall letat långt bak i historien. Ursprunget till "The Tattler" hette i original "You Can't Stop a Tattler-Part 2" och spelades in redan 1929 av gospelbluessångaren Washington Phillips men hans version gavs inte ut förrän 1971 på samlingsalbumet "This Old World's in a Hell of a Fix" tillsammans med andra gamla artister som Fred McDowell, Blind Lemon Jefferson, Skip James och Robert Wilkins.
   Lindas version och arrangemang bottnar i Ry Cooders tolkning 1974 på sitt album ”Paradise and lunch” som förklarar varför Cooder och hans producent Russ Titelman har fått låtskrivarcredit här.

DET FINNS YTTERLIGARE EN LÅT på ”Hasten down the wind” med gospelkänsla, ”Down so low”. Med åtta personer i kören bakom sig försöker Linda upprepa kraft och styrka från Mother Earth-sångerskan Tracy Nelsons röst, som brukade jämföras med Janis Joplin, och lyckas ganska bra med både arrangemang och sång.
   Countrytendenserna från tidigare skivor är på ”Hasten down the wind” ganska nedtonade. Inte ens i tolkningen av Willie Nelsons ”Crazy” tänker jag på country, snarare cool jazz med ett soft pianospel av Clarence McDonald.
   Däremot gör reggaetakterna debut på några låtar. Allra tydligast på ”Give one heart” från skivbolagskollegorna i Orleans ett år gamla album ”Let there be music”. Även versionen av ”Rivers of Babylon”, från den jamaicanska rocksteadygruppen The Melodians repertoar, kan väl räknas in i den genren. Enligt omslaget spelar Waddy Wachtel ”reggae lead guitar” på låten. Linda gör låten helt acappella tillsammans med Andrew Gold och Kenny Edwards och den versionen är ungefär tusen gånger mer personlig och spännande än den Boney M skulle få en världshit med två år senare.
   Med sitt lilla mexikanska arv i blodet sjunger Linda en hel låt, minus ett mellanparti på engelska, ”Lo siento mi vida” på spanska skriven tillsammans med sin pappa Gilbert som hade både mexikanska och tyska rötter i sitt ursprung. Låten framförs väldigt emotionellt och akustiskt lågmäld med en gråtande steelguitar i ljudbilden. Linda skulle 1987 göra ett helt album på spanska, "Canciones de Mi Padre" (som faktiskt betyder "Songs of My Father") med hjälp av bland annat sina bröder Mike och Pete.
   ”Hasten down the wind” innehåller en majoritet av långsamma och stundtals känslosamma låtar där Linda som sångerska ger kraftfulla vibrationer.

/ Håkan

Covers: Chrissie Hynde

CHRISSIE HYNDE: Standing in the doorway: Chrissie Hynde sings Bob Dylan (BMG, 2021)

CHRISSIE HYNDE HAR UNDER SIN ”SOLOKARRIÄR” ägnat mycket tid och lust åt covers. Det började 2019 med det jazzexperimentella albumet ”Valve Bon Woe”, fortsatte 2021 med dagens aktuella ”Standing in the doorway” och nu senast i höstas när hon fyllde sin duettplatta ”Duets Special” med enbart covers.
   Mitt i pandemin, som också var orsak till att skivan spelades in, gjordes ”Standing in the doorway” på bara två människor närvarande förutom producenten/ljudmixaren Tchad Blake, amerikanen som numera bor och verkar i Wales. Chrissie gick in i två olika mindre kända studior i London, Welford & Sons och Sid & Ivy Sounds, tillsammans med Pretenders-gitarristen James Walbourne och spelade in ett antal Bob Dylan-låtar.
   På pappret låter det kanske avskalat och lågbudget men Walbourne, som producerade skivan med Blake, spelade en mängd andra instrument också: dragspel, klarinett, flöjt, keyboards och mandolin. Och Blake bidrog också med orgel och percussion. Så tillsammans med Chrissies gitarrer och sång är ”Standing in the doorway” en ganska fullkomlig produktion fast den saknar bas och trummor.
   Att göra ett album med enbart Dylan-låtar är inget ovanligt grepp, egentligen ganska förutsägbart och upprepande, men Chrissie Hynde har ju en ganska personlig stämma som i det här sammanhanget kommer fram ännu bättre än annars.
   Jag har genom åren skrivit om åtskilliga skivor med Dylan-covers och det känns ju en aning upprepande att ständigt återkomma till samma låtar. ”Standing in the doorway”-albumet innehåller givetvis låtmässigt några upprepningar. ”Tomorrow Is A Long Time” har jag kanske hört, på både engelska och svenska, lite för många gånger för att uppfatta som spännande men soundet och arrangemangen i övrigt låter både fräscht och icke-upprepande. Chrissie har uppenbart lagt ned mycket energi och känsla i sina versioner.
   Sedan överraskar hon faktiskt i låtvalet några gånger. Titellåten och ”In the summertime” har jag inte tidigare hört covers på och det gör ju lyssnandet lite mer intressant liksom arrangemang där pianot får en ledande roll.
   Så kan jag inte heller tröttna på ännu en version av ”Love minus/No limit”, drivet i den akustiska gitarren och texten som sprutar ur Chrissies mun är fantastiskt. Sedan drar hon sig inte för att dra ut låtarnas arrangemang till både sex och sju minuter. Som exempelvis ”Don't fall apart on me tonight” där flera lager av slidegitarrer, både akustiska och elektriska, uppgraderar arrangemanget effektfullt.


In The Summertime 3:15
1981. Från albumet "Shot of love" med låtskrivaren.
You're A Big Girl Now 4:23
1985. Från albumet "Blood on the tracks" med låtskrivaren.
Standing In The Doorway 7:13
1997. Från albumet "Time out of mind" med låtskrivaren.
Sweetheart Like You 5:02
1983. Från albumet "Infidels" med låtskrivaren.
Blind Willie McTell (Porter Grainger, Traditional] 6:05
1927. Singel "Dyin' Crap-Shooter's Blues" med Martha Copeland.
Love Minus Zero/No Limit 4:12
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.
Don't Fall Apart On Me Tonight 6:55
1983. Från albumet "Infidels" med låtskrivaren.
Tomorrow Is A Long Time 3:34
2010. Från albumet "The Bootleg Series Vol. 9 - The Witmark Demos: 1962-1964" med låtskrivaren.
Every Grain Of Sand 4:12
1981. Från albumet "Shot of love" med låtskrivaren.

/ Håkan

18 FEBRUARI

Engelska punkbandet The Damned släppte debutalbumet ”Damned Damned Damned” 18 februari 1977.

1933
YOKO ONO föddes i Tokyo, Japan.

1944
KEVIN AYERS föddes i Herne Bay, Kent, England.

1969
ROLLING STONES spelade in låten ”You got the silver”.

1969
BOB DYLAN spelade in låten ”Girl from the north country”.

1977
THE DAMNED släppte albumet ”Damned Damned Damned”.

1988
WARREN ZEVON spelade på Melody i Stockholm.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #16 "The pretender"

JACKSON BROWNE: The pretender (Asylum)
Release: November 1976

BAKOM DETTA VACKRA SKIVOMSLAG DÖLJER SIG ett album med absolut klassiska kvalitéer. Jag har inga tveksamheter till den bedömningen men har genom åren brottats med en inre övertygelse att skivan ändå inte tillhör Jackson Brownes bästa på 70-talet. I den stenhårda konkurrensen finns ju två andra Browne-album, "For everyman" (1973) och "Late for the sky" (1974), av unik kvalité.
   Gary Burden är mannen som låg bakom min skivsamlings kanske snyggaste skivomslag, Från det vitfärgade artistnamnet i relief över den gråa bakgrunden via den svarta sprutmålade albumtiteln till fotografiet på en folkfylld gata där mannen i vit t-shirt (Browne) drar blickarna till sig trots sin vardagliga uppsyn.
   På den vältypograferade baksidan av omslaget finns ett vackert fotografi av en naken pojke, Jacksons treårige son Ethan, på en sandstrand på Hawaii med den chilenske poeten Pablo Nerudas dikt "Brown and agile child" från 1955 inkopierad i bilden.
   Bakom omslaget och bakom hela inspelningsprocessen av "The pretender" vilar en tung verklighet. Jackson träffade sin blivande fru Phyllis Major, modell och skådespelerska, redan 1971 och fick barn (Ethan) 1973. De gifte sig i december 1975 när Jackson precis höll på att producera skivbolagskollegan Warren Zevons första album ”Warren Zevon” för Asylum.
   29 februari 1976 var inspelningarna för "Warren Zevon" klara (för övrigt en alldeles lysande skiva!) och dagen efter, 1 mars, inleddes inspelningarna av "The pretender" i samma studio, Sunset Sound i Los Angeles. Några veckor senare, på morgonen 25 mars, begick Jacksons fru Phyllis självmord med hjälp av sömntabletter. Då avstannade givetvis allt arbete med nya albumet och återupptogs 6 maj. Under de följande tre månaderna jobbade Jackson i studion fem dagar i veckan och mot slutet av inspelningsperioden, augusti och september, ägnade Jackson all vaken tid åt "The pretender"-albumet vars produktion slutfördes 27 september och gavs ut två månader senare.
   Med den detaljerade vetskapen förstår man att "The pretender" producerades under oerhörd psykisk press ty skivan innehåller ju en mängd starka låtar. Dock ingen med direkt koppling till det extremt fasansfulla som den då blott 27-årige Jackson Browne under inspelningsperioden tvingades gå igenom.
   Visst kan man knyta en låt med titeln "Here come those tears again" till den ömtåliga situationen men låten skapades några år tidigare och texten är skriven av Nancy Farnsworth som faktiskt var mor till Phyllis Major. Bara det är en absurd notering. Låten är på skivan dessutom musikaliskt ganska uppspelt och soundmässigt glättig med ett blixtrande gitarrsolo av John Hall, från gruppen Orleans, och ljuva gospelinfluerade stämmor av Bonnie Raitt och Rosemary Butler. Genomgående på "The pretender" saknar jag faktiskt den där vemodiga undertonen som hade varit Jacksons signum på de tre första soloskivorna.
   De kända musikermänniskorna, företrädesvis från den amerikanska västkusten, är delvis från det fantastiska kompband som ett år senare skulle turnera med Jackson. Allt skulle resultera i den annorlunda liveskivan "Running on empty". Här dyker studiomusikerna upp på rad i låt efter låt utan att riktigt sätta några stora personliga avtryck i soundet.
   Det finns naturligtvis ljuvliga undantag som när Lowell George med sin slidegitarr och även lite lågmäld sång sätter stor och unik prägel på "Your bright baby blues" eller David Lindleys sällsynta insats på fiol i "The only child". Även Lindley glittrar till på slidegitarr vid ett par tillfällen, på "The fuse" och "Daddy's tune".
   Mitt i det professionella studiosoundet står det mexikanskt influerade arrangemanget på "Linda Paloma" ut rejält med alla sina spanska gitarrer, fiol och harpa hämtat från mariachi-traditionen. Van Dyke Parks har fått ett tack för det arrangemanget och jag har läst att även Ry Cooder var en av Jacksons inspirationkällor till just den låten.
   Den unika producenten för skivan, Jon Landau, har fått en ovanligt framträdande credit på skivan. Han var ju fram till mitten av 70-talet mest känd som musikkritiker på Rolling Stone från starten 1967. Landau hade faktiskt några producentuppdrag bakom sig, MC5:s "Back in the USA" (1970), Livingston Taylors "Livingston Taylor" (1970) och "Liv" (1971), innan han var delaktigt ansvarig för produktionen på Bruce Springsteens genombrottsalbum "Born to run" (1975) några år innan han blev hans manager.
   Jag kan inte riktigt höra Landaus bidrag till produktionen men som ickemusiker kom han säkert in med synpunkter, åsikter och var en allmän rådgivare eller medlare mellan artist, musiker och tekniker. Kanske var det hans förtjänst att Roy Bittan figurerar som pianist på en låt på albumet, den redan nämnda "Your bright baby blues".

/ Håkan

Covers: The Lemonheads

THE LEMONHEADS: Varshons II (Fire, 2019)

I HÖSTAS SLÄPPTE THE LEMONHEADS ett album, "Love chant", med originallåtar för första gången på 19 år. Då upptäckte jag att under tiden däremellan hade Evan Dandos band gjort två coveralbum, "Varshons" (2009) och "Varshons II" (2019), av vilka det förstnämnda jag redan har skrivit om. Nu kommer detaljerna om 2019-skivan.
   På pappret är det låtmässigt en sagolik blandning låtar på "Varshons II". Från countryrock (Eagles) till rejäl och obskyr punkrock och allt annat däremellan, inklusive 60-talspop, reggaetakter, en singer/songwriter-låt och konventionell rock.
   Som vanligt är det Evan Dando som styr och ställer i Lemonheads, tillsammans med gitarristen Matthew Cullen har han producerat albumet, där han sjunger (ofta tillsammans med Marciana Jones) och spelar elgitarr som inte så sällan är klart inspirerad av Neil Youngs sätt att behandla det elektrifierade instrumentet. Det är i ett par låtar väldigt tydligt och bra, Lucinda Williams ”Abandoned” och Nick Caves vemodigt vackra ”Straight to you”. Höjdpunkterna på en skiva som innehåller så mycket mer.
   Dando tar vid ett tillfälle fram sina klart punkinspirerade influenser när han avlossar tvåminuters röjig punk i LA-punkgruppen Eyes låt ”TAQN” skriven av en av medlemmarna. Det är också fascinerande hur Dando har grävt och hittat klart obskyrt låtmaterial. Vid sidan av Eyes har han också upptäckt Nashville-bandet Natural Child, det australiska indierockbandet GiveGoods (där Dando själv har figurerat) med skumma reggaetakter, amerikandska countryduon Florida Georgia Line och det engelska indierockbandet The Bevis Frond.
   Albumet inleds snällt med Yo La Tengo-låten ”Can't forget” som överraskande låter som en vänlig 60-talspoplåt. Till den anspråkslösa genren får vi nog också räkna versionen av Eagles ”Take it easy” förutom ett ganska vilt 26 sekunder långt gitarrsolo i mitten. Och Paul Westerbergs ”Things” är också ganska blek och NRBQ:s "Magnet" saknar överraskande energi men Dandos soloversion av John Prines "Speed of the Sound of Loneliness" på akustisk gitarr är en härlig kontrast på ett härligt omväxlande album.


1. "Can't Forget" (Ira Kaplan)
1990. Från albumet "Fakebook" med Yo La Tengo.
2. "Settled Down Like Rain" (Gary Louris/Mark Olson)
1992. Från albumet "Hollywood Town Hall" med The Jayhawks.
3. "Old Man Blank" (Nick Saloman)
1988. Från albumet "Triptych" med The Bevis Frond.
4. "Things" (Paul Westerberg)
1993. Från albumet "14 songs" med låtskrivaren.
5. "Speed of the Sound of Loneliness" (John Prine)
1986. Från albumet "German afternoons" med låtskrivaren.
6. "Abandoned" (Lucinda Williams)
1988. Från albumet "Lucinda Williams" med låtskrivaren.
7. "Now and Then" (Natural Child)
2016. Från albumet "Okey dokey" med Natural Child.
8. "Magnet" (Joey Spampinato/Terry Adams)
1972. Från albumet "Scraps" med NRBQ.
9. "Round Here" (Thomas Rhett/Rodney Clawson/Chris Tompkins)
2012. Från albumet "Here's to the good times" med Florida Georgia Line.
10. "TAQN" (Joe Ramirez)
1979. Singel med Eyes.
11. "Unfamiliar" (GiveGoods)
2003. Från ep:n "I want to kill a rich man" med GiveGoods.
12. "Straight to You" (Nick Cave)
1992. Från albumet "Henry's dream" med Nick Cave and the Bad Seeds.
13. "Take It Easy" (Jackson Browne/Glenn Frey)
1972. Från albumet "Eagles" med Eagles.

/ Håkan

11 FEBRUARI

Gene Vincent föddes 11 februari 1935.

1935
GENE VINCENT (Vincent Eugene Craddock) föddes i Norfolk, Virginia, USA.

1939
Låtskrivaren GERRY GOFFIN föddes i New York City, USA.

1962
SHERYL CROW föddes i Kennett, Missouri, USA.

1968
THE BEATLES spelade in låten ”Hey Bulldog”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #17 "A new world record"

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: A new world record (Jet)
Release: 15 oktober 1976

DET RÅDER VÄL INGEN SOM HELST TVEKAN om att Electric Light Orchestras dubbelalbum "Out of the blue" från 1977 är russinet i kakan i bandets hela diskografi. Varken förr eller senare lyckades Jeff Lynne & Co tangera den kommersiella kvalitetsnivån på ett tydligare sätt. En fantastisk låtskatten, ett oerhört personligt sound och popmusik på hög nivå.
   Electric Light Orchestra, eller ELO som bandet populärt och just 1976 även officiellt började använda som vedertaget gruppnamn, tillhörde inte bara topparna bland 70-talets poppigaste band utan var produktiva som få andra. I stort sett varje år på 70-talet släppte det bokstavligen stora bandet ett album, varje skiva hade sina självklara höjdpunkter.
   Jag råkar ha den amerikanska pressningen (fråga mig inte varför) av ”A new wórld record” som kom ut i oktober 1976 i USA. I bandets hemland England släpptes albumet en månad senare 1976 (fråga mig fortfarande inte varför...).
   För mig hade Electric Light Orchestra varit en favorit sedan första albumet 1971 när det främst var Roy Wood från The Move som styrde och ställde i gruppen och själv spelade en rad olika instrument i bandet. Det var ändå kollegan från The Move, Jeff Lynne, som skrev den mycket fina singellåten "10538 Overture". Redan till bandets andra album lämnade Wood över taktpinnen helt till Lynne och koncentrerade sig själv på sitt nya spektakulära band Wizzard.
   Electric Light Orchestra hade från start klassiska instrument i sin sättning. Först var det Roy Wood som spelade alla, ur popperspektiv, udda instrument. Men när Lynne blev ledaren började han omge sig med både konventionella rockmusiker plus klassiskt skolade instrumentalister och plötsligt var bandet även en liveattraktion.
   Det gjorde att bandets storlek ökade från fyra till sju man. En konstellation som under de tidiga 70-talsåren hade en fast kvartett i mitten medan musikerna på de klassiska instrumenten ändrade utseende för varje skiva. Från 1975, under de mest framgångsrika åren, från "Face the music" (1975) via "A new world record" till "Out of the blue", hade bandet samma stabila sättning.
   Trion Lynne, Bev Bevan (trummor) och Richard Tandy (keyboards) plus basisten Kelly Groucutt och de båda cellisterna Melvyn Gale och Hugh McDowell och violinisten Mik Kaminski var alltså varma i kläderna när inspelningen till "A new world record" inleddes i juli 1976.

INSPELNINGSFÖRFARANDET UPPREPADES i detalj från skivan innan, "Face the music", då München-studion Musicland användes med teknikern Mack (Reinhold Mack) och arrangören Louis Clark åter på plats. Chefsideologen och bandledaren Jeff Lynne ville de här åren inte överraska sin publik utan bara förädla sin popmusik för varje ny skiva.
   I takt med framgångarna ökade givetvis resurserna och antalet instrument i den allt större maskinparken. Storleken på arrangemangen likaså ty framgång föder framgång och då växer ständigt budgeten. Men på "A new world record" är det fortfarande en mix av teknik och väl genomarbetade arrangemang men också snillrikt skrivna melodier som har sina rötter lika mycket i klassisk pop som gammal rock'n'roll. De senare influenserna har följt med sedan 1973 när bandet gjorde sin egen men fortfarande personligt rockiga version av "Roll over Beethoven".
   På "A new world record" är det "Do ya" som har sitt släktskap i rakt nedstigande led till Chuck Berry och Jerry Lee Lewis. Det är ett överraskande val av singellåt ty 1976 var den fyra år gammal och redan inspelad av The Move och utgiven på en icke speciellt kommersiellt framgångsrik singel. Men Lynne tar här alltså upp sin gamla låt och fläskar på lite med både taktkänsla, rytmer och stort arrangemang.
   I övrigt är det pop och ballader som dominerar på "A new world record" som genererade tre hyfsade singelhits, ibland sönderspelade "Livin' thing", "Rockaria" och "Telephone line", som jag gärna hoppar över när jag letar efter det mest spännande på skivan. Operarösten (walesiska sopransångerskan Mary Thomas) blir lite väl pretentiöst och telefonrösten i "Telephone line" är lite för förutsägbar. "Livin' thing" är rent objektivt en perfekt poplåt men har med åren inte åldrats med stil.
   Nej, då tycker jag nog låtar som "Tightrope" (utom det bombastiska introt), "Misson (a world record)" och "Shangi-La" (med den intressanta textraden "faded like the Beatles on Hey Jude") står sig bra fast de inte är så spektakulärt utformade. Däremot är en majoritet av låtarna på albumet föredömligt korta och du spelar igenom hela albumet på blott 36 minuter.
   "A new world record" blev skivan där den färgglada tefatsliknande logotypen introducerades och som sedan följde med automatiskt till "Out of the blue"-skivan när både scenkonstruktion och albumomslag konstruerades som en rymdstation. Den berömda logotypen designades av John Kosh som faktiskt är engelsman men har genom åren jobbat med otroligt många amerikanska artisters skivomslag.

/ Håkan

Covers: Dylan LeBlanc

DYLAN LeBLANC: Pastimes (ATO, 2021)

IDAG RIKTAR VI DE MUSIKALISKA ÖRONEN mot Dylan LeBlanc där förnamnet drar till sig blickarna men musikaliskt är LeBlanc inte alls besläktad med Bob. Dylan, LeBlanc alltså, har ägnat mycket tid i Louisiana och Alabama och har till och med spelat in i Muscle Shoals.
   Innan han släppte ”Pastimes”, som i format räknas som ep (extended play), hade han släppt fyra album. Och gjorde sedan en skiva med enbart covers från många olika håll, fyra genuina amerikanska låtskrivare och, lite mer överraskande, två från Rolling Stones och Led Zeppelin.
   Visuellt, när man läser låtskrivarinformationen, är ”Pastimes” en märklig skiva. Tre låtar har fått väldigt utförliga namn (se nedan) som, misstänker jag, är hämtade från dopattesten. Patrick James Page (Jimmy Page) och William George Wyman (Bill Wyman) läser man inte om dagligen.
   I ett fall på skivomslaget är det konstigt på gränsen till obegipligt förvirrande att hitta Mikael Wiehe (naturligtvis under namnet Michael Christian Wiehe) som låtskrivare tillsammans med Bob Dylan på ”Blind Willie McTell”.
   ”Pastimes” befinner sig alltså långt från den traditionella singer/songwriter-genren och är så mycket mer personlig pop med flera intressanta arrangemang som lyfter framträdandet.
   Här kan jag skönja både cello (Austin Hoke) och fiol (Laura Epling) i tolkningarna och pianot (Jim "Moose" Brown) spelar också en viktig roll. Ibland hör jag också en kvinnlig röst bakom LeBlanc men skivomslaget ger ingen information om vem. Eller är det så att Dylan LeBlanc ibland sjunger högre toner som får mig att tänka fel?
   Samtliga sex låtar på ep:n är underbart personliga tolkningar som befinner sig långt över den konventionella covergenren.


A1. Play With Fire (Michael Phillip Jagger/Brian Dowian Jones/Keith Richards/Charles Robert Watts/William George Wyman) 3:07
1965. B-sida på singeln "The last time" med The Rolling Stones. Ursprungligen skriven av pseudonymen Nanker-Phelge.
A2. Expecting To Fly (Neil Young) 2:51
1967. Från albumet "Buffalo Springfield again" med Buffalo Springfield.
A3. Sensitive Kind (JJ Cale) 4:06
1979. Från albumet "5" med låtskrivaren.
B1. Gentle On My Mind (John C Hartford) 4:06
1967. Singel med låtskrivaren.
B2. Blind Willie McTell (Bob Dylan/Michael Christian Wiehe) 6:02
1988. Singel med The Dream Syndicate. Wiehe?
B3. Going To California (Patrick James Page/Robert Plant) 4:42
1971. Från albumet "Led Zeppelin IV".

/ Håkan

4 FEBRUARI

Fleetwood Macs ”Rumours” släpptes 4 februari 1977.

1948
ALICE COOPER (Vincent Furnier) föddes i Detroit, Michigan, USA.

1966
”19th nervous break down” med THE ROLLING STONES släpps.

1977
FLEETWOOD MACS album ”Rumours” släpps.

1983
Sångerskan KAREN CARPENTER (Carpenters) avlider i Downey, Kalifornien, USA.

/ Håkan

Januari 2026 på Håkans Pop

The Beau Brummels album från 1975 är värd att lyssna på igen efter över 50 år.

AV TRADITION ÄR JANUARI EN GANSKA soft start på musikåret och 2026 var inget undantag. Eller egentligen ännu lugnare än vanligt då den levande folkmusikfestivalen Folk at Heart i år lyste med sin frånvaro. Sedan 2014, med uppehåll 2021 och 2022 (pandemiåren) har festivalen i hotellmiljö sedvanligt arrangerats första helgen i januari i Örebro men i år var det tyst och lugnt. Paus eller för evigt nedlagd är frågan?
   Håkans Pop, med alla sina fasta kategorier, rullade dock på som vanligt redan från 4 januari när jag lämnade en rapport från TisdagsAkademiens regelbundna möten där vi tittar på intressanta dokumentärer och sedan diskuterar våra upplevelser.
   Min rangordnade genomgång av 50 år gamla album fortsatte under januari med placeringarna från #19 till #22 med oförglömliga skivor producerade av Björn Afzelius, The Beau Brummels, Justin Hayward/John Lodge och Bad Company. En härlig blandning musik.
   I samlingn med coverskivor, där artister och grupper har gjort hela album med enbart covers, skrev jag under januari om Joan Baez, Robert Gordon, Condo Fucks och Yo La Tengo.
   I serien med händelserika datum gjorde jag under månaden nedsläpp på 7 januari, 14 januari, 21 januari och 28 januari.
   I övrigt var januari 2026 en ganska händelsefattig månad.

ÄVEN PÅ NYA ALBUMSLÄPP-OMRÅDET HAR DET väntat varit tämligen tunt och händelsefattigt. Trots allt hittade jag ett gäng nya skivor att lyssna på och recensera men kunde inte i det tunna urvalet utnämna någon i kategorin ”Månadens Bästa Album”.
   Ett band med namnet THE PLASTIC PALS, som doftar mer keyboards och synt än härlig poprock, kanske inte drar intresset till sig men det aktuella albumet ”Keep it burning” är en härlig knockout. Poprock är en talande beskrivning av Plastic Pals musik där tuffa gitarrer möter historiskt starka melodier.
   På ett konstigt sätt drar jag mystiska musikaliska paralleller med snälla Basse Wickman, kanske är det de melodiska kompgitarrerna som drar iväg funderingarna, och rent soundmässigt vill jag gärna jämföra med en gång Madhouse och Mosquitos.
   Poprock som sagt. Hoppar gärna över instrumentallåten ”The social loner” men njuter stort när jag lyssnar på ”Saturday night abd Sunday morning”, ”Flames of fate”, popperpoppiga ”Get to the point”, ”The hawk moth” och ”Decisions”.
   Bakom den pretentiösa albumtiteln ”Embraced for a second as we die” med AMANDA BERGMAN hittar jag en känslosam och personlig skiva. Med maken Petter Winnberg som producent och medlåtskrivare har det blivit keyboardbaserade arrangemang och inte så många tydliga melodier. Mer emotion, med Amandas ljuvligt personliga röst i en nyckelroll, än klockrena hits. Musik som tar lite längre tid att smälta. Men korta ”Never known like that”, med bara en akustisk gitarr i kompet, är en favorit från scratch.
   För några månader sedan upplevde jag CATHERINE BRITT live, då som medlem i The Pleasures, och nu kommer hennes nya soloalbum ”The hardest thing” som ett välkommet brev på posten. Australiska Catherine har en ljus typisk countryröst men soundet och låtarna på albumet har inte fastnat i det traditionella countryspåret och är mycket mer varierad än så. ”One divorce, two kids & a few whiskies ago”, en låt som verkligen lever upp till sin titel, är en drömöppning på skivan men mjukt smeksamma ”Maybe not”, ”Sky blue” och ”Broken heart at 33” (med inledande fint vinylknaster...) tillhör också topparna.
   Den amerikanska sångerskan COURTNEY MARIE EDWARDS kanske tillhör singer/songwriter-genren men nya albumet ”Valentine” är mer arrangerad och producerad och jag vill placera skivan bland de personliga popartisterna. Det här är ett album som växer för varje spelning men den tar sig inte riktigt in bland favoritskivorna just nu. Ibland tänker jag på Kate Bush både positivt och negativt. Den lite mer dämpade sången ”Best friend” heter min favorit.
   VAN MORRISON gjorde förra året sitt i mina öron bästa album på många år med ”Remembering now” så jag hade för en gångs skull höga tankar om nya albumet ”Somebody tried to sell me a bridge”. Men blev ganska snart varse att han den här gången vandrar i memory lane bland gamla blueslåtar i djupt traditionella och knappast spännande arrangemang. Jag tycker inte Van har så mycket att erbjuda när han upprepar gammalt låtmaterial skrivet av profiler som Leadbelly, Eddie ”Cleanhead” Vinson, John Lee Hooker, Buddy Guy med flera. Att han sedan skrivit några egna låtar på albumet är i sammanhanget en parentes ty han upprepar det gamla jazzbluestemat i detalj så nya albumet låter som en enda repris. Och kan väl bara uppskattas av rena Van Morrison-fans.
   Den amerikanske sångaren och folkmusikern SAMMY BRUE hade Justin Townes Earle (1982-2020) som mentor och gör på sitt nya album ”The journals” en typ av tribut till Earle med hjälp av dennes dagböcker (”Journals”) med material, låtskrivarsamarbeten och opublicerade Earle-låtar. Brues skiva har hjärtat på rätta stället, inte minst på låten ”For Justin”, fast den musikaliskt är ganska sparsam och huvudsakligen akustisk. Han har en lätt klagande stämma, ibland jämförbar med Steve Forbert, vars fascination växer till sig för varje lyssning.
   Varje gång jag har skrivit om det amerikanska bandet CORDOVAS, både på skiva och live (2017), har jag nämnt The Band-influenser och nya albumet ”Back to life” är inget undantag. Countryfierad americana och läcker stämsångsbaserad countryrock. Jag hittar kanske inte de riktigt stora låtmässiga höjdpunkterna men soundmässigt är det ofta ljuvligt.
   På en sprakande hotellradio 1998 hörde jag ROBBIE WI.LLIAMS leverera en underbart läcker poplåt, kan ha varit ”Millenium”, och jag har inte hört något så bra med Robbie sedan dess. Nya albumet ”Britpop” lever inte upp till sin titel och är innehållsmässigt ruskigt ojämn och musikaliskt spretig. Från olyssningsbar hårdrock (med Black Sabbath-gitarristen Tony Iommi på gitarr) via rapliknande pop (”Bite your tongue”) till avslutningen med viskande allsångspop. Rekommenderas inte.
   Engelska KULA SHAKER hade med sina psykedeliskt influerade poplåtar framgångar på 90-talet och försöker på nya albumet ”Wormslayer” upprepa det konceptet. Låter inledninsvis bra men det blir lite för intensivt för mina känsliga öron. Gillar de senare lite luftigare låtarna bättre men den över sju minuter långa titellåten är en ren överdos i experimentlusta.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #18 "Captured angel"

DAN FOGELBERG: Captured angel (Full Moon/Epic)
Release: September 1975

JAG HADE AMERIKANEN DAN FOGELBERG SOM FAVORIT under många år på 70-talet. Debutskivan "Home free" missade jag när den kom 1972 men den Joe Walsh-producerade andraskivan "Souvenirs" (1974) blev snabbt populär på min grammofontallrik. När "Captured angel" släpptes hösten 1975 var jag helt förberedd och föll ännu en gång för hans sång och musik.
   Jag minns skivan än idag, visserligen inte i detalj, men med en blandning av yrkesskicklighet (han spelar nästan alla instrument själv), starka låtar och oerhörda sångstämmor har "Captured angel" haft en särskild plats i min skivsamling under alla år. Jag lägger vinylskivan på grammofonen och det låter fortfarande så tidlöst, stundtals så vackert, ibland effektivt rockigt men också med arrangemang som jag mest av allt vill minnas som bästa countryrock.
   Det fanns stunder på "Souvenirs" där Fogelberg spelade en stor mängd olika instrument på låtarna. Men huvudsakligen var det ändå ett samarbete mellan många olika musiker, 3/4-dels Eagles i kören och producenten Walsh som huvudansvarig. "Captured angel" är i än högre grad ett extremt soloprojekt där egentligen bara trummisen Russ Kunkel medverkar utifrån.
   Med numera kännedom om att skivan spelades in som ett demoprojekt av Dan Fogelberg ensam i sin studio Golden Voice uppe i South Pekin i Illinois, inte långt från födelsestaden Peoria, framstår "Captured angel" som ett mindre mästerverk.
   Stråkar låg nära Dan Fogelbergs hjärta här och finns mer eller mindre med på samtliga skivor jag äger med Fogelberg fram till "Exiles" 1981. Och väldigt ofta, som exempelvis på "Captured angel", är det rutinerade Glen Spreen som har arrangerat. Sedan mitten på 60-talet arrangerade han musik åt många popartister i allmänhet och Elvis Presley i synnerhet, där han bland annat är ansvarig för de spektakulära arrangemangen på "In the ghetto" och "Suspicious minds".
   På just "Captured angel" märks det att stråkarrangemang fått en större och viktigare plats. Inledande "Aspen" är snarast ett symfoniskt och instrumentalt intro, 1:26 långt, till hela skivan med feta och mustiga stråkar som till Dans piano målar upp bilder som i ett konventionellt filmsoundtrack.
   Just den detaljen skulle Dan Fogelberg dra till sin spets på det på det nästkommande albumet ("Nether lands") där den etablerade filmmusikkompositören Dominic Frontiere hade fått stort utrymme med sina stora arrangemang. Där någonstans tappade jag det stora intresset för countryrockaren Fogelbergs musik.
   Men på "Captured angel" förstärker Glen Spreens läckra ingredienser på ytterligare några låtar. Dessutom har Dan snygga ambitioner att bygga ihop två låtar vid två olika tillfällen. "Aspen" följs nämligen direkt av "These days" som sätter profil på hela övriga albumet. Likadant är det, när skivan är inne i sitt allra starkaste countryrocktema, efter "Man in the mirror" när "Below the surface" utan avbrott sparkar igång och blir en av skivans absoluta toppar.
   Men skivan har inte oväntat flera höjdpunkter. Som den steelguitar-kryddade titellåten och "Next time" där Fogelberg för enda gången på hela skivan får hjälp med sina annars så klockrena Eagles- eller CSNY-ekande körer. Det är den mycket geniale John David Souther som tillsammans med Fogelberg har lagt på sin smakfulla röst och kallar sig för The Hot Damn Brothers. Al Perkins (Manassas), en av få gästmusiker på albumet, dekorerar fint med sin steelguitar på "Next time".
   En annan sporadisk gäst är David Lindley som dekorerar lika fint med sin fiol på "Crow" där Dan spelar akustisk slide mycket vackert. Ännu en musikalisk höjdpunkt på albumet men allra bäst är avslutningslåten "The last nail" som lätt Neil Young-inspirerad har en så läcker akustisk gitarr, en lite aggressivare elektrisk gitarr och i samma andetag ännu ett underbart vackert och effektivt Glen Spreen-arrangemang.
   I en tid (1975) när Eagles sedan över ett år tillbaka i stort sett lämnat countryrock-genren var Dan Fogelberg just då det stora vita hoppet.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.