Blogginlägg från december, 2014

2014 års 20 bästa album

1. MATHIAS LILJA: Mathias Lilja
2. CHRISSIE HYNDE: Stockholm
3. BO-DOGS: Bad bad dog
4. ROSANNE CASH: The river & the thread
5. LYKKE LI: I never learn
6. NISSE HELLBERG: Vad har han i huvudet?
7. JACKSON BROWNE: Standing in the breach
8. LAKE STREET DIVE: Bad self portraits
9. DAVID HOLCOMB & THE NEIGHBORS: Good light
10. NINA PERSSON: Animal heart
11. MARY GAUTHIER: Trouble & love
12. THE MAHARAJAS: Yesterday always knew
13. THE PARSON RED HEADS: Orb Weaver
14. BASKO BELIEVES: Idiot's hill
15. TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: Hypnotic Eye
16. FIRST AID KIT: Stay gold
17. RICHARD LINDGREN: Sundown on a lemon tree
18. EASY OCTOBER: Sweethearts before the fall
19. BAHAMAS: Bahamas is Afie
20. MARK OLSON: Good-bye Lizelle

/ Håkan

Originallåtarna imponerar allra mest

Foto: Anders Larsen


Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 2014.

DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
East West, Örebro 27 december 2014
Konsertlängd: 22:05-22:35 och 22:50-23:41 (81 min)
Min plats: Stående i baren ca 6 m från scenen.

Finns det något svenskt band som bör axla Perssons Packs från i höstas fallna mantel så är det den stolta, musikaliskt intensiva och textmässigt stundtals briljanta sextetten vars namn populärt förkortas DSH5. Sedan comebacken vid förra årets Live at Heart har bandet gått från klarhet till klarhet och publikintresset har växt i samma takt. Inte ens lördagskvällens bistra vinterkyla kunde hindra en respektabel mängd åhörare att möta upp och lyssna koncentrerat.
   Det är kanske orättvist att jämföra David Södergrens Hot Five med Perssons Pack, speciellt som bandets gamla inspirationskälla hette Traste Lindéns Kvintett, ty bandets intensitet och realistiska och ibland verklighetsbaserade texter påminner mer om Shane MacGowan och det vilda Pogues vi en gång kom att älska. I en majoritet av konsertens låtar gick det som en välgörande varm våg genom kroppen och jag vet, efter att ha upplevt bandet live på Stadsträdgården utomhus i somras, att det nödvändigtvis inte krävs minus 14 på termometern för att uppskatta bandets musik till fullo.
   Överraskningsmomentet i det allt mer professionella Hot Five har tynat bort lite på vägen och ersatts av en tajt och intensiv uppvisning i den svåra konsten att kombinera passion med röjig livemusik. Fast inledningsvis, när det var lite väl lågmält, lät det som att de tränade för Folk at Heart. Men det tog sig. I en repertoar som pendlade från svidande brutalt vackra dragspelstoner ("Flickan, whiskyn & sången") till tajta rytmer à la Clash ("Lång hård väg") eller tvärtom.
   Det som ändå imponerar allra mest hos det här utsökta livebandet är ändå materialet, den digra repertoaren som engagerar i varje dragspelssekvens och nästan varje textrad. Originallåtar som kan bli en sensation på skiva om de även där kan fånga den så viktiga livekänslan.
   Däremot är jag övertygad om att konsertens enda nyskrivna låt, "Rocky Balboa (på en scen i New York)", har uppenbara hitkvalitéer som räcker långt utanför studion. En välkonstruerad duett med Åsa Bergfalk som lät som en blandning av Jeremias Session Band och Lars Winnerbäck.
   David Södergrens och bandets avslappnade och helt naturliga jargong mellan låtarna är också något som levde kvar i minnet långt efter att den andra extralåten "Gott nytt år" snabbt hade klingat ut.



/ Håkan

Jul 2014: Darlene Love

DARLENE LOVE: Christmas (baby please come home)

Ingen, absolut ingen, jullåt är mer välanpassad på julafton i mitt hem än Darlene Loves som alltid fantastiska liveframförande av Phil Spectors 1963-klassiker "Christmas (baby please come home)". Darlene har i många år traditionsenligt sjungit låten på David Lettermans amerikanska tv-show i New York. Och årets upplaga som ni kan se och framförallt höra här ovan rapporteras vara den allra sista.

/ Håkan

Där, precis där, fick jag en ny julfavorit

NI KÄNNER IGEN MÖNSTRET. Ibland är jag lite sen i reaktionen och det krävs någon extraordinär upplevelse för att få sinnet att vakna till. Som det här med Bob Dylans några år gamla julskiva "Christmas in the heart" som jag fram till i torsdags i förra veckan hade uppfattat som en parentes i både Dylans och musikvärldens historia. Förlåt, men jag har inte sett eller hört Bob Dylan som den mest naturliga och välsjungande jultomten.
   Musik handlar ofta om att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt och rätt tillfälle för att kunna absorbera de musikaliska känslorna. Som i torsdags när vi på en av de alltmer sällsynta besöken i de centrala delarna av London i vanlig ordning letade oss in i de mer anonyma gränderna av Belgravia. Där, blott ett par stenkast från Knightsbridge och områden (Harrods-varuhuset) där kommersen en vecka innan jul når sin hysteriska kulmen, ligger ett gemytligt kryp-in till pub.
   The Nags Head, med anor från 1820-talet(!), i de småstadsliknande och avskilda kvarteren av Belgravia missar vi sällan. Där finner man ro, där möter man mänsklig kontakt och där finns en avslappnad men bestämd atmosfär som i många avseenden saknas i övriga delar av en storstad, särskilt veckorna innan jul. Här finns också regler (NO MOBILE PHONES-skylten är bara en) som ägaren Kevin Moran inte skäms för att räkna upp i det här BBC Radio 4-programmet, mellan 50:25 och 52.37, som sändes i torsdagskväll. Ben Weiszs intervju med Moran spelades in när vi äntrade puben i torsdags och noggranna öron kan höra (51:37 in i programmet) hur vi blir tillrättavisade att hänga upp våra kläder på krokarna...
   Puben är en av få independentpubar i London och ölmärket Adnams är i majoritet på pumparna vid bardisken och Moran är nästan alltid närvarande och pratar gärna med sina gäster. Han drar gärna historien om när han åkte skidor i de svenska och norska fjällen.
   Jag har tidigare inte tänkt så mycket på musiken som har spelats lågmält på Nags Head, musik av äldre sort som suttit mer i väggarna än i de små högtalarna, men i torsdags snurrade Bob Dylans ovannämnda julskiva på repeat och fastnade varken jag ville det eller inte i mitt huvud. Dylans lätt raspiga röst gjorde de gamla ofta uttjatade jullåtarna full rättvisa och de fina tjejkörerna glittrade ikapp med de sparsmakade juldekorationerna.
   Här kommer en låt, "Little drummer boy", från "Christmas in the heart" som märkligt nog inte låter lika förträfflig hemma i Örebro som som på Nags Head med en Adnams Bitter i pintglaset.



/ Håkan

Joe Cocker (1944-2014)

Sheffield-sonen Joe Cocker hade en gång i tiden en av rockvärldens hetaste röster med en mycket berömd armföring som kännetecken och var en sångare i den absoluta världstoppen. Men det är länge sedan. Efter de senaste decenniernas alla professionellt producerade och extremt låtstarka men utpräglade coverskivor blev Joe Cocker en typisk mainstream-artist. Jag hittar nästan alla hans senare album i mitt arkiv av cd-skivor, från "One night of sin" (1989) till "Heart & soul" (2004), utan att jag minns några viktiga detaljer.
   Jag går över till hyllorna med lp-skivor och där på Joe Cockers två första album, "With a little help from my friends" och "Joe Cocker!" båda utgivna 1969, hittar jag allt av värde med honom som spektakulär och personlig engelsk sångare.
   Cocker slog ju igenom med dunder och brak med "With a little help from my friends" (nummer 1 i England) hösten 1968. En version som måste bedömas som en av pophistoriens starkaste Beatles-covers och hann inom ett år med att göra två ytterligare minnesvärda covers, "Something" och "She came in through the bathroom window".
   Rösten var naturligtvis nyckeln till framgångarna men han omgav sig med gräddan av engelska musiker, Stevie Winwood, Jimmy Page, Chris Stainton och hela Grease Band med bland annat Henry McCullough. Han gjorde nya versioner av Dave Masons "Feeling alright", Dylan- och Cohen-covers på samma oefterhärmliga sätt.
   Inför sitt andra album började han samarbeta med amerikanen Leon Russell som utvecklades till ett stort turnerande sällskap med främst amerikanska musiker och sångerskor som 1970 turnerade under namnet Mad Dogs & Englishmen. Allt resulterade i en uppmärksammad turné och ett framgångsrikt dubbel-live-album. Låtar som "Cry me a river", "Superstar" och "Delta lady" finns för alltid inristade i musikhistorien.
   Sedan följde några år med mindre uppmärksamhet och det var först i samband med hans berömda filmduett med Jennifer Warnes, "Up where we belong" 1982, som det kommersiellt började gå bra igen för Cocker. Men frånsett några anmärkningsvärda hits som "You can leave your hat on" (ännu en filmlåt), "Unchain my heart" och "Have a little faith on me" har Joe Cocker därefter inte gjort några musikaliskt stora intryck som går att jämföra med åren runt 1970.
   Joe Cocker dog idag 22 december 2014 av lungcancer.

/ Håkan

BOX #11 BRUCE SPRINGSTEEN

BRUCE SPRINGSTEEN: The promise: The Darkness on the edge of town story (Columbia, 2010)

MAN SKA SOM LYSSNARE ALLTID IFRÅGASÄTTA äktheten i gamla inspelningar men återutgivningen av ett av världshistoriens starkaste album är som dokument med musikaliskt innehåll och utformning (design) närmast perfekt. Alla boxarna i övrigt på min 20-lista innehåller samlingar, ofta med ett urval från hela eller delar av karriären. Men dagens box är undantaget från det formatet och riktar in sig på ett enda album men är ändå så flexibelt och omfattande.
   Att jag i många år betraktat 1978-originalet av BRUCE SPRINGSTEENS "Darkness on the edge of town" som ett av historiens tre finaste album hjälper naturligtvis till att göra även den här samlingen exceptionellt stark och koncentrerat intressant på varje spår.
   Designen till den här samlingen är verkligen annorlunda och udda där huvudrollen spelas av Bruce Springsteens autentiska anteckningsblock där han med egen handstil noterat åtskilliga texter (både till utgivna och outgivna låtar), detaljer om arrangemang, mixningsidéer, olika förmodade låtordningar, en lista med 33 covers, och fotografier från konserter och skivinspelning.
   I det tjocka specialdesignade anteckningsblocket finns det tre cd-skivor och tre dvd-förpackningar. Givetvis det remastrade originalalbumet, en dubbel-cd med 22 låtar (albumet "The promise") från originalinspelningarna, en dvd-dokumentär om inspelningen av albumet, en dvd som dels innehåller en konsert (utan publik) där Bruce och bandet 2009 gjorde hela albumet live och dels ytterligare dokumentärbilder från repetitioner och liveframträdanden 1976-1978 och slutligen en 176 minuter lång livebootleg från 1978.
   Kort sagt en fabulös och i varje detalj hyperintressant återutgivning, en researchmässigt fullständigt heltäckande samling och en alldeles oslagbar restaurering av ett enda album. Det gjordes något liknande men mycket mindre omfattande 2005 till återutgivningen av "Born to run" som innehöll det remastrade originalalbumet, en dvd-dokumentär om inspelningarna och en konsert-dvd från London 1975.
   Men den här "Darkness..."-boxen är något helt annat och en än mer djupgående researchhistoria. De här senare åren på 70-talet är ju i mina öron både kreativt och musikaliskt den allra viktigaste tiden i Springsteens långa karriär. Då är det inte så konstigt att låtskrivarådran hos Bruce sprudlar och resulterar i rekordmånga låtar på rekordkort tid. Vi kan härmed konstatera att han vid tiden för inspelningarna i juni 1977 hade material till fyra album.
   Den här gången skulle han för första gången i karriären spela in ett album med hela E Street-bandet intakt och alla de sex medlemmarna har en stor del i att inspelningsresultatet blev så lyckat. Det är kanske allra mest Stevie Van Zandts förtjänst för det framgår, speciellt på dokumentärbilderna, med stor tydlighet att han är Bruces viktigaste bollplank vid både låtskrivande, arrangemang och inspelning.
   Nye managern Jon Landau, rockjournalisten från Rolling Stone, innebar också en stor trygghet när Bruce gick in i studion med just Landau som medproducent. Landau hade begränsad erfarenhet från att producera skivor men hade satt sitt namn under skivor med MC5, Livingston Taylor (James Taylors bror), delar av "Born to run", och Jackson Brownes "The pretender" innan "Darkness on the edge of town" skulle bli hans stora elddop.

PÅ DEN 88 MINUTER LÅNGA dokumentär-dvd:n berättas hur ett mästerverk blir till. Att det finns så mycket filmade inslag från inspelningarna, repetitionerna, intervjuer och privata bilder är närmast chockerande. Vi får se den då 27-årige helt passionerade Bruce, ofta lång/krullhårig och barbröstad i studion, leda bandet under inspelningarna hela tiden bläddrande i sitt anteckningsblock.
   Intervjuerna består nästan alltid av bara uttömmande svar, inga frågor, och vi får höra både Landau, Bruce och gamle managern Mike Appel berätta om den här intressanta tiden. Den mest spännande sekvensen på dvd:n är när Stevie Van Zandt (utan sjalett på huvudet!), på piano, och Bruce hysteriskt repeterar "Talk to me", låten han senare gav bort till vännen Southside Johnny.
   Den andra dvd:n inleds med alla albumlåtarna i rätt ordning inspelad live 2009 med originalbandet, med nye organisten Charlie Giordano (Danny Federici avled 2008) och utan Nils Lofgren alltså, i en tom konsertlokal i Asbury Park. Det blir aldrig någon riktig livekänsla, få utdragna arrangemang, och den annars så viktiga publikkontakten saknas ju helt. De sparsamt färgade filmbilderna avslöjar en del gråa hårstrån här och var, Bruce hade precis fyllt 60 år, och rutin kan inte alltid ersätta ungdomlig entusiasm fast det musikaliskt säkert låter bättre än någonsin om "Darkness..."-låtarna just här.
   Andra delen av dvd 2 innehåller ytterligare intressanta repetitionsbilder och livelåtar. Vi får höra en skrikig och energisk "Don't look back", gavs bort till The Knack, som fanns med på 1998-samlingen "Tracks" och saknas därför här. En långtifrån färdig "Save my love", en långsam "Candy's room" och en fantastisk "The promise" tillhör topparna bland reptitionsversionerna.
   Dvd:n avslutas med fem låtar inspelade live i Phoenix i juli 1978, den kaotiska avslutningen av konserten, och man ser och hör verkligen hur viktig professor Roy Bittan är för soundet mitt i den rasande effektiva rock'n'roll-attacken. Plus de redan då klassiska bilderna när tjejerna i publiken stormar scenen under extralåten "Rosalita". Gospelsoul på hög nivå.
   Men livemässigt når den här boxen sin riktiga höjdpunkt på den tredje dvd:n med hela konserten från The Summit i Houston 8 december 1978. Marknadsförs nu som "Bootleg House Cut", b-ordet som skivbolag knappt ville ta i sin mun då, och det hörs på det ibland fladdrande ljudet och bandet som skymtar i mörkret. Men musikaliskt och känslomässigt brinner både bandet och Bruce under nästan tre timmar inklusive en oöverträffad avslutning med många extralåtar.

KONSERTENS SETLISTA ÄR VERKLIGEN KLASSISK med sju av tio låtar från originalskivan, flera nya och ännu ej utgivna låtar (tänk er höra "Independence day" live innan den fanns på skiva...), Bruce-originallåtar som han senare gav bort till Robert Gordon och Patti Smith och alla covers med "Detroit medley" som russinet i kakan.
   Plus alla andra otaliga höjdpunkter under den långa konserten. Som sekvensen när "Thunder road" följs av tio minuter "Jungleland" med ett flera minuter långt saxsolo av Clarence Clemons. Eller den hysteriska avslutningen med "Rosalita" när Bruce rusar omkring på scen, presenterar bandet och står på pianot. Efter ytterligare några extralåtar vill en överenergisk Bruce inte lämna scenen och drar igång "Quarter to three" utan både gitarr och skjorta.
   Det är en fantastisk dvd fast det tekniska inte går att jämföra på samma dag med senare dvd-konserter, typ "Live in New York City". Utan allt dvd-material hade nog dubbel-cd:n "The promise" betraktats som en rätt konventionell garderobsrensning. För med lite distans är det inte många historiskt sett klassiska låtar som trängs bland materialet som blev över efter "Darkness on the edge of town"-utgivningen.
   Någonstans på någon dvd förklarar teknikern Jimmy Iovine att det under den här tiden spelats in 70 låtar i studion, Bruce beskriver det i en av två liner notes (1998 och 2010) det som 40 och till slut innehåller dubbel-cd:n 21 namngivna låtar och ytterligare en låt som ett så kallat hidden track.
   På "The promise" finns det i mina öron sex låtar av extraordinär kvalité men som ändå i vissa fall inte riktigt passar in bland originalalbumets många klassiker. Poppiga låtar som "Wrong side of the street", "Save my love" och "Rendezvous" hade kunnat bli ryggrad på en helt annan typ av (pop)album. Titellåten var ju redan en klassiker när jag hörde den live 2005 då Expressens recensent Anders Nunstedt missuppfattade den som "Thunder road" efter en textrad i låten. "Talk to me" attackeras med fullt blås och faller också utanför mönstret på "Darkness...". Så gillar jag en helt annan variant av "Candy's room" som går under titeln "Candy's boy".
   Här finns också överraskande lättsamt material, flera sha-la-la-refränger, och på två låtar, "Someday (we'll be together" (inte Diana Ross & the Supremes-låten) och "Brokenhearted", passerar Bruce faktiskt gränsen till det kommersiellt smetiga. Sedan finns det naturligtvis ett antal låtar som är bra, exempelvis hans egna versioner av "Because the night" och "Fire", utan att märkbart stå ut.
   Sista officiella låten "City of night" är en i Bruce-sammanhang blodfattig ballad som saknar karaktär i det viskande soulinfluerade arrangemanget. Efter 23 sekunders paus, när du tror att skivan är slut, kommer ytterligare en outtake från 70-talet, balladen "The way".
   Den något svaga musikaliska avslutningen kan inte på något sätt dra ned helhetsintrycket av hela boxen "The promise: The lost sessions from Darkness on the edge of town" som Bruce själv har valt att kalla den i en av sina liner notes.

/ Håkan

Konsert utan några svaga sekvenser

Alla bilder: Anders EkmanFramför sitt briljanta band bjöd Anders F på en vitaliserad rockkänsla.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/12 2014.

ANDERS F RÖNNBLOM BAND
BJÖRN WALLGREN & VÄRLDENS BÄSTA BAND
East West, Örebro 12 december 2014
Konsertlängd: 22:05-22:38 (BW, 33 min) och 22:54-00:24 (AFR 90 min)
Min plats: I baren ca 6 m från scenen.

Efter sommarens grandiosa två och en halv timmes utomhusföreställning på Stadsträdgården hade jag väl rätt humana förväntningar inför Anders F och bandets konsert på ett inte(!) utsålt East West. Med andra ord en tämligen konventionell klubbspelning där låtlistan förmodligen skulle vara kort, koncis och inte så överdrivet överraskande.
   På pappret efteråt känns repertoaren som en bråkdel och en kortfattad variant av sommarens låtlista och bokstavligen helt sensationsfri. Men musikaliskt tog bandet Anders F:s låtar till en ny och exklusiv nivå. Runt midnatt var magin ständigt närvarande på East West medan bandet, där energin ofta injicerades av den i sammanhanget unge gitarristen Calle Ekerstam, gav de många gamla låtarna en otroligt vitaliserad rockkänsla.
   Det kan beskrivas som ett mysterium men det är i mina öron ofattbart att en artist efter 43 års skivproduktion fortfarande kan utvecklas, fortfarande kan hitta glädjen och fortfarande äger energi att uppdatera gamla sånger till dagsaktuella små explosioner. Ingen låt i Rönnbloms imponerande låtskatt var på fredagskvällen stöpt i någon oföränderlig form. Och alla dessa hårt elektriska arrangemang överröstade med all önskvärd effektivitet pladdret i baren.
   Från de tre elektriska gitarrerna i fronten på inledande "Lång tid" via Stones-riff-introt på "Osårbar" och en klassiker som "Europa brinner" till den makalösa och 13 minuter långa versionen av finallåten "Komedia" var det här en konsert utan några svaga sekvenser.
   Jag har hört julklassikern "Det är inte snön som faller" framföras live på konsert både i juli och i september men det var givetvis ren lycka att få den till livs framför en så dags (kl 00:03) stående, sjungande och allmänt euforisk publik.
   Den här fantastiska konsertkvällen inleddes med förbandet, nybildade Björn Wallgren & Världens Bästa Band. Björn, som vi känner som frontman i punkpoppiga Generalerna, har märkbart mognat i sin musik. Och gick under en dryg halvtimme musikaliskt i Anders F:s fotspår innan det bandet klev upp på scen. Framför ett stort band, sju man, två sologitarrister och en congasspelare, fanns det utvecklingsbara ingredienser som ännu inte hade hittat sitt fulländade recept.

Lång tid
Jag kysste henne våldsamt
Osårbar
Vildhonung
Billys väntan på Isabell
Tambourines & lovers
Mamma hjälp mig
Stygg, stygg whisky
Skratta tills tåget går
Ta väl hand om Louis
Europa brinner
Tolv tiggare
Det är inte snön som faller

Extralåt
Komedia

/ Håkan

Covers: Cat Power

CAT POWER: Jukebox (Matador, 2008)

Amerikanskan Chan Marshall, eller Cat Power som sångerskan är allmänt känd som, är en extremt uttrycksfull artist. Och låtskrivare, hon är berömd för sina egna färgstarka låtar och smått explosiva röst. Som den framgångsrika låtskrivare hon är har hon också paradoxalt ägnat två album åt covers. "Jukebox", hennes andra coveralbum, kom direkt efter hennes absoluta höjdpunkt som artist, "The greatest" (2006). En skiva som jag på det årets bästalista bedömde vara det internationellt näst bästa albumet 2006. En soulpräglad skiva vars influenser också har påverkat "Jukebox".
   Men "Jukebox" pendlar också musikaliskt brett mellan country, jazz och blues och blir på det viset lite splittrad och ojämn men har defintivt sina stunder av storhet. Hon gör Hank Williams och James Brown-låtar till sina egna och rimmar där tydligt med en av skivans två originallåtar, "Metal heart".
   Men allra bäst är Cat Power i de mer försiktigt arrangerade låtar där känslorna darrar i kapp med en akustisk slidegitarr ("Silver stallion") eller när hon tar upp kampen med Billie Holiday ("Don't explain") och Janis Joplin ("Woman left lonely") utan att använda råstyrka på några låtar-
   Bland de mer naket känslofyllda låtarna finns också några uppenbart Stones-influerade arrangemang av George Jacksons "Aretha, sing one for me" och Bob Dylans "I believe in you" som höjer kvalitén.


1. "New York" (John Kander/Fred Ebb) 2:00
1977. Från albumet "New York, New York" med Liza Minnelli.
2. "Ramblin' (Wo)man" (Hank Williams) 3:47
1953. Singel-b-sida ("Take these chains from my heart") med låtskrivaren.
3. "Metal Heart" (Chan Marshall) 3:53
Original.
4. "Silver Stallion" (Lee Clayton) 2:52
1978. Singel med låtskrivaren.
5. "Aretha, Sing One for Me" (John Harris/Eugene Williams/George Jackson) 3:12
1972. Singel med George Jackson.
6. "Lost Someone" (James Brown/Bobby Byrd/Lloyd Stallworth) 2:50
1961. Singel med James Brown & the Famous Flames.
7. "Lord, Help the Poor & Needy" (Jessie Mae Hemphill) 2:37
1987. Från albumet "Feelin' good" med låtskrivaren.
8. "I Believe in You" (Bob Dylan) 4:07
1979. Från albumet "Slow train coming" med låtskrivaren.
9. "Song to Bobby" (Chan Marshall/Matt Sweeney) 4:17
Original.
10. "Don't Explain" (Arthur Herzog Jr./Billie Holiday) 3:50
1946. Singel med Billie Holiday.
11. "Woman Left Lonely" (Spooner Oldham/Dan Penn) 4:07
1971. Från albumet "Pearl" med Janis Joplin & the Full Tilt Boogie Band.
12. "Blue" (Joni Mitchell) 4:01
1971. Från albumet "Blue" med låtskrivaren.

/ Håkan

Hansson De Wolfe har utvecklat stilen

Foto: Anders ErkmanSaxofonisten Ulf Andersson.


Två annonsbyråmän (Lorne de Wolfe och Claes Palmkvist) och en konstnär (Dick Hansson) bildade 1979 gruppen Hansson de Wolfe United. Uppenbart blott ett skivprojekt då kärnan i gruppen alla hade civila jobb. Ändå kunde den uppmärksammade gruppen under 80-talet genomföra tre populära turnéer som alla nådde Örebro.
   Efter två framgångsrika album, "Iskalla killen (full av mänsklig värme)" (1979) och "Existens-maximum" (1982), gav de sig ut på turné hösten 1982. Och efter nästa album, "Container", våren 1984 var det dags igen. Bandets sista turné genomfördes våren 1986 som uppföljare till bandets femte album "Artattack".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 1984.

HANSSON DE WOLFE UNITED
Idrottshuset, Örebro 5 april 1984

Hansson De Wolfe United gjorde uppmärksammad turnédebut hösten 1982 med sensationell succé som följd. Bandet har nu utvecklat sin högst särpräglade stil ytterligare och även om biljettförsäljningen gick trögt i Örebro inför konserten stannade siffran kring tillfredsställande tusentalet sittande åskådare.
   På scen var det mesta sig likt sedan förra gången . En ny kompsektion och en nyklippt Lorne de Wolfe i tuffa solglasögon. Och inga tillbakalutade kavajer.
   Yes box allright/Reservdelsmänniskan/Lucia
   I grönt skimrande spotlight intog bandet scenen och presenterade sig direkt i ord och melodi. Traditionsenligt var det inledningsvis dåligt ljud i den kupolliknande lokalen som är varje ljudmixares mardröm.
   Din inre barometer/Iskalla killen
   Två lugnare låtar där Lorne de Wolfes känsliga röst hade svårt att riktigt nå fram fast musikernas skicklighet märktes alltmer i takt med att öronen vande sig.
   Container/Vi lever än/ABC
   Det studiotillverkade soundet på skiva fungerade verkligen live och med hjälp av långa saxofon- och gitarrsolon skapades stämning hos den alltjämnt sittande publiken.
   Minnenas sorl/Steget
   Kvällens 40-talsnostalgi låg tätt intill varandra. Lika tätt som dansparen en gång ockuperade Idrottshusets dansgolv för länge sedan.
   Ansikte mot ansikte/Lyx/Existens-maximum
   Konsertens final var en rasande skicklig uppvisning i tre delar. Nya låtar som redan känns igen av publiken och gruppens definitiva hitlåt.
   Auf wiedersehen
   En naturlig avslutning på ordinarie konserten.
   Chrysantemum/Var kommer barnen in
   Slutet gick i vemodets tecken. Två lugna fina låtar som United är mästare på att framföra. Konserten med Hansson de Wolfe United var en uppvisning i musikalisk skicklighet där kravallstaket var bannlysta och konserten blev en mänsklig kommunikation och naturlig samvaro.

Lorne de Wolfe: sång/piano
Dick Hansson: percussion/sång
Claes Palmkvist: trumpet/gitarr/sång
Jonas Isacsson: gitarr
Anders Neglin: piano/synthar
Ulf Andersson: saxofon
Magnus Persson: trummor
Sam Bengtsson: bas

/ Håkan

McCartney tittar mot framtiden

Dagens vaga Beatles-relaterade tema på den här sidan, som inleddes i morse med en punktlig tillbakablick i 34 år, fortsätter nu med en däremot pinfärsk Paul McCartney-låt som ser framtiden an med tillförsikt, "Hope for the future", i en science fiction-influerad omgivning. Låten, som är skriven och inspelad för videospelet "Destiny", är en sedvanlig McCartney-dänga och i mina öron en hit utan att på något sätt vara sensationell eller nymodig.
   Låten finns tydligen i ytterligare fyra olika mixar (Thrash, Beatsession Mix, Jaded Mix och Mirwais Mix) utan att jag blir det minsta intresserad fast jag från 11 år är Beatles- och McCartney-frälst.

/ Håkan

John Lennon 1980

JUST DEN HÄR TISDAGSMORGONEN för 34 år sedan mördades John Lennon. Jag kommer inte ihåg vad det var för väder 9 december 1980, däremot minns jag tydligt att jag just den här morgonen försov mig... Fortfarande exakt 34 år senare tror jag inte att vi egentligen förstår vad som hände, hur det hände och varför det hände när John Lennon så kallblodigt sköts ned utanför sitt hem på 72:a gatan i New York.
   Jag har själv försökt beskriva och förklara de där fatala minuterna sent 8 december en New York-natt 1980 (tisdagmorgon 9 december i Europa, Sverige och Örebro) på den här nu åtta år gamla Håkans Pop-sidan.
   I en nyligen gjord intervju har Paul McCartney också försökt erinra sig vad som hände och hur han reagerade den där december-morgonen för 34 år sedan.

/ Håkan

Larm #9: november 1978

Innehåll:
1. Så skönt att vara efterbliven!
2. JIMMY PAGE i studion, del 1
3. ELVIS PRESLEY, del 2
4. WILL BIRCH
5. ISOKYNÄ? DAVE LINDHOLM!
6. Lost in the blåst
7. Singlar
8. "Ännu mera blues"
9. Blågult Larm
10. Skivrecensioner
11. Litta Kantri

JIMMY PAGE, GITARRISTEN, PRYDER OMSLAGET på det nya 44 sidor långa Larm-numret men för egen del är det artikeln/intervjun/diskografin med trummisen, låtskrivaren, före detta Kursaal Flyers-medlemmen och nu The Records-medlemmen Will Birch som lockade mitt stora intresse mest. En sju sidor lång, intressant, informativ och personlig artikel om Wills långa karriär. Precis som med Nick Lowe- och Sean Tyla-artiklarna i förra Larm-numret (#8) presenterar Lennart Persson ännu en djupgående, detaljerad och läsvärd genomgång av en artists hela karriär. Det känns i texten och även mellan raderna att det är en (fantastisk) skribent och en artist som möts på samma nivå och med kärlek diskuterar musik.
   Jag läste Will Birch-artikeln många gånger hösten 1978 och har sedan dess återvänt till dessa magiska Persson-rader många gånger. Bland annat var Birch/Larm-artikeln en av hörnstenarna när jag och min vän Lasse Kärrbäck för några år sedan publicerade Will Birchs diskografi på den här sidan.
   Ledaren i det nya Larm-numret ägnas uteslutande åt att varna för bootlegskivor och även återutgivna samlingsskivor. Men också tips på den senare kategorin, bland annat Brinsley Schwarzs två första album på en dubbel och samma format med Big Stars två första. Och Lennart P meddelar glatt att Big Stars tredje länge outgivna album nu finns tillgänglig. Även de flesta av Townes Van Zandts album har också återutgivits.
   Nya Larm-skribenterna Jan Landgren och Mikael Widell har skrivit en utomordentlig redogörelse över Neil Innes karriär under den uppseendeväckande rubriken "Så skönt att vara efterbliven!". Några korta rader om Bonzo Dog (Doo Dah) Band, där Innes var bandets ledande musikaliska medlem, följs av soloskivor, Monty Python-samarbeten och medlem i Grimms fram till den då (1978) just släppta första Rutles-skivan.
   Jimmy Page-omslaget har inget med Led Zeppelin att göra, som ni kanske förstår, utan får sin förklaring på sidorna 9-13 i tidningen där Pontus von Tell berättar historien om studiomusikern Page under åren 1963-65. Informativ text med åtskilliga skivetiketter som illustrationer på skivor med bland annat P J Proby, Brenda Lee och Lulu. Page-artikeln får en fortsättning i nästa Larm-nummer.
   Lennart P berättar med sedvanligt engagemang och detaljerad historik om Elvis Presleys skivproduktion under 60-talet. Lennart har även letat upp en obskyr finländare, Ralf Lindholm, som bytte förnamn till det mer engelskklingande Dave men uppträdde också under namnet Isokynä. Karriären startade 1971 i gruppen Ferris, fortsatte med musik på finska och trots språksvårigheterna driver Lennart tesen om att Dave har utvecklats till en mycket personlig sångare och en fin gitarrist.
   Lindholms karriär fortsatte i trion Rock'n'Roll Band, nytt band blev Pen Lee & Co som sedan förkortades till Pen Lee och Lennart var imponerad: "Ett stycke modern rockabilly av det slag som Dave Edmunds har vigt sitt hjärta åt. Men det här är nästan ännu bättre", är hans historiska slutsats.

ÄVEN PÅ LOST IN THEBLÅST-uppslaget regerar Lennart P med sina synpunkter. Bland annat om Geils "Monkey island", The Litters "Distortions", Crabby Appletons "Rotten to the core" och The Rockets enda album från 1968. De positiva raderna om det här bandet, som är förlagan till Crazy Horse, fick mig inspirerad att leta upp skivan som nu står i skivhyllan placerad mellan Rock De Luxe (!) och Rockfolket (!!).
   På Lennart P:s fem singelsidor uppmärksammas bland Tyla Gangs singel-b-sida "Pool hall punks", The Records "Starry eyes" (innan den officiellt är släppt) och skivor med Saints, The Jam, Buzzcocks och Yachts. Svenska singlar får också några spalters utrymme med namn som Mandarines, Gyllene Tider, Fiendens Musik och legendariska skivor med Christer Nahrendorf (från Solen Skiner) och hans "Sju minuter kvar" och Dag Vags "Sånt är livet".
   På det här Larm-numrets Blågult Larm-sida delar förresten Gyllene Tider plats med Ebba Grön! Tillsammans med mer anonyma namn som Sven Staniol Band och Aspuddens Blues Band. Under Litta Kantri-vinjetten förekommer recensioner av nya skivor med Carlene Carter, Jerry Jeff Walker, Townes Van Zandt (hans första album sedan 1972), Don Williams och Asleep At The Wheel.
   Staffan Soldings blueskrönika är en konsertrecension från Göta Lejon i Stockholm i juli 1978 med Hubert Sumlin och Eddy Clearwater, som får störst utrymme, medan Solding uppfattade Buddy Guy och Junior Wells som rätt frånvarande.
   Albumrecensionerna inleds med en lång synpunkt av Lennart P om fem aktuella Stiff-album med Lene Lovich, Jona Lewie, Rachel Sweet, Wreckless Eric och Mickey Jupp där de tre förstnämnda beskrivs som "kass", "gäspning" respektive "så där" vilken betyder att albumen med Eric och Mickey ("Juppanese") föll Lennart väl i smaken. För övrigt förklarar han också varför han inte riktigt gillar Tyla Gangs "Moonproof" men älskar Ian Gomms "Summer holiday" och recensionen av Dave Edmunds "Tracks on wax 4" innehåller endast ett enda ord: "Köp.".

/ Håkan

Gemytligt kaos när Kim drog storpublik

Kim Larsens "Jungle dreams"-album var inte hans största höjdpunkt, precis som jag skriver i recensionen, men han lyckades leva på den New York-inspelade skivan över ett helt år. Fram till juni 1982 då han både besökte Örebro igen och agerade förband till Rolling Stones på Ullevi existerade det amerikanska bandet som också gick under namnet Jungle Dreams och leddes av Joe Delia.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/8 1981.

KIM LARSEN
Brunnsparken, Örebro 7 augusti 1981

Dansken Kim Larsen har flyttat till New York men behåller sitt stora publikintresse i Sverige. Inte ens åska och regn kunde hindra storpubliken från att komma till Brunnsparken och Allehanda Rocks fredagskonsert i Regnbågen.
   Efter det katastrofala New York-inspelade albumet "Jungle dreams", som på sin höjd innehåller två acceptabla spår, som kom i våras hade Kim Larsen mycket att ta igen den här kvällen.
   Albumet har blivit en orolig lekstuga för klaviaturkillen Joe Delia som också har producerat, synthesizerdominerat, listmusik av ordinärt amerikanskt snitt och väldigt långt från den sanna rockmusiken Larsen så entusiastiskt sjunger om på öppningsspåret "Rock'n'roll i city".
   De skapliga försäljningssiffrorna får väl främst "skyllas" på den enorma popularitet Kim grundlade i Gasolin och framgångsrikt byggde vidare på sitt danska soloalbum.
   Teknokraten Delia fanns också med på scen tillsammans med tre helt oetablerade amerikanska musiker, Hans dominans var inte lika stor live men då konserten huvudsakligen innehöll låtar från senaste skivan framhävs hans synthesizerlek ändå i alltför hög grad.
   Majoriteten av den stora publiken var märkligt sansad under huvuddelen av konserten och visade egentligen bara spontana känslor när Kim drog några av sina gamla klassiker som "Lille du" och "This is my life". Det gemytliga danska språket ligger definitivt mycket bättre i Kims mun än det engelska. För det amerikanska kompet var dessa låtar nya och man har hört både bättre och mer genomarbetade versioner förut. Men för den stora publiken räckte det för att skapa lite bekant kaos.
   Kim Larsen spelade också åtskilliga helt nyskrivna låtar som kommer på ett kommande album. Låtar som hade ett distinkt och rockbaserat sound. Ibland nästan åt rockabillyhållet. Ett lovande steg i rätt riktning.
   Publiksuccéerna avlöser varandra i Brunnsparken. På söndag lär det bli trångt i Regnbågen. Då kommer Sveriges populäraste grupp, Gyllene Tider, till Allehanda Rock.

/ Håkan

Ian MacLagan (1945-2014)

Jag har de senaste två dagarna plockat fram två gamla vinylskivor, "Bobby Keys" (1972) och "Troublemaker" (1979) och det av två lika vemodiga skäl. I tisdags dog saxofonisten Bobby Keys och igår dog keyboardspelaren Ian McLagan.
   McLagan var en av de unga medlemmarna i Small Faces, där han som 20-åring trots allt var äldst, som från 1965 radade upp hits som tillhör pophistorien, från "Sha la la la lee" till "Afterglow" 1969. Med exempelvis "Tin soldier", med sin framträdande orgel, som definitiv höjdpunkt.
   Vid sidan av Steve Marriott och Ronnie Lane gjorde McLagan musikaliskt stora intryck i gruppens musik bakom sin hammondorgel. Small Faces blev Faces 1969 med nya huvudpersoner, nu Rod Stewart och Ronnie Wood, men där McLagans keyboards också hade en stor roll.
   Efter Faces ofrånkomliga splittring 1975 fortsatte McLagan spela med Marriott i några återföreningar av Small Faces samtidigt som han från 1978 började turnera med Rolling Stones. Han var ju huvudsakligen kompmusiker under större delen av sitt liv men 1979 gav han ut sin första soloskiva, "Troublemaker" där för övrigt även Bobby Keys medverkar, med ett rockigt sound som kan jämföras med Mott The Hoople eller just Stones.
   Sedan var det dags för nästa stora turnéinsats för McLagan. Sommaren 1984 blev han medlem av Bob Dylans turnéband som från maj till juli genomförde en Europaturné på de stora utomhusscenerna. Med egna ögon och öron upplevde jag konserten på Ullevi 9 juni där bandet, som också innehöll gamle Stones-gitarristen Mick Taylor, på några låtar på slutet fick sällskap av Carlos Santana.
   Ian McLagan har under åren kompat många av rockvärldens största namn, spelade med Billy Bragg under några år, och skulle i veckan ge sig ut på turné ned Nick Lowe.
   Ian McLagan dog igår onsdag 3 december 2014 efter en stroke.

/ Håkan

Covers: Annie Lennox

ANNIE LENNOX: Medusa (RCA, 1995)

Annie Lennoxs solokarriär efter Eurythmics fick ingen klockren start i början på 90-talet. Solodebuten "Diva" (1992) hade visserligen några anmärkningsvärda singelhits, "Why" och "Walking on broken glass", men var väldigt balladorienterad. Redan på solokarriärens andra skiva, "Medusa", hade kreativiteten uppenbart sinat och resulterade i en coverskiva av inte speciellt personlig prägel. Rösten lever men de ofta urvattnade och intetsägande versionerna av ibland kända låtar känns aningen uttjatade.
   Annie är ju faktiskt just nu aktuell med coverskivan "Nostalgia" som innehåller en massa tidlösa evergreens, som det säkert finns anledning att återvända till på den här sidan, men 1995 var det något helt annat som gällde soundmässigt. Tillsammans med popproducenten Stephen Lipson (Frankie Goes To Hollywood, Cher, Pet Shop Boys med flera) har Annie skapat ett typiskt skickligt men opersonligt popsound utan varken nerv eller spänning.
   Hon lyckas verkligen göra modern mainstream av klassiker som "Take me to the river", "A whiter shade of pale" och "I can't get next to you". Lättlyssnade syntarrangemang med ofta syntetiska trummor bygger upp tämligen genomskinliga ljudkaskader. Hon har förvandlat den förstnämnda Al Green-låten till en lekskola för rytmer, versionen av Procol Harum-låten tillför ingenting och det går inte att jämföra Temptations soul med Lennox på samma dag.
   Nästan varje jämförelse med originalen faller till Annie Lennoxs nackdel. "Don't let it bring you down" kan nog bara älskas av lyssnare som aldrig har hört Neil Young och hennes viskande på "Thin line between love and hate" befinner sig inte överraskande i skuggan av Chrissie Hyndes cover många år innan.
   Höjdpunkten på "Medusa" inträffar redan på första låten "No More 'I Love You's'", en intressant lek med röster på en bra låt.
   Det tog åtta år innan Annie Lennox gjorde nästa soloskiva...


1. "No More 'I Love You's'"   (Joseph Hughes/David Freeman) 4:51
1986. Singel med The Lover Speaks.
2. "Take Me to the River"    (Al Green) 3:31
1974. Från albumet "Al Green explores your mind" med låtskrivaren.
3. "A Whiter Shade of Pale" (Keith Reid/Gary Brooker) 5:17
1967. Singel med Procol Harum.
4. "Don't Let It Bring You Down" (Neil Young) 3:36
1970. Från albumet "After the gold rush" med låtskrivaren.
5. "Train in Vain" (Mick Jones/Joe Strummer) 4:38
1979. Från albumet "London Calling" med The Clash.
6. "I Can't Get Next to You" (Norman Whitfield/Barrett Strong) 3:09
1969. Singel med The Temptations.
7. "Downtown Lights" (Paul Buchanan) 6:42
1989. Från albumet "Hats" med The Blue Nile.
8. "Thin Line Between Love and Hate" (Richard Poindexter/Robert Poindexter/Jackie Members) 5:53
1971. Singel med The Persuaders.
9. "Waiting in Vain" (Bob Marley) 5:40
1977. Singel med Bob Marley & the Wailers.
10. "Something So Right" (Paul Simon) 3:54
1973. Från albumet "There goes rhymin' Simon" med låtskrivaren.

/ Håkan

Bobby Keys (1943-2014)

Rockvärlden har haft många saxofonistprofiler genom åren och nu är tre av de främsta borta. King Curtis knivhöggs till döds 1971, sviterna av en stroke tog Clarence Clemons liv 2011 och tidigare i dag dog Bobby Keys.
   Bobby Keys har sedan debuten i slutet på 50-talet spelat med ett otal artister på både skiva och scen. Men framförallt turnerade han mer eller mindre permanent med Rolling Stones sedan 1970 fram till förra hösten då han lämnade gruppen på grund av sjukdom.
   Det är just från Stones-konserter jag minns den personlige saxofonisten Bobby Keys kraftfulla framträdanden. 1973 på Scandinavium missade jag honom med en vecka för han hade just lämnat Europtaturnén som följde upp "Goats head soup"-skivan. 1982 på Ullevi var Keys tillbaka och på Stockholm Stadion 2003 gav han de gamla låtarna ett autentiskt sound.
   Kontakten med Rolling Stones i allmänhet och Keith Richards i synnerhet, de föddes på samma dag(!), har satt sina musikaliska spår i rockhistorien. "Brown sugar" blev ett av Keys största ögonblick med Stones men blåset, Keys och trumpetaren Jim Price, satte verkligen prägel på "Exile on Main Street"-arrangemangen.
   Men Keys långa karriär innehöll så mycket mer. Innan Stones-samarbetet var Keys färgstark medlem, tillsammans med just Price, i både Delaney & Bonnies band och Joe Cockers stora turnéband Mad Dogs And Englishmen. På skiva kompade han exempelvis både George Harrison ("All things must pass"), John Lennon ("Rock'n'roll" och "Power to the people") och Ringo Starr ("Ringo") men också många, många andra betydelsefulla musikprofiler som Eric Clapton, Marvin Gaye, Warren Zevon, B B King och John Hiatt.
   Att stå i centrum eller solokarriär var aldrig prioriterat i Bobby Keys liv. Ändå gjorde han ett eget album 1972, "Bobby Keys", och en singel i eget namn 1975, "Gimmie the key", på Ringo Starrs skivbolag. Givetvis instrumentala skivor.
   Bobby Keys har berättat att han lämnade den ovannämnda Stones-turnén 1973 för att rädda sitt liv från droger och festande. Men verkligheten hann ikapp Bobby. Han dog i dag 2 december 2014 av skrumplever.

/ Håkan

Pop, garage och rock med The Most

The Most från Umeå. Från vänster Inge Johansson, Frans Perris, Mats Westin och Magnus Kollberg.

Ibland känner jag att jag är sist på bollen men hellre det än inte alls. Umeåbandet THE MOST har producerat skivor sedan 2007, måhända i ganska små upplagor och under begränsad uppmärksamhet, och utgivningstakten har varit sporadisk men musikaliskt har kvartetten varit homogen i sin målmedvetna genre där pop, garage och lite rock möts. Små, korta (runt två minuter...) låtexplosioner som kanske mest blickar tillbaka i pophistorien och inte flyttar utvecklingen framåt många tum. Men musik som är fylld med knivskarpa riff, påträngande rytmer, starka kompgitarrer och framträdande sång.
   Tack vare en vän till mig, Lars-Åke Madelid, har jag kommit i nära kontakt med The Mosts hela skivproduktion, tre vinyl-ep och ett cd-album. Musik som i avsaknad av spektakulära detaljer ändå har en starkt underhållande prägel med genomgående tydliga brittiska influenser och rötter i modsmusiken. Där den blå/vit/röda måltavlan, så kallad "mod target", på The Most-albumets design sammanfattar all modsmusik från The Who via The Jam till 2014.
   The Most-bildades i början på 2000-talet, en kvartett med sångaren och gitarristen Frans Perris i spetsen. Jovisst, Perris är bror med Poul Perris som i slutet på 90-talet ledde det hajpade The Facer som gjorde stora avtryck både på skiva och scen under några år. Övriga medlemmar i gruppen var Magnus Kollberg, gitarr/sång, Mats Westin, trummor/sång, och Marcus Holmberg, bas/sång. På 2013-albumet spelade Inge Johansson bas men numera är det Martin Claesson bakom det instrumentet.
   På några år har The Most givit ut några väldesignade singlar i rustika 7"-omslag och ett digipack-album som lockar till lyssning.


2007
THE MOST
"Face the future"
(Ny Våg/Wasted Sounds)

The action (Frans Perris/The Most)
Murry Wilson (Frans Perris/The Most)
Faking 18 (Frans Perris/The Most)
Stylish boy (Frans Perris/The Most)

The Most debuterar musikaliskt i det fascinerande utrymmet mittemellan garage och power pop. En stadig ilsken rytm och ett tajt, tajt utspel. Längst fram befinner sig ännu en Perris med en påtagligt utåtriktad stil. Redan på gruppens första vinylspår kan jag bara blunda och ana hur sångaren och hela bandet förmodas lägga alla energi på ett scenframträdande.
   Trots tuffa rytmer är ljudet på debuten ganska anspråkslöst så det gäller att höja volymen rejält för att riktigt njuta av The Mosts sound. Då känns den distade galna sången mest naturlig. Här finns inte så många småstilta detaljer. Ibland jämför jag med Wreckless Erics ofta aggressivt präglade popmusik med ett och annat vildsint gitarr-solo. Bra debut utan att vara något mirakel. Ett band som har lagt mer energi på arrangemangen än på melodierna.


2008
THE MOST
"Moderation in moderation"
(Ny Våg/The Most)

I got you (Frans Perris/The Most)
Money (Frans Perris/The Most)
Bad girl (Frans Perris/The Most)
Now I feel (Frans Perris)

Fortfarande tämligen tunna låtidéer men det energiska utspelet hjälper till att lyfta soundet på skiva. Att The Most har känsla för det här har jag förstått och det räcker att kolla in baksidan på skivomslaget, en klassiskt rip-off-fotografi av baksidan på Beatles "Revolver"-album. Och noteringen "A special thanks to Shel Talmy och Chris Dreja" säger väl något om var sympatierna finns.
   Får hjälp av Andy Bell, bland annat Ride, Hurricane No. 1 och Oasis, med både sång och gitarr på en låt som dock sviker något trots en överraskande trumpet. "Money" är en reptilsnabb låtexplosion, den här gången någonstans mellan garage och punk, och "Bad girl" är bandets hittills bästa låt. Snäll 60-talspopmelodi med mycket energi.


2010
THE MOST
"Resistance is useless"
(Ny Våg/The Most)

Little girl (Frans Perris/The Most)
I'm in misery (Frans Perris/The Most)
Easy when you're down (Frans Perris/The Most)
Broham (Frans Perris/The Most)

Bandet har spelat in alla sina ep-skivor i samma studio, The Subterranean Vegetable House(?), men utvecklingen mot ett bättre band med ett bättre sound är tydlig för varje skiva. Och här når de nya höjder med en soundmässigt bättre produkt men så är skivan också mixad i San Francisco av Mike Wells.
   Gitarrerna klingar mer klarsynt, riff och kördetaljer ekar bekant och jag förstår plötsligt varför The Most har fått spela på klassiska Cavern i Liverpool. Parallellerna med Brainpool, ett decennium innan, dyker upp i hjärnan utan att The Most har några som helst kommersiella funderingar. Jag uppfattar inte alltid refrängerna fast energin, med den pådrivande Perris längst fram, smittar verkligen av sig.
   Andy Bell-samarbetet på den här skivan, "Easy when you're down", är en oväntad ballad utan riktig profil men på "Broham" tar de tag i de engelska r&b-influenserna, typ Pretty Things eller tidiga Kinks.



2013
THE MOST
"Auto-destructive art"
(The Most/Copase Disques)

Problems (Frans Perris/The Most)
Really good (Magnus Kollberg/Frans Perris/The Most)
I don't want it (Frans Perris/The Most)
So wrong (Frans Perris/The Most)
I'm not your man (Frans Perris/The Most)
Spiderman (Frans Perris/The Most)
She's a sensation (Frans Perris/The Most)
Sometime (Frans Perris/The Most)
Do you wanna know (Frans Perris/The Most)
Beat girl (Frans Perris/The Most)
Blow your mind (Magnus Kollberg/Frans Perris/The Most)
Stickin' out with you (Frans Perris/The Most)

Ep-formatet i all ära, det är ju verkligen perfekt för nya band, så är det på album artister och grupper får en mer seriös och bredare framtoning. Här debuterar bandets nye basist Inge Johansson och vi hör en mer utpräglad stereobild, extramusiker på blås och keyboards, som har resulterat i ett ännu bättre sound. Arrangemangsintentionerna (vilket ord!) har verkligen utvecklats sedan debuten sex år tidigare.
   R&b-ambitionerna fullföljs på några låtar, "I'm not your man" och "Blow your mind", men det förekommer också en del provokativt monotona passager. Några är säkert medvetna, den korta speltiden 1:54 på "Spiderman" (med titeln som enda text...) är fullt tillräckligt. Den korta låten följs av karriärens förmodligen längsta originallåt, halvsnabba "She's a sensation" (3:24), som väcker lite mer känslor bland alla ögonblickssnabba modslåtar.
   Den stora inspirationskällan på The Mosts debutalbum är annars The Who 1964-67. Det energiska tempot, de intensiva trummorna och körandet i låtar som "Problems", "Really good" och "Stickin' out with you" påminner verkligen om den gruppens tidiga singlar.

/ Håkan

BOX #12 PUGH

PUGH: Pugh (National, 2003)

PUGH ÄR PUGH OCH INGENTING ANNAT liknar hans rekordlånga karriär som givetvis och rättvist är värd en generös samlingsbox. En box som visar upp alla grenar på ett gränslöst brokigt artistliv. Och "Pugh"-boxen förmedlar den bilden och den musiken på ett både underhållande och spännande men också en aning rörigt och inte så kronologiskt sätt. Men det kanske ska vara så när höga berg och djupa dalar ska sammanfogas till en fantastisk helhet. Ty ingenting är ointressant när jag på nytt har lyssnat igenom fyra generöst späckade cd-skivor.
   Jag vet inte om den här cd-samlingen först var planerad att ges ut 2002, som anges på både boxens omslag och respektive cd-omslag i boxen, men i cd-boken och på varje fysisk cd-skiva är det tydligt 2003 som officiellt utgivningsår. Vilket understryks av att jag recenserade den nysläppta boxen i Nerikes Allehanda i mars 2003, se recension nedan.
   De fyra cd-skivorna har sinsemellan en tydlig kronlogisk uppdelning men på varje skiva pendlar materialet i tid fram och tillbaka som stör kontinuiteten något. Men det är marginella invändningar på en box som i musik och text berättar den fullständiga historien om en av Sveriges största kultfigurer.
   Det är naturligtvis idag svårt att förstå Pugh Rogefeldts totala betydelse och vilken sanslös sensation det var att som pop- och rockartist 1968 komma fram och sjunga på svenska. Sverige var ju översvämmat av engelskinfluerad pop (på Tio i topp var det Hounds, Tom & Mick & Maniacs, New Generation, Ola & Janglers, Flamingokvintetten(!) med flera) och det svenska språket hade sin lekplats bland schlagerartisterna på Svensktoppen.
   Mitt i det klimatet kom Torbjörn "Pugh" Rogefeldt och tog plats med sina onekligen personliga texter och lika spännande musik. Det går nog inte att överdriva skivproducenten Anders Burmans förtjänst i sammanhanget ty Pugh var en udda fågel med få kommersiella drag men Burman insåg det unika, gränslöst personliga och historiskt storslagna i den unge Västeråskillens musik. Som 1969, efter mjukstarten med singeln "Haru vart på cirkus" 1968, skulle ta svensk popbransch med storm med "Här kommer natten" och debutalbumet "Ja dä ä dä".
   På den här samlingsboxen har de grävt fram ännu tidigare material, demoinspelningar från åren 1965 till 1967, som presenteras i ett medley, med korta utdrag från åtta låtar (alla på engelska), under den lustiga titeln "Ja dä va då de". Redan här i mitten på första cd:n faller boxens kronologiska följd genom att presentera DJ Shadows mixning "Mutual stump" från 1996 som en del i medleyt.
   Men det var alltså från 1969 som Pugh blev Pugh med hela svenska folket och idag, med legendstatus i ryggen, känns det som att namnet Pugh (ett snabbt påhitt när Burman ratade Torbjörn som artistnamn) borde vara kvalificerat som officiell namnsdag i almanackan...
   Texterna hade en viktig roll i Pughs genombrott. Han skojade med ord, hittade på nya, och fann nya vinklingar i det mesta han skrev om. På ett sätt gick det att jämföra honom med den tidens Robban Broberg men Pughs musik var ren och skär poprock. Med skämtlynnet och den personliga poesin sökte han sig nya och helt egna vägar. På första skivan i boxen, 1965-1971 hittar vi en majoritet av material som vi inte har hört tidigare, bland annat demoversioner, där det återfinns pärlor.
   "Förresten, jag heter John", en av många demo från 1970-71, är kanske en banal parentes men är enkelt svängig med Pughs typiskt atmosfäriska klang. Den österländska klangen i den nya alternativversionen av "Små lätta moln", som gick under titeln "Små lätta psykoser", är lång och härligt experimentell.
   Bland alla till synes planlösa vandringar i utsvävande arrangemang dyker det allt som oftast också upp melodiska mästerverk som utvecklats till riktiga och senare utgivna låtar. Som med tiden också har drunknat i den stora kreativitet som flödade ur Pugh under de här tidiga 70-talsåren.

ALLA RIKLIGT FÖREKOMMANDE DEMOINSPELNINGAR i boxen har också tagit en del fokus och utrymme från Pughs officiella skivutgivning. Som gör att boxen inte kan uppfattas som en regelrätt "Greatest hits"-samling. Bara två hela låtar från det fina "Hollywood"-albumet är en felprioritet i mina öron och två demon från samma skiva kan inte kompensera det fattiga urvalet.
   Urvalet på samlingen lutar sig genomgående på inspelningsdatum vilket har fått till följd att demoversionerna till exempelvis "Hollywood" och "Ett steg till" har hamnat på cd:n innan. Det framkallar också en lite ryckig sammanställning av materialet. Men den långa akustiska och smått avancerade demoversionen av "Storseglet", naken och avklädd, är fortfarande en storslagen låt var den än är placerad.
   På samlingens andra cd, 1971-74, dyker det upp en liveversion, inspelad live redan i juli 1972, av en låten "Max sång" som många år senare skulle bli en av Grymlings största hits. En intressant upptäckt men i övrigt saknar jag flera låtar från den perioden. En av Pughs två singlar med Nature 1972 saknas helt och det är givetvis en smärre katastrof då "En gång tog jag tåget bort", med Ulf Lundells text, har sitt historiska värde på alla sätt.
   På "Pugh"-boxen har den genomgående ambitionen varit att beskriva Pughs alla sidospår och experimentella lust men på den tredje cd:n i samlingen, 1974-1978, återfinns de kommersiella höjdpunkterna i Pughs hela karriär med ett rikligt urval låtar från albumen "Bolla och rulla" och "Ett steg till" och materialet är lika starkt idag som för 40 år sedan. Hela sex av åtta låtar från den förstnämnda skivan är en rättvis prioritet, "Hog farm" och "Dinga linga Lena" är ju klassiker, och i "Ett steg till"-materialet försöker de nästan återskapa hela det historiska medleykonceptet "Resan" genom att leta fram helt godkända kassettinspelningar av låtarna "Sovjet" och "Kina" som fanns med på konserten 1974 men kom aldrig med på den legendariska livedubbelplattan 1975.
   Efter den kommersiellt och musikaliskt storslagna genomgången av det starka materialet känns det en aning tunt och oinspirerat när tredje cd:n avslutas med en USA-inspelning (Muscle Shoals-studion) på engelska och två Anders Berglund-producerade schlagerlåtar, "Nattmara" bland annat.
   Som ett bevis på Pughs allt mindre sporadiska karriär med åren omfattar fjärde cd:n hela 26 år(!), 1978-03, och är en ren och skär pytt i panna. Både vad det gäller kvalité, stil och kronologi. Och med ett enda undantag (liveinspelad "Spårljus") är inget tidigare outgivet. Dessutom upptäcker jag nu att dokumentationen sviktar märkbart då jag saknar åtskilliga låtskrivarcredits på den sista cd:n. Vilket betyder att namn som Dave Nerge, Woody Guthrie och Ulf Lundell aldrig får sitt omnämnande.
   Avslutnings-cd:n blir en ojämn resa när vi kastas mellan många decennier hit och dit. Men inte desto mindre upptäcker jag ändå flera låtar som tillhör mina Pugh-favoriter fast de kanske inte ingår i den direkt legendariska repertoaren. "Två lika är ett", den nästan hitutstuderade Tomas Ledin-producerade singeln 1986, "Kärlekens träd", duetten med Maritza Horn som drunknade på det mer än lovligt svaga "Attityder"-albumet, och Pugh & Trousers-singeln "Pop o twist" från 1982 är några toppar på en nästan omöjlig cd.
   Sedan lider även fjärde cd:n av en oförklarlig brist på fler låtar från Pughs senaste mästerverk "Maraton" (1999). Liveversionen av "Spårljus" och nyinspelningen av "Vår kommunale man" (där Woody Guthrie borde ha fått credit) är en tam kompensation.
   Dokumentationen i den rikligt illustrerade 64-sidiga boken som följer med boken tillhör samlingens höjdpunkt. Från Lars Nylins Pugh-biografi via hyllningarna från bland annat Anders Burman och Ola Salo, sammanställaren/producenten Jan-Erik ”Eggis” Johanssons beskrivning av materialet och Pughs egen långa historia om karriären till den avslutande diskografin rekommenderas "Pugh"-boxen till alla som är nyfikna på svensk musikhistoria.


HÄR ÄR MIN URSPRUNGLIGA RECENSION av Pugh Rogefeldts cd-box som publicerades i Nerikes Allehanda 5 mars 2003:

PUGH ROGEFELDT
Pugh
(National)

Säg Pugh och tanken svindlar, historien blir oändlig och betydelsen gränslös. Att sammanfatta Pugh Rogefeldts långa karriär på fyra cd-skivor kan tyckas vara ett problemfritt nöje men innehåller i det här fallet också många svåra avvägningar och inte helt enkla prioriteringar.
   "Pugh", boxen som täcker in över tre decennier, är mer ett historiskt manifest än en musikaliskt femstjärnig samling.
   På gott och ont är hans tidiga skivor en helhet svår att dela upp i några få höjdpunkter. Har man sedan, som projektledaren Eggis i det här fallet, en rik flora demoinspelningar att bolla med så är det nästan en omöjlig ekvation att skapa en både sammanhållande, kronologisk och musikaliskt homogen bild av en av Sveriges mest betydelsefulla rockartister genom alla tider.
   Här slängs man hejdlöst mellan oerhört intressanta demoinspelningar och ett greatest hits-inspirerat urval men upptäcker också flera uppenbara hål i en underbart intressant karriär.
   Flera av Pughs tidiga skivor var ett sökande, ett experimentellt testande och en kreativitet på mycket hög nivå. Inte alltid glasklart storslaget men väldigt ofta personligt och i högsta grad eget.
   På sätt och vis blev hans udda framtoning en helhet först på tredje skivan, "Hollywood" (1972), som här bara representeras av ynka två officiella låtar plus tre alternativtagningar. Urvalet känns lite magert när det handlar om en av svensk rockhistorias bästa album.
   Sedan är det ju en stor miss att inte ta med singeln "En gång tog jag tåget bort" (som för övrigt är en av Ulf Lundells tidigaste publicerade texter) när vissa andra låtar förekommer i både två och tre versioner.
   Ändå är boxen "Pugh" ett i många stycken förhållandevis heltäckande mastodontverk, i både text och musikaliskt urval, över en karriär som egentligen saknar motstycke i det här landet. Vi får de ouppnåeliga höjdpunkterna, de tveksamma kommersiella succéerna ("Stockholm" och "Nattmara") och de flesta udda och mycket personliga låtarna däremellan.
   Men någon riktigt koncentrerad och starkt spännande kronologisk rockhistoria blir aldrig "Pugh".

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.