Blogginlägg från november, 2026

Dagens datum: 13 november

Postad: 2026-11-13 07:59
Kategori: Datum

1973


I november 1973 spelade Thin Lizzy på Marquee i London.

THIN LIZZY BILDADES SOM ROCKTRIO i Dublin 1969, kom till London 1970 och skivdebuterade på sommaren samma år. Phil Lynott ledde originalbandet, med trummisen Brian Downey och gitarristen Eric Bell, fram till december 1973. Bara en månad innan, 13 november, spelade bandet på Marquee i London.
   Bandet hade vid den här tidpunkten släppt tre album och hade 1972 fått en mindre hit med ”Whiskey in the jar”.
   Bell flyttade tillbaka till Irland och ersattes i januari 1974 av Gary Moore från Belfast.

1987

Foto: Anders ErkmanMarie Fredriksson bjöd på solokonsert i Örebro.

MARIE FREDRIKSSON
Club 700, Örebro 13 november 1987

Håkans Pop-recension

/ Håkan

Dagens datum: 10 november 1983

Postad: 2026-11-10 07:57
Kategori: Datum

Foto: Anders ErkmanMagnus Lindberg på höjden av sin karriär 1983.

MAGNUS LINDBERG
Lord Nelson, Örebro 10 november 1983

Håkans Pop-recension

/ Håkan

2010-talet: #34. Justin Currie

Postad: 2026-11-09 07:55
Kategori: 10-talets bästa



JUSTIN CURRIE: This is my kingdom now (Endless Shipwreck, 2017)

EFTER EN GANSKA FRAMGÅNGSRIK TID, från 1980 till 2002, avslutade den skotska gruppen Del Amitri sin karriär med albumet ”Can you do me good?” och sångaren Justin Currie inledde en egen karriär med några sporadiska ofta anspråkslösa soloskivor. Ungefär vart tredje år, 2007, 2010, 2013 och 2017 släppte Justin soloalbum som alla var klart personliga statements.
   ”What is love for” (2007) fanns med på listan när jag 2019/20 sammanfattade 00-talets bästa skivor och lika självklart finns hans fjärde soloskiva ”This is my kingdom now” med på min lista över de bästa albumen från 2010-talet,
   Justin har på alla sina soloskivor haft en mer dämpad och melankolisk framtoning och behåller den profilen här. Han har aldrig fallit för frestelsen att göra något kommersiellt eller utstuderat hitmässigt och det hedrar honom samtidigt som jag alltid har önskat att hans sånger skulle kunna nå en större publik.
   Hans röst har ju rent smältande egenskaper och gör sig mycket bra på många låtar här när Currie kompar sig själv på både akustisk gitarr och piano. Hör hur han hänger upp sin röst på textraderna i den rent magiska låten "I'll leave it to you" och "My soul is stolen" är en underbar avslutning på ännu ett fint Justin Currie-album.
   Justins oregelbundna solokarriär avbröts flera gånger med flera återföreningsturnéer för Del Amtri som 2021 dessutom resulterade i ett nyinspelat gruppalbum ”Fatal mistakes” av fantastisk kvalité, det årets näst bästa album enligt mig.
   Både Del Amitris och Justin Curries egen framtid är i nuläget väldigt osäker. Tragiskt meddelade Justin 2024 att han hade drabbats av Parkinsons sjukdom. Vilket nog betyder att Justin Curries senaste soloalbum ”This is my kngdom now” också blir det sista.
   Lyssna på Justins låt ”I'll leave it to you” från det albumet och minns en av de starkaste och mest personliga brittiska röster vi har hört

/ Håkan

Richard Lloyd (1951-2026)

Postad: 2026-11-08 14:00
Kategori: Minns

Foto: Anders Erkman6 juli 2016 blev sista gången som Richard Lloyd med band besökte Örebro och spelade på East West Sushi. Här tillsammans med gitarristen David Leonard till vänster.

JAG HAR ALLTID GILLAT TELEVISION-ALBUMET ”Adventure” (1978) bättre än ”Marquee Moon” (1977) och det var inte minst RICHARD LLOYDS förtjänst. Hans låt ”Days” är en av skivans toppar och med sin gitarr skapade han magi i samspelet med Tom Verlaine (1949-2023).
   (Jag börjar mina minnen om Richard Lloyd med att korrigera mina gamla texter där jag vid sju olika tillfällen har namngivit hans 1985-album som ”Fields of fire” när den egentligen heter ”Field of fire”. Nu är det fixat och jag kan koncentrera mig på historia och egna exklusiva minnen...)
   De båda ovannämnda Television-skivorna är Richards mest berömda karriär innan bandet sprack i september 1978. Året efter gjorde han en mycket fin soloskiva, den kritikerhyllade "Alchemy", som gjorde honom till en kultfigur i New York-rockens långa intressanta historia. Därefter följde problematiska år fyllda med droger, instabilitet och en högst oregelbunden artistkarriär för Richard. Just där i början på 80-talet nådde Richard Lloyd rock bottom, gav ut en sporadisk singel med två Stones-covers ("Get off of my cloud" och "Connection) på ett litet obetydligt lokalt skivbolag, men där började också vägen tillbaka. Som via lyckliga omständigheter inkluderade skivinspelning och turnéer i Sverige med centrum just i Örebro.
   Genom örebroaren/amerikanskan Bibi Farbers goda kontakter med Lolita Pop och folk i dess närhet gjorde att New York-killen Keith Patchel, gitarrlärare och tidigare medlem i Richard Lloyds band, hamnade i Örebro. Som sedan påverkade och övertygade Lloyd att göra en seriös nystart i detta exotiska land. Lloyd kom till ett dukat bord där skivbolag (Mistlur), studiotid och repetitioner redan var bokat av Patchel.
   I januari 1985 landade Lloyd i Stockholm för att direkt färdas till Örebro där han tillsammans med Patchel, kompgitarr, och två tidigare Lolita Pop-musiker, trummisen Peter Olsen och basisten Thomas Johansson, repeterade hårt i en månads tid. Lloyd bodde under tiden för övrigt i Lolita-sångerskan Karin Wistrands lägenhet. På albumet som följde till hösten 1985, "Field of fire", spelade teamet Olsen/Johansson tillsammans på bara tre låtar. Men i turnébandet var det just den här sättningen som genomförde turnéer både på våren och hösten. Av vilka Rockmagasinet-spelningen i oktober tillhör det absolut bästa jag upplevde i den lokalen.
   Skivan och turnéerna blev Richard Lloyds stora comeback i rockbranschen men ändå har hans så kallade karriär sedan mitten av 80-talet befunnit sig på en högst mänsklig nivå med få och sporadiska soloskivor (liveskivan "Real time" (1987) är en pärla), en del studiojobb (Matthew Sweet, Chris Stamey, John Doe bland andra) och andra insatser i skymundan.
   1997 var Richard Lloyd faktiskt tillbaka i Örebro. Då som bandmedlem i Bibi Farbers kompgrupp Glow som uppträdde på det årets Slottsfestival. Inför den spelningen träffade jag en välmående Richard, utanför gamla Röda Kvarn-biografen, och gjorde en snabbkomponerad intervju där han svarade artigt på varje fråga, ibland med glimten i ögat. Som när jag frågade varför Television, ett av 70-talets mest stilbildande band, splittrades en gång.
   - Yoko Ono, hon brukar vara anledningen till att band splittras.
   Han förklarade också varför han livnärt sig på att ”bara” spela gitarr bakom andra artister:
   - Att bilda eget band är som att gå ut i krig, att forma en armé. Jag gillar att försvinna ibland. Lägga gitarren på hyllan några månader och sätta mig bakom skolbänken och studera.
   2016 var Richard tillbaka i Örebro för konsert. Med ett delvis svenskt komp, bland annat blivande Lolita Pop-basisten Rickard Donatello, i ryggen spelade han då på East West Sushi. En gitarrintensiv konsert där han lät gitarren tala och tillsammans med sin kompgitarrist David Leonard lade ut en matta av gitarrkonster som ibland befann sig på gränsen mellan ren och skär skönhet och ruffigt oväsen.
   Richard Lloyd avled igår 7 november 2026 i gallgångscancer.

/ Håkan

2010-talet: #35. The Maharajas

Postad: 2026-11-02 07:53
Kategori: 10-talets bästa



THE MAHARAJAS: Yesterday always knew (Low Impact, 2014)

UNDER VÅREN 2014 GICK RYKTET att The Maharajas jobbade med mer poprelaterat låtmaterial. När albumet ”Yesterday always knew” sedan släpptes i oktober visade sig ryktet bara vara sant till hälften. Där fanns åtskilliga himmelska popharmonier som etsade sig fast på albumet men bandet stod med båda fötterna kvar i den intensiva rockmusiken bland energiska och starkt komprimerade arrangemang med rena garagerockrötter. På det här albumet vill jag kalla Maharajas musik för uppgraderad powerpop ty alla snärtiga och catchy melodirytmer tränger sig förbi volym, sound och arrangemang på många låtar.
   Gruppen har en lång men ganska sporadisk karriär bakom sig. Föddes i slutet på 90-talet med garagerock som största och viktigaste influens men har genom åren flörtat friskt med popgenren. På sitt femte album, utgiven på det Örebrobaserade skivbolaget Low Impact, är soundförändringen mer påtaglig än någonsin. Med fötterna och rötterna i den aggressiva garagerocken har de med ålderns rätt utvecklat popharmonierna och på många låtar är det just pop i all sin sköna prakt. Häftiga refränger, tuffa melodier, ett påträngande popsound och ibland är det närmast kommersiellt gångbara låtar.
   Materialet på albumet pendlar mellan snällt 60-tals-inspirerade låtar, "Are you ready to shop?", "Water to wine", "Nine one one", "Hands of tyme" och "Family provider" (med klassisk fasförskjutning), och rivig garagerock och nästan högljudd punk, "Hunch" och "You're no use to me", men hela tiden med melodierna profilerade i attacken.
   "You're no use to me" där distad sång och ett överdimensionerat gitarrsolo går fram som en ångvält. Som sångare och sologitarrist står Mathias Lilja ständigt i centrum men hans låtar är i klar minoritet då gitarristen Jens Lindberg och basisten Ulf Guttormsen står för större delen av materialet.
   På ”Yesterday always knew” har Maharajas sound, låtar och material förutsättningar att nå utanför den lilla kretsen av enbart rockintresserade lyssnare.
   När albumet släpptes för ganska exakt tolv år sedan hade jag ingen fundering på att titeln var en liten vinkning till Beatles och deras hårt psykedeliska låt ”Tomorrow never knows” från 1966 men nu många år senare går det upp ett så kallat ljus.

/ Håkan

Oktober 2026 på Håkans Pop

Postad: 2026-11-01 13:49
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindell stod på scen med sitt sidoprojekt Frozen Margarita Brain Freeze.

DET NÄRMAR SIG JUL OCH ÅRETS avslutning och det är dags att sammanfatta oktober månads innehåll på Håkans Pop. Flera konsertbesök faktiskt men sidans huvudroll spelades som vanligt av albumen på min favoritlista över 2010-talets bästa skivor. Uppmärksammade också några intressanta datum från musikhistorien.
   På 2010-talets lista avslöjade jag under månaden placeringarna #36 till #41 med artisterna/grupperna Justin Townes Earle, The Band Of Heathens, Paul McCartney, Citizen K, Gyllene Tider och Kent.
   Slumpmässiga nedslag i musikhistorien tog oss till 5 oktober 1973, 9 oktober 1982, 17 oktober 1967 och 21 oktober 1987.
   Under en och samma kväll besökte jag två konsertlokaler i Örebro, Skjulet och Clarion Hotel, där duon Mathias Lilja/Clas Olofsson respektive gruppen MåndaNs uppträdde Och några dagar senare fick jag uppleva en konsert med Jesper Lindell och hans sidoprojekt Frozen Margarita Brain Freeze.
   Jag var på ytterligare några konserter i Örebro under oktober utan att lämna några texter efter mig: Kulturnatten 23 oktober (inklusive orgelkonsert i St Nicolai-kyrkan) och gitarristerna Mats Norrefalk/Ylva Åkesson i samma kyrka 24 oktober.

OM JAG GÅR TILLBAKA NÅGRA MÅNADER, till augusti och september, när det gäller nya skivor-recensioner på Håkans Pop, så har jag haft svårt att hitta de där riktiga favoritskivorna som känns nominerade för årsbästalistan om knappt två månader. Men den lite negativa trenden bröts under oktober, både med kvalité och kvantitet.
   Med albumet ”Noll personlig utveckling” fortsätter göteborgaren JONAS LUNDQVIST leverera små korta (speltiden är 27 minuter) poprockfavoriter på gränsen till personligt färgade mästerverk. Rent kvalitetsmässigt är Jonas inte uppe på extraordinära höjder bredvid Alme och Hellström men nya skivan fullbordar trilogin med album som alla fått en plats på mina årsbästalistor.
   Jag blir aldrig besviken på nya skivor med TOMAS ANDERSSON WIJ men heller nästan aldrig riktigt nöjd och tillfredsställd. Hans nya album, med den ambitiösa titeln ”Täta ditt liv så det klarar en storm”, befinner sig i det besvärande mellanläget. Han blandar vackra visor och oerhört fint arrangerade låtar med ganska händelsefattiga melodier. Men de är ju omsorgsfullt skrivna och Tomas har ju sedan länge ordets makt som får mig att lyssna.
   Lite högtidligt och stramt men också underhållande, med piano, blås och ibland stråkar i det lilla formatet, som Teodor Wolgers ofta har producerat. Allra bäst är ”Den dag jag går” fast utan Wolgers hjälp.
   MAURO SCOCCO sitter på sätt och vis på samma musikaliska gren som Andersson Wij där jag vid många tillfällen trott och önskat underverk men alltför ofta blivit besviken. Men nya ”Livets rytm” tar steg i en oväntat positiv riktning. Inte så programmerat längre, han litar mer på melodier och ett organiskt sound. Och texterna utspelar sig i en naturlig vuxenvärld och melodierna är många gånger besläktade med Springsteen och Lundell fast lite glättigare och modernare.
   Tänka sig att jag aldrig genom åren lyckats uppleva en skiva med BO KASPERS ORKESTER som favorit. Den eleganta tonen i bandets musik har gått mina öron förbi men nya ”Just när du trodde allt var över” är lite mer energisk och lite mer levande än vanligt. Plus att albumet har melodiska höjdpunkter som överraskar mig.
   Allt gitarristen JOHN LEVENTHAL har gjort i musikbranschen, spelat bakom Shawn Colvin, Rodney Crowell, Elvis Costello med mera, och är gift med Rosanne Cash, gör mig nyfiken. Det instrumentala soloalbumet ”National drift” får mig att jämföra med Mark Knopfler utan riktigt starka melodier. Gitarren dominerar i korta utkast till låtar och slutomdömet blir pausmusik där sång saknas.
   Jag minns namnet DAVID MYHR sedan gammalt när han sjöng i The Merrymakers, bland annat en skivbutiksspelning i Örebro 1998. Då jämförde jag med samtida Jellyfish med popdängor som en röd tråd. Myhr har fortsatt i poprockgenren sedan dess, utan att jag har haft koll på det,
   Myhrs nya Andreas Dahlbäck-producerade ”Everything is all about you” imponerar delvis. Ibland snäll pop, ibland härlig powerpop.Pianopopmästerverket ”Say yes”, perfekta ”Someday soon” och McCartney-inspirerade ”Finally” (med fagott!) är värda en stor och bred publik.
   THE CRYSTAL TEARDROP spelar enligt beskrivningen psykedelisk garagerock men kommer lite oväntat från England (Stoke on Trent) men soundet är tveklöst amerikanskt, rejäl powerpop med Byrds/Rickenbacker-gitarrer och sitarklingande pop. Lyssna på introt till ”The thoughts you're thinking” och ni tänker på Beatles men när jag hör sångerskan Alexandra Rose tänker jag på en tuffare variant på The Bangles.
   Den Texas-födda amerikanska sångerskan JESS WILLIAMSON skivdebuterade 2014 men det var först 2023, på albumet ”Time ain't accidental”, som jag la hennes namn på minnet. På sitt nya Shooter Jennings-producerade album ”A mile south of heaven” (snygg titel!) har hon en personlig röst åt Lucinda Williams håll. Inte country och inte rock men nånstans mittemellan. Kanske blir rösten ibland lite för hård och desperat men när arrangemangen blir mer avskalade, som i ”Someone else's horses”, blir det så mycket bättre.
   Sedan MARY GAUTHIER spelade live i Örebro 2010 har hennes namn funnits i mitt medvetande utan att hon har nått toppen. På nya albumet ”Reckoning” låter hon mycket bra och det är inget tvivel på att hon har kvar sin personlighet som låtskrivare, ibland med Aaron Lee Tasjan.
   Det var länge sedan RICHARD THOMPSON gjorde något viktigt på skiva. Sedan han flyttade till USA har det blivit allt längre tid mellan de personliga höjdpunkterna och allvarligt talat har hans musik inte engagerat mig sedan 1983 och albumet ”Hand of kindness”. Därför hade jag inga större förväntningar på nya ”Hippies, thugs and heroes” och ganska obemärkt tog den sig förbi min lyssning med bara en låt kvar i minnet, ”Make believe you don't know me”
   Mark Oliver Everett, mer känd under gruppnamnet EELS, är en märklig amerikansk profil som ofta har gjort det lite svårt för sig. Men nya albumet ”Cookie happened” inleds så starkt, med låten ”Clobbered”, att jag sedan med stora öron lätt sväljer hela skivan. Inte lysande i sin helhet men hans spontant hesa röst ger goda förutsättningar genom hela skivan. När han dessutom lyckats skriva många fina melodier och intressanta texter tillhör albumet månadens bästa skivor.
   H. SELF (Henric Hammarbäck) tillhör Sveriges hårdast jobbande låtskrivare och artister. Förra året släppte han två album med 32(!) egna låtar och på ”Vet hut!” kommer ytterligare tio där texterna är lika viktiga som melodierna. Arrangemangen har dock utvecklats, med bland annat gitarristen Stevie Klasson, men fortfarande är de personliga texterna viktigast.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: BÄTTRE SENT ÄN ALDRIG! DET TOG 20 år innan jag på allvar upptäcker de positiva sidorna hos sedan länge hyllade THE TALLEST MAN ON EARTH. Och det är först på Kristian Matssons 8:e(!) album under det numera legendariska artistnamnet. Albumet ”Just beyond endless mountain” har etsat sig fast, men inte från första stund, men de positiva signalerna växte för varje lyssning. Det behövdes upprepad kontakt för att albumets många olika arrangemang och Kristians påträngande röstresurser skulle hamna rätt i mitt medvetande.
   I den fina SvtPlay-dokumentären om Martin Hederos förekommer ett fint möte med The Tallest Man On Earth där de spontant spelar polskor på två fioler. Nu finns samarbetet med geniale Hederos med på albumet, inte bara i folkmusiksammanhang, på drygt hälften av albumets elva låtar. Men ”Just beyond endless mountain” innehåller så mycket mer och blandningen ger albumets helhet en underbar skjuts.
   Dessutom finns det närvarokänsla på albumet med levande ögonblick i studion när den traditionella svenska folkmusiken breder ut sig och får mina tankar att ibland flyga iväg mot någon spelmansstämma. När Kristians och Martins fioler ganska ofta möts.
   Kristians alltför påträngande röst har länge varit mitt motstånd till The Tallest Man On Earths skivor och just den detaljen genomsyrar även den här skivan och det påverkar min inledande åsikt om nya skivan, speciellt de första låtarna när folkmusiken dominerar arrangemangen.
   Men från den snabbare rytmiska ”We got the pony” höjs även mina förväntningar när Waterboys-kopplingar kommer in i mitt huvud och den välarrangerade musiken, med Kristian som spelar hela nio instrument, fastnar i mitt huvud. Och hela skivans mix blir en styrka. Från den jazzinspirerade titellåten via Sofia Hultqvist Kott-duetten ”Overboda” (med Hederos på himmelsk vacker pumporgel) till den mycket melodiöst vackra ”Deliver me from trying” som inleder albumets underbart starka final.
   På ”Times” framträder Kristian ensam men spelar fem instrument inklusive harpa. ”The forest keeper” är ännu en oväntat snabb låt med ett lustigt percussioninslag som följs av albumets absoluta höjdpunkt ”In the silver wire up the hill” där Waterboys/Mike Scott-influenserna är helt uppenbara.
   ”Just beyond endless mountain” är ett uppåtsträvande album som växer sig starkare för varje låt. Och får mig till slut att utnämna skivan till månadens bästa.

/ Håkan

Dagens datum: 1 november 1994

Postad: 2026-11-01 07:54
Kategori: Datum


TOM PETTY SLÄPPER ALBUMET ”WILDFLOWERS” 1 november 1994.
Håkans Pop-recension

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (64)
Bio (1)
Blogg (560)
Datum (85)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (84)
Konserter (245)
Krönikor (208)
Larm (20)
Listor (60)
Maxi12" (35)
Minns (195)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2026 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.