Blogginlägg från januari, 2026

Covers: Yo La Tengo

YO LA TENGO: Fakebook (Bar/None, 1990)

DET HÄR ALBUMET ÄR PÅ MÅNGA SÄTT besläktad med förra veckans bidrag i cover-skivor-kategorin. ”Fuckbook” och dagens ”Fakebook” är faktiskt gjorda av samma band fast under olika gruppnamn och med helt olika ambitioner. Yo La Tengo är det seriösa namnet på Condo Fucks och ”Fakebook” är på många sätt ett musikaliskt bättre album än än de punkinfluerade takterna på ”Fuckbook”.
   Yo La Tengo är, vad jag förstår, ett indierockband från Hoboken, New Jersey, men ”Fakebook” är mjukare och snällare än vad indierock-stämpeln brukar utlova. Och jag uppfattar albumet som ett stort musikaliskt frågetecken, inte negativt men på flera sätt förbryllande och överraskande.
   Dels är stora delar av covermaterialet så obskyrt att det är svårt att hitta jämförelser med originalmaterialet. Naturligtvis inget fel att göra versioner av The Flamin' Groovies, Tremeloes, John Cale och Gene Clark, och där hittar jag de musikaliska höjdpunkterna på albumet, medan låtarna från udda originalartister som det helt osannolikt långa gruppnamnet Michael Hurley, The Unholy Modal Rounders, Jeffrey Fredericks & The Clamtones, The Scene Is Now och den 63 år gamla låten med The Mighty Cravers tillhör det okända i mitt lyssnande liv.
   Jag får ibland känslan att ”Fakebook” är ett komiskt album som vill skoja med sina lyssnare. Som när de ger sig på den simpla låten ”The one to cry” och upprepar den snälla versionen som Liverpool-gruppen The Escorts gjorde en månad efter det amerikanska originalet. Inte heller de fem originallåtarna känns speciellt seriösa i sina lättsamma men för all del lättlyssnade arrangemang.
   Yo La Tengo har säkert lagt ner mycket arbete på att hitta intressant låtmaterial till sitt album. Som exempelvis den drygt två minuter långa Kinks-låten ”Oklahoma U.S.A.” fast den tillhör Ray Davies minst allmänt kända låtar.


1. Can't Forget (Ira Kaplan) 2:13
Original.
2. Griselda (Antonia Apodaca) 1:54
1976. Från albumet "Have Moicy!" med Michael Hurley, The Unholy Modal Rounders, Jeffrey Fredericks & The Clamtones.
3. Here Comes My Baby (Cat Stevens) 2:26
1967. Singel med The Tremeloes.
4. Barnaby, Hardly Working (Georgia Hubley/Kaplan) 4:12
Original.
5. Yellow Sarong (Chris Nelson/Dick Champ/Phil Dray/Jeff McGovern) 1:37
1985. Från albumet "Burn All Your Records" med The Scene Is Now.
6. You Tore Me Down (Chris Wilson/Cyril Jordan) 2:48
1974. Singel med The Flamin' Groovies.
7. Emulsified (Rex Garvin) 2:46
1963. Singel med Rex Garvin and The Mighty Cravers.
8. Speeding Motorcycle (Daniel Johnston) 3:16
1983. Från albumet "Yip/Jump music" med låtskrivaren.
9. Tried So Hard (Gene Clark) 2:13
1967. Från albumet "Gene Clark with The Gosdin Brothers" med Gene Clark with The Gosdin Brothers.
10. The Summer (Georgia Hubley/Ira Kaplan) 2:40
Original.
11. Oklahoma, U.S.A. (Ray Davies) 2:18
1971. Från albumet "Muswell Hillbillies" med The Kinks.
12. What Comes Next (Ira Kaplan) 3:11
Original.
13. The One To Cry (Charlie Weiss/Steve Schlaks) 1:47
1964. Singel med The Escorts.
14. Andalucia (John Cale) 3:33
1973. Från albumet "Paris 1919" med låtskrivaren.
15. Did I Tell You (Ira Kaplan) 3:21
Original.
16. What Can I Say (Joey Spampinato) 2:03
1989. Från albumet "Kick Me Hard - The Deluxe Edition" med NRBQ.

/ Håkan

28 JANUARI

Robert Wyatt föddes 28 januari 1945.

1945
Den engelske sångaren och trummisen ROBERT WYATT föddes i Bristol, England.

2005
JIM CAPALDI avlider i Westminster, London, England.

2023
TOM VERLAINE avlider i New York City, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #19 "För kung och fosterland"

BJÖRN AFZELIUS: "För kung och fosterland" (Nacksving)
Release: December 1976

NÄR JAG FÖR TVÅ ÅR SEDAN UPPMÄRKSAMMADE mina 50 år gamla albumfavoriter från 1973 och 1974 placerade jag Björn Afzelius första soloskiva, ”Vem är det som är är rädd?”, på en framträdande tiondeplats på min rangordnade lista. Och nu hamnar ”Affes” andra skiva under eget namn i fokus. ”För kung och fosterland” får nog betraktas som den avgörande starten på hans solokarriär ty vid den här tidpunkten fanns inte Hoola Bandoola Band längre, gruppen hade officiellt splittrats våren 1976.
   Sin första soloskiva gjorde Afzelius när Hoola Bandoola tog en paus 1974. I samband med release turnerade han med Thomas Wiehes band Första Förband som kompband, ganska naturligt då tre musiker från det bandet hade kompat honom på skivan. Ytterligare en Första Förband-musiker skulle tillkomma på Afzelius andra soloskiva, Jan Erik ”Fjellis” Fjellström, En viktig roll då soundet och arrangemangen den här gången hade förändrats från huvudsakligen melodiskt lågmälda trubadurinriktade sånger i Bob Dylans akustiska fotspår till något mycket elektriskt och rockigt.
   Med sig, förutom ”Fjellis”, har Afzelius den här gången en samling Hoola Bandoola-musiker, basisten Arne Franck, trummisen Per-Ove Kellgren och pianisten Povel Randén, plus ännu en elektrisk gitarrist, Bengt ”Mulle” Holmqvist. ”Mulle” hade 60-talsrötter i Malmö-banden The Bootjacks och The Troublemakers och spelade i mitten på 70-talet i proggbandet Storm men har under senare decennier koncentrerat sig på jazz.
   ”För kung och fosterland” är inspelad under två veckor 3-17 oktober 1976 på Hoola Bandoola-musikern Håkan Skyttes gård i Månstorp på den skånska slätten. Och utgiven på det då tämligen nystartade Göteborgsbaserade skivbolaget Nacksving dit Afzelius hade flyttat från Malmö. I samband med release, december 1976, turnerade Afzelius tillsammans med två Nacksving-relaterade namn, gruppen Text & Musik och Lars Aldman. Turnépaketet passerade samma månad Örebro,min liverecension.
   De båda välarrangerade elgitarrerna, fördelade på olika kanaler (vänster, Fjellis/höger, Mulle), spelar stora arrangemangsmässiga roller i Björn Afzelius nya tuffare sound och på något sätt känns albumet som en naturlig fortsättning på Hoola Bandoolas kvalitetssäkra karriär. Och mitt i den svenska proggens högtid var det populärt med vänsterorienterade kritiska texter. ”Ulf Brännare”, ”Doktor Hjälplös”, ”Strejkmöte!” och titellåten är några exempel på albumet, alla med tuffa aggressiva gitarrer i kompet.
   Rocktempot dominerar på albumet men ett par ballader, ”Så vill jag bli” och ”Fröken Julie” bjuder på värdefull variation. På den sistnämnda låten hör vi en överraskande stråkmaskin spelad av teknikern Johannes Leyman. Och efter titellåten, med vilt duellerande elgitarrer, följer ett häftigt åskoväder och en kort (1:45) instrumental soft snutt, ”Rue Saint Denis”
   ”For kung och fosterland” blev Björn Afzeilus stora genombrott som soloartist och gitarrduon ”Fjellis” (som lite slarvigt får heta ”Fjällis” på skivomslaget) och ”Mulle” fortsätter samarbetet på Afzelius nästa album, ”Johnny Boy” (1978). ”Fjellis” fanns sedan vid Afzelius sida in på 80-talet innan han började spela med Mikael Wiehe i flera år.

/ Håkan

Covers: Condo Fucks

CONDO FUCKS: Fuckbook (Matador, 2009)

BANDET MED DET PROVOCERANDE namnet Condo Fucks, som också ger ut skivor med samma uppseendeväckande titlar, tillhör inte min vardagliga meny men innehållet på den här skivan, enbart covers, uppfattar jag i förhand som ändå ganska spännande. En majoritet 60-talslåtar plus några från 70-, 80- och 90-talet.
   I seriösa kretsar är Condo Fucks kända som Yo La Tengo, det amerikanska indierockbandet från Hoboken, New Jersey, med en imponerande skivproduktion sedan 1986 bakom sig. Samma tre musiker, Georgia Hubley, trummor, Ira Kaplan, gitarr, och James McNew, bas, återfinns i Condo Fucks av vilka de två första uppträder under pseudonymen Georgia Condo och Kid Condo.
   ”Fuckbook” är producerad av etablerade skivproducenten Robert ”Mutt” Lange men inspelningsförfarandet har inte varit så professionellt. Allt är inspelat 26 mars 2008 mellan 03.00 och 03.35 utom ” Shut Down Part 2” som är inspelad 24 mars. Snabbt och spontant och det är också den uppfattningen jag får när jag lyssnar.
   I sanningens namn låter det helt oproducerat som om det är inspelat i replokalen hos ett punkband i England 1976. Att producenten Lange har satt sitt namn under det här är överraskande när omusikaliskt skrammel möter hjärtskärande rundgång.
   Ok, visst kan jag väl i vissa låtar uppfatta alltihop som lite charmigt och långt från den alltför opersonliga musikindustrin. Ändå räcker det för mig att lyssna på den här skivan en gång utan att lockas till upprepade lyssningar.


What'cha Gonna Do About It (Brian Potter/Ian Samwell) 2:29
1965. Singel med Small Faces.
Accident (Brian McMahon) 2:19
1991. Från albumet "God says fuck you" med The Electric Eels.
This Is Where I Belong (Ray Davies) 2:45
1967. B-sida på singel ("Mister Pleasant") med The Kinks.
Shut Down (Brian Wilson/Roger Christian) 1:48
1963. B-sida på singel ("Surfin' USA") med The Beach Boys.
Shut Down Part 2 (Carl Wilson) 2:09
1964. Från albumet "Shut down - Volume 2" med The Beach Boys.
With A Girl Like You (Reg Presley) 2:36
1966. Singel med The Troggs.
The Kid With The Replaceable Head (Richard Hell) 2:21
1978. Singel med Richard Hell & The Voidoids.
Dog Meat (Chris Wilson/Cyril Jordan) 4:07
1973. Från ep:n "Grease" med The Flamin' Groovies.
So Easy Baby (Billy Miller) 3:09
1984. Från albumet "Battle of the garages - vol II" med The Fezmen.
Come On Up (Felix Cavaliere) 2:53
1966. Singel med The Young Rascals.
Gudbuy T'Jane (Jim Lea/Noddy Holder) 4:15
1972. Singel med Slade.

/ Håkan

21 JANUARI

Jackie Wilson avled 21 januari 1984.

1961
DEL SHANNON spelar in ”Runaway”.

1972
Sångerskan CAT POWER (Charlyn Marie "Chan" Marshall) föddes i Atlanta, Georgia, USA.

1973
ROBERTA FLACK släpper ”Killing me softly with his song”.

1984
Soul- och rocksångaren JACKIE WILSON avlider i Mount Holly, New Jersey, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #20 "The Beau Brummels"

THE BEAU BRUMMELS: "The Beau Brummels" (Warner Brothers)
Release: April 1975

DET ÄR NÅGOT MAGNETISKT SOM HAR GJORT att jag dragits till den här skivan i många år utan att närmare lyssna på den. Och kanske betyder det något att skivan fortfarande, efter drygt 50 år, har kvar den tunna cellofanen som ofta fanns runt USA-pressade skivomslag, Men nu avlägsnade jag plasten innan jag fotograferade albumet.
   Jag letar i mitt minne vad som fick mig att köpa den här skivan våren 1975. Mitt allmänna countryrockintresse i mitten på 70-talet kan vara den största förklaringen. Eller var det producentnamnet (Lenny Waronker) som lyste starkt på baksidan av skivomslaget? Han låg ju bakom skivor med Randy Newman, Ry Cooder och Doobie Brothers debut... Var kanske förklaringen ännu simplare och direkt slumpmässig: Det snyggt grafiskt designade skivomslaget med den synnerligen läckra och eleganta grupplogotypen stack kanske ut i skivbutikens nyhetsfack våren 1975. Återföreningstrenden just då kan också var en anledning. Byrds hade ju lyckats utmärkt bara några år innan.
   Det då tio år gamla men stiliga gruppnamnet hade kanske också satt sina spår i mitt minne från när hits som "Laugh, laugh" och "Just a little" härjade på USA-listan 1965. Däremot var gruppens framgångar snart övergående och när Beau Brummels under 1967 och 1968 blev en typisk albumgrupp var jag inte närvarande. Dessvärre, kan jag tillägga idag, ty gruppens "Bradley's barn" (1968) är i mina öron idag en perfekt countryrockskiva med ett sound som även genomsyrade comebacken 1975.
   "The Beau Brummels" har huvudsakligen ett akustiskt sound med ibland countryinfluenser, sångaren Sal Valentinos röst med sin breda amerikanska accent tillhör faktiskt kategorin klassiskt personliga popröster och bandets Ron Elliott var en låtskrivare av rang från början till slut.
   Inför återföreningen 1974 samlades faktiskt hela originalbandet, förutom Valentino och gitarristen Elliott också trummisen John Petersen, basisten Declan Mulligan och gitarristen Ron Meagher, som spelade in det här albumet. Men Meagher hoppade av innan skivan gavs ut och finns inte med på gruppbilden på skivomslagets baksida. Där låttitlarna för övrigt är tryckta i helt fel ordning... Men det gör inte så mycket för skivan är av jämn och mogen kvalité. Och nyinspelningen av gruppens 1965-singel "You tell me why" är en formidabel öppningslåt och sätter därefter prägel på hela albumet.
   Countryrockiga "Gate of hearts" med ett läckert elgitarrsolo, "Goldrush" med ett snyggt akustiskt gitarr-intro, Neil Young-doftande "The lonely side" och singer/songwriter-liknande "Today by day" heter övriga toppar på skivan.

/ Håkan

Covers: Robert Gordon

ROBERT GORDON: Bad boy (RCA, 1980)

ÅTERIGEN VÄNDER JAG MIG TILL ROBERT GORDON i min serie med cover-skivor, album som enbart innehåller covers. Jag tangerade Gordon i höstas när jag skrev om ”Fresh fisk special” och två år senare kom ”Bad boy” med ungefär samma genomgående rock'n'roll-recept.
   På ”Fresh fish special” var det främst den unika Bruce Springsteen-låten ”Fire” som lockade mig till skivan. Nu är det inte någon speciell låt som får mig direkt nyfiken men det är märkvärdigt många låtar som jag inte är bekant med sedan tidigare. Gordon har en god förmåga att gräva djupt i främst rock'n'roll-historien.
   Egentligen är det bara Bill Haleys ”Crazy man crazy” som är riktigt känd här medan resten är en intressant lyssning med Robert Gordons Elvis Presley-ekande stämma som vägledare.
   Ännu en gång är det Richard Gottehrer som har producerat, även denna gång tillsammans med Gordon, och i kompet (The Wildcats) finns de Bob Dylan-relaterade musikerna Rob Stoner, Howie Wyeth och Tony Garnier. Däremot saknas gitarristerna Billy Cross och Link Wray men ersätts av Chris Spedding utan att soundet har blivit speciellt tufft.
   Nej, det är märkbart att Gordon här har blivit lite mjukare och lite snällare som rocksångare. På det engelska låtmaterialet, Marty Wilde- och Joe Brown-låtarna, är det tydligt poppigare och mindre rockigt, till och med versionen av Bill Haley-låten är ganska blek.
   När jag som albumtitellåt väntar mig en otrolig version av Larry Williams oslagbara 50-talslåt ”Bad boy” visar det sig alltså vara den betydligt softare Marty Wilde-låten.
   På sin andra Robert Gordon-platta gör Chris Spedding ganska anonyma insatser på gitarr. På ”Nervous” och ”Is It Wrong (For Loving You)” märks han lite mer men på vissa låtar är det amerikanska studiomusiker som kompar och då är det mer piano och fiol än gitarr i förgrunden.

Sweet Love On My Mind (Wayne Walker) 2:15
1956. Singel med Jimmy and Johnny..
The Worrying Kind (Diane Lampert/Scott Turner) 2:43
1958. Singel med Tommy Sands.
Bad Boy (Marty Wilde/Youngstar) 2:18
1959. B-sida på singel ("It's been nice") med Marty Wilde. Låtskrivarnamnet Youngstar syftar uppenbart på låtens förlag, Youngstar Music Ltd.
A Picture Of You (John Beveridge/Peter Oakman) 2:20
1962. B-sida på singel ("A Lay-About's Lament") med Joe Brown & The Bruvvers.
Torture (John D Loudermilk) 2:47
1962. Singel med Kris Jensen.
Crazy Man Crazy (Bill Haley) 2:22
1953. Singel med Bill Haley with Haley's Comets.
Born To Lose (Robert Gordon) 2:49
Original.
Nervous (Mary Tarver) 2:22
1958. Singel med Gene Summers & His Rebels.
Uptown (Roy Orbison/Joe Melson) 2:26
1959. Singel ("Up town") med Roy Orbison.
Is It Wrong (For Loving You) (Warner MacPherson) 2:35
1957. B-sida på singel ("Baby squeeze me") med Warner Mack (=Warner Hensley MacPherson).
Need You (Buddy Wheeler) 2:19
1958. Singel med Donnie Owens with The Ben Denton Singers.

/ Håkan

14 JANUARI

T Bone Burnett föddes 14 januari 1948.

1938
Producenten och låtskrivaren ALLEN TOUSSAINT föddes i Gert Town, New Orleans, Louisiana, USA.

1948
Producenten och låtskrivaren T BONE BURNETT (Joseph Henry Burnett III) föddes i St Louis, USA.

1965
BOB DYLAN spelar in låten ”Love minus zero/No limit”.

1969
Den amerikanske trummisen DAVE GROHL föddes i Warren, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #21 "Blue jays"

JUSTIN HAYWARD AND JOHN LODGE: Blue jays (Threshold)
Release: 14 mars 1975

DET HÄR ALBUMET ÄR DET SLUTGILTIGA resultatet av min stora fascination för Moody Blues mellan 1969 och 1972. Både gitarristen Hayward och basisten Lodge kom in i gruppen i oktober 1966 och förvandlade Moody Blues från en främst r&b-baserad grupp till ett rockband i den engelska proggenren, jämför hitlåten ”Go now” 1965 med ”Nights in white satin” 1967. Under åren 1969-72 producerade gruppen fem album, en svindlande produktiv epok, och samtliga står i min skivhylla.
   Efter en lång och jobbig turné 1974 tog bandet en paus och samtliga medlemmar i bandet inledde solokarriärer medan Hayward och Lodge blev en duo, i mina öron en perfekt kombination då båda hade varit de framträdande sångarna och låtskrivarna i Moody Blues. Och Hayward var min absoluta favorit med sina ofta stämningsfulla ballader som kännetecknade höjdpunkterna i Moody Blues-repertoaren.
   ”Blue jays” är den perfekta uppföljaren efter bandets album ”On the Threshold of a Dream” (1969), ”To Our Children's Children's Children” (1969), ”A Question of Balance” (1970), ”Every Good Boy Deserves Favour” (1971), ”Seventh Sojourn” (1972). Skivor som kanske låter lite daterade idag men som sammanfattar den musikaliska tidseran exakt.
   Jo, ”Blue jays” kanske också låter lite daterad idag med det återkommande symfoniska mellotron-soundet som kännetecken. Här dessutom med pålägg av Peter Knights autentiska stråkarrangemang på tre låtar. Engelsk progg kombinerad med storslagen pop.
   Det finns en given linje mellan de ovannämnda Moody Blues-skivorna och ”Blue jays” då producent (Tony Clarke), tekniker och skivomslagsmålning (Phil Travers) är identiska på samtliga skivor.
   Hayward och Lodge spelar de flesta instrument själva på albumet och får hjälp av ett fåtal musiker, trummisen Graham Deakin, pianisten Kirk Duncan plus stråkarna Jim Cockey, Tim Tompkins och Tom Tompkins från den amerikanska gruppen Providence från Boise, Idaho..
   ”Blue jays” har inga tydliga singelhits men låten ”I dreamed last night”, naturligtvis skriven av Justin Hayward, hade potential att bli en hit och släpptes också på singel 1975 men tog sig märkligt nog aldrig in på Englandslistan. Däremot blev duons nästa singel, ”Blue guitar” (som inte finns med på ”Blue jays”), en mindre hit (#8) på hösten 1975.

/ Håkan

Covers: Joan Baez

JOAN BAEZ: Whistle down the wind (Razor & Tie, 2018)

JAG ÄR INGEN EXPERT PÅ JOAN BAEZ SKIVOR och kanske är det så att hon genom åren har fyllt sina skivor med coverlåtar och har inte varit så produktiv som låtskrivare. Vilket det nu är hittade jag ”Whistle down the wind”-albumet där du bland låtskrivarna hittar både etablerade namn som Tom Waits och Mary Chapin Carpenter och mindre kända namn som Eliza Gilkyson och Zoe Mulford där Josh Ritters båda låtar som vid den här tidpunkten var outgivna av låtskrivaren. Ritter gav ut sin ”Silverblade”, som han hade valt att stava den som, ett år senare.
   Apropå covers med Joan Baez gav hon förra året ut ett samlingsalbum, ”If I wrote you”, där hon hade samlat 25 av sina gamla inspelningar med favoritlåtar av sina favoritlåtskrivare. Ett par bidrag, ”Be of good heart” och ”Whistle down the wind”, kom från just dagens aktuella coveralbum,
   De båda Tom Waits-låtarna, titellåten bland annat, får väl anses spela något av huvudroller på ”Whistle down the wind”. Och även låten ”Civil war”, skriven av skivans producent Joe Henry, får väl i sammanhanget anses vara viktig och hans närvaro i inspelningsstudion har nog påverkat slutresultatet stort. Och har fått den då 77-åriga Baez att sjunga så genomgående bra och skinande klart.
   Jag tror Joe Henry dessutom har varit delaktig i urvalet av låtar, en vacker samling sånger som inte alls är uttjatade eller tillhör avdelningen allmängods som förekommer både här och var. Exempelvis hittade Baez/Henry Tom Waits-låten ”Last leaf” sex år innan Willie Nelson gjorde låten till titellåt på ett album 2024. Och paret uppmärksammade också Zoe Mulfords låt ”The president sang Amazing Grace”, en låt som 2018 utsågs till Song Of The Year av Folk Alliance International.
   Sedan har Henry hållit produktionen lågmäld och personlig, ofta akustiskt baserad och smakfullt lättsam, utan att hamna i den allmännyttiga fållan där allt låter likadant. Musiker som gitarristerna Greg Leisz och Mark Goldenberg, trummisen Jay Bellerose, pianisten Patrick Warren, basisten (ofta ståbas) David Piltch och Janeen Rae Heller, som spelar såg på titellåten, är en garanti för det.


1. Whistle Down The Wind (Tom Waits/Kathleen Brennan)
1992. Från albumet "Bone machine" med Tom Waits.
2. Be Of Good Heart (Josh Ritter)
Original.
3. Another World (Anohni)
2008. Från ep:n "Another World" med Antony and The Johnsons.
4. Civil War (Joe Henry)
2007. Från albumet "Civilians" med låtskrivaren.
5. The Things That We Are Made Of (Mary Chapin Carpenter)
2016. Från albumet "The things we are made of of" med låtskrivaren.
6. The President Sang Amazing Grace (Zoe Mulford)
2017. Från albumet "Small brown birds" med låtskrivaren.
7. Last Leaf (Tom Waits/Kathleen Brennan)
2011. Från albumet "Bad as me" med Tom Waits.
8. Silver Blade (Josh Ritter)
Original.
9. The Great Correction (Eliza Gilkyson)
2008. Från albumet "Beautiful world" med låtskrivaren.
10. I Wish The Wars Were All Over (Tim Eriksen)
Traditional.

/ Håkan

7 JANUARI

Denny Seiwell fick jobbet som trummis i Paul McCartneys Wings 7 januari 1971.

1946
Rockjournalisten JANN WENNER föddes i New York City, USA.

1954
MUDDY WATERS spelar in låten ”Hoochie coochie man”.

1971
På en audition blev den amerikanske trummisen DENNY SEIWELL medlem i Paul McCartneys Wings.

2001
Den amerikanske soulsångaren JAMES CARR avlider i Memphis, Tennessee i USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #22 "Run with the pack"

BAD COMPANY: Run with the pack (Island)
Release: 30 januari 1976

JODÅ, JAG GILLADE BAD COMPANYS FÖRSTA ALBUM, som kom sommaren 1974, men trots den historiskt starka låten ”Can't get enough” och Paul Rodgers fantastiska röst tycker jag bandets tredje album ”Run with the pack” är ett par strå vassare. Och det lite ojämnare andra albumet ”Straight shooter” som en klar mellanskiva.
   I mitten på 70-talet visste jag inte riktigt hur jag skulle kunna beskriva Bad Companys musik, hård men ändå melodisk. I recensionen av debutalbumet 1974 skrev jag att gruppen spelar hårdpop(?) och i recensionen av konserten i Stockholm 21 februari 1976 var rubriken ”Hårdrock med finess”.
   Hårt men vackert vill jag nog idag, nästan 50 år senare, beskriva det som och en underbar fortsättning på gruppen Free från vilka sångaren Paul Rodgers och trummisen Simon Kirke kom från. Vid något tillfälle på 70-talet ville jag rangordna Rodgers som en bättre sångare än både Robert Plant, Roger Daltrey och Robert Palmer. Hos Rodgers saknar jag inte Plants wejlande, Daltreys kraftfulla sång och Palmers soulinfluenser. Med facit i hand kanske det går att diskutera idag men både live och på skiva hade Rodgers en fantastisk röst.
   Bad Company var en naturlig fortsättning på Free som sprack sommaren 1973, med ofta lite tyngre sound men mindre bluesinfluerad rock i bagaget och inte minst många lugnare låtar i repertoaren. Här fick Rodgers efter Andy Fraser en ny låtskrivarpartner i gitarristen Mick Ralphs, som kom från Mott The Hoople, Fast på ”Run with the pack” har de skrivit låtarna själva. Även trummisen Simon Kirke började skriva låtar på egen hand och basisten Boz Burrell hade en tung bakgrund i Robert Fripps experimentella King Crimson. I sanningens namn var Bad Company en supergrupp, ett 70-talsfenomen.
   Jag citerar mig själv från recensionen av ”Run with the pack” 19 februari 1976 i Nerikes Allehanda:
   ”Run with the pack” utstrålar en friskhet och ett samspel man ofta saknar hos dessa tungviktare. Varierad kost med både långsamma, akustiska låtar (”Simple man”, ”Do right your woman”) och tyngre, hårdare, snabbare låtar (”Honey child”, ”Run with the pack”)”. Jag kan idag lägga till ytterligare några starka ballader som också präglar albumet, ”Love me somebody”, ”Fade away” och den poppiga ”Silver, blue & gold”. Men vi får inte veta, varken 1976 eller idag, vem som står bakom de snygga stråkarrangemangen på några låtar.
   När jag lyssnar idag är tyngden i musiken inte lika uppenbar och albumets ballader låter idag sensationella i mina öron. Innanför det blankskinande silvriga skivomslaget finns det en fin blandning av hårdare rock och många mjukare ballader. Och jag uppfattar Paul Rodgers pianospel på flera låtar som mer karaktäristiskt idag än 1976.
   Med hjälp av Rolling Stones mobilstudio är ”Run with the pack” inspelad i den franska staden Grasse i Provence.

/ Håkan

TisdagsAkademien (29)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).

SOM TISDAGSAKADEMIENS STÄNDIGE SEKRETERARE vill jag för 29:e gången berätta om Akademiens senaste möten. Nu har vi lämnat 2025 bakom oss och det är dags att sammanfatta förra årets senaste möten i biblioteket på Makeriet i centrala Örebro. I slutet av januari 2026 firar vi sju år som fungerande Akademi och tänker med beslutsamhet fortsätta med våra möten, där vi diskuterar musik inom många olika genrer, som sedan sammanfattas i korta minnesrapporter på Håkans Pop,
   Sedan förra rapporten, oktober 2025, har vi tittat, lyssnat och diskuterat dokumentärer från både SvtPlay och YouTube men har också besökt biografen och lyssnat på nysläppt skiva: Bengan Jansson (SvtPlay), Monica Zetterlund (SvtPlay/Tom Alandh), Bruce Springsteen (bio), Umm Kulthum (YouTube), Todd Snider (YouTube), fyra delar Live Aid 40 år (SvtPlay) och ”Punk & Osfug vol 9” (skiva).
   Hela TisdagsAkademien önskar alla läsare en God Fortsättning på 2026!




28 oktober 2025
Under kepsen på BENGAN JANSON (SvtPlay, 2025 58 min)
Bengan Janson är dragspelaren som jobbar med nästan alla. Vigt och musikaliskt svingar han sig mellan genrer och stilar. I filmen möter vi Bengans charm och stora mångsidighet tillsammans med: Helen Sjöholm, Lennart Jähkel, Lars Ericsson, Ann Sofie von Otter, Tommy Körberg, Allan Janson, Eva Janson, Östen med Resten, Linda Pettersson, Thomas Di Leva, Anders Eriksson från Galenskaparna, Uppsala Storband, Emil Ernebro, Matte Lagerwall från The Boppers, Loa Falkman, Per Gudmundson, Janne Åström, Malin Foxdal och Hans Backenroth.
   ”Always on the bright side of life” inleder programmet. Bengan började med pianolektioner. Men sedan var lärarinnan borta och då provade han på brorsans dragspel. Kurs på Medborgarskolan i Vällingby.
   Claes Elfsberg: ”Det var inte så hett att lära sig dragspel, va?”
   Teaterklämman i Mellösa i Södermanland där Bengan uppträdde med familj, fru Eva och sonen Allan som var duktiga på fiol båda två..
   Bengan visar sin skicklighet på dragspel. Inspirerades tidigt av folkmusikern Björn Ståbi, fiol.
   Medlem i Östen me Resten. Spelade med Erik Frank. Gillade pianojazz. Spelade i kyrkan, bra ljud på inspelningarna. Bengan sjunger bra också, en Hoagy Carmichael-låt.
   Spelade med Allan Edwall länge. Bengan fick Karamellodikt-stipendium.
   ”Bengan behärskar flera genrer”.
   Spelade med Ann Sofie von Otter.
   Loa Falkman: ”Inte så jävla märkvärdigt!”

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Clothes line saga” med Magnus Ringborg som gäst.



4 november 2025
MONICA ZETTERLUND – Underbart är kort (SvtPlay, 1989, 1:30)
Älskad som få men också blyg och bräcklig och med stor integritet. Hon med de smala benen, den onda ryggen, utstrålningen, vemodet och de stora glasögonen som i mer än trettio år underhöll det svenska folket med jazz och visor, revy och film.
   Ännu en fantastisk Tom Alandh-dokumentär om Mpnica Zetterlund (1937-2005). Många intressanta inslag från tv-arkivet.
   Hemma hos Monica Z. Tom vädjar till henne att börja spela in dokumentären. Hon bläddrar i skivsamlingen med en massa slitna skivomsölag.
   Tom: ”Du kan inte krypa bort”.
   En rad klipp från gamla tv-program.
   1969: ”Gamla goda låtar”.
   Hasse & Tage, tv-arkiv. Första revyn för Monica. 1976. Svea Hund, Tommy Körberg spelade Tage Erlander.
   Monicas pappa jobbade på Uddeholm, spelade saxofon och dragspel. 17 år gammal blev hon med barn. Fru Zetterlund.
   1968: ”Personligt”.
   ”Hur mår hon egentligen?” frågar många. ”Jag vet inte hur jag mår. Rädd och generad”. ”Blyg, ja!”. Obekväm.
   På scen med käpp. Ryggskada sedan barndomen.
   Började sjunga som 14-åring. 1956 i studio första gången. Tog tjänstledigt från Televerket. Började sjunga med Dompans orkester på Nalen.
   Kom till USA. Många svarta människor. Socialkrock. Miles Davis var inte så trevlig.
   1974: ”Glada människior”.
   Många tv-program. Kompades av Sture Åkerberg, bas, och Lasse Bagge, piano.
   1973. ”Glaset i örat”.
   Uppträdde på Socialdemokraternas 100 årsjubileum.
   ”Matlagning är som jazzmusik”.
   Som ung sprang Monica häck, hoppade höjdhopp och längdhopp.
   Melodifestivalen 1963. ”En gång i Stockholm”. Vann. Fick 0 poäng i Eurovision-finalen.
   1964. ”Gula Hund”.1969. ”Med herrarna i hagen”. 1966. ”På avigan”.
   Monica Z var väldigt svartsjuk. Hade ett hopplöst självförtroende,.
   1968. ”Personligt”.
   Monica: ”Du får aldrig tror att du är bra”.
   Hon var lik Greta Garbo.
   1969. ”Svea Hund”.
   1969 säger hon: ”Ska man vara nöjd mer hur det ser ut i hela världen?”

DYLAN: Olle valde Bob Dylan interview from 1984. With Bert Kleinman & Artie Mogul. (47 min).


11 november 2025
TosdagsAkademien gick på bio:
SPRINGSTEEN: DELIVER ME FROM NOWHERE
Regi: Scott Cooper
(Filmstaden, Örebro 120 min)
Springsteen: Deliver Me from Nowhere är berättelsen om Bruce Springsteens album ”Nebraska” från 1982. Albumet som spelades in på en 4-spårsinspelare i Springsteens sovrum i New Jersey är utmärkande för en omvälvande tid i hans liv och anses vara ett av hans mest bestående verk – en rå och äkta akustisk skiva full av vilsna själar som söker efter något att tro på. 
    Filmrecension på Håkans Pop.




BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Tryin' to get to heaven” med Gunnel Nornholm som gäst.



25 november 2025
UMM KULTHUM: A Voice Like Egypt (YouTube, 1996, 66 min)
Regi: Michael Goldman.
   Den här veckan rörde sig TisdagsAkademien utanför den konventionella, bekväma zonen och såg en dokumentär om den egyptiska sångerskan Umm Kulthum.
   Det börjar naturligtvis med Omar Sharif, också från Egypten.
   Hon är som pyramiderna. ”We were drunk with love”.
   Det fanns inga pengar till skola så det blev en religiös skola i fem år.
   Otrolig trafikintensitet på gatorna.
   Umm hade en powerful voice i pojkkläder. Simple countrygirl.
   1919 var Egypten under England. Kairo på 20-talet. Marknader. Engelska soldater.
   Umm var en superstjärna. 1919. Revolution.
   ”Nightingale of the East”.
   Egypten blev en modern nation. ”Hon sjöng som ett flygplan”. Lärde sig genom att lyssna.
   Familjen köpte land på en ö i Nilen.
   1935 var det stora protester. 1952 tog militären makten.
   ”Love made me so patient”.
   1967. Israel-kriget.
   Tunisien gillade också Umm. Egyptens president Nasser, som stod Umm nära, dog 1970. Hjärtattack. End of an era. Umm, som tog dödsfallet med sorg, gjorde bara två konserter sedan.
   1975 dog hon. Landsorg.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde Bob Dylan 80 år.



2 december 2025
TODD SNIDER. Dokumentär ”I was a nervous wreck” (YouTube, 2023, 52:45)
Dokumentären filmades av Otis Gibbs och Todd Fox. Snider kompades av Keith Sykes, gitarr och sång, Joe Mariencheck, bas och sång, Joe McLeary, trummor, och Lynn Jones, munspel.
   Rubriken på dokumentären ser allvarlig ut men är lite komisk. Todd Snider var med i en grupp som hette The Nervous Wrecks. Dokumentären är regisserad av Otis Gibbs.
   Otis: Det här är en dokumentär: ”Fly on the wall”, tre underbara dagar i Memphis när Todd spelade ett fundraising gig på radiostationen WEVL.
   Todd: ”Jag flyttade hit till Memphis på grund av Keith Sykes. Genom Keith träffade jag John Prine, Billy Joe Shaver, Jerry Jeff Walker och Kris Kristofferson.
   Spelade in i Memphis Magnetic Recording Studio.
   Han dök upp på en Open Mic-föreställning. Publik: college-kids och ett tugbyteam.
   Han pratade gärna mitt i låtarna.
   Låtar: ”Help me make it through the night”/”We wanted to be hippies”. Minglewood Hall, Memphis live 2 juni 2023.
   Todd gjorde första turnén 1994. Todd: ”Sykes är den största trubaduren i USA”
   Todd är en duktig gitarrist. Låtar med bra innehållsrika texter.
   Låtar: ”Can't complain”/”Coast of the Marseilles” (en Keith Sykes-låt skriven till Jimmy Buffett). ”Easy money/”Play a train song”
   3 juni 2023, dagen efter en spontan tre timmar tre set lång konsert med några vänner på The Railgarten, Memphis. Huvudsakligen covers:
   ”Ro-deo-deo cowboy” (Jerry Jeff), ”Angel from Montgomery” (Prine)/Moon dawg's tavern” (original)/”Alright guy” (original).
   Todd Snider dog 14 november 2025 av lunginflammation.

DYLAN: Olle valde Bob Dylan. Länk till Bengt Erikssons Dylan-text:



9 december 2025
LIVE AID – 40 år (2025)
TisdagsAkademien såg den i fyra delar långa Live Aid-dokumentären i två olika dessions, först del 1 och 2, sedan del 3 och 4 två veckor senare.
A Band Aid (42 min)
Minns du vad du gjorde den 13 juli 1985? 40-årsjubilerande konserteventet Live Aid samlade dåtidens allra största stjärnor på scenen och lockade en miljardpublik till tv-apparaterna. Men det hela började redan året innan, då Bob Geldof efter att ha sett ett tv-inslag om svält i Etiopien lyckades dra samman hela den brittiska popeliten för att spela in "Do they know it's christmas?". Låten blev den tändande gnistan i en global rörelse som kom att dra in miljoner och förändrade musikhistorien.
   12:00 London. 07:00 Philadelphia
   ”Välgörenhet till rättvisa” (Bono). ”Försummelser och misstag” (Geldof)
   Oktober 1984. Svält i Etiopien. Hjärtskärande bilder med undernärt folk.
   Thatcher: ”Greed is good”. Glupskhet är bra...
   Michael Bucks BBC-reportage väckte känslor.
   Envis Bob Geldof fick med sig Midge Ure, Gary Kemp och Sting.
   1984 vaknade även USA.
   SARM Studios i London. Inspelning av singeln ”Do they know it's Christmas”.
   Bono: ”Som en psalm”.
   En idag sjuk Phil Collins uttalar sig om inspelning där han spelar trummor.
   Alla är dom 25-åringar. 80-talssound och hårfrisyrer.
   I USA: Lionel Richie.

The global jukebox (41 min)
Succén med Band Aid och "Do they know it's christmas" ger blodad tand. Bob Geldof tar idén vidare och nu inleds planeringen av ett gigantiskt konsertprojekt på båda sidorna av Atlanten. Under titeln Live Aid hoppas man kunna samla tidens allra största stjärnor i en direktsänd dubbelkonsert som ska gå av stapeln i London och Philadelphia och visas på tv i hela världen. Ändamålet är det samma - att samla in pengar mot världens fattigdom.
   Live Aid blev nästa event. ”Tokigt påfund”. Mycket motstånd.
   ”We are the world”. A&M Studios, LA med Quincy Jones som producent. Alla artister i studion samtidigt.
   10 juni 1985. Presentation av Live Aid.
   Pete Townshend, The Who: ”Det var utpressning”.
   25 pund/biljett. Problem att få svarta artister engagerade.
   Tajmingen var en mardröm. Många artister var redan uppbokade.
   Först ut i London: Status Quo. Boomtown Rats med Geldof som sångare. Sting med Phil Collins på trummor.
   Phil tog Concorde-flyget till Philadelphia.
   U2 Bono skäms idag för sin hockeyfrilla (”mullet”)
   En myrstack av folk på Wembleys innerplan.
   Det gick först dåligt med donationer. När David Bowie visade en video med svältande människor i Afrika tog donationerna fart.
   The Who med Phil Collins på piano.

DYLAN: Jag valde också en Dylan-länk att läsa:


16 december 2025
PUNK & OSFUG VOL 9
TisdagsAkademien tog ett nytt grepp och lyssnade på en nysläppt skiva:
En bunt med brittiska hits från den tidiga rock och punkeran, inspelade av Playwood Productions eget husband (All Steel Coaches), med olika sångare/sångerskor från band i Örebro med omnejd.
   Coverversioner på bland annat ”Bodies”-(Sex Pistols), ”New Rose” (The Damned), ”All Day And All Of The Night”-(The Kinks), ”Teenage Kicks” (The Undertones), ”I Can´t Explain” (The Who) med flera.
   Skivrecension på Håkans Pop.

DYLAN: Janne bjöd TisdagsAkademien på Håkan Lahgers bok ”Dylan – en kärlekshistoria” och speciellt kapitlet Tystnaden om Jörgen Lindström.



30 december 2025
Live Aid 40 år
The greatest show on earth (SvtPlay,42 min)
Insamlingsaktionen och den kolossala framgången med Live Aid drar in miljoner till välgörande ändamål och kampen mot världens fattigdom. Men vad händer med pengarna? Bob Geldof dras in i storpolitiska skeenden och tvingas hantera både kontroverser och kändisskap. Del 3 av 4.
   32 miljoner svältande i Afrika. The Who uppträder som grupp för första gången på 8 år! Roger Daltrey: ”Vi kunde inte motstå erbjudandet”. ”Won't get fooled again”.
   Madonna, ”Let it be” med Paul McCartney vid pianot. Framträdandet drabbades av ljudproblem. I kören: Pete Townshend, David Bowie, Bob Geldof och Alison Moyet.
   Live Aid finalen i London med Sting som ordningsman. Alla artister på scen.
   Phil Collins berättar hur han tog Concorde-flyget till Philadelphia. Träffade Cher som inte visste om Live Aid-arrangemanget.
   Phil Collins vid piano: ”In the air tonight”.
   Led Zeppelin var inte så intresserade. Ett ”haveri”. Extramusiker: Tony Thompson, trummor, och Paul Martinez, bas, som spelat med Robert Plant i The Crawling King Snakes.
   Patti LaBelle.
   ”We are the world”. Finalen i Philadelphia. Med Lionel Richie i spetsen.
   Etiopien + fyra andra länder i Afrika var i fokus, bland annat Mali och Sudan. Förflyttningar av folk.
   Geldof slogs för att hjälpa. Gråtfärdig av frustration. Fick hjälp av Tony Blair, PM England.

Live 8, 2005 (SvtPlay 42 min)
Bob Geldof och Bono gör gemensam sak. Med förenade krafter vill de arrangera ett nytt globalt musikevent, en serie konserter avsedda att hållas dagarna före G8-mötet i Gleneagles i juli 2005. Syftet är att sätta press på världens makthavare att på allvar ta itu med grundläggande problem med fattigdom i världen, genom skuldavskrivningar och ökat bistånd.   
   Mycket politik i det fjärde programmet. Med fortsättningen 20 år efter Live Aid.
2 juli 2005 i London. ”Sgt Pepper” med Paul McCartney och U2. ”It was twenty years ago today...” McCartney såg likadan ut 2005 som 1985...
   G8-mötet med Putin..., George W Bush I Gleneagles Skottland. Bomb i London 7 juli 2005.
   Coldplay, Youssou N'Dour.
   ”Hey Jude”, allsång med Paul i spetsen. Alla på scen. Na na na na-refrängen....
   Pop och politik hade smälts samman. ”Global solidaritet” hette det. Känns som 100 år sedan...
   Slutorden från Bono 2025: ”Det som händer i politiken nu kan göra nästa jubileum till en begravning för 40 års utveckling”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Repris: Olle valde ”Mr Tambourine man” med Jörgen Lindström som gäst.

/ Håkan

December 2025 på Håkans Pop

De sex bästa albumen på min årsbästalista 2025 som omfattade 19 album.

DECEMBER HAR SOM VANLIGT VARIT sammanfattningens månad. Så också i år på Håkans Pop. Först några veckor med de traditionella kategorierna De Bästa 50 år gamla albumen-listan, några intressanta datum i musikhistorien och ytterligare några exempel i den långa raden av coveralbum. Sedan blev det några veckor runt jul och nyår när årsbästalistan 2025 publicerades, berättade om Beatles förhållande till jul (plus en liten redigerad repris av mina 30 år gamla ”Anthology”-recensioner) och recenserade sedan årets upplaga av den svenska julskivan ”This is all the snow you get, vol 4”.
   Den 40 album långa listan på de bästa 50 år gamla albumen nådde under december placeringarna #23 till #25 med Stills-Young Band, John Lennon och Stephen Stills som soloartist.
   De historiska datumen som jag under december siktade in mig på var 3 december, 10 december och 17 december.
   Och månadens coveralbum var gjorda av Commitments, Ellen Sundberg och Ellinor Brolin av vilka de två sistnämnda uteslutande innehöll kända och okända Kjell Höglund-låtar. Sedan kunde jag klämma in ett speciellt coveralbum som producerats av det lokala bandet All Steel Coaches som till sin hjälp hade många gästsångare på albumet ”Punk & Osfug, vol 9”.
   Under december fick vi, varken vi ville det eller inte, ta adjö av den legendariske gitarristen Steve Cropper.

JAG BRUKAR VARJE MÅNAD BLÄDDRA IGENOM nya aktuella album fast under december var det traditionellt tunt på nysläppta skivor. Vilket dock inte betyder per automatik att den senaste månaden helt saknade bra skivor men kvantiteten var som sagt lite tunn.
   Nashville-artisten TOMMY WOMACK, som inte alls har något släktskap med den stora Bobby Womack-familjen, har fem album bakom sig som jag har missat. Och det är synd, förstår jag nu när jag lyssnar på hans nya album ”Live a little”. Inte heller har han några musikaliska släktband med Nashville ty nya skivan har ett genomgående rockigt sound som jag närmast kan jämföra med Willie Nile. Onekligen intressant rockig pop med spännande texter och underbart sound effektivt producerat av förre The Del Lords-gitarristen Eric Ambel.
   TONY MOLINAS ”On this day” är månadens och kanske årets märkligaste album men är positivt innehållsrikt med många men korta låtar, 21 låtar på 22(!) minuter. Poppiga och fantastiskt melodiska låtar. Dock är det kanske lite slöseri med talang, tänker jag, när låtarna tar slut efter i genomsnitt bara en minut.
   När jag vill lyssna på något hänsynslöst rockigt blir det ofta Hives men det duger också med amerikanska DANKO JONES. Nya albumet ”Leo rising” är som vanligt full av energi men också, och det är viktigt, läckra melodier.
   Nils Erikson var en gång på 90-talet en idol för mig men ingår numera, tillsammans med Anders Lundqvist, i den keyboardbaserade duon LAST PLANE OUT som skivdebuterade förra året. Där fanns lovande men ibland lite för opersonliga maskinella musikaliska rötter men på nya albumet ”Cautionary tales” är det betydligt bättre och mer omväxlande där Nils mjuka varma röst kommer till sin rätt. Det genomgående keyboardssoundet når melodiska höjder och ibland gränsar det till folkmusik. Och på avslutande ”The butterfly effect” tänker jag på Nils soloproduktioner på 90-talet.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Ingen artist i Sverige har under de senaste åren jobbat lika hårt och genomarbetat som MAGNUS CARLSON. Hans Weeping Willows formtoppade förra året med en placering på min årsbästalista, hans samarbete med Jesper Lindell Band har också varit en höjdpunkt och sedan gör han underbar jazzpop med THE MOON RAY QUARTET som i förra årets elfte timme släppte ännu ett elegant album, ”Shadows”.
   Jazz är egentligen inte min kopp te men när Magnus möter en skicklig jazzgrupp blir det så mycket mer än enbart jazz. Det beror mest på urvalet av låtar, raktigenom covers, för Magnus är ju en mästare att hitta en passande repertoar i många olika genrer, låtar som sedan växer när Magnus fenomenala röst träffar exakt rätt i mötet med flexibla och skickliga musiker som Goran Kajfeš, Per ’Ruskträsk’ Johansson och Carl Bagges piano
   Att blanda låtar från så olika håll som David Bowie, Sufjan Stevens, legendaren Jackson C Frank och Magnus favorit Scott Walker är både unikt och genialiskt. Och jag sväljer av bara farten också det mer jazztraditionella låtmaterialet med hull och hår.
   Underbara ”Shadows” borde ha fått plats på förra årets årsbästalista men dök tyvärr upp lite försent.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.