Blogginlägg från januari, 2025
Krönika: April 1980
Den nya uppmärksamheten kring nya skaband som Madness, Specials och Selecter fick mig att skriva om musikformen och dess historia. Alla banden var aktuella med nya album.
I april 1980 beskrev jag ska-vågen som en modefluga men den kom nog för att stanna.
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/4 1980.
SKA-VÅGEN BLIR ÅRETS MODEFLUGA
MELLAN 1960 OCH 1967 EXISTERADE ETT SKIVMÄRKE, Bluebeat, i England som främst riktade sig till västindiska immigranter och skivorna som ofta var inspelade på Jamaica fann sig tillrätta inte bara bland den färgade befolkningen. Det fanns också en påtaglig marknad bland den vita engelska ungdomen och den aviga musikformen, med sina nya rytmer och originella arrangemang, kom att kallas bluebeat (efter skivbolaget), rocksteady eller ska.
Samma musikform som ligger i botten på den nya engelska vågen med kommersiellt framgångsrika skagrupper som Madness, Specials, Selecter och flera andra band som befinner sig strax bakom.
Skamusiken på den tiden, kring 1963-64 då intresset var som bäst, inspirerades i sin tur av andra musiksorter. 50-talets doo-wop, calypso, gospelmusik med mera. Två stora namn var Laurel Aitken och Prince Buster som många av de nya engelska grupperna nu refererar till. Madness till exempel gör en Prince Buster-hyllning, ”The prince”, på sitt debutalbum.
1964 hade Millie Small, den lilla sångerskan, en stor skahit med ”My boy lollipop” som placerade sig högt på listorna i både England, USA och Tio i topp i Sverige. Samma låt finns faktiskt med på Selecters charmanta debutalbum i en omarbetad version, ”My collie (not a dog)”.
Många av de grupper och artister som stora i början pav 60-talet försvann snart och nya namn började dyka upp i slutet av 60-talet. Namn som Desmond Dekker, Harry J All Stars, Pioneers och Max Romeo. Fick stora engelska hits med låtar som ”The israelites”, ”The liquidator” och ”Wet dream”.
Skamusiken har alltid haft sin förankring bland de färgade så det är ingen tillfällighet att många av de nya engelska grupperna innehåller färgade musiker och sångare. Ofta består grupperna av både färgade och vita. Den blandningen gav upphov till skivbolaget 2-Tone, de hittills mest framgångsrika bolaget i genren.
2-Tone styrs av Specials och Selecter tillsammans och har haft en otrolig och oändlig rad av hits sedan de startade ge ut skivor i höstas. Förutom de två nämnda grupperna har det också blivit hits med Madness och The Beat, två grupper som skivdebuterade på 2-Tone men senare sökte sig till andra bolag, och just nu åtnjuter Bodysnatchers, ett tjejband på sju, en singelhit i England med ”Let's do rocksteady”.
Av de stora skabanden var det Madness som albumdebuterade först med ”One step beyond” (Stiff). Tillsammans med de två rutinerade skivproducenterna Clive Langer och Alan Winstanley har de åstadkommit ett fräscht och modernt sound som inte har så mycket gemensamt med den traditionella skamusiken och de andra grupperna i den pågående vågen.
De är ett lössläppt band som uppbär sitt namn till hundra procent. Tvekar inte att skoja sig genom som kommit med oemotståndliga ”My girl” och ”Night boat to Cairo”. I början av juni, om allt går enligt planerna, ämnar gruppen komma och lätta upp stämningen i Stockholm.
SPECIALS FICK FIN REKLAM inför sin albumdebut (Chrysalis). De hade med sitt sound lämnat så oerhörda intryck på Elvis Costello att han erbjöd sig att producera skivan som förutom deras hits ”Gangsters”, ”Too much too young” och ”A message to Rudy” också innehåller flera slagkraftiga låtar. Framtiden ser ljus ut.
Över alla andra skainspirerade grupper höjer sig The Selecter. De har nämligen Neol Davies och Pauline Black. Gitarristen och kompositören respektive sångerskan som betyder så mycket för Selecters musik och gör den så outstanding för närvarande.
Deras några månader gamla albumdebuten ”Too much pressure” (Chrysalis) är den jämnaste och bästa albumet i genren till dags dato. Innehåller två av de tre (”On my radio” är tyvärr inte med) singelhits gruppen har haft, alla skrivna av Neol Davies. Men skivan innehåller så mycket mer.
Här finns ytterligare några fina Davies-låtar, traditionella låtar nyarrangerade med suverän sång av Pauline Black och ett tätt dansvänligt sound.
Deras scenshow är också en upplevelse där deras intensiva ska/reggae-rytmer effektivt smittar av sig bland publiken vars dansande aldrig vill sluta. Pauline är något av en kvinnlig Mick Jagger som fängslar och roar.
The Beat har ännu inte gjort något album men är just nu omåttligt populära med sin ”Hands off... she's mine”-singel. Birmingham-gruppen slog igenom redan på sin förra singel, ska-inspirerade versionen av Motown-låten ”Tears of a clown”, då på 2-Tone.
Skavågen har mycket gemensamt med punkvågen för några år sedan. De stora skivbolagskoncernerna hade inledningsvis svalt intresse för musikformen och det är först nu som som det blivit en hetsig dragkamp om de nya grupperna. Och det finns en uppsjö av kommande grupper som aspirerar på de stora framgångarna, Bad Manners, Gangsters, Akrylyks med flera.
UB40 är en annan grupp från Birmingham, som ju har en hög procent invandrare. Deras egenfinansierade debutsingel ”King” är inspelad i Bob Lambs (före detta Steve Gibbons-trummisens) våning.
Efter det nyvaknade intresset för skamusik och jakten efter dess rötter har det kommit en mängd olika samlingsskivor i ämnet de senaste månaderna. ”More intensified” (Island) är bara en i raden av liknande produkter med originalmaterial från åren 1963-67. Mycket primitivt inspelade i Kingston på Jamaica men de säregna dansrytmerna missar sällan sitt mål.
Nu är skamusiken också ett mode precis som punkrörelsen för ett par år sedan. I London kryllar det av modemedvetna och/eller musikintresserade ungdomar i de nya modefärgerna svart och vitt, smalbrättad hatt och övrig klädsel i enbart de aktuella färgerna.
Ska-, rocksteady- eller bluebeat-vågen kan bli 1980 år stora modefluga. Det har vi svart på vitt på.
/ Håkan
Marianne Faithfull (1946-2025)
MARIANNE FAITHFULLL kan mycket väl vara det finaste artistnamn jag känner till. Men fina namn och även fantastiska artistkarriärer har ett slut. Ett slut som jag trodde, i Mariannes fall, höll på att avlutas redan på 60-talet eller senare när ”Broken english” släpptes och den tidigare så skönsjungande Faithful höll på att lämna det här jordelivet.
Det var på 60-talet jag fick Marienne som en liten favorit. Som en ung och oskuldsfull sångerska från England kom hon in i mitt liv i mitten på 60-talet. Hon hade inlett en anspråkslös karriär som folksångerska men Rolling Stones-managern Andrew Loog Oldham bad Jagger/Richard, som än så länge var ganska oerfarna låtskrivare i allmänhet (blott några Stones-b-sidor) och inte alls några popmusikförfattare i synnerhet, att specialskriva en låt till Marianne. Det blev den oerhört vackra och sorgset vemodiga balladen "As tears go by" som med Mike Leanders fina barockinspirerade oboearrangemang blev en av 1964 års vackraste hits.
Hon fick flera hits efter den låten, ”This little bird” och ””Come and stay with me", båda Tio i Topps-placerade, innan hon hamnade i kretsen kring Rolling Stones droger och allmänt stökigt leverne gjorde att det tog exakt två år till nästa singel, "Something better", som var märkvärdigt oemotståndlig. Bakom den udda låtskrivarkombinationen Gerry Goffin/Barry Mann dolde sig en låt som var mer personlig än hitmässig. Mick Jagger producerade, Jack Nitzsche arrangerade, i kompet fanns bland annat Ry Cooders slide och Marianne sjöng med en hjärtskärande och sargad röst. Där fanns också en bekant oboe i introt och på något sätt var cirkeln sluten på "Something better" fast den musikaliskt och sångmässigt hade mer gemensamt med Marianne Faithfulls 80-talscomeback.
Det skulle dröja till slutet av 70-talet innan Marianne var tillbaka i en uppmärksammad karriär. Albumet ”Broken english” (1979) tillhör pop- och rockghistoriens främsta men på en helt annan nivå än Mariannes 60-tals-karriär. Hon var tillbaka med en ruffig röst med ett modernt arrangemang och sound.
Uppmärksamheten kring den skivan fortsatte med ”Dangerous Acquaintances (1981) och ”A Child's Adventure” (1983) men hon har gjort många bra inhopp på tributskivor om namn som Shel Silverstein, Kurt Weill, Noel Coward, Van Morrison, och Fleetwood Mac.
Marianne Faithfull avled idag 30 januari 2025.
/ Håkan
Biljett: Ulf Lundell 2008
ULF LUNDELL Conventum, Örebro 30 oktober 2008
Av alla Örebrokonserter jag genom åren har upplevt med Ulf Lundell var just den här den allra bästa. Hösten 2008 turnerade Ulf med akustiskt baserat låtmaterial. En månad innan Örebro upplevde jag konserten i Västerås så jag var ordentligt förberedd när turnémanskapet nådde min hemstad.
/ Håkan
Compilation: The Anti-Heroin Project - It´s A Live-In World
"The Anti-Heroin Project - It's A Live-In World" (EMI, 1986)
DET HÄR DUBBELALBUMET TILLHÖR, som i många andra tillfällen bland mina samlingsskivor, ett insamlingsprojekt som under 80-talet ofta var fallet när olika artister/grupper bidrog med både engagemang och låtar. Ett 80-talsfenomen som genomtänkt täckte in in så många olika musikgenrer som möjligt, så många olika artister och med en blandning av rejält kända och okända artister. Och som på den här skivan flera udda samarbeten för att nå så många tänkbara lyssnare.
Syftet är naturligtvis positivt på dessa skivor, här gick pengarna till Phoenix House Charity i London, en organisation som hjälper och stödjer ungdomar som har problem med droger och alkohol. Men inte så sällan blir det musikaliska resultatet splittrat och ojämnt och ”It's A Live-In World" bryter inte det förutsägbara mönstret.
Min enda anledning och den rent avgörande faktorn att köpa den innehållsmässigt generösa skivan (drygt 109 minuters speltid) 1986 var att Beatles-medlemmarna Ringo Starr och Paul McCartney bidrog med helt unika spår. Men alla tre låtarna är musikaliskt ganska ointressanta i jämförelse med deras övriga karriärer. Ringo bidrar med två reciterade inslag, en tillsammans med de engelska komikerna John Cleese och Bill Oddie, medan McCartneys låt ”Simple as that” är en liten lekstuga där han spelar alla instrument (bas, gitarr, piano och trummor) själv, sjunger och låter sina barn Stella Mary och James, köra. Givetvis en parentes i McCartneys långa skivhistoria men också en liten lustig trudelutt som roar.
”It's A Live-In World" är som helhet en tålamodskrävande samling där talade inslag blandas med både specialinspelade låtar och konventionella låtar som bara ibland höjer sig över det normala. Som exempelvis den spontana kvartetten Precious Wilson & Kim Wilde & Darryl Pandy & Bobby Whitlock, en mix av jamaikansk soul, etablerad popsång, en okänd sångare från Chicago och en före detta Derek & The Dominos-medlem, där resultatet kanske inte är skivans mest intressanta men ändå...
Och när Ringo Starr slår sig ihop med komikerna John Cleese och Bill Oddie på ”Naughty atom bomb” liknar det mer ett stickspår till Monty Python långtifrån några Beatles-klanger.
Det är inget tungt och celebert namn som har givit det här projektet lite dignitet ty den för mig okände och i sammanhanget oetablerade Charley Foskett har tagit på sig ansvaret som verkställande producent och är låtskrivare till flera inslag utan att kvalitén har höjt sig över medelnivån.
Bland annat ligger Foskett som producent bakom Elvis Costellos cover av Richard Thompsons fina ”The end of the rainbow” där han utan Elvis tillstånd har lagt till körer och syntbas. Och förvandlat den finkänsliga soloinspelningen i ren 80-talsanda till något överproducerat.
Duetten mellan Dave Stewarts keyboards och sångerskan Barbara Gaskin tillhör skivans mest intressanta inslag men efter ungefär två och en halv skivsidor utmynnar ”It's A Live-In World” i en ganska konventionell Diverse Artister-samling där Eurythmics, Saxon, Howard Jonres, Feargal Sharkey, Dire Straits, Wham och Bucks Fizz som personifierar 80-talet i allmänhet utan att varken underhålla eller engagera.
RECORD 1 SIDE 1
Lizzy Welch And The Anti-Smack Band – Smack
Sarah Miles – Cold Turkeying
Chris Sutton – Hot Line
Elvis Costello – The End Of The Rainbow
Various – Live-In World
Bonnie Tyler – It's Not Easy
Jonno & Dennis – Don't Use Drugs
The Icicle Works With Pete Wylie – The Needle And The Damage Done
RECORD 1 SIDE 2
Charley Foskett – Freak Street
Charley Foskett – Scagg
Hayley Mills & Dave Evans – Suspended Pool
Precious Wilson & Kim Wilde & Darryl Pandy & Bobby Whitlock – Something Better
Ringo Starr – You Know It Makes Sense
Precious Wilson – Waiting In The Dark
Dave Stewart & Barbara Gaskin – The World Spins So Slow
Holly Johnson – Slay The Dragon
RECORD 2 SIDE 3
Paul McCartney – Simple As That
John Cleese & Bill Oddie & Ringo Starr –Naughty Atom Bomb
Chris Rea – Candles
Boon – Head Full Of Shadows
Eurythmics – Aqua
Saxon – We Came Here To Rock
New Model Army – Heroin
RECORD 2 SIDE 4
Howard Jones – Little Bit Of Snow
Feargal Sharkey – Never Never
Bananarama – Hooked On Love
Dire Straits – The Man's Too Strong
Wham! – Blue (Armed With Love)
Bucks Fizz – Magical
John Parr – She's Gonna Love Ya To Death
/ Håkan
Krönika: Februari 1980
Jag minns inte riktigt upprinnelsen till de här raderna jag skrev i Nerikes Allehanda. Förmodligen var det just då en debatt om hårdrockens vara eller inte vara. När jag, egentligen ingen större älskare av den hårda rockmusiken, tyckte att kritiken var lite väl hård i den här debatten.
Samtidigt hade jag lyssnat på några nya skivor, med både nya och gamla grupper, i genren.
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/2 1980.
KRITIK - INTE HALSHUGGNING
SEDAN NÅGRA ÅR FÖRESPRÅKAR MÅNGA DÖD åt hårdrocken. Heavy metal-fantasternas antal minskar inte men musikstilen har onekligen utarmats de senaste åren. Men att halshugga en hel musikform i ett enda grepp är knappast konstruktiv kritik.
De ledande och stilbildande grupperna i skarven mellan 60- och 70-talet var Led Zeppelin, Black Sabbath, Uriah Heep och Deep Purple. Deras musik som då fängslade och uppskakade världen håller inte alls i dagens musikaliska klimat men ändå vägrar dessa grupper inse sin begränsning, upplösas eller söka nya musikformer.
Att grupper som kommit fram de senaste åren, UFO, Judas Priest, Scorpions med flera, gör allt för att kopiera 1970 års musik gör utvecklingen än mer skrämmande. Rainbow, Gillan och Whitesnake är till exempel bara ett sätt att sopa upp spillrorna av alla Deep Purple-fans.
Musikaliskt och volymmässigt skiljer de grupperna sig inte nämnvärt åt.
Boston, Babys. Foreigner och Journey är några andra avarter som vuxit fram efter Bad Companys mönster av väldigt melodistark musik som har sin stora naturliga marknad i USA.
Nu, som för tio år sedan, vänder sig hela musikformen till unga människor och det är med gråt i rösten man hör tonårsflickor undra om huruvida ryktet är sant om John Paul Jones och John Bonham? Om de har lämnat Led Zeppelin?
En ny generation hårdrocksgrupper är på väg och om skivbolag,, grupper och engelsk musikpress får rätt kan vi pricka in årets första trend bland alla nya trender.
Iron Maiden och Def Leppard är några engelska grupper som tippas bli allra störst. EMI har också planer på att göra en samlingsskiva med unga, nya. Fräscha hårdrocksgrupper.
Kanadensiska Rush och engelska Nazareth är inga nya grupper. Deras nya skivor, ”Permanent waves” (Mercury) respektiva ”Malice in Wonderland” (Vertigo), är dock av sådan klass att de bör uppmärksammas.
Rush har tidigare gjort helt likgiltig hårdrock på skiva. Klumpig och ointressant. Nya albumet inleds dock utmärkt med en hyllning till radion, ”The spirit of the radio”. I övrigt finns det några fler toppar och de visar att det även inom den minimala sättningen på tre man går att göra hyfsad rockmusik.
Nazareth har engagerat Jeff Baxter, före detta Doobie Brothers, som ny producent och med ytterligare en gitarrist i gänget, Zal Cleminson, har de utvecklat sitt tidigare så enahanda sound till det bättre.
Cleminson har också lyft upp låtmaterialet på en högre acceptabel nivå genom att skriva skivans bättre låtar. Utökade arrangemang täcker effektivt upp sångaren Dan McCaffertys uppenbara brister som rocksångare så intresset höjs inför deras Sverigebesök i mars.
/ Håkan
Biljett: Paul McCartney 1989
PAUL McCARTNEY Isstadion, Stockholm 29 september 1989
1989 var andra gången jag upplevde Paul McCartney live, första gången var ju med Wings i Örebro 1972, och på den här turnén och alla därefter spelade alla Beatles-låtar en stor dominerande roll i repertoaren.
/ Håkan
Compilation: The Last Temptation of Elvis
"The Last Temptation of Elvis" (NME, 1990)
ÄNNU ETT SAMLINGSALBUM JAG ÄGER SOM HAR en Beatles-koppling, i det här fallet en Paul McCartney-inspelning som inte finns utgiven på någon annan skiva än det här välgörenhetsbaserade dubbelalbumet. Skivan är utgiven, av den engelska musiktidningen NME, som ett insamlingsprojekt för Nordoff-Robbins musikterapicentre i London. Det var NME-journalisten Roy Carr som startade projektet och det var just McCartney, som hade pratat sig varm för Nordoff-Robbins på tv 1988, som fick första frågan att medverka och engagerade sig direkt. Och det var också hans namn som lockade alla andra mycket kända artister att också medverka.
Nordoff-Robbins startade 1959 av den amerikanske musikern Paul Nordoff och den engelske läraren Clive Robbins, pionjärer i metoden att göra musik tillsammans riktat till sårbara, handikappade och känsliga barn. På 70-talet bildades sedan en välgörenhetsorganisation.
Temat för hela skivprojektet var Elvis Presley-låtar som hade spelats i hans filmer vilket får mig att hänvisa till ett mycket mindre skivprojekt som Wilmer X gjorde 1990, en dubbel-ep som också innehöll Elvis filmlåtar.
McCartney skänkte en låt som han hade spelat in sommaren 1987, ”It's now or never”, tillsammans med Mick Green, gitarr, Micky Gallagher, keyboards, och Chris Whitten, trummor. Legendaren Green, Blockheads-pianisten Gallagher och McCartneys egen trummis Whitten. Spontana enkla inspelningar som först 1993 gavs ut under namnet ”Снова в СССР”, McCartneys ryska album, och innehöll genomgående gamla covers. Men ”It's now or never” var en outtake.
Skivan innehåller en stjärnklar artistskara och det är få namn som jag inte känner igen, den 30-årige amerikanske popsångaren Sydney Youngblood, The Reggae Philharmonic Orchestra och indierockbandet The Hollow Men från Leeds tillhör de för mig okända.
Allt innehåll på skivan är unikt och outgivet. Bruce Springsteen, som vid tillfället hade övergivit E Street Band, kompas av en ovanlig samling musiker, Ian McLagan, keyboards, Bob Glaub, bas, och Jeff Porcaro, trummor, i den uppsluppna inledningslåten ”Viva Las Vegas”. Motörhead-profilen Lemmy spelar tillsammans med skabandet The Upsetters och gitarristen Mick Green som också finns med bakom Robert Plant på ”Let's have a party”-inspelningen.
Musikaliskt är det en lysande bred blandning musik och Elvis själv avslutar skivan med en tidigare outgiven tagning av ”King of the whole wide world”. Wow!
Skivomslaget har en del lustiga kommentarer från medverkande artister som svarar på frågor. Shane MacGowan får frågan vad han mest avundas Elvis Presley och svarar ”Hans tandläkare!”. I en påhittad omslagstext av Elvis Presley (under namnet EAP) kommenteras mycket av innehållet på skivan.
SIDE ONE
Bruce Springsteen – Viva Las Vegas 3:13
Sydney Youngblood – (Let Me Be Your) Teddy Bear 1:48
Tanita Tikaram – Loving You 2:14
Robert Plant – Let's Have A Party 3:46
The Pogues – Got A Lot O'Livin' To Do 2:35
Holly Johnson – Love Me Tender 3:10
SIDE TWO
Paul McCartney – It's Now Or Never 3:05
Dion DiMucci – Mean Woman Blues 4:03
The Jesus And Mary Chain – Guitar Man 3:40
Cath Carroll & Steve Albini – King Creole 2:14
Aaron Neville – Young And Beautiful 4:57
Vivian Stanshall & The Big Boys – (There's) No Room To Rhumba In A Sports Car 2:43
The Primitives – (You're So Square) Baby I Don't Care 2:00
SIDE THREE
Hall & Oates – Can't Help Falling In Love 4:17
The Reggae Philharmonic Orchestra – Crawfish 3:28
Ian McCulloch – Return To Sender 2:38
Fuzzbox – Trouble 2:38
The Hollow Men – Thanks To The Rolling Sea 3:39
The Blow Monkeys – Follow That Dream 3:13
Lemmy & The Upsetters with Mick Green – Blue Suede Shoes 3:08
SIDE FOUR
Nanci Griffith & The Blue Moon Orchestra – Wooden Heart 2:25
The Jeff Healey Band – Down In The Alley 3:27
The Cramps – Jailhouse Rock 2:28
Les Negresses Vertes – Marguerita 2:12
Pop Will Eat Itself – Rock-A-Hula-Baby 4:36
Elvis Presley – King Of The Whole Wide World 4:30
/ Håkan
Krönika: November 1979
I november 1979 noterade jag att flera svenska artister hade lämnat den obeoende svenska musikrörelsen och sökt sig mot mer kommersiella krafter och nämner bland annat Ted Ström och Mikael Ramel som exempel. Båda hade nya album ute som jag recenserar i texten.
Jag tar samtidigt upp aktuella skivor med Reeperbahn (debutalbumet), Eldkvarn och Dan Tillberg.
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 1979.
AVHOPP CHOCKAR PROGRESSIVA MUSIKRÖRELSEN
I FÖLJETONGEN UTAN BÖRJAN OCH SLUT har vi kommit till ytterligare ett spännande avsnitt om den mångfasetterande svenska skivbranschen med dess alla skiftningar och riktningar. Skivor dräller in från höger och vänster, bakifrån och framifrån.
Den svenska så kallade progressiva musikrörelsen har under flera års tid chockats av avhopp. Artister som tycker sig uppleva situationen tvångsmässig inom rörelsen och/eller vill få chansen att nå fler lyssnare via en större distributionsapparat.
Avhopp som Turid, Lasse Tennander, Kenny Håkansson och nu också Ted Ström och Mikael Ramel, som båda har nya skivor ute, är i och för sig stora affischnamn men ingalunda musikrörelsens viktigaste namn. Skulle däremot en så begåvad och skicklig låtskrivare/gitarrist/sångare som Ulf Dageby, som är en så total inspirationskälla, lämna sitt Nationalteatern och rörelsen vore det betydligt allvarligare om man vill uttrycka det milt.
Ted Ström har varit med sedan starten 1970 och har nu, efter skivor med Contact, Norrbottens Järn, Anton Swedbergs Swänggäng och några soloplattor, beslutat sig att återvända till Stockholm. ”För evigt ung” (Sonet) är bilden av den ”nye” Ted som rannsakar sig i ord och ton.
Det är fortfarande medvetenhet i det han gör men skivan är också en arra ngemangsmässig triumf. Med killar som Stefan Björklund och Lasse Englund bakom gitarrerna är det svårt att misslyckas.
Skivans inledning måste vara det bästa Ted någonsin gjort. ”Vinterresa”, med Stefans slutsolo som höjdpunkt, och ”Segla ut”, där Lasse visar vilken härlig slidegitarrist han är, är toppar på ett album som inte är så jämn men ändå en rejäl comeback för Ted Ström.
Ingen kan kritisera attityder och andra företeelser i vårt samhälle som Mikael Ramel. Han är en finsnickrare såväl textmässigt som musikaliskt. Små arrangemang till de gemytliga melodierna.
”Rycker dej i svansen” (Sonet) härstammar från två olika inspelningar. En med hans egen grupp, med bland annat Bosse Skoglund och Kenny Håkansson, och en ihop med bandet Splash som har blås i instrumenteringen.
”Mr Stand-In”, som inleder, är skivans bästa låt där Mikael på sitt speciella sätt vänder sig mot den likriktade discomusiken.
Stockholmsbandet Reeperbahn har ett passande och lagom provokativt namn för att tillhöra nya vågens svenska avdelning. Deras debutplatta (Mercury) visar att de är mogen grupp trots den ungdomliga framtoningen. Och med producenten Ulf Wahlberg, med bland annat Magnum Bonums platta på sitt samvete, bakom rattarna blir soundet slipat och de skriver själva bättre låtar än några andra svenska band jag har hört i genren.
Magnum Bonum, ja. Deras debutskiva var något av det bästa som gavs ut förra året. Överraskande professionell debut på engelska. På nya skivan ”Bakom spegeln” (Mercury) sjunger de enbart på svenska och samtidigt som språket blir banalare blir musiken mycket snällare och det skulle inte förvåna om några låtar till och med testas för Svensktoppen.
Då är Eldkvarn deras musikaliska motpol. Fem grabbar, tjejerna från tidigare skivor är borta, som gör nutidsrock på allra bästa sätt. ”Pojkar pojkar pojkar” (Silence/Sam) har kvalitéer som vida överstiger de flesta andra svenska band.
Rockmusiken känns riktig och även om skivan saknar en komplett hitlåt i stil med ”Staden utan slut” (från ”Pantad och såld”) så har jag svårt att stå emot ”Här kommer tåget” och ”Gatan fram” fast inspirationskällorna där troligen är J J Cale och Mark Knopfler.
Skånegrabban Dan Tillberg har gjort ett annorlunda grepp. På ”Gatstenar” (Bellatrix/Sam) har han tolv Stones-låtar av Jagger-Richard och låtit några vänner skriva (alternativt översätta) svenska texter och sedan göra personliga musikaliska tolkningar som bär tydliga spår av sent 70-tal.
Men det är begränsad aggressivitet då Dan, som jobbat som tekniker och producent åt bland annat Problem och Fiendens Musik, med rutin i studion lyckats arrangera låtarna bra.
/ Håkan
Biljett: Nils Lofgren 1976
NILS LOFGREN Olympen Lund 17 maj 1976
Första gången Nils Lofgren kom till Sverige för en enda exklusiv konsert i Lund tog jag och en kompis tåget till Skåne för att få uppleva det för oss stora ögonblicket. Nils gjorde en fantastisk konsert innan vi satte oss på nattåget tillbaka till Örebro där vi vaknade framåt morgonen med en stor upplevelse i våra minnen.
/ Håkan
Compilation: Juicy Giants
"Juicy Giants" (Cube, 1972)
ÄNNU ETT ALBUM SOM ÄR EN SKIVBOLAGSSAMLING med i det här fallet engelska singlar, ofta listnoterade, enligt skivetiketten utgivna mellan 1967 och 1972. Den här skivan är utgiven av ett skivbolag som lanserades i maj 1972. Jag kan tänka mig att ”Juicy giants” var ett ”billigt” (£1.49 på klisterlappen) sätt att marknadsföra ett nytt skivbolag med en massa kända låtar. Jag köpte nog skivan billigt då, ett ganska misshandlat skivomslag tyder på det, för att få singelhits i skivsamlingen.
Det blir en aning förvirrat när jag söker ursprung till innehållet på ”Juicy Giants” ty flera låtar här, ”A whiter shade of pale” och Move-låtarna, har jag redan träffat på i min serie av skivbolagssamlingar, nämligen på ”Golden pops” med låtar från det engelska skivbolaget Deram som de en gång gavs ut på! Och här är det plötsligt Cube Records som äger dessa.
Utan att vara någon specialist i ämnet engelska skivbolag så tror jag att låtar i grund och botten ägs av produktionsbolag eller oberoende skivproducenter som sedan kan pytsa ut gammalt material på nytt i andra sammanhang.
Min lilla research i det ämnet visar att låtarna på ”Juicy Giants” har via producenter som Denny Cordell, Tony Visconti och Gus Dudgeon färdats från skivbolaget Deram 1966 (”Night of fear” gavs ursprungligen ut 1966 och inte som skivetiketten här säger 1967), skivbolagen Regal Zonophone och Fly till Cube.
Hursomhelst är ”Juicy Giants” en samling ofta framgångsrika singlar, klassiker som ”A whiter shade of pale” och listettor som ”With a little help from my friends”, ”Get it on” och ”Hot love”, till personliga favoriter som John Kongos ”He's gonna step on you again” och Tyrannosaurus Rexs ”Debora”.
1
John Kongos – He's Gonna Step On You Again
Move – I Can Hear The Grass Grow
Joe Cocker – Woman To Woman
T. Rex – Hot Love
John Kongos – Great White Lady
Joe Cocker – High Time We Went
T. Rex – Ride A White Swan
Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale
2
T. Rex – Jeepster
John Kongos – Tokoloshe Man
Procol Harum – Conquistador
Tyrannosaurus Rex – Debora
Move – Night Of Fear
Joe Cocker – Midnight Rider
T. Rex – Get It On
Joe Cocker – With A Little Help From My Friends
/ Håkan
Biljett: Neil Young 1982
NEIL YOUNG Scandinavium Göteborg 8 oktober 1982
Tvärtom mot alla regler turnerade Neil Young hösten 1982 med en repertoar som presenterade många nya låtar, från det kommande albumet "Trans", i tämligen revolutionerande moderna syntbaserade arrangemang. Mot alla odds fungerade det fantastiskt bra. Jag såg även konserten dagen efter i Stockholm.
/ Håkan
Compilation: White mansions
"White mansions" (A&M, 1978)
TEMASKIVORNA ”WHITE MANSIONS” OCH UPPFÖLJAREN ”The legend of Jesse James”, som snart dyker upp här i min serie om udda samlingsalbum, har samma upphovsman (Paul Kennerley) och producent (Glyn Johns). Med två olika historiska amerikanska huvudspår från 1800-talet och med olika artister huvudsakligen hämtade från den amerikanska country- och rockgenerationen.
Både innehålls- och artistmässigt är skivorna djupt amerikanskt rotade men upphovsmannen Paul Kennerley, som skrivit texter och musik, är märkligt nog engelsman från Hoylake, Merseyside med en besynnerlig bakgrund i reklambranschen. Tidigt 70-tal provade han på rockbranschen utan någon uppmärksamhet men fick ändå chansen att skriva låtar till skivprojektet om det amerikanska inbördeskriget och albumet ”White mansions”.
Glyn Johns, producenten och teknikern bakom skivan, är känd som mannen bakom skivinspelningar med både Beatles och Rolling Stones. Förutom produktioner med Family, Humble Pie, Faces och The Who gjorde Glyn på 70-talet karriär i USA och hjälpte Eagles till det stora genombrottet på gruppens två första album. Samtidigt upptäckte han ett annat amerikanskt band, Ozark Mountain Daredevils, vars första skivor han också producerade.
Just de senare kontakterna har han använt sig av till inspelningarna på ”White mansions”. Ozark-medlemmarna John Dillon och Steve Cash spelar två av karaktärerna i historien om amerikanska inbördeskriget. Och Eagles första gitarrist Bernie Leadon spelar gitarr, banjo, mandolin, dobro och pedal steel på skivan.
Två av countrymusikens största namn, Waylon Jennings och hans dåvarande hustru Jessi Colter, spelar de två andra huvudrollerna i den mycket detaljerade historien.
Bland musiker som spelar på inspelningarna märks bland annat Eric Clapton allra mest. Slidegitarrsolot på ”White trash” är en ren pärla.
Omslaget och 28 sidor texthäfte till ”White mansions” är genomarbetat och generöst med låttexter och den historiska bakgrunden till det amerikanska inbördeskriget 1861-1865.
På ”The legend of Jesse James”, som jag skriver om om en dryg månad, inleds historien under inbördeskriget 1863 och utspelar sig fram till 1882.
Part One
Jessi Colter – Story To Tell (Preface) 2:52
Waylon Jennings – Dixie, Hold On 3:15
John Dillon – Join Around The Flag 2:17
Steve Cash – White Trash 3:56
John Dillon & Jessi Colter – The Last Dance & The Kentucky Racehorse 5:25
Steve Cash – Southern Boys 3:00
Waylon Jennings & Jessi Colter – The Union Mare & The Confederate Grey 3:53
Part Two
John Dillon – No One Would Believe A Summer Could Be So Cold 2:57
Waylon Jennings – The Southland's Bleeding 4:14
John Dillon – Bring Up The Twelve Pounders 0:26
Steve Cash, John Dillon & Waylon Jennings – They Laid Waste To Our Land 2:35
The Voices Of Deliverance – Praise The Lord 1:08
Steve Cash – The King Has Called Me Home 3:14
John Dillon – Bad Man 3:07
Waylon Jennings – Dixie, Now You're Done 3:17
/ Håkan
Folk at Heart 2025, fredag och lördag
I Scandic Grands foajé, i programmet benämnd lobby, spelades det nästan oavbrutet under Folk at Heart-festivalen. Här är det Strings & Reeds, Björn Wahlberg, gitarr, och Peter Edgren, munspel, som underhåller,
DEN TIONDE UPPLAGAN AV FOLK AT HEART, inomhusmusikfestivalen under två kvällar på Scandic Grand i Örebro, avslutades traditionsenligt natten till söndag. Utomhus var det nordiskt kallt men innanför hotellets väggar var det varmt och trivsamt, både i de större samlingslokalerna och framåt natten även i hotellrummen. Överallt bjöds det på levande musik med folkliga rötter som festivalgeneralerna Anders Damberg och Andreas Svensson så vackert presenterar det som.
För egen del blev årets Folk at Heart-upplaga historiskt när jag i offentligheten under invigningen i hotellfoajén utnämndes till ”årets ambassadör för musiklivet i Örebro”. En utmärkelse som blev en omtumlande upplevelse men det var med stor tacksamhet och ödmjukhet jag tog emot den fina utmärkelsen.
Efter den lite ovanliga händelsen på ett personligt plan rullade festivalkvällarna på enligt program där oväntat inställda konserter fick planeringen att ta andra vägar. Två av mina förhandstips, som jag skrev om i fredags, ställdes tyvärr in, Erik Emmoth och Even Martinsen, på grund av sjukdom. Men det fanns naturligtvis mycket annat att nöja sig med.
PÅ DE HÄR KONCENTRERADE MUSIKFESTIVALERNA, där jag även inkluderar Live at Heart, har jag alltid en inledande strävan att njuta av levande musik på ett avslappnat och inte så stressat sätt. Allt ska väl inte vara så in i detalj planerat, men så läste jag årets Folk at Heart-program och blev mer och mer involverad i klockslag, konsertlokaler och ren logistik att min ursprungliga plan föll ihop som ett korthus. Så även i år på det tioårsjubilerande Folk at Heart.
Med min fru Carinas hjälp hade vi förhandslyssnat och försökt få grepp om alla nya namn och en del sedan tidigare kända artister och grupper och satt till slut med en plan som logistiskt skulle fungera – men bara till en viss del ty konserter krockar och prioriteringar tvingas fram plus de ovan nämnda förändringarna i programmet.
Här följer några noteringar från de två festivaölkvällarna:
FREDAG:
Det som för egen del skulle sparka igång årets Folk at Heart på allvar, förra årets stjärnskott Erik Emmoth, blev en ballong som sprack runt halv åtta på fredagskvällen när det meddelades att han var sjuk och inte på plats. Tomhet blandad med besvikelse fick oss att tänka om när konserten med de spontana veteranerna Bill Öhrström och Kenny Håkansson blev en perfekt festivalrevansch.
Foto: Lars NylinBILL ÖHRSTRÖM & KENNY HÅKANSSON
I en fullpackad lokal inledde 81-årige Bill med att betona ”att det är kul att bli gammal” för att sedan musikaliskt leka runt i blueshistorien tillsammans med Kenny i en helt oplanerad repertoar. Och Kenny fick förtroendet att sjunga flera låtar, bland annat en Nils Ferlin-låt på slutet.
Dessvärre missade jag Öhrströms snack om musikerminnen strax efter (blev ju uppmanad att av kända skäl hålla mig i lobbyn i samband med invigningen...) men Bill och Kenny hann med flera anekdoter under sin konserthalvtimme. Tillsammans kom de på att de hade spelat tillsammans i 60 år(!) och namn som T-Boones och Merrymen seglade förbi.
SILVERFISKARNA
I hotellets foajé var det ständigt nya band på scen som underhöll på ett ganska högljutt sätt och variationen var märkbar. Från den instrumentala duon Strings & Reeds (bild överst) via det djupt folkmusikaliska bandet Silverfiskarna till pianobaserade arrangemang med tjejtrion FineGoods.
THE SHIPWRECK HAULERS
Robin Bergs skapelse av kören som sjunger sea shanties tar nya spännande steg för varje gång jag upplever bandet live. Så spännande att jag ”tvingades” uppleva kören vid två tillfällen under årets Folk at Heart. Numera är det inte bara Robins instrument, banjo och concertina, som har fått arrangemangen att växa. Och flera inslag av solosång från körmedlemmarna har gjort den stora kören till en intressant grupp som inte bara imponerar sångmässigt utan även musikaliskt.
BJØRN NILSEN
Bandet Nilsen's Southern Harmony förvandlades på Folk at Heart till en duo där Bjørn Nilsen fick sällskap av en skicklig munspelare och en lite mer avskalad form av bandets mix av country och rock. Med det härliga soundet från sin akustiska gitarr fungerade arrangemangen överraskande bra och de starkt melodiska låtarna fick ett perfekt liv i den småskaliga formen. Allt medan bandet Elsebub & The Devils från lobbyn försökte överrösta både Nilsen och hela hotellet i övrigt med sina tunga rytmer.
LÖRDAG:
På lördagen hade publiktrycket växt på årets Folk at Heart med köer, trängsel men också en mycket trevlig atmosfär som följd. Mycket publik på alla konserter i både samlingslokaler och fulla hotellrum.
MARTIN LÖNEGREN
Vi hade fastnat för soundet, rösten och låtarna vid förhandslyssning av Martin och hans singer/songwriter-låtar som blev än mer intressanta live när steelgitarristen Erik Roos (från bandet Bro Mesa) kompade och dekorerade så vackert och perfekt på sitt Emmons-instrument.
ARTISTPANEL
Tänkte bara lite snabbt mellan konserter springa in i den stora lokalen Grace där Kenny Håkansson, Bill Öhrström och Ted Ström satt och debatterade musik i alla dess former med Claes Olson som samtalsledare. De pratade intressant om när svensk pop på 60-talet började samarbeta med folkmusik, Bills historia som arrangör på 60-talet och hur olika de lyssnade på ny musik. Det blev så spännande att jag blev kvar i lokalen i närmare 90 minuter...
SÖDRA NORRLANDS COAST COUNTRY COWBOYS
Bandet med det här långa gruppnamnet hade ett lockande sound när jag lyssnade innan men ett kort besök i konsertlokalen fick mig att dra mig tillbaka ganska snabbt. Inget fel på rytmerna, inget fel på det musikaliska men det i mina öron lät det lite för tillrättalagt och förutsägbart. Jag gav det inte tid, skäms på mig, och drog mig tillbaka till Verandan där ett lugnt soundcheck genomfördes och mitt glas rödvin smakade så bra.
OLLIE TULLAMORE WITH FRIENDS
Om drygt två månader inträffar St Patrick's Day och den irländska folkmusiken firar stort. Vid sidan av sin ”karriär” med egna svenska visor gör Olle Unenge folkmusik i saliga Tullamore Brothers spår. Nu med två yngre musiker, Johannes Broborn och Henrik Mundt, som på blixtrande snabb banjo respektive skönt frustande concertina gav de traditionella arrangemangen en underbart personlig inramning.
THE SHIPWRECK HAULERS
För andra gången på årets Folk at Heart fick jag njuta av Robin Bergs kör sjunga så kallade sea shanties, sjömansvisor, i en alltmer energisk och musikaliskt intressant form. Robin brinner uppenbart för sitt projekt och har fått kören på samma spår. Solopartier från minst fem av körens medlemmar och instrument som fiol, akustisk gitarr, Bodhrán och tin whistle har förvandlat den tidigare samstämmiga kören till en mycket underhållande enhet. Deras nästa framträdande blir på St Patrick's Day på Clarion Hotel.
All foto i övrigt: Carina ÖsterlingLA RIIPPA GROUP
Efter Shipwreck Haulers blev vi kvar i samma lokal och fick uppleva festivalens kanske mest udda inslag. En kvintett från finska Österbotten som sjöng och spelade både jazz, tango och genuin folkmusik på dragspel, trummor, fiol och elbas med sådan kraftfull energi att jag stundtals var rädd att den gravida sångerskan var på väg till förlossningen på USÖ. Taktfast och energiskt dock utan att på allvar närma sig mitt musikaliska hjärta.
/ Håkan
Omtumlande uppvaktning på Folk at Heart
Foto: Carina ÖsterlingI det rödskiftande strålkastarljuset fick jag uppmärksamhet och publikhyllningar på invigningen av årets Folk at Heart på Scandic Grand i Örebro.
ETT TORFTIGT ”TACK” VAR DET ENDA jag kunde klämma fram i mitt förvirrade och omtumlande tillstånd när jag på fredagskvällen runt halv tio fick ta emot priset som årets ambassadör för musiklivet i Örebro. Ord som ”den mest kompetenta och betydelsefulla personen” och ”ett ärligt och noggrant förhållningssätt till sitt arbete” (läs hela motiveringen nedan) kan väl ingen leva upp till i verkligheten men det är med stor tacksamhet och ödmjukhet jag tar emot den fina utmärkelsen.
Jag har förvisso bevakat samtliga Folk at Heart sedan starten 2014 men har skrivit musikkritik sedan januari 1970 så utmärkelsen kommer väl efter lång och trogen tjänst.
Tack ännu en gång för uppmärksamheten och ursäkta det lite förvirrade tillståndet i det obekväma strålkastarljuset.
ÅRETS FOLK AT HEART-FESTIVAL fick annars en något olycklig start när det visade sig att mitt nummer ett-festivaltips Erik Emmoth ställde in sin medverkan på grund av sjukdom. Tomhet blandad med besvikelse fick oss att tänka om där konserten med de spontana veteranerna Bill Öhrström och Kenny Håkansson blev en perfekt festivalrevansch.
Dessvärre missade jag Öhrströms snack om musikerminnen strax efter (blev ju uppmanad att hålla mig i lobbyn i samband med invigningen...) men festivalkvällen avslutades ändå trevligt och musikaliskt. Jag sammanfattar båda festivalkvällarna på årets Folk at Heart imorgon här på Håkans Pop.
/ Håkan
Tre heta tips inför Folk at Heart 2025
NYTT ÅR OCH SOM VANLIGT ETT NYTT Folk at Heart, den bekväma musikfestivalen på hotell med rötter i folkmusik, som hade premiär 2014 och nu gör sin tionde upplaga. Jag och min fru Carina har besökt festivalen varje gång, första åren som hotellgäster men är numera ”bara vanliga” festivalbesökare. Den långa historien om Folk at Heart-festivalen har, med ett undantag (Scandic Väst 2018), utspelat sig på Scandic Grand i centrala Örebro och jag har bevarat alla mina festivalminnen på Håkans Pop under kategorin ”Folk at Heart”.
Utan att gräva mig alltfär djupt i Folk at Heart-minnen vill jag lite kortfattat ge några tips inför årets jubileumsupplaga av festivalen som inleds ikväll och fortsätter imorgon. Tips som grundar sig på både egna upplevelser och nya spännande namn. Se nedan.
Efter genuina efterforskningar i det feta festivalprogrammet med ett 80-tal namn, , av främst min fru Carina, vill jag samtidigt nämna några namn i sammanhanget som kan göra årets festival till något extra.
Sea shanties-sjungande The Shipwreck Haulers, bluegrass-svängiga Moonshine Preachers, folkmusikbluesige Vincent Jedselius, folkmusiksextetten Ad Hoc-orkestern och Olle Unenge (både som vissångare och sitt irländska alter ego Ollie Tullamore) har visat framfötterna på tidigare festivaler medan förlyssning av hillbilly-gruppen Elsebub & The Devils, countryrockiga Nilsen's Southern Harmony, brett musikaliska Answer;42, amerikanskt influerade Martin Lönegren, singer/songwriter Derya och irländskt influerade Midelf/Jansson lovar gott.
Glöm ej heller författarsamtal med Lars Nylin, musikerminnen med Bill Öhrström och paneldebatten med Bill, Kenny Håkansson och Ted Ström som följs av Ted och sonen Johan Ström som spelar Contact-låtar.
NU TILL MINA TRE HETA TIPS PÅ ÅRETS FOLK AT HEART:
Foto: Carina ÖsterlingErik Emmoth.
ERIK EMMOTH & THE BURNING SPEEDOS
Det finns nästan kvalitetsgranti på detta tips. Den dåvarande 23-årige Gällivare-pojken Erik gjorde stor succé på förra årets Folk at Heart-festival. För att citera mig själv ”Här satt en ung, långhårig och uppenbart lite blyg kille och framförde vuxen singer/songwriter-baserad musik med en röst som lät som den hade levt livet länge. Det blev så musikaliskt ljuvligt, känsligt och hudlöst vackert”.
EVEN MARTINSEN
Nu till ett norskt americana-namn som jag inte kände till innan jag läste Folk at Heart-programmet. Hans senaste album ”Poetically true” gick mig förbi när den släpptes i oktober. Ibland rockarrangerad musik men det finns lågmälda och akustiska stunder som är imponerande och kan bli en sensation live i en lugnare, mindre miljö.
BILL ÖHRSTRÖM & KENNY HÅKANSSON
Bland många av festivalens debutanter finns det också några rutinerade veteraner vars musikaliska rötter härstammar från 60-talet. En duo som tidigare har överraskat med underhållande konserter som har pendlat mellan blues och visa med några underbara anekdoter däremellan.
/ Håkan
december, 2024
februari, 2025
<< | Januari 2025 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget:
Som 27-åring 1980 var jag långtifrån fullärd i ämnet och alla initierade pekpinnar och rättelser tas emot med öppna armar på Håkans Pop. Tack!
Allting kommer igen.