Blogginlägg från januari, 2014

Tributes: John Martyn

Postad: 2014-01-31 07:50
Kategori: Tribute-skivor



"Johnny Boy Would Love This" (Liaison, 2011)

John Martyn (1948-2009) var en kompromisslös skotsk sångare och gitarrist född i England. Han ansågs allmänt tillhöra folkmusikgenren men under sina drygt 40 år som artist rörde han sig fritt mellan folk, jazz, rock och blues. Gjorde sitt första album 1968 för att sedan släppa en eller ibland två skivor per år. Under 1970 kom två album som John gav ut tillsammans med sin dåvarande fru Beverley. Han fick ett kommersiellt uppsving i början på 80-talet då Phil Collins producerade hans skivor. Producenten och gitarristen Jim Tullio, som också producerade Martyn under de sista åren, har varit huvudansvarig för hyllningsskivan men ofta är det artisterna själva som har producerat sina spår.

Hyllningsalbumet "Johnny Boy Would Love This" med undertiteln "A Tribute To John Martyn" kom ut två och ett halvt år efter Martyns död och blev en osedvanligt omfattande samling. Dubbel-cd med 30 John Martyn-låtar och nästan lika många artister eller grupper. Är man som jag bara flyktigt initierad i Martyns värld och musik blir det en aning tålamodskrävande att sträcklyssna på alla dessa låtar.
   Eftersom Martyns lÃ¥tar i gemen sällan har nÃ¥gra lättlyssnade vers/refräng-sekvenser blir lyssnandet lätt krävande men ocksÃ¥ intressant och lärorikt med mÃ¥nga nya fina upptäckter.
   Jag prickade av tio favoriter här och upptäckte att lÃ¥tarnas ursprung härstammade frÃ¥n Ã¥ren 1968-1977, som väl fÃ¥r anses vara Martyns tidiga karriär, och inte frÃ¥n det kommersiellt framgÃ¥ngsrika 80-talet. Det överraskar Ã¥tminstone mig.
   Majoriteten av medverkande artister pÃ¥ hyllningen är mindre kända och det är ett rent nöje att stifta bekantskap med namn som Ted Barnes, Lisa Hannigan, Vetiver, The Bombay Bicycle Club, Ultan Conlon och Brendan Campbell. Men Beck, Morcheeba, Snow Patrol och Phil Collins tillhör höjdpunkterna.
   Den irländska folksÃ¥ngerskan Lisa Hannigan viskar oerhört känsligt med nästan sprucken röst fram "Couldn't love you more" till ett oerhört fint tramporgelkomp. Intressanta The Bombay Bicycle Club (med Kirsty MacColls brorson) gör avskalad engelsk folkmusik pÃ¥ "Fairy Tale Lullaby". Och okände Brendan Campbell gör "Anna", en lÃ¥t som bara funnits med Martyn pÃ¥ "Live at Leeds"-skivan frÃ¥n 1975.
   Men sista lÃ¥ten med Phil Collins pÃ¥ samlingen är ocksÃ¥ den stora höjdpunkten. Collins var kompis med Martyn sedan han producerade "Grace and danger" (1980) och "Glorious fool" (1981) Ã¥t honom. I början pÃ¥ 2000-talet skänkte Martyn den dÃ¥ inte helt färdiga "Tearing and breaking" till Collins som färdigställde lÃ¥ten med lite text till samlingen "Love Songs: A Compilation... Old and New" (2004). Och nu är Martyn/Collins lÃ¥t en fin final pÃ¥ hyllningsplattan till John Martyn.

CD1
Let The Good Things Come: David Gray 3:25
Glorious Fool: Clarence Fountain & Sam Butler 5:12
Small Hours: Robert Smith 7:54
Stormbringer: Beck 4:25
Over The Hill: Ted Barnes 4:14
I Don't Want To Know: The Swell Season 3:47
Bless The Weather: Emperors Of Wyoming 4:09
Couldn't Love You More: Lisa Hannigan 3:15
Go Easy: Vetiver 4:30
Solid Air: Skye 5:40
You Can Discover: Cheryl Wilson 4:17
The Easy Blues: Joe Bonamassa 2:12
Dancing: Sonia Dada 3:49
Certain Surprise: Sabrina Dinan 4:14
One World Paolo Nutini 4:25

CD2
May You Never: Snow Patrol 5:42
Go Down Easy: Beth Orton 3:07
Fairy Tale Lullaby: The Bombay Bicycle Club 2:23
Fine Lines: Syd Kitchen 5:45
Head And Heart: Vashti Bunyan 4:43
Run Honey Run: Morcheeba 3:42
Angeline: Nicholas Barron 5:06
Walk To The Water: John Smith 2:57
Hurt In Your Heart: Judy Tzuke 4:38
Road To Ruin: Jim Tullio 3:26
John Wayne: Oh My God 4:12
Rope Soul'd: The Black Ships 7:26
Back To Stay: Ultan Conlon 3:24
Anna: Brendan Campbell 5:27
Tearing And Breaking: Phil Collins 5:31

/ HÃ¥kan

"Strangers on the side of the street"

Postad: 2014-01-29 12:21
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/1 2014.

THE BLAND
Strangers on the side of the street
(Siv Sol/Border)


The Bland härstammar från Uppsala, och innehåller 3/5-delar örebroare, men musikaliskt dyker de på sitt första album upp från ingenstans och gör det ytterst imponerande och personligt. Det finns rötter i bandets musik, främst hörs det i instrumenteringen där Gustaf Jacobssons mandolin och Anton Torstenssons banjo/dragspel förgyller arrangemangen, som ändå låter så naturligt modern.
   Visst kan jag dra paralleller med mÃ¥nga americanaartister, nÃ¥gonstans i huvudet dyker namnet Jayhawks ofta upp, men The Bland lÃ¥ter ändÃ¥ sÃ¥ up to date och skulle faktiskt kunna plöja upp en alldeles egen personlig fÃ¥ra i aktuell svenskt musikliv.
   Jag tror det är karaktären pÃ¥ sÃ¥ngaren Axel Öbergs röst som gör mig mest intresserad och förvÃ¥nad. Han har en pÃ¥trängande röst som inte stör och inte blir alltför extrem. Stark sÃ¥ng som ändÃ¥ är len som honung. Axel är ocksÃ¥ trummis i bandet.
   Bakgrunden som gatumusikanter har gjort The Blands musik sÃ¥ självklar, naturlig och melodisk. En ack sÃ¥ viktig detalj när det gäller musik som ska attrahera en stor publik. UtifrÃ¥n den viktiga grunden har Axel och bandet, inklusive den femte medlemmen Olle Hylén pÃ¥ bas, pÃ¥ ett ansprÃ¥kslöst men finurligt och intressant sätt arrangerat upp lÃ¥tarna utan att sound och produktion tar över helheten frÃ¥n de snillrikt komponerade lÃ¥tarna.
   Sedan är ju variationen pÃ¥ de sju lÃ¥tarna överraskande bred och väcker ju förhoppningar pÃ¥ ett band som har potentiella möjligheter att utvecklas. Banjon spelar den genomgÃ¥ende huvudrollen i titellÃ¥ten, gruppens körsÃ¥ng gör "Changes" rent hitmässig, pÃ¥ "Winter" blir Linus Kallins piano plötsligt huvudinstrument och arrangemanget fÃ¥r en vemodigare karaktär, "Asking you" är en dragspelsstänkare, "Old man" kryddas av akustisk slide och blir till slut rena allsÃ¥ngen och den avslutande "Shine again" är en singer/songwriter-ballad. En minst sagt imponerande bredd.
   Det känns nästan löjligt att jämföra med The Band, med tanke pÃ¥ gruppnamnet, men faktum är att det här Uppsalabandet har stundtals samma klassiska kvalitéer. Faktiskt. Glöm inte det. Och i bandets musik kan jag inte hitta nÃ¥gon simpel motsvarighet till det nÃ¥got provocerande gruppnamnet ("intetsägande").

/ HÃ¥kan

Varje sekund blev en höjdpunkt

Postad: 2014-01-29 07:51
Kategori: Live-recensioner

Ulf Lundells höstturné 1982 hette "Kär och galen" efter albumet som hade släppts strax innan. Han stod på toppen av sin kommersiella karriär. Turnén hade premiär i Sollefteå 27 oktober. Jag och fotograf Anders Erkman mötte upp Lundell och bandet i Karlstad 6 november, följde med till Falun dagen efter för att möta upp turnésällskapet i Örebro två dagar senare där jag recenserade konserten. Turnén avslutades med åtta (8) konserter på Konserthuset i Stockholm.
   Bandet pÃ¥ skivan kompade intakt Lundell pÃ¥ sommarturnén men till hösten skedde en del ändringar. Öfwerman ersatte Olle Nyberg och Backa-Hans ersatte Martin Cerha. Ny gitarrist bredvid Janne Bark blev Bengt Lundberg som tidigare hade spelat tillsammans med Öfwerman i symfoniska rockbandet Overture som 1981 givit ut albumet "Ansikten". Därmed innehöll Lundell-bandet 3/6-delar Raj Montana Band.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1982.

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 9 november 1982


Höstturnéns Lundell-konsert är längre, mer omfattande och en ännu större succé än sommarens så framgångsrika och succéartade folkparksturné. Ändå var gårdagskonserten "bara" en mer genomarbetad version av sommarkonserten. Valet av extralåtar var snarlikt och sättet att arrangera om äldre Lundell-låtar likaså.
   Rockmusik presenteras allra bäst live i mörka lokaler med väggar och tak där konsertens centralfigur, Lundell alltsÃ¥, växte upp och kunde samtidigt fÃ¥ngas in av alla tusentals ögon. Det var dÃ¥ rockmusiken levde och vi fick själva känslan av styrka och kraft.
   Ulf Lundell befann sig i absolut rätt miljö. Under den drygt tvÃ¥ och en halv timme lÃ¥nga konserten var det total utlevelse frÃ¥n början till slut. Intensiteten varierade mellan snabba rocklÃ¥tar och lugnare ballader, mellan akustisk och elektriskt. Lundell fick möjlighet och utrymme att presentera alla sina unika sidor.
   Han har därmed suddat ut alla sina svenska konkurrenter i jämförelse och man fÃ¥r gÃ¥ utomlands för att finna nÃ¥gon motsvarighet till bÃ¥de Lundells otroliga prestation och den gudomliga dyrkan han fÃ¥r leva med.
   Ã–ppningslÃ¥tarna har under nästan alla Lundell-konserter en speciell historia. Ofta har det varit nyskrivna ej publicerade lÃ¥tar men den här gÃ¥ngen gjorde han en omarrangerad, näst intill oigenkännlig, "Tröst". Hypnotisk stämning, framträdande basspel och blÃ¥färgade spotlights. Förra gÃ¥ngen jag hade samma känsla var under första lÃ¥ten vid Bruce Springsteens Göteborgskonsert förra Ã¥ret.
   Givetvis gjorde han nu fler lÃ¥tar frÃ¥n senaste albumet som alla gjorde större intryck än pÃ¥ skiva. "Lycklig lycklig", "Jag kysser havet" och nya nationalsÃ¥ngen "Öppna landskap" är veka och snälla Lundell-lÃ¥tar som pÃ¥ scen växte ut till monsterhits.
   Däremot hade Ulf lite överraskande redan skippat "Aldrig nÃ¥nsin din clown" frÃ¥n repertoaren. Men lÃ¥tar som "Snön faller" (papperssnöfall över scenen), "Rom i regnet", "(Oh la la) jag vi ha dej" och "Sextisju sextisju" kändes som de för alltid parkerat i Lundells scenrepertoar. Fast den sistnämnda framförs inte förrän i sista extraköret. Som avslutas, precis som i somras, med den magiska "Snart kommer änglarna att landa" där Lundell sjöng hängande pÃ¥ gitarristen Janne Bark. Utan gitarr men med mycket känsla.
   Möjligen inspirerad av Neil Young plockade han fram den akustiska gitarrer ett flertal gÃ¥nger. Under "Och gÃ¥r enstund pÃ¥ jorden" var han dessutom helt självpÃ¥ scen framför en vilt sjungande publik.
   Den plötsliga Neil Young-lÃ¥ten "My my hey hey" var nästan lika spontan som man kan tro. Ulf lärde sig den av Janne Bark för nÃ¥gra dagar sedan.
   Vid alla stora artisters konserter saknar jag nästan alltid personliga favoriter och i det här fallet var det de allra äldsta Lundell-lÃ¥tarna.
   MÃ¥nga har länge dragit paralleller mellan Ulf Lundell och Bruce Springsteen men det känns först nu befogat och motiverat att rockfenomen jämföra dem. Musikaliskt är det lÃ¥ngt frÃ¥n varandra men bÃ¥da har fÃ¥tt svÃ¥rare att kvalitetsmässigt överträffa sina egna tidigare skivor. Men pÃ¥ deras outtröttliga och lÃ¥nga konserter blir varje sekund en ny höjdpunkt.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Clarence Öfwerman: keyboards/piano och sång
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Bengt Lundberg: gitarr och sång
Pelle Alsing: trummor

Törst
Ridån går upp och Ulf står ensam i det rödfärgade strålkastarljuset med bara sin egen elgitarr och bas som komp. En lugn omarrangerad inledning. Hela bandet kommer in på scenen och Bark spelar solo.

Kitsch
Olssons orgel dominerar genomgående. Mäktigt.

PÃ¥ fri fot
Första riktiga rocklåten och publiken tänder till. Bark och Backa-Hans på sång medan Ulf hetsar upp den pigga publiken.

I kvinnors ögon
Olssons orgel igen. Cigarettändarna lyser. Under solot tar Ulf av sig kavajen.

Odyssevs
Omarrangerad, gitarrdominerrad inledning och tyngre. Mycket slagverk.

Främlingar
Både Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Som en syster
Gammal låt i ny version. Bark och Lundberg spelar solo samtidigt.

I dina slutna rum
Orgeln dominerar och Lundberg på akustisk gitarr.

Bente
Ulf ensam kvar på scenen med munspelsställ och akustisk gitarr. Stor respons.

Och går en stund på jorden
Ulf fortfarande ensam och får till allsång.

Öppna landskap
Ulf utan gitarr sjunger tillsammans med HELA publiken. Cigarettändare, jubel, stamp och klapp.

När jag kysser havet
Ulf med elgitarr igen. Allsång och otroligt tryck på slutet.

Posörerna
Långt intro med tal om Karin Söder med mera.

Ryggen fri
Elektrisk version med Ulf på munspel. Mycket bra.

My my hey hey
Improviserad version av Neil Youngs låt. Ulf, Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Rom i regnet
3 x akustiskt, munspelsställ och Backa-Hans på ståbas.

Ulf presenterar hela bandet.
Snön faller och vi med den
Ulf på akustisk gitarr medan papperssnön singlar ned.

Lycklig, lycklig
Tungt, tungt komp. Svettigt och det tände till ordentligt - igen!

Bättre tider
Rock-versionen med ett långt Bark-solo.

Vid din grind igen
Kvällens tyngsta rocklåt som övergår i en fin ballad. Olssons orgel är framträdande.

Kär och galen
Numera välkänd och en ännu större klassiker.

Extralåtar
Glad igen
Bra rock.

It's all for the love of rock'n roll
Rockigt! Ulf och Bark omfamnar varandra. Ulf på knä.

(Oh la la) Jag vill ha dej
Alla sjunger, extas i publiken.

Extra extralåtar
Do you wanna dance
Alsing inleder med ett trumsolo. Alla på scenen sjunger i refrängen. Bark-solo, piano-solo och orgel-solo.

Sextisju, sextisju
Introduktion à la Chuck Berry. Hela hallen upplyst och ALLA sjunger. Ulf slänger vilt ifrån sig gitarren. ALLSÅNG.

Snart kommer änglarna att landa
Hallen släcks ned igen. Ulf sjunger utan gitarr hängande på Bark.

/ HÃ¥kan

Pete Seeger (1919-2014)

Postad: 2014-01-28 10:43
Kategori: Minns

I min "Minns"-serie har jag sedan 2009 hyllat just avlidna musikpersoner, stora som små. Alla har på något sätt påverkat eller influerat mitt musikintresse. Aktivisten, protestsångaren och låtskrivaren Pete Seeger tillhör givetvis de stora. Han är också den hittills äldsta personen vars liv jag har skrivit några minnesanteckningar om här.
   Pete Seeger har pÃ¥ nÃ¥got sätt alltid funnits med i medvetandet sÃ¥ länge jag har lyssnat pÃ¥ musik. Men jag har, som jag misstänker att mÃ¥nga andra ocksÃ¥ har, kanske inte ett minne av artisten Pete Seeger men definitivt ett minne av Pete Seegers mÃ¥nga sÃ¥nger. Min senaste notering av hans namn pÃ¥ min sida gjorde jag i april 2011 i samband med en tributeskiva, "Where have all the flowers gone" (1998), där mÃ¥nga artister (kända och okända) tolkar 40 av hans lÃ¥tar pÃ¥ en dubbel-cd.
   Till vÃ¥ren hade jag planerat in en en text om uppföljaren, "If I had a song" (2001), där ytterligare artister tolkar fler Seeger-lÃ¥tar, bland annat sjunger Billy Bragg "If I had a hammer" tillsammans med Joan Baez pÃ¥ den skivan.
   Just "If I had a hammer" är nog mitt första minne av en Seeger-sÃ¥ng. Det var TexassÃ¥ngaren Trini Lopez version som en vecka i oktober 1963 toppade Tio i Topp. För övrigt samtidigt som Beatles besökte Sverige första gÃ¥ngen...
   Nästa Seeger-sÃ¥ng som passerade mina öron var "Where have all the flowers gone" med Johnny Rivers 1966. Samtidigt (faktiskt samma vecka i januari!) kundejag även lyssna pÃ¥ Byrds version av "Turn turn turn", Seegers komposition till texten ur Gamla Testamentet. Den lÃ¥ten skulle nÃ¥gra Ã¥r senare fÃ¥ en större betydelse i mitt liv när den producerades av Paul McCartney till Mary Hopkins b-sida till "Those were the days" 1968.
   Men den lÃ¥t som Pete Seeger har förknippats med allra mest är ju "We shall overcome". Det rÃ¥der lite delade meningar om hur mycket Seeger har influerats av en afroamerikansk gospelsÃ¥ng men Bruce Springsteen har mycket uppriktigt angivit ursprungslÃ¥tskrivarna tillsammans med Seeger pÃ¥ sin Seeger Sessions-skiva 2006. Ett album som dessutom fick titeln "We shall overcome" och följdes av en lÃ¥ng turné med en konsert i Stockholm i maj 2006.
   Pete Seegers 94 Ã¥r gamla hjärta slutade slÃ¥ igÃ¥r 27 januari 2014 i New York.

/ HÃ¥kan

90:#16 I´m alive

Postad: 2014-01-27 07:59
Kategori: 90-talets bästa

JACKSON BROWNE: I'm alive (Elektra, 1993)

När 80 blev 90, decenniet bytte namn eller nummer och cd till stor del bytte plats med vinylen var mina Jackson Browne-förhoppningar inte så stora. Efter några mindre innerliga och högst ordinära album, "Lives in the balance" (1986) och "World in motion" (1989), var Browne en artist bland alla andra.
   Visserligen gästar bÃ¥de David Lindley och Waddy Wachtel pÃ¥ nÃ¥gra spÃ¥r här men det genomgÃ¥ende kompbandet bakom Jackson var till stora delar nytt sÃ¥ när "I'm alive", min första Jackson Browne-cd, anlände i oktober 1993 var mina förväntningar lÃ¥ga. Men jag kunde med glädje konstatera i min recension i Nerikes Allehanda 3 november att albumet var Brownes bästa sedan "Running on empty". Jackson var tillbaka i sin rätta genre som berättare av sina egna smärtsamma nederlag. Det som gjorde hans 70-talsskivor till stora mästerverk. Jag skrev ocksÃ¥ i recensionen:
   "Det är nästan sÃ¥ att jag vill skiva under myten om att ju sämre man mÃ¥r destor bättre och starkare rockmusik gör man. NÃ¥got jag alltid har betraktat som nys. Jackson har pÃ¥ omslaget näsan precis ovanför vattenytan när han sedan pÃ¥ själva skivan avhandlar saknad, hat, maktlöshet, längtan, sorg, avundsjuka och liknande svarta upplevelser".
   I Jacksons fall handlade det mycket om skilsmässan frÃ¥n skÃ¥despelerskan Daryl Hannah. Browne och Hannah hade varit ett par sedan 1983 men separerade under uppmärksammade former 1992. Det uppstod i media rykten om att Jackson vid nÃ¥got tillfälle hade misshandlat Daryl men det stannade just vid grundlösa rykten.
   FrÃ¥n mitten av 80-talet ägnade Jackson mycket utrymme Ã¥t politiska funderingar men pÃ¥ "I'm alive" var han tillbaka pÃ¥ hemmaplan bland relationsproblem och romantik pÃ¥ sitt eget som alltid bitterljuva sätt.
   Jackson producerade skivan med Scott Thurston, gitarristen och keyboardkillen som debuterade i hans band under turnén 1986 och tillsammans producerade de ocksÃ¥ "World in motion". Thurston var pÃ¥ 70-talet medlem i Iggy Pop & the Stooges och mellan 1982 och 1985 spelade han i The Motels.
   PÃ¥ tvÃ¥ lÃ¥tar pÃ¥ albumet, "My problem is you" och "Too many angels", utökas producentskaran med rutinerade Don Was.
   Tre musiker pÃ¥ "I'm alive", gitarristen Mark Goldenberg, basisten Kevin McCormick och trummisen Mauricio Lewak, gör sin debut i Jackson Browne-sammanhang och figurerar än idag i hans liveband. Musiker som frÃ¥n nästa Browne-skiva, "Looking east" (1996), fick lÃ¥tskrivarcredit pÃ¥ samtliga lÃ¥tar.
   Albumet innehÃ¥ller som sagt en mängd bra och varierade lÃ¥tar. FrÃ¥n den inledande titellÃ¥ten, där en rockigare gitarr (Goldenberg) och hammond (Benmont Tench) spelar snyggt tillsammans, via den snyggt uppbyggda "I'll do anything", med Jackson pÃ¥ piano, och den himmelska nästan kyrkliga "Too many angels", där Lindleys udda instrument arabisk oud och grekisk bouzouki ger österländska vibrationer, till den avslutande "All good things" med 12-strängad gitarr (Mike Campbell) och nästan "Needles and pins"-liknande riff.
   Jackson Browne omger sig med mÃ¥nga olika körsÃ¥ngare, kända namn som Jennifer Warnes, Valerie Carter, Doug Haywood, Steven Soles, David Crosby, Don Henley, Sweet Pea Atkinson och hans kompis Sir Harry Bowens. Men störst uppmärksamhet gör en viss Katia Cardinal, nicaraguansk sÃ¥ngerska, som sjunger sÃ¥ ypperligt vackert pÃ¥ "Too many angels".

/ HÃ¥kan

Roxette fick isen att töa

Postad: 2014-01-24 07:54
Kategori: 90-talskonserter


Bilder: Anders Erkman

"Join the joyride! world tour" var Roxette-turnén som följde upp duons tredje album "Joyride" som släpptes på våren 1991. Turnépremiär i Helsingfors 4 september och Karlskogaspelningen var tredje konserten på den långa turnén som med flera avbrott sträckte sig fram till maj 1992. Då hade de besökt världsdelarna Europa, Nordamerika, Centralamerika och Sydamerika.
   Kompet bakom Per och Marie var precis detsamma som pÃ¥ skivan plus körsÃ¥ngerskan Vicki Benckert.
   Kanadensiska gruppen Glass Tiger, aktuella med albumet "Simple mission", var förband pÃ¥ turnén men gjorde inget större intryck.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/9 1991.

"Join the joyride! world tour"
ROXETTE
GLASS TIGER
Nobelhallen, Karlskoga 7 september 1991


Det blåser kring Roxette. Det var en grupp i rejäl medvind som kom till Karlskoga och Nobelhallen i lördags för sin tredje konsert på en turné som väntas pågå över ett år framåt! Det var Marie Fredrikssons kväll och stundtals sjöng hon så isen smälte.
   Produktionen och showen är givetvis den mest pÃ¥kostade som nÃ¥gon svensk artist eller grupp haft och nog hade jag väntat mig nÃ¥got häftigt. Jag fick det dubbla.
   Jag tänker inte sÃ¥ mycket pÃ¥ bomberna, explosionerna och tomteblossen. Det var de sofistikerade strÃ¥lkastarna, de mÃ¥nga färgkombinationerna och den tredimensionella känslan som tog andan ur mig.
   Visuellt och ljudmässigt en femstjärnig show. En i alla detaljer smakfull underhÃ¥llning. Med sÃ¥ starka ljus- och ljudchocker att även den publik, som i Nobelhallen, förvandlades till en viskande massa i de mÃ¥nga allsÃ¥ngsstunderna.
   PÃ¥ skiva är Roxette Per Gessles idéer och tankar till 95%. PÃ¥ scen var det till minst lika stor del Marie Fredrikssons förtjänst att Roxette har chanser att besegra världen även som livegrupp.
   Gessles texter har inga djupsinnigheter men Maries uttrycksfulla röst suddade bort alla tvivel. Varje gest, varje pose kändes bÃ¥de naturlig och betydelsefull.
   Det var Maries närvaro som gjorde "Spending my time", "It must have been love" och "Excited" till sÃ¥ mycket större attraktion pÃ¥ scen än pÃ¥ en tillplattad skiva.
   Vi ska inte heller glömma de lugnare, mer akustiska inslagen i konserten, "Watercolours in the rain" och de nyarrangerade "Paint" och "Things will never be the same".
   DÃ¥ har jag nämnt det bästa och mest udda pÃ¥ lördagskvällens Roxette-konsert.
   För de riktigt hängivna Roxette-fantasterna var säkert varje lÃ¥t en ny höjdpunkt. Och fÃ¥ artister kan rada upp sÃ¥ mÃ¥nga hits pÃ¥ kort tid (en timme och 45 minuter) som Roxette.
   Duons senaste USA-hit "Fading like a flower" kom redan som tredje lÃ¥t och hade mer muskler och mindre amerikansk radio. Annars är det tunga, bedövande, hÃ¥rdrocksinfluerade soundet som ska besegra USA i vÃ¥r. Som ocksÃ¥, inte oväntat, fick den bästa responsen i Nobelhallen.
   "Joyride", titellÃ¥t pÃ¥ bÃ¥de album och turné, kom först bland extralÃ¥tarna och fick mindre uppmärksamhet än jag väntat mig. Avslutningen var maffig och mänsklig med "Listen to your heart" och den annorlunda bra "Perfect day" med dragspel och allt, I en helt upplyst hall.
   Det var dÃ¥ vi upptäckte att isen smält under vÃ¥ra skor. Av värmen frÃ¥n de enorma strÃ¥lkastarna eller Marie Fredrikssons hjärtevärmande röstresurser Ã¥terstÃ¥r för experterna att försöka analysera.

Pelle Alsing (drums, percussion)
Vicki Benckert (backing vocals, accordion, electric guitars, mandolin)
Anders Herrlin (bass)
Jonas Isacsson (electric guitars)
Clarence Öfwerman (keyboards)
Staffan Öfwerman (backing vocals, keyboards, percussion)

LÃ¥tarna:
Hotblooded
Dangerous
Fading like a flower
Church of your heart
Sleeping single
Spending my time
Watercolours in the rain
Paint
Knocking on every door
Wait
Big L
Things will never be the same
It must have been love
Dressed for success
Soul deep
The look

Extralåtar
Excited
Joyride
Listen to your heart

Extra extralåt
Perfect day

/ HÃ¥kan

Anspråkslös men läcker underhållning

Postad: 2014-01-23 22:09
Kategori: Ingen

Foto: Olle Unenge
Foto: Carina Österling
MATHIAS LILJA
Saluhallen, Örebro 23 januari 2014
Konsertlängd: ca 18:10-19:50 (inkl paus)
Min plats: ca 3 m till höger om scenen.


På "årets fattigaste dag" (som lokaltidningen förklarade på morgonen) var det oväntat välbesökt i baren på Brödernas restaurang på Saluhallen i Örebro när Mathias Lilja med musiker gjorde ett sedvanligt anspråkslöst men läckert uppträdande inför en minglande, pratsam och trivsamt förnöjsam publik.
   Under torsdagen fick jag nöjet att lyssna igenom hela nya albumet med Mathias, som släpps i mars, och inspirerad av de nya lÃ¥tarna, och nÃ¥gra sensationella arrangemang som jag inte hade väntat mig, fick jag naturligtvis hejda mig under denna lÃ¥gprofilerade underhÃ¥llning. Där nya lÃ¥tar blev en minoritet i kvällens repertoar.
   Första avdelningen innehöll uteslutande covers, bland annat Townes Van Zandt (naturligtvis!), Jayhawks ("Angelyne"), Dillard & Clark, Hank Williams och Gram Parsons ("Luxury liner"). När jag trodde att de nya lÃ¥tarna skulle fylla den andra avdelningen blev det även dÃ¥ en majoritet av covers (en Jayhawks-lÃ¥t till frÃ¥n samma album, "Save it for a rainy day", Steve Earles "Fort Worth blues", mer Townes Van Zandt ("Lungs") och en Jackson C Frank-lÃ¥t som Bert Jansch gjort känd) som fick tiden att springa i väg alldeles för snabbt.
   SÃ¥ gjorde Mathias Townes mycket fina "Pancho and Lefty" som jag inte tror att jag har hört med honom tidigare. En av kvällens toppnummer.
   Det blev till slut alltsÃ¥ bara en handfull lÃ¥tar frÃ¥n nya skivan, bland annat "Give it all away", "Devil's almanack" och Townes Van Zandts "No place to fall", och jag fick alltsÃ¥ gÃ¥ ifrÃ¥n Saluhallen utan att fÃ¥ höra den genuint fina favoriten "Don't fade on me". Men det fanns inte anledning att klaga pÃ¥ nÃ¥gonting av det som bjöds ty musikaliskt med Clas Olofssons steelgitarr och Fredrik Landhs stÃ¥bas som komp och Mathias egen läckra akustiska gitarr blev det givetvis full valuta för den entrépeng vi aldrig behövde betala.
   Utan att fysiskt notera en enda sekund var det en mängd ögonblick som satte sig i hjärnan men det som riktigt fastnade var Landhs basfigurer i slutet pÃ¥ "Devil's almanack". FrÃ¥ga mig inte varför men de där extra mulliga (spontana?) bastonerna satt sÃ¥ fint. Sedan var det samma fröjd som vanligt att höra Olofssons glidande steelgitarrsound dekorera flera lÃ¥tar och stundtals skapa en magisk känsla i arrangemangen.

/ HÃ¥kan

Nytt ljus från Göteborg

Postad: 2014-01-23 09:41
Kategori: Filmklipp



Jag fick ett mejl: "Jag vet inte vad du har för kriterier för att man ska få något recenserat av dig som bloggar, men jag chansar."
   Den som chansar heter Glenn Udéhn, frÃ¥n Göteborg, som i ett relativt nystartat projekt har spelat in tre lÃ¥tar och nu vill sprida sin musik.

Ja, Glen, vad jag har för kriterier på min sida vet jag inte riktigt. Jag har faktiskt inte funderat på det en enda dag sedan jag startade bloggen sommaren 2007. Men "Bra musik i alla genrer" kan ju vara en kul kategori för framtida videovisningar på den här sidan. En hake dock: Det måste vara musik eller en video, eller både och, som jag gillar och tycker är värd att vidarebeordra till mina läsare.
   Därför kan jag med glädje visa Glen Udéhns video till lÃ¥ten "Kastar sten mot ditt fönster". En poppig bra lÃ¥t, i skuggan av HÃ¥kan Hellström, och en lagom hemlig och vardagsrealistisk video som hÃ¥ller intresset vid liv.

En video jag först tände på i höstas resulterade sedan i en albumrecension och i det fallet också något unikt: En plats på min årsbästalista. Så kan det gå.

/ HÃ¥kan

Steven Fromholz (1945-2014)

Postad: 2014-01-22 10:03
Kategori: Minns

Jag ska inte själv ta åt mig någon ära för att jag hyllar Texas-låtskrivaren Steven Fromholz minne. Jag har exempelvis bara nämnt hans namn en enda gång under de sex år som Håkans Pop har existerat. Hans namn har funnits långt ned i min medvetenhet under många år, har dykt upp som låtskrivare i olika sammanhang men det var först för ett år sedan namnet och hans låt "I'd have to be crazy" blev stor verklighet när den amerikanske sångaren Will Courtney besökte Örebro i samband med en Triple Troubadours-turné.
   Courtneys version av Fromholz lÃ¥t fanns sedan med pÃ¥ minialbumet "A century behind" som enda cover och hans fascination för lÃ¥tskrivaren frÃ¥n Texas var inte svÃ¥r att uppfatta. När Will, som för övrigt i dagarna har flyttat frÃ¥n Santa Fe i New Mexico till Los Angeles, i söndags fick nyheten om Steven Fromholz tragiska död skrev han förkrossad följande text pÃ¥ Facebook:
"I am absolutely devastated to hear about Steven Fromholz. What a great songwriter and a true legend. I recorded one of his songs on my last record and figured I would share a link to my version of his classic song, "I'd Have To be Crazy". Thanks for the songs, Steven. See you on the other side."
   FrÃ¥n slutet av 60-talet gjorde Steven Fromholz mÃ¥nga skivor, nÃ¥gra under duonamnet Frummox, men det var som lÃ¥tskrivare hans namn var mest känt. "I'd have to be crazy", hans kanske mest kända lÃ¥t, spelade Willie Nelson in och Lyle Lovett gjorde 1998 hans "Texas trilogy" pÃ¥ albumet "Step inside this house". Men även John Denver, Jerry Jeff Walker och Hoyt Axton spelade in hans lÃ¥tar.
   Steven Fromholz dog i söndags 19 januari 2014 av skadorna efter en skjutolycka.

/ HÃ¥kan

Soundtracks: The lion king

Postad: 2014-01-22 07:53
Kategori: Soundtracks

"THE LION KING" (Mercury, 1994)

90-talet var inte Elton Johns bästa tid som artist. "The one" (producerad av Chris Thomas som också har gjort Elton-spåren på "The lion king"), "Made in England" och "The big picture" var tre tämligen anonyma skivor i en lång och grandios karriär.
   Under den kreativa stiltjen tog Elton tilfället i akt att skriva filmmusik tillsammans med en av historiens mest framgÃ¥ngsrika textförfattare pÃ¥ filmmusiksidan, Tim Rice. Elton och Rice skrev sin första lÃ¥t tillsammans redan 1982, "Legal boys", och samarbetade nu för första gÃ¥ngen pÃ¥ ett helt projekt, lÃ¥t vara pÃ¥ bara fem lÃ¥tar. Fyra Ã¥r senare skrev de musikalen "Aida" tillsammans.
   Eltons val av samarbetspartner för dessa film- och musikalkoncept var ganska naturlig. Tim Rice har ju en otrolig erfarenhet i den branschen. Framförallt som textförfattare till alla Andrew Lloyd Webbers kända och populära musikaler, frÃ¥n "Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat" (1968) till "The likes of us" (2005), men han skrev ocksÃ¥ texterna till Ulvaeus/Anderssons "Chess" 1984.
   Elton Johns lÃ¥tar har ju fÃ¥tt största uppmärksamheten kring "The lion king"-soundtracket men egentligen är hela skivan en delad historia mellan Elton och den rutinerade filmkompositören Hans Zimmer. Elton och Rice har skrivit de fem specifika lÃ¥tarna pÃ¥ skivan som ocksÃ¥ har blivit hits i allmänna ögon.
   Tre av de mest kända lÃ¥tarna, "Circle of life", "I just can't wait to be king" och "Can you feel the love tonight", finns ocksÃ¥ med pÃ¥ skivan i Elton Johns egna versioner. TvÃ¥ av lÃ¥tarna är tämligen typiska Elton John-ballader medan "I just can't wait to be king" överraskar. Är snarare rockabilly, uptempo, rock'n'roll och kan närmast jämföras med Dave Edmunds kompad av Jerry Lee Lewis pÃ¥ piano.
   I övrigt är soundtracket fyllt av mÃ¥nga skÃ¥despelare, exempelvis Jeremy Irons, Rowan Atkinson och Whoopi Goldberg, som sjunger/talar lÃ¥tarna samt flera instrumentala Hans Zimmer-lÃ¥tar som tillhör genren klassisk musik, ren filmmusik med stora pampiga körer.

1. "Circle of Life" – 3:59 Carmen Twillie, Lebo M and South African chorus
2. "I Just Can't Wait to Be King" – 2:51 Jason Weaver with Rowan Atkinson and Laura Williams
3. "Be Prepared" – 3:40 Jeremy Irons with Whoopi Goldberg, Cheech Marin and Jim Cummings
4. "Hakuna Matata" – 3:33 Nathan Lane and Ernie Sabella with Jason Weaver and Joseph Williams
5. "Can You Feel the Love Tonight" – 2:57 Joseph Williams and Sally Dworsky with Nathan Lane, Ernie Sabella and Kristle Edwards
6. "This Land" – 2:55 Hans Zimmer
7. "...To Die For" – 4:17 Hans Zimmer
8. "Under the Stars" – 3:45 Hans Zimmer
9. "King of Pride Rock" – 5:59 Hans Zimmer
10. "Circle of Life" – 4:51 Elton John
11. "I Just Can't Wait to Be King" – 3:36 Elton John
12. "Can You Feel the Love Tonight (End Title)" – 3:59 Elton John

/ HÃ¥kan

Njutbart men det nådde inte under huden

Postad: 2014-01-20 09:10
Kategori: Live-recensioner







Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en något kortare version i Nerikes Allehanda 20/1 2014.

PETE & THE POETS
East West Sushi, Örebro 18 januari 2014
Konsertlängd: 22:07-22:55 (47 min)
Min plats: stående 7 m från scenen.


I den sköna konsten att spela igenom ett helt cd-album från början till slut var lördagskvällens konsert med Pete & the Poets värd absolut högsta betyg. Eller kalla det hellre uppvisning än konsert ty varje ton, varje ackord, varje tempoväxling och varje ljudillustration var så noggrant planerad och in i minsta detalj så välrepeterad och minutiöst förberedd i arrangemang och framförande.
   Tre keyboardsspelare, inklusive frontmannen Peter Nygren, borgade för ett alldeles fenomenalt genomarbetat sound. En scenupplaga av Pete & the Poets som i varje strof kunde Ã¥terge det klockrena ljudet frÃ¥n det aktuella albumet "Shine".
   I min värld, den lyssnande, har det aldrig i nÃ¥got sammanhang uteslutande handlat om exakthet eller instrumental skicklighet när jag bedömt en konsert. I recenserandet har jag för min del lutat mig mer pÃ¥ känslor och gärna spontanitet än ren briljans pÃ¥ varje instrument. ÄndÃ¥ fÃ¥r jag erkänna att Pete & the Poets med sin musik skapade praktfull underhÃ¥llning med sina vackra melodier, sina fina arrangemang och sin välrepeterade elegans.
   Senaste albumet framfördes alltsÃ¥ i sin helhet med lÃ¥tarna i samma ordning som pÃ¥ skivan, som jag uppfattade det. Uruppförandet skedde under Live at Heart i höstas och jag var dÃ¥ lite skeptisk mot konceptet att göra hela albumet till en föreställning. Men de flesta invändningarna berodde nog mest pÃ¥ att materialet var okänt för publiken och att den där sammanhängande och oavbrutna floden av musik gav mig ett väldigt splittrat intryck.
   Nu som dÃ¥ var det inga avbrott, inga applÃ¥der och inga mellansnack pÃ¥ drygt 40 minuter och i konsertsammanhang kändes det väldigt okonventionellt men ocksÃ¥ lite självupptaget.
   Nu med skivan i friskt minne, med musikaliska höjdpunkter som "If you were gone", "I would die for you" och "In the summertime" i hjärnan, blev upplevelsen nÃ¥got helt annat, bÃ¥de njutbar och underhÃ¥llande, fast den inte kröp under huden pÃ¥ mig.
   Kvällens lättaste jobb hade jag när jag skulle notera konsertens lÃ¥tar. Repertoaren var nämligen identisk med hela senaste albumet. När konserten/skivan var slut blev bandet inropat för extralÃ¥t och valde dÃ¥ att göra titellÃ¥ten frÃ¥n förra albumet, "Are we going to America", som konsertens sista lÃ¥t.

/ HÃ¥kan

90:#17 Det stora kalaset

Postad: 2014-01-20 07:58
Kategori: 90-talets bästa

OLLE LJUNGSTRÖM: Det stora kalaset (Telegram, 1998)

Olle Ljungström var Reeperbahn-medlem från dag 1, 1978, till sista dagen bandet existerade i juni 1984. Det var i den gruppen han gjorde sig ett namn som sångare och låtskrivare. En kort sejour i duon Heinz & Young följde innan Olle försvann från både scen och offentlighet. I en kortsiktig och ständigt föränderlig popbransch är åtta års frånvaro, då han jobbade som copywriter, en livstid. När Olle inledde sin solokarriär 1993 var hans bakgrund en aning diffus och dimmig.
   Han hade gjort oväntad comeback 1992 pÃ¥ singeln "Vänner för livet" med Uppsala-bandet Webstrarna och hade inför en planerad comeback som soloartist pÃ¥ ett väldigt naturligt sätt skrivit kontrakt med skivbolaget Telegram. Bolaget hade 1987 startats av Klas Lunding som tidigare var chef för Stranded där Reeperbahn gav ut sina tvÃ¥ sista skivor och där även Heinz & Young gav ut sitt enda album "Buzzbuzzboys".
   Heinz Liljedahl, Olles partner i det korta duosamarbetet, hade varit medlem i Ratata och sjöng pÃ¥ Reeperbahns sista album "Intriger" och blev den naturliga samarbetspartnern när Olle Ljungströms solokarriär tog fart 1993. PÃ¥ sex Olle Ljungström-album skulle de komma att skriva en stor majoritet av materialet tillsammans.
   En annan Reeperbahn-relaterad person följde med Olle in i solokarriärens första Ã¥r. Johan Vävare, synth- och programmeringsguru, hade producerat Reeperbahns tvÃ¥ sista album och kom att göra samma sak pÃ¥ Olles tvÃ¥ första soloskivor. Reeperbahn-kollegan Dan Sundquist producerade soloalbum nummer tre, "Tack" (1995), men pÃ¥ dagens aktuella album, "Det stora kalaset" har Olle och Heinz för första gÃ¥ngen tagit hand om produktionen tillsammans med teknikern Simon Nordberg.
   Nordberg, numera känd producent (Love Olzon, Magnus Uggla, Tomas Andersson Wij, Lisa Miskovsky, Thomas Di Leva, Amanda Jenssen med flera), hade innan "Det stora kalaset" bara producerat ett album, Lars Demians "Elvis Jesus och jag".
   Vävare medverkar pÃ¥ flera spÃ¥r även pÃ¥ det här Ljungström-albumet. Men främst är det Heinz Liljedahl, som spelar gitarr, tamburin, trummor, dobro, piano, bas och bongos, tillsammans med basisten Jerker Odelholm, gitarristen Lars Halapi, de bÃ¥da trummisarna Peter Korhonen (ex-Reeperbahn) och Andreas Dahlbäck som kompar Olle.
   "Det stora kalaset", Olles sista album pÃ¥ 90-talet, var ännu ett starkt album frÃ¥n Ljungström där han förenade det extremt personliga med det uppenbart hitmässiga. InledningslÃ¥ten "NÃ¥t för dom som väntar", "Solens strÃ¥lar" och avslutningslÃ¥ten "Somnar om" är ju fantastiska melodier till Olles som alltid egenartade och otänkbara poesi. PÃ¥ den förstnämnda lÃ¥ten förstärker Peter Fors strÃ¥karrangemang den redan starka lÃ¥ten och pÃ¥ den sistnämnda gör sÃ¥ngerskan Sara Isaksson en vidunderligt skön insats vid mikrofonen.
   Men det finns fler uppenbara höjdpunkter och Ljungström-klassiker pÃ¥ det här albumet. "Morotsman" kombinerar en lugn fin start med ett stökigt slut, "Lyssna" är nästan country, dobron och tjejkören lyfter "Nitroglycerin", även pÃ¥ Skriker" spelar Heinz en fin dobro och pÃ¥ den bitterljuva "SÃ¥nt som bara händer mig", med bara pianokomp och ett vackert strÃ¥karrangemang, är Olle som allra bäst.
   Och dÃ¥ har jag inte nämnt skivans kanske numera mest kända lÃ¥t, "Jag och min far". Med avskalad skönhet och fÃ¥ instrument, Olles gitarr och Simon Nordbergs tamburin, och ännu ett maffigt Peter Fors-arrangemang framstÃ¥r lÃ¥ten historiskt sett som en ren och skär svensk klassiker.

"Nåt för dom som väntar" med Olle Ljungström:


/ HÃ¥kan

Covers: Buster Poindexter

Postad: 2014-01-17 07:50
Kategori: Cover-skivor

BUSTER POINDEXTER: Buster Poindexter (RCA, 1987)

På den här sidan sker inte allt så väldigt naturligt och kronologiskt. Därför berättade jag redan i höstas om Buster Poindexters andra album, "Buster goes bezerk", som kom 1989. Skivan som alltså följde upp den här Poindexter-debuten från sommaren 1987. Jag har ju redan berättat det mesta om förvandlingen från rocksångaren David Johansen till nattklubbsunderhållaren Buster Poindexter men det finns några fler detaljer att tillföra denna intressanta historia.
   Vid den här tidpunkten 1987 var det Joe Delia som ledde det stora bandet bakom Poindexter. Han skrev även arrangemangen tillsammans med blÃ¥ssektionen Uptown Horns. Till nästa skiva hade Delia ersatts av Charlie Giordano. Innan jag sÃ¥g Poindexter pÃ¥ scen 1987 hade jag sett Delia ett par gÃ¥nger pÃ¥ tidigt 80-tal när han kompade Kim Larsen bÃ¥de här i Örebro och som förband till Rolling Stones pÃ¥ Ullevi 1982.
   Efter Larsen/Europa-äventyret Ã¥tervände Delia till New York och hamnade snart i Johansens sällskap och var väl den som pÃ¥verkade den gamla rockstjärnans utveckling mot lite mer keyboardbaserad musik. Det hörs väldigt tydligt pÃ¥ albumet "Sweet revenge" (1984) där Delia och Johansen har skrivit och producerat en majoritet av lÃ¥tarna tillsammans. Ett uppenbart lÃ¥gvattenmärke i Johansens fantastiska karriär.
   Men pÃ¥ första Poindexter-albumet sköter sig Delia utmärkt som orkesterledare bland alla övervägande jazzinspirerade arrangemang.
   Temperaturen sätts direkt pÃ¥ första lÃ¥ten "Smack Dab in the Middle". Storbandsjazz, Chuck Berry-gitarr (Brian Koonin), blÃ¥s, saxsolon (Crispin Cioe/Arno Hecht) och tjejkör (med blivande Bruce Springsteen-frun Pattie Scialfa). Typisk livemusik som gör sig sÃ¥ mycket bättre pÃ¥ en scen än pÃ¥ en skiva.
   Balladen "Bad Boy" blir nästan en parodi med utdragen "la-la-la-la"-text och pratande partier. "Hot Hot Hot" är hitlÃ¥ten nummer ett pÃ¥ skivan, dansant, karibisk och med glatt humör tolkas Arrows fem Ã¥r gamla hitlÃ¥t.
   En av fÃ¥ riktiga höjdpunkter pÃ¥ skivan är "Are You Lonely for Me, Baby?". Introt är nästan en duett med Soozie Tyrell (blivande Springsteen-bandmedlem). Stor soulmusik.
   Sedan är det givetvis mycket gammalt jazzrelaterat material som ingÃ¥r Poindexters koncept. Som "Screwy Music", antik lÃ¥t frÃ¥n 30-talet, med lite lustigt arrangemang som ibland pÃ¥minner om Spike Jones-komik. Eller "Good Morning Judge" med repliker som inleder och avslutar lÃ¥ten med ett saxsolo däremellan.
   Leiber & Stollers call and response-lÃ¥t "Whadaya want" är en rolig uptempo-lÃ¥t med mycket Soozie pÃ¥ sÃ¥ng. Poindexter gÃ¥r även i land med tolkningen av den tämligen sönderspelade "House of the Rising Sun" som en pianoballad. Underbar sÃ¥ng men han slÃ¥r ändÃ¥ inte Eric Burdon. Men trumpetsolot (Hollywood Paul Litteral) är läckert.
   Lulus gamla "Oh Me, Oh My (I'm a Fool for You Baby)" är en annan vacker och sentimental pianolÃ¥t. Med bÃ¥de strÃ¥kar och sitargitarr-solo. Den gamla Johansen-lÃ¥ten "Heart of Gold" är ocksÃ¥ gjord efter samma balladstuk med Soozie Tyrell pÃ¥ vacker fiol.

1. "Smack Dab in the Middle" - 3:52 (Charles E Calhoun)
1955. Singel med låtskrivaren.
2. "Bad Boy" - 3:07 (Lil Hardin Armstrong/Avon Long)
1957. Singel med The Jive Bombers.
3. "Hot Hot Hot" - 4:07 (Alphonsus Cassell)
1983. Singel med låtskrivaren under artistnamnet Arrow.
4. "Are You Lonely for Me, Baby?" - 3:38 (Bert Berns)
1967. Singel med Freddie Scott.
5. "Screwy Music" - 3:17 (Fred Rose)
30-talet. Singel "I'm nuts about screwy music" med The Jimmy Lunceford Orchestra.
6. "Good Morning Judge" - 3:37 (Gene DePaul/Don Raye)
1950. Louie Innis & the String Dusters. (Felaktiga låtskrivare. Ska vara Louis Innis.)
7. "Oh Me, Oh My (I'm a Fool for You Baby)" - 3:52 (James Doris)
1969. Singel med Lulu.
8. "Whadaya Want?" - 2:44 (Jerry Leiber/Mike Stoller)
1954. Singel-b-sida med The Robins.
9. "House of the Rising Sun" - 3:40 (traditional)
1934. Singel med Clarence "Tom" Ashley with Gwen Foster.
10. "Cannibal" - 4:45 (David Johansen/Joe Delia)
Originallåt.
11. "Heart of Gold" - 4:40 (David Johansen)
1982. Från albumet "Here comes the night" med låtskrivaren.

/ HÃ¥kan

"Shine"

Postad: 2014-01-15 10:46
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 15/1 2014.

PETE & THE POETS
Shine
(Rymdklang)


Första skivan med Pete & the Poets, den snart tre år gamla "Are we going to America", klingade amerikanskt. Snyggt inspelad, hantverksmässigt skickligt spelad och en rad sånger av hög men kanske inte så direkt personlig kvalité. Pop med en vacker yta.
   Nu är bandet, som leds av Peter Nygren och bland annat innehÃ¥ller producentduon Fredrik Landh/Clas Olofsson, tillbaka med en ny utmaning. PÃ¥ nya skivan välkomnas vi till nÃ¥got som gÃ¥r att jämföras med Pink Floyds 70-talsmässiga ljudlandskap, kanske nÃ¥got frÃ¥n Steely Dans värld där den spännande ljudmixen ibland befinner sig pÃ¥ gränsen mellan jazz och engelsk progressiv musik eller ett eko av det nÃ¥got mer lättviktiga Alan Parsons Project frÃ¥n 80-talet.
   Stora ljud och svepande eleganta ljudkollage där de mer konkreta lÃ¥tarna vävs ihop med löst instrumentala mellanspel. De flyter in och ut i varandra utan avbrott. Som en flod av musik som sköljer över lyssnaren som fÃ¥r skapa egna associationer. Där ljusa exemplariska poplÃ¥tar, "If you were gone", "In the summertime" och titellÃ¥ten, avlöser de mer mollstänkta och djupsinniga ögonblicken och sammantaget blir allt en synnerligen ljudexploderande upplevelse.
   Har man som jag en del sympatirötter i den engelska symfonirocken pÃ¥ 70-talet är de här ofta sinnesutvidgande arrangemangen bÃ¥de spännande och intressanta. Som musik, som underhÃ¥llning och kanske framförallt som en imponerande skicklig uppvisning.
   Utan att veta Peter Nygrens referenser med sin spännande och inte alltid sÃ¥ konventionella musik mÃ¥ste jag dra ytterligare paralleller med 70-talet när koncept och temaalbum var i ropet.
   Musikermusik har jag, kanske lite nedvärderande, tidigare kallat den här typen av musik. Risken är nämligen stor att musikerna skapar allt i en bubbla av stor kreativitet och helheten blir sÃ¥ grandiost välljudande att lÃ¥tar, melodier och framförande dränks av alltför storslagna arrangemang. Och att slutresultatet sedan blir ett självändamÃ¥l där den frustande interna energin hotar att utarma det kommersiella uttrycket.
   Innanför ett oerhört snyggt och konstnärligt kvalitativt men lite anonymt skivomslag (utan titel och utan artistnamn pÃ¥ framsidan) döljer sig en skiva med ofantligt kvalitativ musik. Peter sjunger starkt och kraftfullt, alla vackra keyboards skapar ett skimmer av välljud och även i övrigt lÃ¥ter det genomgÃ¥ende välproducerat pÃ¥ skivan.
   I nio fall av tio brukar jag lyssna pÃ¥ musik i hörlurar och Pete & the Poets skiva är en glimrande ljudsensation när det eleganta och klockrena soundet far mellan öronen. ÄndÃ¥ blir det än mer imponerande att släppa lös ljudet i högtalarna och fylla det öppna rummet med en alltigenom ljuvlig atmosfär.

/ HÃ¥kan

Uppdaterad Nick Lowe-diskografi

Postad: 2014-01-15 10:07
Kategori: Blogg

Vad skulle denna blogg göra utan alla vänliga läsare och tipsare. Med ändringar och tillägg på gamla artiklar. Nu senast fick jag ett trevligt mejl från Håkan Fredriksson:

Hej HÃ¥kan,

Stort tack för din excellenta blogg, och framför allt de alldeles lysade diskografierna! Enormt användbart och på helt rätt nivå för mig.
   Har tittat en del pÃ¥ Nick Lowe-diskografin pÃ¥ sistone. Vet inte hur komplett du vill vara, men det finns ett album med Los Straitjackets: "Sing Along with..."(ett f ö ganska trevligt album, med massvis av prominenta gäster) där Mr Lowe spelar bas pÃ¥ en instrumentalare...

mvh,
En annan HÃ¥kan


Jag (och min vän diskografiexperten Lasse Kärrbäck) har inte uppmärksammat alla skivor där Nick Lowe bara medverkar som musiker men i det här fallet är han ju solist med sin basgitarr. Los Straitjacket-skivan är därför väl värd sin plats i Nick Lowe-diskografin som nu är uppdaterad.


10 september 2001
LOS STRAITJACKETS
Sing along with Los Straitjackets

Producerad av R.S. Field
(Evangeline GEL 4031)

featuring NICK LOWE
Shake that rat
(Nick Lowe)
   En instrumental lÃ¥t, originalet Ã¥terfinns pÃ¥ "Bowi"-ep:n, där Nick spelar soloinstrumentet basgitarr.

/ HÃ¥kan

HÃ¥ller greppet om unga publiken

Postad: 2014-01-15 07:57
Kategori: Live-recensioner

Gyllene Tiders sommarturné 1982 var 14 dagar gammal innan den nådde Örebro och Brunnsparken. Gruppen var högaktuell på skiva med singeln "Sommartider" som släpptes i juni. Nästa album, "Puls" gruppens tredje, skulle inte släppas förrän turnén var över i slutet på augusti.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/7 1982.

GYLLENE TIDER
Parkteatern, Örebro 28 juli 1982


Gyllene Tider, eller Golden Boys som en vig svensk rockstjärna en gång kallade dem, har fortfarande greppet om sin unga publik. Drygt tusen hängivna och förhoppningsfulla ungdomar, mestadels solbrända och välsjungande tonåringar, kom till Brunnsparken på den sommarvarma onsdagskvällen. Per Gessle & Co behåller populariteten tvärtemot alla givna trender.
   De skapar alltsÃ¥ fortfarande publikintresse men är de musikaliskt värda sin unika position pÃ¥ toppen? Förra Ã¥ret gjorde de en helgjuten folkparksshow, dock förkortad efter alla tumult. Men redan dÃ¥ förespÃ¥dde jag utvecklingssvÃ¥righeter för denna sÃ¥ framgÃ¥ngsrika kvintett. SÃ¥ har alltid framtidsutsikterna varit inom denna sÃ¥ ogripbara men tonÃ¥rsanpassade genre. Sedan förra Ã¥ret har Gyllene Tider inte förflyttat sig mÃ¥nga millimeter. I deras drygt timmen lÃ¥nga konsert saknade jag inte nÃ¥gon av deras mÃ¥nga succéer. Och frÃ¥n deras kommande album gjorde de bara en lÃ¥t, "Puls", som inte gav nÃ¥gonting.
   Däremot hade den synnerligen goda smaken att inkludera en handfull gamla pop- och rockklassiker i mycket fina utföranden. Men fortfarande saknade jag lÃ¥tar i nya arrangemang.
   Deras aktuella singel med aktuell titel, "Sommartider", kändes just aktuell. Just hemkommen frÃ¥n en resa till södern kan jag lova att det är en mycket perfekt sommarsingel. PÃ¥ skiva och radio lÃ¥ter den däremot tunn och intetsägande. I konsertsammanhang fick den dock, liksom flera av Gyllene Tiders äldre hits, en rejäl ansiktslyftning. Ett tryck och engagemang som jag alltid saknat pÃ¥ gruppens skivor.
   Gyllene Tider attraherar knappast en ny och äldre publik men behÃ¥ller med all säkerhet sina nuvarande fans. Men hur länge?

/ HÃ¥kan

90:#18 XO

Postad: 2014-01-13 07:50
Kategori: 90-talets bästa

ELLIOTT SMITH: XO (Dreamworks, 1998)

Jag upptäckte Elliott Smith sent, mycket sent. Jag hade totalt missat hans delaktighet i punkgruppen Heatmiser och de följande soloskivorna i indie-singer/songwriter-genren hade också gått mig spårlöst förbi innan några låtar med den extraordinära sångaren och låtskrivaren dök upp på soundtracket till filmen "Good will hunting" 1997. Den nyskrivna låten "Miss misery" öppnade dörren för mig till Elliott Smiths värld och öppnade dörren även för Elliott själv - till den stora och berömda musikvärlden.
   Stephen Spielbergs stora mäktiga skivbolag Dreamworks visade sitt intresse och efter Elliotts absurda framträdandet i vit kostym pÃ¥ Oscarsgalan 1998 blev det klart att han skulle fÃ¥ göra ett album med stora resurser. "XO" blev dess titel och bokstavskombinationen betyder inte, som jag lite enfaldigt pÃ¥stod i min tidningsrecension, "extraordinär" utan är ofta den naturliga avslutningen pÃ¥ ett brev där X stÃ¥r för kyssar och O för kramar.
   Elliotts tidiga karriär, där han blandade punk med ensamma visor, ger en vink om en väldigt mÃ¥ngsidig artist. Just den flexibla och svÃ¥rbestämda bilden av honom som artist skulle följa honom i hälarna under resten av hans liv som tragiskt skulle ta slut i oktober 2003. Officiellt var det självmord men det finns pÃ¥ nätet mÃ¥nga andra spekulationer i ärendet.
   Elliott ville göra bÃ¥de pop och rock, ofta samtidigt. Det hörs tydligt pÃ¥ det albumet "XO" och det var även uppenbart den enda gÃ¥ng jag upplevde Smith live i januari 1999. PÃ¥ Astoria i London uppträdde han bÃ¥de ensam och tillsammans med det poprockiga bandet Quasi där han spelade bas.
   Bakom den här irrationella bilden av en artist fanns en människa med stora problem, han led enligt uppgift av "kronisk förtvivlan", som ofta resulterade i just splittrade skivor där känslan sprider sig att artisten inte riktigt vet vad han vill. Det skapar inget lugn när man ska lyssna pÃ¥ Elliott Smith. Däremot krävs det koncentration, tÃ¥lamod och nyfikenhet. Och när allt faller pÃ¥ plats är det omöjligt att inte hypnotiseras av just en extraordinär och mycket personlig artist. Som pÃ¥ "XO".
   Jag jämförde honom en gÃ¥ng med bÃ¥de Simon och Garfunkel och jag vill kanske just nu lägga till namnet Nick Drake med tanke pÃ¥ de bräckligt vemodiga sekvenserna i hans musik. Och bland de mest poppiga sekvenserna finns det tydliga exempel pÃ¥ Beatles-inspiration. Den fascinerande kombinationen av allt detta sammanfattar "XO" som ett spännande och starkt album.
   Ibland, som pÃ¥ öppningslÃ¥ten "Sweet Adeline", blandar Elliott friskt mellan det akustiskt avskalade och det orkestralt poppiga. Efter 90 sekunder ändrar lÃ¥ten helt skepnad. "Tomorrow tomorrow" har en genomgÃ¥ende lugn prägel där de snygga röststämmorna är avancerade och nästan Brian Wilson-inspirerade.
   "Waltz #2" är ännu en komplex lÃ¥t och kanske den vackraste melodi i valstakt som Elliott har skrivit. Trummor, akustisk gitarr, bas och piano. Han spelar alla instrument, som han gör pÃ¥ 98% av albumets inspelningar där ett maffigt strÃ¥karrangemang förstärker känslan.
   Elliotts fina röstresurser gör "Pitseleh" och "Independence day" ännu vackrare, "Baby Britain" ekar Ã¥terigen Brian Wilson och "Bled white" är bÃ¥de konventionell och personlig pop. Och i "Amity" gör sig Elliotts rockrötter plötsligt pÃ¥minda.
   "Oh well" är ännu ett av skivans bästa spÃ¥r där slidegitarren och det klassiska Beatles-soundet gör entré och pÃ¥ "Bottle up and explode!" blir det ren och skär powerpop fast kanske inte sÃ¥ strukturerat som önskvärt. Skivan avslutas med ytterligare tydliga Beatles-influenser i lÃ¥tarna "Everybody cares, everybody understands", med ett eko av "A day in the life", och "I didn't understand" där stämsÃ¥ngen pÃ¥minner om "Sun king".
   Producenterna Tom Rothrock och Rob Schnapf, ett team som tidigare hade jobbat med Beck, har onekligen givit Elliott Smith mycket fria händer för att konstruera detta mästerverk till album.

"Bled White" med Elliott Smith:


/ HÃ¥kan

Säsong 14 på Håkans Pop i startgroparna

Postad: 2014-01-12 22:06
Kategori: Blogg

TIDEN GÅR, ÅREN GÅR OCH SÄSONGERNA på Håkans Pop avlöser varandra i ett högt tempo. Det är redan dags att inleda den 14:e säsongen i Håkans Pops historia. Besöksstatistiken på Håkans Pop har sedan starten för mer än sju år sedan ökat för varje månad och det stegrande intresset har naturligtvis påverkat ambitionen att bjuda på intressanta skriverier av både aktuell och retrospektiv art.
   Jag har förstÃ¥tt att efter förra helgens livebloggande frÃ¥n festivalen Folk at Heart i Örebro har sidan fÃ¥tt mÃ¥nga nya läsare och det kanske är pÃ¥ sin plats att göra en sammanfattning pÃ¥ vad jag sysslar med under rubriken HÃ¥kans Pop.
   Mitt bloggande inleddes i slutet pÃ¥ 2007 i sammanslutningen Kollegiet där lÃ¥nga krönikor med musik som minsta gemensamma nämnare fick mitt skrivande att blomstra. Det gränslösa utrymmet gav oerhörda möjligheter att utveckla tankar i informativ text och hänfört gräva pÃ¥ djupet i den bÃ¥de personliga och musikaliska historien. En av de första texterna i december 2007 handlade om det brutala mordet pÃ¥ John Lennon 27 Ã¥r tidigare, minut för minut beskrev jag händelseförloppet den där fatala natten i New York 1980 och de fem skotten som skulle förändra musikhistorien för all framtid.
   Ni kan läsa hela artikeln här.
   Artiklarna pÃ¥ Kollegiet, som numera ocksÃ¥ finns tillgängliga pÃ¥ HÃ¥kans Pop, fortsatte under hela vÃ¥ren 2007 och där fick jag möjlighet att vältra mig i smala men entusiastiska ämnen om artister som inte uppmärksammas speciellt mycket i vanliga medier. Därför skrev jag exempelvis om Mickey Jupp, ställde en frÃ¥ga till Mona Sahlin , förklarade mitt förhÃ¥llande till Kent , berättade mina minnen av Steve Marriott och beskrev Carla i skuggan av sin bror Plura. Bland annat, bland mycket annat.
När Kollegiet gick i graven sommaren 2007 bestämde jag mig för att starta en egen blogg, Håkans Pop, där jag tänkte fortsätta skriva mina spridda skriverier utan några som helst linjer eller struktur. Bara spontant uppmärksamma vad som kom i min väg.
   Men jag bestämde rätt snart hösten 2007 att jag förutom planlösa funderingar ocksÃ¥ regelbundet ville hÃ¥lla mig till bestämda ämnen, kategorier i en sorts följetong som skulle löpa vecka efter vecka. Inte sÃ¥ sällan hade mina kategorier en tillbakablickande prägel.

PREMIÄRÄMNET PÅ HÅKANS POP hösten 2007 blev listan över 80-talets bästa album. Det grovt förtalade decenniet behövde i min mening en musikalisk upprättelse. Därför graderade jag mina 80-talsfavoriter från nr 50 till nummer 1. Inledde serien med Paul McCartneys skiva 1989 och premierade i maj 2008 den här skivan som min nummer ett.
   Att gradera 80-talet blev huvudambitionen under säsong 1 och 2. När jag hösten 2008 tog ny sats pÃ¥ HÃ¥kans Pop blev det genomgÃ¥ende ämnet nÃ¥got helt annat: Skivbolaget Stiff, där jag Ã¥terigen rangordnade mina favoriter och den här gÃ¥ngen handlade det om de 32 bästa singlarna pÃ¥ Stiff. Ett hjärtligt Ã¥terbesök bland alla mina favoriter pÃ¥ ett engelskt och numera kultförklarat skivbolag. Där jag i april 2009 kunde utropa den här singeln som min tveklöst största favoritsingel pÃ¥ Stiff.
   Samtidigt hösten 2008 gjorde tvÃ¥ andra kategorier premiär pÃ¥ HÃ¥kans Pop. Dels en hel ograderad serie med favoritartister som jag genom Ã¥ren hade kommit att älska, frÃ¥n John Holm via Warren Zevon till Jackson Browne för att bara ge nÃ¥gra fÃ¥ exempel, och dels en kategori med sÃ¥ kallade tributeskivor, där olika artister hyllar sina favoriter, och jag inledde med att skriva om "Plura 50" som är en av de bästa i hela genren. Ni hittar kategorierna under rubrikerna "Mina favoriter" och "Tribute-skivor" i spalten till höger.
   Hösten 2009 började jag koncentrera mig pÃ¥ det musikdecennium som ligger mig kanske närmast hjärtat av all musik, 70-talet. Och jag gjorde det i en stor och lÃ¥ng omfamning som skulle sträcka sig ända fram till vÃ¥ren 2011. I en graderad lista pÃ¥ hela 70 favoritalbum kunde jag dÃ¥ efter mycket vÃ¥nda och beslutsÃ¥ngest välja "Darkness on the edge of town" som min bästa 70-talsskiva.
   2008 gjorde tvÃ¥ andra skivkategorier entré pÃ¥ HÃ¥kans Pop där jag ville sätta strÃ¥lkastarljuset pÃ¥ alla Soundtracks och Coverskivor, med artister som ägnade hela album Ã¥t enbart covers. BÃ¥de Tribute-skivor, Soundtracks och Coverskivor (se kategorierna till höger) har sedan dess regelbundet fÃ¥tt sin uppmärksamhet pÃ¥ HÃ¥kans Pop.

EFTER DEN LÅNGA OCH MÄKTIGA genomgången av mina 70-talsskivor tog jag hösten 2011 tillfälligt paus från det intressanta jobbet att gradera skivor och siktade istället in mig på konserter, att rangordna mina allra bästa konsertupplevelser. Ett minst sagt älskvärt projekt som slutade med att jag i maj 2012 kunde berätta att den här konserten är mitt livs största konsertminne.
   Vid sidan av de Ã¥terkommande kategorierna Soundtracks, Coverskivor och Tributeskivor har jag ocksÃ¥, tillsammans med min vän, Lasse Kärrbäck, samlat ihop kompletta diskografier kring intressanta namn som Brinsley Schwarz, Ian Gomm, Nick Lowe och Will Birch. Artiklar som ni hittar under kategorin Diskografier.
   Efter den totala konsertgenomgÃ¥ngen 2011-2012, som sommaren 2012 följdes av en liten lista pÃ¥ konserthöjdpunkter pÃ¥ Rockmagasinet (Örebro) under 80-talet, var jag hösten 2012 tillbaka i vinylgenerationen. DÃ¥ valde jag att avslöja mina 100 bästa singlar i en lista där jag ratade de mest uppenbara hitsen och ville gräva mig djupare ned hos de mindre kända och exklusiva favoriterna. Därför kunde jag i maj 2013 med stolthet utropa Big Heat-singeln "Watch me catch fire" som min personliga nummer ett. Hela listan hitter ni under "Singlar 100-1"-kategorin till höger.
   FrÃ¥n i höstas och just nu gÃ¥r jag igenom mina 90-talsfavoriter av album och imorgon avslöjas nummer 18 pÃ¥ min rangordnade lista av 36 skivor.
   Under tiden som HÃ¥kans Pop har existerat pÃ¥ nätet har publicerar jag regelbundet mina aktuella recensioner som förekommer i Nerikes Allehanda. Jag har ocksÃ¥ fyllt pÃ¥ arkivet med gamla recensioner frÃ¥n 70-, 80- och 90-talet. Det arkivet utökas kontinuerligt och i konsertlistan "Mina konserter", under fliken ovan till höger, Ã¥terfinns länkar till alla publicerade konsertrecensioner.

Välkomna alla nya som gamla Håkans Pop-läsare till en ny spännande säsong med förhoppningsvis intressanta och läsvärda artiklar från idag, igår och flera decennier tillbaka.

/ HÃ¥kan

Publiksuccé för "omöjligt" projekt

Postad: 2014-01-07 08:49
Kategori: Folk at Heart




Alla bilder: Carina ÖsterlingMathias Lilja, Mohlavyr, Mathilda Wahlstedt och FU*K (Fagersta Ukulele Klubb) tillhörde några av mina bästa upplevelser på den första Folk at Heart-festivalen.


Den här krönika/recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 7/1 2014.

FOLK AT HEART
Scandic Grand Hotel, Örebro 3-4 januari


Folk at Heart, levande folkmusik i alla dess former på ett hotell, var ett djärvt och vågat men också ängsligt projekt unikt för Sverige. Förebilden var amerikansk/kanadensisk, Folk Alliance, men där originalet enbart var ett branschevent skulle den svenska versionen säljas till betalande publik. Ett svårt och nästan omöjligt projekt i var mans mun. Men ordet "omöjligt" existerar inte i arrangörerna och initiativtagarna Anders Dambergs och Andreas Svenssons värld.
   Därför har vi i helgen fÃ¥tt uppleva ett Folk at Heart som presenterade en gränsöverskridande bred definition pÃ¥ folkmusik. Redan efter bara nÃ¥gra timmar pÃ¥ fredagskvällen kunde det fastslÃ¥s att detta spännande premiärprojekt var en publiksuccé. Och pÃ¥ lördagskvällen var det helt utsÃ¥lt.
   Vi kunde därmed ocksÃ¥ konstatera att festivalen redan har växt ur sin egen kostym. I de tre sÃ¥ kallade lite större lokalerna pÃ¥ Scandic Grand Hotel var det packat med folk och ibland omöjligt att fÃ¥ plats om man var ute i sista sekund.
   Nattverksamheten pÃ¥ Folk at Heart som genomfördes i nÃ¥gra hotellrum av varierad men ändÃ¥ begränsad storlek, med korta intima föreställningar, var det ocksÃ¥ svÃ¥rt att hitta en plats utan att trängas och/eller svettas. Med anledning av den oväntade och minst sagt överraskande publiktillströmningen blev det naturligtvis praktiska problem men det kan jag, och ingen annan heller, klandra de positivt tänkande arrangörerna för.
   Nej, det var succé och det positiva överskuggade givetvis problemen och dÃ¥ har jag inte ens närmat mig det allra viktigaste pÃ¥ festivalen, det musikaliska. Ingen, allra minst jag, kunde fÃ¥ nÃ¥got helhetsintryck i denna överdos av musikaliska smakriktningar.
   Jag imponerades av mÃ¥nga sÃ¥ kallade säkra namn som Mathias Lilja, Niclas Ekholm, Richard Lindgren och Olle Unenge/Tullamore Brothers men ocksÃ¥ kommande stjärnor som Mohlavyr och Good Harvest. Men allra roligast var att upptäcka för mig tidigare okända namn som Mathilda Wahlstedt, ung men redan mogen singer/songwriter, Country Of Origin, spelglädjen gick inte att ta fel pÃ¥ och FU*K, ukulelegruppen frÃ¥n Fagersta.
   Den musikaliska helheten pÃ¥ det första Folk at Heart har jag svÃ¥rt att uttala mig om för det var som sagt bara en brÃ¥kdel av alla artister som kom i min väg under de tvÃ¥ intensiva dygnen pÃ¥ hotell.

/ HÃ¥kan

Phil Everly (1939-2014)

Postad: 2014-01-05 23:05
Kategori: Minns

Varje gång någon äldre musikalisk person lämnar det här livet och jag kan säga att "jag är för ung för att riktigt ha upplevt deras storhet" drabbas jag av ett problematiskt vemod. The Everly Brothers, där Phil Everly var ena halvan, hade sina största hits långt innan jag vaknade till liv musikaliskt 1962. Sedan har jag naturligtvis lärt mig att brödernas musik, deras oslagbara sångharmonier och många av deras odödliga hits är musikhistoria modell större.
   Det är med andra ord svÃ¥rt att förtränga lÃ¥tar som exempelvis "Bye bye love", "All I have to do is dream", "Wake up little Susie" och "Cathy's clown" frÃ¥n ens medvetande. Om jag ska fortsätta tänka pÃ¥ minnet efter Phil Everly som enbart en halv duo fick jag faktiskt en hyfsad Everly Brothers-revival pÃ¥ 80-talet när Dave Edmunds producerade den Paul McCartney-skrivna singeln "On The Wings Of A Nightingale" med den dÃ¥ Ã¥terförenade duon. En fantastisk singel och även det följande albumet "EB 84" hade sina höjdpunkter. Edmunds producerade ocksÃ¥ nästa album med bröderna, "Born yesterday", som lät bra.
   Bröderna hade en tidigare intressant period i början pÃ¥ 70-talet som jag blev medveten om lÃ¥ngt senare, när jag hade fÃ¥tt Warren Zevon som nÃ¥gon slags husgud. Ty Zevon jobbade under nÃ¥gra Ã¥r som kapellmästare Ã¥t bröderna och en av albumen han medverkar pÃ¥, "Stories we could tell" (1972), finns naturligtvis i skivhyllan.
   Och nu, först nu, ska jag redovisa mina minnen av soloartisten Phil Everly som inte direkt har gÃ¥tt till den allmänna musikhistorien. Zevon-kopplingen fortsatte pÃ¥ Phils soloalbum "Mystic line" (1975) där Zevon inte bara spelar keyboards utan även har arrangerat skivan och skrivit tvÃ¥ lÃ¥tar tillsammans med Phil Everly, "Lion and the lamb" och "January butterfly".
   Sedan kunde naturligtvis inte mitt Ian Gomm-hjärta missa den "stora nyheten" när Phil 1982 spelade in Gomms "Louise", strax innan han fick en mindre hit i en duo tillsammans med Cliff Richard med singeln "She means nothing to me".
   Phil Everly dog i fredags, 3 januari 2014, i sviterna av en lungsjukdom.

/ HÃ¥kan

En festivalavslutning med intensitet

Postad: 2014-01-05 03:13
Kategori: Folk at Heart

NÄR NATTÖVNINGARNA PÅ DET SISTA FOLK AT HEART-DYGNET inleddes på lördagskvällen satt jag på hotellrummet och sammanfattade kvällssessionen och trodde att jag hade missat David Södergrens Hot Five som skulle ha uppträtt enligt programmet. Men det visade sig att det hade alla andra också gjort - för det var nämligen inställt.
   Däremot dök jag upp till Bagari-Hayes Projects första spelning pÃ¥ festivalen. Ett lite slimmat storband, en kvartett med Tommy Bagari, John Hayes Jr, Kajsa Zetterlund och Anders Moberg, som spelade akustiskt och sjöng nÃ¥gra lÃ¥tar frÃ¥n senaste skivan fantastiskt fint tillsammans.
   Ã„ven den här rapporten blir lite kortfattad dÃ¥ jag dels behöver leta i minnet om de till slut sex konserter som skulle avsluta min upplevelse av festivalen och dels mÃ¥ste jag förbereda en krönika till Nerikes Allehandas papperstidning som ska levereras innan lunch imorgon.
   Trodde i min enfald att sista natten med gänget mest skulle innehÃ¥lla nÃ¥gra repriser och sedan i säng tidigt. Men ack vad känslor om levande musik kan göra med en gammal kropp även sent pÃ¥ natten. Natten bara förlängdes och förlängdes och när jag lämnade konsertomrÃ¥det pÃ¥ vÃ¥ning 1 vid halv tre-tiden var det mÃ¥nga som ville locka med mig pÃ¥ än det ena, än det andra.
   Visst blev det nÃ¥gra välkomna repriser pÃ¥ artister jag hade sett tidigare, efter Bagari-Hayes följde Mathias Lilja, Mathilda Wahlstedt, Olle Unenge men innan Richard Lindgren Acoustic Band hamnade jag pÃ¥ en konsert med det unga bandet Bafoons. En akustisk trio, tvÃ¥ gitarrer och trummor, som sjöng flerstämmigt och var snarare pop- än folkmusikband.
   Den här gÃ¥ngen spelade Lilja solo med en akustisk gitarr med övervägande lÃ¥ngsamma lite vemodiga lÃ¥tar pÃ¥ repertoaren. Hämtade frÃ¥n albumet som tidigare under dagen hade fÃ¥tt ett releasedatum, 19 mars. En skiva att se fram emot.
   Mathilda visade sig ännu en gÃ¥ng äga en avväpnande naturlighet när hon i mellansnacken växlade mellan ansprÃ¥kslöshet och vanlig enkel vänlighet. Unenge hade bytt ut nÃ¥gra lÃ¥tar i sin repertoar sedan igÃ¥r men mandolinspelaren Janne Adolfsson och Richard Lindgren gästade programenligt.
   När de tre personerna dök upp en timme senare var det under Lindgrens namn med Simon Nyberg och Kajsa Zetterlund som extrainkallad fiolspelare. Ett i högsta grad inofficiellt framträdande som inleddes med en spontan Townes Van Zandt-duett mellan Richard och den nyblivne skivbolagskollegan Mathias Lilja. Även Lindgrens repertoar i övrigt hade mÃ¥nga spontana grepp denna sena natt.
   Festivalen fortsätter just nu i oförminskad styrka men utan att avslöja ett ljud tre vÃ¥ningar ovanför kan jag berätta. Och snart kan första Folk at Heart-festivalen bokföras som en total succé.

/ HÃ¥kan

Publiksuccén på Folk at Heart fortsätter

Postad: 2014-01-04 23:13
Kategori: Folk at Heart


Med fin röst och gitarr underhöll Christoffer Wadensten (Meadows Ever Bleeding).


Två skönsjungande flickor från Dalarna, Good Harvest.


Samspelt energi med Tullamore Brothers.

Alla bilder: Carina ÖsterlingUkulelegruppen från Fagersta.


DET BLEV EN LÅNG KVÄLLSSESSION under andra kvällen i Folk at Hearts historia. Strax innan halv nio stängdes biljettförsäljningen till Folk at Heart. Då blev det "lapp på luckan" på den senaste festivalen i Örebros musikhistoria och publiksuccén är därmed ett faktum.
   Vi inledde kvällen med att se och höra tvÃ¥ för mig nya men spännande och emotsedda namn, Meadows Ever Bleeding och Good Harvest. Det förstnämnda är ett flexibelt gruppnamn som ibland innehÃ¥ller flera medlemmar men ikväll var det huvudpersonen Christoffer Wadensten ensam. I det stora vardagsrummet Verandan spelade han och sjöng visor med en fin klang i gitarren, röst och lÃ¥tar fick mig ibland att tänka pÃ¥ Justin Currie och det var med stor säkerhet han lät publiken sjunga med i flera sÃ¥nger. Av väldigt förklarliga skäl avstod jag men publiken lät som en etablerad kör.
   Good Harvest, tvÃ¥ tjejer frÃ¥n Dalarna med framtiden framför sig, inleder snart sin skivkarriär med en kommande ep av vilka en majoritet av kvällens livematerial lite rebelliskt inte var hämtade ifrÃ¥n. Lät autentiskt gammalt om duon Hanna Enlöf och Ylva Eriksson som fick mig att faktiskt tänka pÃ¥ Carter Family.
   Den här rapporten fÃ¥r i övrigt bli lite snabbt sammanfattande ty soundchecks och ljudstrul har blivit lite försenade.
   Richard Lindgren Acoustic Band, som bandet sÃ¥ fint uppträder under pÃ¥ Folk at Heart, hade ytterligare en medlem, stÃ¥basisten Robin Mossberg, och bandet förvandlades därför till det officiella Richard Lindgren Band förstärkta med mandolinspelaren Janne Adolfsson. Och en typisk festivalrepertoar med kända lÃ¥tar följde.
   Olle Unenge och Simon Nyberg frÃ¥n det bandet fick, precis som vi, hasta vidare till lokalen Elvys där Tullamore Brothers drog en sedvanligt traditionell konsert. Se den autentiska lÃ¥tlistan nedan. Har hört bandet alltför ofta pÃ¥ senare tid men kan ändÃ¥ inte sluta imponeras av bandets samspelta energi.
   I samma lokal intog sedan bandet FU*K (Fagersta Ukulele Klubb) scenen och efter en del ljudproblem kom de igÃ¥ng strax före kl 22. En sextett med fem män i kilt och fyra ukulele och en helt sanslös repertoar.
   Sällan har en repertoar varit sÃ¥ splittrad, sÃ¥ oerhört osammanhängande men sÃ¥ fantastiskt underhÃ¥llande. De blandade under glada skratt och gott humör "Proud Mary" med "Börja om frÃ¥n början" och "Pojkar pojkar pojkar" med "Ace of spades" och ingenting föll ur ramen.
   SÃ¥ lÃ¥ngt kvällssession, nu tillbaka till vÃ¥ning 1 och hotellrumsspelningarna. Om det finns plats för mig?


/ HÃ¥kan

Allt det här har jag missat

Postad: 2014-01-04 13:40
Kategori: Folk at Heart

GIVETVIS VÄCKER FESTIVALER AV FOLK AT HEARTS storlek och omfång känslor av otillräcklighet. Att inte kunna vara på mer än en plats samtidigt blir ett problem. Raden av alla missade artister blir, mycket absurt, plötsligt viktigare än de artister du faktiskt får chansen att uppleva och uppskatta live.
   Jag har under nÃ¥gra dagar här skrivit om det jag inte har missat. Till den historien kan vi nu lägga artisterna jag har missat i form av nÃ¥gra fina bilder. Det är min vän fotografen Anders Erkman som skickat nÃ¥gra snygga bilder frÃ¥n fredagskvällens Folk at Heart.


Anders Damberg och Andreas Svensson inviger första Folk at Heart.





Ad Hoc orkestern.


Hege Brynildsen med gitarristen Omar Östli.




Kenny Håkansson och Bill Öhrström.


Sebastien Dubé och Maria Johansson.

/ HÃ¥kan

Första natten med gänget

Postad: 2014-01-04 11:30
Kategori: Folk at Heart


Mathilda Wahlstedt njöt av att befinna sig i centrum.


Olle Unenges förvandlade sitt soloframträdande till en blandad kompott


Fantastiskt glädjespridande Country Of Origin blev en av Folk at Heart-festivalens stora överraskning under natten.

Alla bilder: Carina ÖsterlingEtt fantastiskt sväng med Richard Lindgren Acoustic Band. Från vänster Olle Unenge, Simon Nyberg, Richard och Janne Adolfsson.

PÅ DEN REDAN KONSTATERADE PUBLIKSUCCÉN Folk at Heart drog publiken till stor del, förutom de som fastnat i baren eller dansade på Scandic Grand Hotels bottenvåning, en trappa upp för fredagsnattens musikaliska övningar. Där väntade små intima föreställningar i hotellrum av varierad storlek. I den trånga hotellkorridoren var det många som letade efter rätt rum och rätt artist.
   Vi inledde med det unga singer/songwriter-stjärnskottet Mathilda Wahlstedt som trots trängsel och begränsat utrymme, jag sÃ¥g egentligen bara halsen pÃ¥ hennes gitarr, lyckades hantera situationen galant i bÃ¥de sÃ¥ng och tal. Genren är överbefolkad av människor som sjunger fint och vackert men Mathilda levererade ocksÃ¥ en känsla som är sÃ¥ viktig för att man ska stanna upp och lyssna. Pappa Benke stod med illa dold stolthet och höll reda pÃ¥ konserttiden, stipulerade 20 minuter.
   Vi hastade vidare till ett annat rum, den här gÃ¥ngen lite större och luftigare, där Olle Unenge skulle framföra sina sÃ¥nger solo. Han inledde med Bob Dylans "Song to Woody" som han tillägnade den nyligen avlidne fotografen Christer Pöhner. Eftersom Folk at Heart ocksÃ¥ är spontana möten och udda konstellationer fick Olle hjälp av mandolinspelaren Janne Adolfsson och artisten Richard Lindgren i nÃ¥gra av sÃ¥ngerna.
   Janne spelade ett hisnande solo pÃ¥ Big Bill Broonzys "I get the blues when it rains" (medan regnet slog pÃ¥ hotellrumsfönstret) och Richard, för kvällen i Gibson-keps, sjöng "Don't think twice it's alright" nästan pÃ¥ egen hand. Olle sjöng ytterligare nÃ¥gra egna sÃ¥nger pÃ¥ svenska, "Vid denna blÃ¥a dörr" och "Det här gamla tÃ¥get", i en föreställning med blandad kompott innan det blev dags att ta en liten paus med vätskekontroll.
   I ytterligare ett minimalt hotellrum stod bandet Country Of Origin, för kvällen sju killar och en tjej (ibland omfattar bandet tio medlemmar), och spred energi, bokstavligen värme och framförallt en fantastiskt glädjespridande musik. De har själva beskrivit sin musik som country, blues, old timey och folkmusik men bakom de lite strikta genrebeteckningarna fanns en otroligt underhÃ¥llande kraft och skickligt spel pÃ¥ alla händer. FrÃ¥n dobro, ett par akustiska gitarrer via bas, mandolin, munspel och tvättbräda till fiol ett enastÃ¥ende imponerande och välrepeterat framförande i sin spontana form.
   Efter den enorma svettpärsen var det skönt att fÃ¥ uppleva ett rymligare och större hotellrum där Richard Lindgren fick visa upp en udda uppsättning av sitt Acoustic Band. Med en blandning av sitt officiella Örebrobaserade kompband, Olle Unenge och banjospelaren Simon Nyberg, och gamle mandolinkompanjonen Janne Adolfsson framkallade Richard ett akustiskt sväng i sitt band av sällan skÃ¥dat slag.
   Han inledde "Dead man" med ett himmelskt vackert munspelsintro för att sedan fortsätta med "Five pints and a wink from Gwendolyn" innan tvÃ¥ av lÃ¥tarna frÃ¥n Richards senaste album "Driftwood (the 309 sessions)", "Make me a pallet" och "A miracle like you", avslutade den 20 minuter korta föreställningen. Richard ursäktade sig för att hans lÃ¥tar är lite för lÃ¥nga och inte hann med fler lÃ¥tar.
   Men själva var vi sÃ¥ dags nöjda med det vi hade fÃ¥tt höra och rundade av kvällen, mellan tvÃ¥ och tre i natt, med en kort sittning i baren innan hotellrummet och sängen väntade. Men enligt uppgifter vid frukostbordet idag var det levande musik pÃ¥ nÃ¥got hotellrum till efter fyra i morse...
   Och snart fortsätter Folk at Heart, andra delen, pÃ¥ festivalhotellet. Fortsättning följer även pÃ¥ den här sidan.

/ HÃ¥kan

Folk at Heart redan publiksuccé

Postad: 2014-01-03 22:51
Kategori: Folk at Heart


Thomas Wahlström och Tommy Bender, en nykomponerad duo, sjöng Dan Andersson på nytt sätt.


Alla bilder: Carina ÖsterlingNiclas Ekholms ljuvliga piano och Rolf Ekströms fräcka trumpet skapade nya musikaliska landskap.

Det var väl i allra högsta grad en chansning och ett vågat projekt med Folk at Heart men det stod redan på fredagskvällen klart att festivalen är en publiksuccé. Våra intentioner att se och höra flickduon Good Harvest sprack, det var fullt i lokalen Markurells, och efter att ha lyssnat på några fagra strofer, magiska röster och fina melodier drog vi oss tillbaka till foajén med en viktig kopp kaffe. Träffar i förbifarten Anders Damberg, en trött, snuvig men mycket nöjd festivalgeneral:
- Det är mer folk än jag någonsin trodde eller hoppades på.
   Till kompet av ett spelmanslag i hotellfoajén erkände Anders att lokalerna var i minsta laget och hotellrummen, nattverksamheten i denna festival, är nog för fÃ¥. Han visste redan hur stor nästa Ã¥rs festival ska bli...
   För vÃ¥r egen del fortsatte festivalupplevelserna med den nykomponerade duon Wahlström & Bender som spelade och sjöng Dan Andersson efter eget huvud. Nyarrangerade versioner av gamla tonsättningar och i ett fall, "Kolvaktarens visor", av Thomas Wahlström själv. Som sjöng med sedvanlig bluesig övertygelse medan Tommy Bender briljerade pÃ¥ gitarr och mandolin.
   Den här sessionen pÃ¥ festivalen slutade för vÃ¥r del med Niclas Ekholm & Co. Niclas och hans kompanjon Rolf Ekström pÃ¥ trumpet mÃ¥lade upp spännande ljudlanskap ibland pÃ¥ gränsen mellan visa, pop och jazz. Niclas växlade mellan piano och gitarr men sjöng med sedvanlig stor dignitet. Niclas bÃ¥de spelar och sjunger med samma självklara naturlighet fast han ofta väljer att befinna sig pÃ¥ en hög konstnärlig nivÃ¥.
   Kvällsprogrammet är nu avslutat och kl 23 inleds festivalens nästa steg med konserter i Ã¥tta hotellrum. En verksamhet som enligt programmet ska pÃ¥gÃ¥ till framÃ¥t halv fyra i natt. Hur mycket jag orkar är just nu osäkert men jag kommer rapportera i morgon förmiddag om vad som har utspelat sig i hotellrummen. Musikaliskt alltsÃ¥.

/ HÃ¥kan

Nu är Folk at Heart igång

Postad: 2014-01-03 19:48
Kategori: Folk at Heart



Mathias Lilja och Clas Olofsson bjöd på lågmäld intensitet i den lilla lokalen Verandan.



Alla bilder: Carina ÖsterlingPersonliga Mohlavyr (Ulrika Mohlin) sjöng uttrycksfullt och bandet kompade fint i Markurells-lokalen.

Sedan kl 18 är Folk at Heart igång på Scandic Grand Hotel. Artister, gruppmedlemmar och publik blandas i en härlig röra. Ingen är högljudd, ingen är stökig och precis som musiken, som i alla former har en folkmusikrelaterad form, är det lågmäld respons på de till utrymmet begränsade scenerna.
   PÃ¥ hotellets bottenvÃ¥ning finns Verandan, en mysig lokal med mjuka härliga fÃ¥töljer och marginellt större än ett hotellrum, där Mathias Lilja inledde festivalen med sina amerikanskt influerade visor som snart kommer pÃ¥ skiva. Skivbolagschefen HÃ¥kan Olsson pÃ¥ Rootsy var för övrigt en av Ã¥hörarna. Med bara Clas Olofsson till komp pÃ¥ steelgitarr blev det sÃ¥ finstämt att vi knappt vÃ¥gade klappa händerna när lÃ¥tarna var slut.
   Utanför fönstret pÃ¥ Verandan sÃ¥g vi publiken strömma till där hälften bar pÃ¥ instrument...
   I den miljömässigt lite mer strikta lokalen Markurells blev det än mer publik när Mohlavyr (Ulrika Mohlin) spelade sina egensinniga visor som var hämtade frÃ¥n en musikteaterföreställning.
   Förutom en uttrycksfull och fin röst spelade Ulrika bÃ¥de gitarr, piano och dragspel och kompades stämningsfullt av Klara Leandersson-Andréas, cello, Simon Nyberg, 12-strängad gitarr.
   Den tredje lokalen pÃ¥ hotellet, Elvy, har vi ännu inte upptäckt, men sägs var lite större.

/ HÃ¥kan

The 404 Sessions

Postad: 2014-01-03 16:46
Kategori: Folk at Heart


Nu är jag och Carina, min fru, på plats på Scandic Grand Hotel och om lite drygt en timme sparkar Folk at Heart igång på allvar. När vi checkade in var det full aktivitet, ett så kallat organiserat kaos, i hotellfoajén. Men klockan 18 står Mathias Lilja på scen och det är väl det enda jag är riktigt säker på att jag ska se ur kvällens digra program. Resten blir en spontaninfluerad resa fram till småtimmarna.
   Vi bor alltsÃ¥ pÃ¥ hotellet, där jag kommer att blogga frÃ¥n, och rubriken till det här inlägget är en omskrivning av en albumtitel, pÃ¥ en av förra Ã¥rets bästa skivor, med en artist som faktiskt uppträder pÃ¥ Ã¥rets Folk at Heart.

/ HÃ¥kan

Lätt och svårt att hitta rätt på Folk at Heart

Postad: 2014-01-03 10:28
Kategori: Folk at Heart



NU ÄR DET BARA NÅGRA TIMMAR KVAR till första artist på scen i den med spänning emotsedda Folk at Heart-festivalen på Scandic Grand Hotel. Bara att läsa det späckade programmet väcker känslor av både upphetsning och otillräcklighet.
   Att välja artister ur Folk at Heart-programmet kan vara bÃ¥de lätt eller svÃ¥rt. Du kan exempelvis gÃ¥ den lätta och trygga vägen och enbart välja frÃ¥n dina förutfattade erfarenheter kring artister du redan känner till och kanske har sett tidigare. Eller bli lite "wild and crazy" och gÃ¥ pÃ¥ rykten, rekommendationer och chansa pÃ¥ nya spännande namn.
   Men du kan ocksÃ¥ gÃ¥ den gyllene medelvägen och göra en mix mellan de ovannämnda tvÃ¥ kategorierna och blanda förväntade och spännande artistnamn. Hur du än väljer att göra tror jag resultatet förhoppningsvis blir givande och spännande.
   När jag nu omsorgsfullt har läst in programmet, klockslag och spelplatser är jag mer säker än tidigare att jag i högsta grad är osäker pÃ¥ mitt eget personliga program under de här tvÃ¥ kvällarna/nätterna.
   Däremot har jag efter moget övervägande, oavsett klockslag och eventuella logistikproblem, bestämt vilka artister som stÃ¥r pÃ¥ min önskelista under Folk at Heart.
   DÃ¥ inleder jag för enkelhetens skull med en lista pÃ¥ artister och band som jag inte bara har upplevt pÃ¥ en scen utan även recenserat i mer eller mindre officiella sammanhang. Under varje följande namn kan ni därför läsa mina egna noteringar frÃ¥n nÃ¥got av de senaste konserttillfälletna
   Mathias Lilja är en av artisterna som öppnar festivalen ikväll. PÃ¥ Live at Heart i höstas gav jag Lilja och bandets fina americana full betygspoäng (5) i Nerikes Allehanda och det är väl ett hett tips om nÃ¥got inför kvällen. Det legendariska paret Kenny HÃ¥kansson & Bill Öhrström sÃ¥g jag för nÃ¥gra veckor sedan i en överraskande och underhÃ¥llande konsert som pendlade mellan blues och visa och nÃ¥gra underbara anekdoter däremellan.
   Niclas Ekholm gör sällan nÃ¥gon besviken med sina personliga sÃ¥nger och tillsammans med sitt band, & Co, kan det bli bÃ¥de gränsöverskridande och överraskande. Den skönsjungande Hege Brynildsen, med sin ljusa countryröst, kan nog bli lika magiskt i ett litet hotellrum framÃ¥t natten som pÃ¥ senaste Live at Heart.
   Olle Unenge och hans Tullamore Brothers, Olle uppträder bÃ¥de solo och tillsammans med bandet, har jag sett mer än en gÃ¥ng under fjolÃ¥ret och jag förväntar mig inga överraskande underverk men ändÃ¥ mycket homogena insatser.
   Den nya lokala konstellationen Bagari-Hayes Project, som debuterade pÃ¥ skiva i höstas, passar in bra i det folkmusikaliska konceptet pÃ¥ Folk at Heart med sin sättning (dubbla fioler) och irländska touch. Nyligen comebackande David Södergrens Hot Five har under de senaste mÃ¥naderna lockat stor uppmärksamhet med sin slagkraftiga folkrock, starka originalsÃ¥nger och ett melodiskt dragspel.
   Malmösonen Richard Lindgren har under de senaste Ã¥ren uppträtt oftare i Örebro än mÃ¥nga lokala artister. Hans band har ocksÃ¥ Örebroanknytning, bland annat Olle Unenge, och tillsammans med Richard brukar det sällan bli sämre än mycket bra.

BLAND FESTIVALENS OERFARNA eller mindre kända namn hittar jag grupper och artister som jag i flera fall trots allt känner igen men inte har sett live, i alla fall inte i dessa konstellationer.
   Mohlavyr, med Ulrika Mohlin i spetsen, gör personlig vispop. Rutinerade Thomas Wahlström & Tommy Bender, har jag hört pÃ¥ andra hÃ¥ll, men deras Dan Andersson-tolkningar kan bli uppskattade. Wahlström figurerar i ytterligare en Dan Andersson-tolkande duo, (Maria) Sedell & Wahlström.
   Omtalade Good Harvest, duon Hanna Enlöf och Ylva Eriksson, gör klassisk singer/songwriter-pop med tvÃ¥ fina röster. Lokala Country of Origins friska countryblues (se videon nedan) kan säkert gÃ¥ hem live. Austins bluesgospeldrottning Leeann Atherton fÃ¥r försvara de amerikanska färgerna och Örebros Meadows Ever Bleeding försvarar de lÃ¥gmälda tonerna.
   Bakom det halvt vulgära gruppnamnet FU*K döljer sig Fagersta Ukulele Klubb, en minst sagt livlig och otraditionell grupp. Se videon nedan. Six String Yada är en spännande kvartett som spelar American mountain music överraskande blandat med metal och punk(!). Ensamma Mathilda Wahlstedt kan bli en sensation, se videon nedan.

Mathilda Wahlstedt:


Country of Origin:


FU*K:


/ HÃ¥kan

Folk at Heart-rapporter på den här sidan

Postad: 2014-01-02 12:08
Kategori: Folk at Heart


NYTT ÅR, NYA LÖFTEN, NYA AMBITIONER, nytt hopp om en bättre värld och framförallt nya grepp. Under de närmaste dagarna kommer den här sidan att förvandlas till en direktkommenterande blogg om musikfestivalen Folk at Heart som i morgon har världspremiär i Örebro. En intensiv festival (från tidig kväll till sen natt) på ett koncentrerat ställe (Scandic Grand Hotel) med folkmusik som gemensamt tema. Och just termen folkmusik kan givetvis definieras på en rad olika sätt. En av arrangörerna till festivalen, Anders Damberg, säger så här i Nerikes Allehanda idag:
   - Enligt min definition är folkmusik allt frÃ¥n Bob Dylan till country och gospel. Eller rättare sagt: allt som kan spelas akustiskt.
   Efter en liten flukt i spelprogrammet för Ã¥rets festival tror jag mig kunna fÃ¥ uppleva en ännu bredare och djupare beskrivning av begreppet folkmusik. Där det ocksÃ¥ pÃ¥ entusiastiska vägar kan bära iväg Ã¥t bÃ¥de visa, jazz och blues. Och dans dÃ¥ det utlovas bÃ¥de folkdans och workshop i blekingska slängpolskor. Men dans är inte min grej sÃ¥ det slipper ni nog rapport om här.
   Däremot ska jag nu titta närmare pÃ¥ Ã¥rets Folk at Heart-program, analysera, prioritera och söka information och sedan Ã¥terkomma med tips, rÃ¥d och rekommendationer innan festivalen drar igÃ¥ng.
   Jag kommer alltsÃ¥ att vara pÃ¥ plats pÃ¥ Scandic Grand Hotel under hela festivalen och uppdatera den här bloggen sÃ¥ ofta och sÃ¥ intensivt som det bara gÃ¥r. Alla rapporter samlas under kategorin "Folk at Heart".
   Välkomna till tvÃ¥ fantastiskt intressanta och spännande dygn pÃ¥ ett hotell i Örebro.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (531)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (178)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Januari 2014 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.