Blogginlägg

1987: Ett amerikanskt år

Fram till sommaren fortsätter jag harvandet av 80-talsnostalgi. Närmare bestämt går jag in och detaljstuderar några speciella år utifrån mina ursprungliga årsbästalistor. Det blir inte så mycket tal om dagens analys, hur skivorna jag har valt uppfattas idag, utan ren och skär upprepning av mina sammanfattningar då.
   Det känns tämligen uppenbart att inleda med 1987. Både ettan och tvåan på min 80-talslista var ju från det året och även 9:an (Mellencamp), 26:an (Eldkvarn) och 46:an (Harrison).
   Så här skrev jag i Nerikes Allehanda 29 december 1987 när jag sammanfattade skivåret:


John Cougar Mellencamp

Skivåret 1987 blev intensivare och mäktigare än jag någonsin tidigare upplevt. Fler större artister gav ut skivor, fler mindre artister fick chansen att ge ut skivor och skivfloden var sammanlagt mycket livlig. När man därför veckorna innan årsskiftet tänker efter, går tillbaka och gör bokslut är konkurrensen större än vanligt på årsbästalistan (se nedan) vars tätplaceringar lite oväntat fått en amerikansk dominans.
   Det var på försommaren i år som hela 1987 höll på att kapsejsa i nostalgins tecken. 20-årsjubileet av ”Sgt Pepper” med the Beatles kring första juni höll på att sänka hela 1987 års anseende.
   Men precis runt om detta jubileum, i maj och juni, kom årets två särklassiga rockalbum med John Hiatt och Warren Zevon.
   Hiatts ”Bring the family” är inspelad på fyra dagar. Det räcker när man har Rösten, Låtarna och det maximala Kompbandet. Då behövs endast en handfull pålägg för att göra årets album till en gudomlig fullträff.
   Han är en sann låtskrivare som firar triumfer på löpande band på skivan men har också skrivit några betagande ballader till årets skivor med Rosanne Cash och Ry Cooder.
   Zevons makalösa comeback känns oerhört tillfredsställande. Efter fem tysta år återvänder han med ett album som är det bästa han någonsin presterat i sina sex album långa karriär.
   WillyDe Villes Mark Knopfler-producerade ”Miracle” och John Cougar Mellencamps mogna, varierade och spännande ”The lonesome jubilee” understryker bara USA-rockens styrka i år.
   Det svenska rockåret på skiva fick en flygande start och nästan alla de stora artisterna gav ut skivor men bara Annelie Rydé och Eldkvarn, som båda överträffade sig själva på skiva i år, lyckades placera sig.
   Men strax utanför listan hamnade Peter LeMarc, Di Leva och Lolita Pop. Lolitas engelska album är deras klart bästa men bör ändå betraktas som ett samlingsalbum och är inte fullt jämförbar med alla nya skivor med nyskrivna låtar.
   1987 var en katastrof för engelsk rockmusik. Smiths bästa (men också sista) album ”Strangeways”, here we come” höll nästan måttet.
   Det var iostället Triffids, australiensare som bodde länge i England, som gjorde årets bästa engelska rockmusik på ”Calenture”. Både trallvänlig och engagerande rockmusik.
   George Harrison har gjort ett lika långt uppehåll som Warren Zevon och återkom i det mörka november med ett avslappnat och spontant pop-album. Med Jeff Lynne (från ELO) som producerat har soundet hitpotens mest hela tiden samtidigt som Harrison skrivit några av sitt livs bästa låtar.

ÅRETS ALBUM 1987
1. JOHN HIATT: Bring the family
2. WARREN ZEVON: Sentimental hygiene
3. WILLY DeVILLE: Miracle
4. JOHN COUGAR MELLENCAMP: The lonesome jubilee
5. ANNELIE RYDÉ: Den sista flykten
6. ELDKVARN: Himmelska dagar
7. THE TRIFFIDS: Calenture
8. LOS LOBOS: By the light of the moon
9. GEORGE HARRISON: Cloud nine
10. SQUEEZE: Babylon and on

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.