Blogginlägg

Loosegoats konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/5 1999.

KONSERT
THE LOOSEGOATS
Nöjesdepartementet/Contan, Örebro 8/5 1999

Det går en våg av alternativ country över världen. Läs den långa, innehållsrika artikeln i senaste Sound Affects och ni förstår att Lunda-kvartetten Loosegoats definitivt tillhör genren.
   Men gruppen surfar inte på någon framgångsvåg eller hype av trendskäl utan har ärliga avsikter i ämnet. Och kommersiellt är det knappast heller. Ty genren har sin begränsade, men kanske växande, skara fans i det här landet.
   Därför var det glädjande att se ungdomarna på Nöjesdepartementet pogo-dansa, fast det allt som oftast inte fanns några skäl till det, framför scenen och uppenbart gilla det i mina öron hårt Neil Young-influerade soundet.
   Men Loosegoats är inte retro, inte något dammigt eko från förr eller någon urvattnad kopia.
På skivan är countryinfluenserna är inte alls framträdande eller speciellt uppenbara. Det är väl bara de mest rabiata rockfanatikerna som upprörs/kittlas av några traditionella instrument eller ett par spridda countrytakter.
   Och på scen blev den elektriska rockkänslan nästan allenarådande. OK, en sporadisk akustisk gitarr och munspel gjorde att det melodiska stinget fanns där hela konserten igenom.
   Banjo, steelguitar och tramporgel hade lämnats hemma så live blev Loosegoats till ett gitarr-gitarr-bas-trummor-band men ändå lika musikaliskt charmigt och finessrikt som på skiva. Främst tack vare en enastående repertoar men också en vågad mix av varierade tempobyten i en och samma låt. Mycket njutbart.
   Showmässigt, med den nördliknande sångaren Christian Kjellvander i spetsen, var det inte lika lätt underhållning. Men när vi bjöds på en så stark repertoar, nästan uteslutande från senaste fina skivan "Plains, plateaus and mountains", som den i lördagsnatt är det bara att kapitulera.
   Och det oerhörda modet att mitt i natten på ett utpräglat ungdomsställe ta fram en akustisk gitarr och munspel och framföra den mycket fina "Sacred ground" tyder på stort självförtroende. Som är värd all uppmuntran.
   Möjligen blev finalen lite snopet rumphuggen. När sistalåten "Adversity" tonat ut och golvet framför scenen på en sekund förvandlades till ett dansgolv som badade i discoljus - och inga extralåtar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.