Blogginlägg

”The Beatles är bäst!” Låt stå!

JAG KAN INTE RÅ FÖR DET men till jul varje år drabbas jag av Beatles-feber. Det ligger nära till hands för nästan varje år på 60-talet släpptes det en nyproducerad skiva med Liverpool-bandet, i december eller i slutet på november, lagom till jul. Var det inte singlar som ”I want to hold your hand” (1963), ”I feel fine” (1964), ”We can work it out” (1965) och ”Hello goodbye” (1967) så var det hela album som ”With the Beatles” (1963), ”Beatles for sale” (1964), ”Rubber soul” (1965), dubbelalbumet ”The Beatles” (1968).
   Ska man sedan räkna in gruppens fan club-skivor, som med precision distribuerades till engelska fan club-medlemmar till jul varje år mellan 1963 och 1969, så var det kort sagt julafton varje år för oss Beatles-fanatiker på 60-talet. Den skivan, producerad som flexi, spelades på Sveriges Radios musiknyhetsprogram Pop 63, Pop 64, Pop 65 etc varje år till jul.
   2017 gjorde jag en omsorgsfull inventering och faktaspäckade recensioner av Beatles julskivor på Håkans Pop. Jag inledde det temat med artikeln om The Beatles Christmas Record (se konvolut ovan), samlingsskivan som gavs ut till julen 1970, med samtliga Beatles julhälsningar, som jag länkar till här: 1963, 1964, 1965, 1966, 1967, 1968 och 1969.


JA, MIN FEBERCHOCK KRING BEATLES fick sin premiär hösten 1963. Jag vet till och med exakt datum när jag såg gruppen på svensk tv (Drop In 3 november) och blev så positivt förvånad och imponerad av musik och framträdande att den upplevelsen blev oförglömlig och har satt tydliga spår i skivsamlingen som jag började bygga upp mot slutet av 60-talet.
   På mellanstadiet i Rynninge skola (någon gång mellan 1962 och 1965) drömde jag om att någon morgon komma till skolan och upptäcka att någon klottrat på svarta tavlan: ”The Beatles är bäst!” Låt stå! Men det blev nog bara en dröm...
   Jag har förstått att Beatles-feber, fast av en helt annan storlek, kan drabba den musiklyssnande världen än idag och fick i år ett uppsving i samband med återutgivningen av de 30 år gamla ”Anthology”-boxarna. Runt 1995 och 1996 var det, i samband med de tre originalutgåvorna plus tv-serien, verkligen extremt upphaussat kring ämnet Beatles förra gången.
   Jag minns att jag recenserade skivorna, analyserade innehållet i detalj, och gav de tre dubbelalbumen betygen 4, 2 respektive 3. Ganska godkänt men jag minns också att jag avslutade min långa recension av ”Anthology 2” med följande framtidsskeptiska ord: ”Anthology 2” är en präktig (och förhållandevis dyr) hyllvärmare.
   Med facit i hand, nästan 30 år senare, kan jag konstatera att jag hade fullständigt rätt. De här tre ”Anthology”-utgåvorna har jag knappt lyssnat på sedan jag recenserade dem. De fungerar kanske bättre som uppslagsverk, med Mark Lewisohns initierade texter om innehållet, än som musikaliska minnen.
   För att i någon mån skaka fram minnet 30 år tillbaka i tiden har jag tagit fram mina gamla recensioner av ”Anthology”-skivorna i Nerikes Allehanda och i redigerad form återpublicera mina texter.


”Helt i min smak” (Nerikes Allehanda 24 november 1995)
”THE BEATLES: Anthology 1” (Apple/EMI)

HYSTERI ELLER FEBER? Hype eller hausse? Det finns inte ord för vad som just nu sveper över världen i form av Beatles-nostalgi. Drygt 25 år efter gruppens riktiga existens.
   Första delen av ”Anthology”-skivorna, som i vår följs av ytterligare volymer, är en blandning av tidigare ej publicerade studiolåtar, liveinspelningar, radio- och tv-uppträdanden, privata inspelningar och även låtar som redan finns officiellt utgivna.
   Kasten är tvära och överväldigande. Från den låt som måste anses vara Beatles senaste inspelning tillsammans, den minst sagt uppmärksammade ”Free as a bird”, till den garanterat första skivinspelningen från 1958 med Quarry Men.
   På ”Anthology” pendlar det mellan hög teknisk kvalité och bristfälligt inspelade tejper som endast fungerar som autentisk nostalgi och inte som musikhistoria. Men jag tycker överlag att ”Anthology 1” är god kvalité, bra mycket bättre än förra årets BBC-volym.
   Frånsett tolv liveinspelningar, 21 alternativtagningar (allt av redan utgivet Beatles-material) plus de redan utgivna sex spåren är det kring de tretton unika, exklusiva låtarna intresset koncentreras.
   Med den inledande ”Free as a bird” som både spännande och musikalisk höjdpunkt. Ursprungligen an demo som behåller sin bräckliga, spruckna och lite enkla profil.
   Quarry Mens exemplar av singeln 1958 reprsenteras i sin helhet. Med rock'n'roll (”That'll be the day”) och doo-wop, ”In spite of all danger” skriven av det omaka paret McCartney-Harrison men sjungs av John Lennon.
   ”Hello little girl” och ”Like dreamers do”, från Decca-inspelningarna, är så bra de kan låta en nyårsdag 1962 men vart tog den tredje originallåten ”Love of the loved” vägen?
   En annan omtalad och given höjdpunkt är ”Leave my kitten alone”, Little Willie Johns r&b-röjare med John Lennon på pardonlös sång. En studioinspelning helt färdig och helt i klass med den tidens låtar Beatles gav ut.
   Århundradets popgrupp har inte gjort århundradets skiva. Till det behövs det fyra medlemmar i livet.
   Från det Klaus Voorman-designade omslaget via Mark Lewisohns initierade detaljer kring varje inspelning till det överväldigande musikaliska innehållet är ”Anthology 1” en samling helt i min smak.


”Ny skiva utan nyheter” (Nerikes Allehanda 15 mars 1996)
”THE BEATLES: Anthology 2” (Apple/EMI)

ÄVEN FÖR ETT HISTORISKT FENOMEN och oöverträffad popgrupp som The Beatles finns det begränsningar. ”Anthology 2” visar att magin är/var högst mänsklig. Den röda tråden på dubbel-cd:n, som huvudsakligen täcker in åren 1965, 1966 och 1967, är just medelmåttigt mänsklig.
   Inga stora överraskningar, inga unika avslöjanden och ett fåtal exklusiva bidrag. Kort sagt en ny skiva utan större nyheter. Åren är annars Beatles mest föränderliga period som grupp. Ändå har ”Tvåan” hamnat i bakvattnet på ”Ettan” av flera orsaker.
   Bara fyra låtar är helt nya tidigare outgivna spår. Inledande ”Real love” är en klen uppföljare till ”Free as a bird” om än inte i närheten av usel som vissa publicitetshungriga olyckskorpar vill hävda.
   De övriga nya låtarna känns inte heller speciellt exklusiva. ”That means a lot”, en konventionell poplåt som de en gång i tiden gav till P J Proby. ”If you've got trouble”, är en tämligen opersonlig Ringo-rockare, och ”12-bar original” är en minst sagt tradig bluesinstrumental.
   Liveversionerna är färre och av genomgående sämre teknisk kvalité än på förra utgåvan.
   Demos och repetitioner i studion ger ytterst sällan klassikerna en förnyad, förbättrad profil. Några låtar, utan effekter och stråkar, är dock intressanta i avskalad naturlig form. Men ofta störs jag av skratt (”And your bird can sing”), sluddrig stödsång (”Yes it is”), avbrutna tagningar och alldeles för många inslag som saknar skäl att ges ut ännu en gång.
   ”Anthology 2” är en präktig (och förhållandevis dyr) hyllvärmare.


”Splittrat, händelsrikt och bäst” (Nerikes Allehanda 28 oktober 1996)
”THE BEATLES: Anthology 3” (Apple/EMI)

BEATLES-TRILOGIN, SOM IDAG NÅR sin slutpunkt med sin tredje volym, har på ett år slagit alla tänkbara rekord. De två första delarna har saålt i ofattbara 13 miljoner ex.
   Det sista, tredje steget i Bewatles återutgivningsraket omfattar åren 1968-1970. De bästa, mest händelserika, produktiva men också de mest omdiskuterade och splittrade åren i beatlarnas oförskämt korta karriär.
   På trean slipper vi en nyinspelad, specialkonstruerad låt. Men får äntligen höra de båda kultklassikerna ”What's the new Mary Jane” och ”Not guilty”, som har varit lagrade i utsökt slutgiltiga inspelningar, för första gången på en ny officiell Beatles-skiva.
   För en som gillar Beatles vita dubbel-skiva, som undertecknad, är ”Anthology 3” närmast perfekt. Här får vi exempel på många soloinspelningar som aldrig hamnade på en Beatles-skiva utan till slut blev startskott för de olika solokarriärerna.
   Tyngdpunkten (40 av skivans 50 spår) är alternativtagningar av redan utgivna låtar. Resten är förstainspelningar på låtar som har dykt upp på soloskivor långt senare plus låtar som aldrig har givits ut tidigare i något sammanhang.
   ”Anthology 3” är således den volym i trilogin som omfattat minst exklusivt material. Ändå är det låtmässigt den starkaste samlingen.
   Demon från maj 1968, inspelad i George Harrisons hus, är underbar i sin enkla form. Med låtar som sedan hamnade både på det vita dubbelalbumet och ”Abbey Road”.
   Så får vi i vanlig ordning allt berättat (suveränt detaljrikt av Mark Lewisohn) i kronologisk ordning. Vilket gör att ”The end”, slutlåten på ”Abbey Road”, får sin rättmätiga plats som finalspår i sammanfattningen av Beatles långa, korta karriär.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.