Blogginlägg

Best of 1975/1976: #22 "Run with the pack"

BAD COMPANY: Run with the pack (Island)
Release: 30 januari 1976

JODÅ, JAG GILLADE BAD COMPANYS FÖRSTA ALBUM, som kom sommaren 1974, men trots den historiskt starka låten ”Can't get enough” och Paul Rodgers fantastiska röst tycker jag bandets tredje album ”Run with the pack” är ett par strå vassare. Och det lite ojämnare andra albumet ”Straight shooter” som en klar mellanskiva.
   I mitten på 70-talet visste jag inte riktigt hur jag skulle kunna beskriva Bad Companys musik, hård men ändå melodisk. I recensionen av debutalbumet 1974 skrev jag att gruppen spelar hårdpop(?) och i recensionen av konserten i Stockholm 21 februari 1976 var rubriken ”Hårdrock med finess”.
   Hårt men vackert vill jag nog idag, nästan 50 år senare, beskriva det som och en underbar fortsättning på gruppen Free från vilka sångaren Paul Rodgers och trummisen Simon Kirke kom från. Vid något tillfälle på 70-talet ville jag rangordna Rodgers som en bättre sångare än både Robert Plant, Roger Daltrey och Robert Palmer. Hos Rodgers saknar jag inte Plants wejlande, Daltreys kraftfulla sång och Palmers soulinfluenser. Med facit i hand kanske det går att diskutera idag men både live och på skiva hade Rodgers en fantastisk röst.
   Bad Company var en naturlig fortsättning på Free som sprack sommaren 1973, med ofta lite tyngre sound men mindre bluesinfluerad rock i bagaget och inte minst många lugnare låtar i repertoaren. Här fick Rodgers efter Andy Fraser en ny låtskrivarpartner i gitarristen Mick Ralphs, som kom från Mott The Hoople, Fast på ”Run with the pack” har de skrivit låtarna själva. Även trummisen Simon Kirke började skriva låtar på egen hand och basisten Boz Burrell hade en tung bakgrund i Robert Fripps experimentella King Crimson. I sanningens namn var Bad Company en supergrupp, ett 70-talsfenomen.
   Jag citerar mig själv från recensionen av ”Run with the pack” 19 februari 1976 i Nerikes Allehanda:
   ”Run with the pack” utstrålar en friskhet och ett samspel man ofta saknar hos dessa tungviktare. Varierad kost med både långsamma, akustiska låtar (”Simple man”, ”Do right your woman”) och tyngre, hårdare, snabbare låtar (”Honey child”, ”Run with the pack”)”. Jag kan idag lägga till ytterligare några starka ballader som också präglar albumet, ”Love me somebody”, ”Fade away” och den poppiga ”Silver, blue & gold”. Men vi får inte veta, varken 1976 eller idag, vem som står bakom de snygga stråkarrangemangen på några låtar.
   När jag lyssnar idag är tyngden i musiken inte lika uppenbar och albumets ballader låter idag sensationella i mina öron. Innanför det blankskinande silvriga skivomslaget finns det en fin blandning av hårdare rock och många mjukare ballader. Och jag uppfattar Paul Rodgers pianospel på flera låtar som mer karaktäristiskt idag än 1976.
   Med hjälp av Rolling Stones mobilstudio är ”Run with the pack” inspelad i den franska staden Grasse i Provence.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.