Blogginlägg

Best of 1975/1976: #23 "Long may you run"

THE STILLS-YOUNG BAND: Long may you run (Reprise)
Release: 10 september 1976

NÄR DE FORNA KOLLEGORNA, OCH FÖR ALL DEL ibland också antagonisterna Stephen Stills och Neil Young våren 1976 bestämde sig för att göra ett gemensamt album så var det ändå inte helt naturligt och samarbetet går att diskutera. Inga låtar skrevs tillsammans, sound och arrangemang på respektive låtar är väsensskilda. Albumet ”Long may you run”, vars titellåt är en klassisk Neil Young-låt, är som två halva soloalbum. Fem Neil Young-låtar och fyra Stephen Stills-låtar.
   Jag måste nu, drygt 49 år senare, erkänna att när jag hösten 1976 fick skivan i min hand och la den på grammofonen blev en smula besviken. Det splittrade intrycket, av Neil Young-låtar på topp och högst ojämna Stephen Stills-låtar, tog överhand och helheten blev lidande i mina öron. Idag kan jag föredra att tänka mer på deras gemensamma höjdpunkter i Buffalo Springfield och Crosby, Stills, Nash & Young än att leva med ojämnheterna på det här albumet.
   Med facit i hand, nästan 50 år senare, går det att förklara varför ”Long may you run” inte blev det hundraprocentiga samarbetet. 1976 befann sig Neil Young på sin kreativa topp. Som soloartist hade han ett toppenalbum bakom sig, ”Zuma” (1975), och ett framför sig, ”American stars 'n bars” (1977). Medan Stills form var vacklande som soloartist. Hans ”Stills” (1975) var ju okej, 25:a på listan, men ”Illegal Stills” (1976) var ojämnt svag.
   Dessutom hade ju förhållandet mellan Young och Stills sedan 60-talet varit fylld av konflikter och sammanbrott. Deras gemensamma turné sommaren 1976, innan albumet släpptes, fick avbrytas efter några veckor när Young återigen hade tröttnat på Stills beteende...
   Nåväl, omständigheterna kring ”Long may you run”-skivan var kanske lite turbulenta men albumet är trots allt värt sin 23:e-plats på 1975/76-listan när jag lyssnar och läser om innehållet. Neil Youngs fem låtar är som sagt albumets toppar. Titellåten, ”Midnight on the bay”, ”Ocean girl” och ”Fontainebleu” tillhör ju faktiskt skaran av homogena Young-låtar.
   Vissa låtar har det där typiska musikaliska Crazy Horse-soundet men även körandet doftar av det bandets kvalitéer. Men i kompet på det här albumet finns lite överraskande Stephen Stills ordinarie kompband med de båda Manassas-relaterade musikerna Joe Lala, percussion, och Jerry Aiello, keyboards, plus George ”Chocolate” Perry, bas, och Joe Vitale, trummor. Alla utom Aiello körar snyggt genom hela skivan.
   Albumet är dessutom inspelad i Stephen Stills hemtrakter där han vid den här tidpunkten brukar göra sina skivor, Criteria-studion i Miami, och den legendariske skivproducenten Tom Dowd har faktiskt ett finger med i produktionen.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.