Blogginlägg

Best of 1975/1976: #36 "Rastaman vibration"

BOB MARLEY & THE WAILERS: "Rastaman vibration" (Island)
Release: 30 april 1976

JAG HAR VÄL ALDRIG VARIT NÅGON UTPRÄGLAD reggaefantast men i mitten på 70-talet och några år framåt var Bob Marley en ganska regelbunden gäst på min grammofon. I september 1978 skrev jag en krönika om ”Nu har reggaen sitt starkaste fäste i England” men jag hade naturligtvis upptäckt namnet Bob Marley många år tidigare. Först som låtskrivare till Johnny Nashs hit ”Stir it up” 1972 när den låg på Tio i Topp i elva veckor. Sedan väckte ju livealbumet ”Live!” stor uppmärksamhet 1975 strax innan ”Rastaman vibration” släpptes.
   När jag sedan gräver i mitt minne så fick ju reggae ett plötsligt och oväntat uppsving 1969 när Jamaica-sångaren Desmond Dekker fick en hit med ”Israelites” som bland annat toppade Tio i Topp två veckor i juni samma år.
   Dekker hade då haft en lång karriär bakom sig. Han skivdebuterade redan 1963 och det var ungefär då reggae och närbesläktade genrer som ska och rock steady sköljde in över England. I samma tid bildades gruppen The Wailers med Bob Marley, Peter Tosh och Neville Livingston (som kallade sig Bunny Wailer) som sångare och under det gruppnamnet fick de skivkontrakt med det engelska skivbolaget Island 1973.
   1974 lämnade Tosh och Wailer bandet och Marley blev gruppens store ledargestalt och från albumet ”Natty dread” (1974) titulerades bandet Bob Marley & the Wailers som framförallt fick sitt kommersiella genombrott med ”Live!” (1975), som spelades in under två kvällar i juli 1975, med framträdande låtar som ”No woman, no cry” och ”I shot the sheriff” (som Eric Clapton hade fått en hit med 1974).
   The Wailers hade nu fått sitt slutgiltiga utseende med Earl "Chinna" Smith, gitarr, Al Anderson, gitarr, Carlton Barrett, trummor, Aston Barrett, bas, och Tyrone Downie, keyboards, plus körsångerskorna i I Threes, Rita Marley, Judy Mowatt och Marcia Griffiths. Med exakt samma kompband och körsångerskor, plus några tillfälliga gäster, gick Bob Marley in i studion på Jamaica hösten 1975 och spelade in ”Rastaman vibration”.
   Med en skönt avslappnande röst framför han sina sånger och här någonstans i mitten på 70-talet hittade säkert Sting sitt speciella sätt att sjunga när han sedan bildade The Police några år senare.
   Jag recenserade albumet kort i Nerikes Allehanda 6 maj 1976 och skrev: ”Marley är den ledande reggaeartisten och har en förmåga att fånga lyssnaren trots minimala variationer i melodierna. Övervägande långsamt tempo och sparsamt komp tillsammans med Marleys fräna texter är en vinnande kombination. Skivan ligger bra till för att bli något riktigt stort nu när vi har fått upp ögonen för reggae i allmänhet och Bob Marley i synnerhet”.
   Albumet borde i rättvisans namn renderat en längre och mer detaljerad recension tycker jag nog så här i efterhand, Idag tycker jag ”Rastaman vibration” är Bob Marley och hans kompband Wailers bästa skiva totalt sett.
   Precis som jag skrev 1976 är albumet fylld av många långsamma låtar med Marleys lätt vemodigt klagande stämma i centrum. Det är just den typen av låtar som kvalitetsmässigt dominerar albumet med titellåten, ”Johnny was”, ”Crazy baldhead” och ”War” som allra bäst.
   Den sistnämnda ”War” har ju en intressant historia, på skivomslaget beskriver Marley låten som ett tal från 1968 av Haile Selassie, och vid Madison Square-hyllningarna av Bob Dylan 1992 stod låten plötsligt i fokus. Den just då omdiskuterade Sinead O'Connor blev utbuad av publiken och då bytte hon spontant planerad låt, Dylans ”I believe in you”, till ”War” som hon accapellasjöng.
   Det som jag 1976 beskrev som Marleys ”fräna” texter är vid det här laget inte så religiöst kontroversiella och politiska som de skulle blir några år senare. Men musikaliskt med bröderna Barretts komp på bas och trummor, Earl ”Chinna” Smiths gitarr och kvinnlig körsång var det ändå imponerande.
   1976 låg Bob Marley i konflikt med sin förläggare så på min skiva, varken på skivomslag och skivetikett, finns inte någon information om låtskrivare. Däremot på senare upplagor. Det anses allmänt att det är Marley själv som har skrivit samtliga låtar på skivan men det är andra namn, kompisen Vincent Ford, hustrun Rita och bandmedlemmarna, som har fått credit istället.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.