Blogginlägg

Best of 1975/1976: #38 "Rose of cimarron"

POCO: Rose of cimarron (ABC)
Release: 26 maj 1976

DET EXISTERAR MÅNGA COUNTRYROCKSKIVOR i min skivsamling men det här albumet med världshistoriens första countryrockband ligger mig nära hjärtat fast Poco 1976 var på väg utför i både betydelse och kvalité, Det som naglar mig fast i skivan är den fantastiska och helt oförglömliga titellåten som jag gärna jämför med Eagles och deras ”Lyin' eyes” som då var flera år gammal. Eagles hade vid den här tidpunkten (1976) förvandlats till ett mer eller mindre arenarockband.
   Poco får väl ändå anses ha startat vågen av countryrockband redan hösten 1968 och nästan exakt samtidigt som Byrds gav ut sitt countryklingande album "Sweetheart of the rodeo". Poco blev därmed på sätt och vis föregångare i den countryrocktradition som skulle blomstra på allvar några år senare. Med exempelvis just Eagles framfart. En naturlig och logisk fortsättning.
   Poco tillhör ju raden av klassiska grupper som bildades redan i slutet på 60-talet ur spridda rester från andra band, i det här fallet Buffalo Springfield (Jim Messina och Richie Furay), Boenzee Cryque (Rusty Young och George Grantham) och The Poor (Randy Meisner). En klassisk konstellation som bara existerade i drygt ett halvår men redan här ser man vad framtiden bär i sitt sköte. Meisner var förste man att hoppa av för att börja spela i Rick Nelsons Stone Canyon Band och sedan hamnade han i Linda Ronstadts kompgrupp där fyra man bröt sig ur och bildade Eagles.
   Efter Meisners uttråde fortsatte Poco som kvartett i knappt ett år innan Timothy B Schmit (ännu ett känt namn med framtida Eagles-koppling) tog över basgitarren och bandet existerade i nästa berömda sättning i nio månader innan Messina hoppade av och blev duo med Kenny Loggins. Paul Cotton ersatte och nästa stora låtskrivarprofil hade därmed anlänt. Till ett band vars ständiga medlemsförändringar blev en lång följetong.
   Innan även nästa originalmedlem hoppade av, Furay, i september 1973 kunde bandet i nästan tre år, en period som måste beskrivas som Pocos kreativa höjdpunkt, bygga upp sin dignitet på allvar just när den allmänna countryrockvågen växte som mest. Det resulterade i tre starka album. "A good feelin' to know" (1973) har jag också ett gott förhållande till, innan bandet cementerades som kvartett i många år som alltså inkluderar "Rose of cimarron"-skivan.
   Poco blev lite bortglömda under de här åren i mitten på 70-talet, i alla fall hos mig, så när recensionsexemplaret av "Rose of cimarron" ramlade ner på mitt bord blev jag överraskad, både musikaliskt och över att bandet fortfarande var i stånd att leverera ett starkt album. Utan varken gruppnamn eller albumtitel på omslaget (se bilden ovan) var skivan visuellt anonym (men jag misstänker att den distribuerades med tunn genomskinlig plast utanpå där klisterlappar säkert berättade om innehållet).
   I min recension framhöll jag just då den 6:42 långa titellåten och jämförde just med Eagles "Lyin' eyes". Därför har mitt minne aldrig glömt låten, som på skivan för övrigt ligger som låt 1 på sida 1. En placering som också inneburit att det övriga materialet på skivan under åren har hamnat i minnets bakvatten och eventuella kvalitéer är förträngda. Som det är läge att påminna om nu.
   1976 hade Rusty Young och Paul Cotton utkristalliserats som bandets huvudsakliga låtskrivare där Schmit spelade en mindre roll. Ingen skrev dock låtar ihop med någon annan och i princip fick Young och Cotton varsin skivsida att breda ut sina respektive låtar. Fyra kompositioner var med Schmits två bidrag psykologiskt placerade mittemellan. Lite överraskande är Cottons låtar mer countryfierade än Youngs fast deras musikaliska bakgrund är det motsatta.
   Rusty Young har skrivit den formidabla titellåten, spelar elegant både mandolin, banjo och dobro, som alltså sträcker ut sig i närmare sju minuter utan att bli det minsta upprepande eller händelsefattig. Det är väl snarare så att det 90 sekunder långa avslutande partiet med elgitarrsolo, maffigt stråkarrangemang och en omotiverad flygel knappast känns nödvändiga. Där går kreativiteten över gränsen till det överambitiösa.
   På Poco-albumets andrasida kontrar Paul Cotton med sitt ståtliga bidrag, "Too many nights too long", som nästan tangerar styrkan hos "Rose of cimarron". Akustiskt klingande gitarrer, fiol och mandolin i arrangemanget och sedvanligt flerstämmiga röster avslöjar countryrockens innersta kärna.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.