Blogginlägg

Best of 1975/1976: #39 "Young and rich"

THE TUBES: "Young and rich" (A&M)
Release: Maj 1976

NÄR JAG FÖRSÖKER ANALYSERA MITT MINNE FRÅN 1975/1976 upptäcker jag många märkliga och förbryllande musikaliska stickspår. Medan hårdrocken gjorde högljudd entré i början på 70-talet fastnade jag nästan sjukligt i progressiv symfonirock (ja, det tål att diskuteras...) och hade Yes som stora idoler och samma sak inträffade under några år när Moody Blues gjorde sina bästa skivor. Och mitt under den engelska pubrockeran, som jag verkligen älskade, och punkrockens rivstart i mitten på 70-talet lyckades jag samtidigt få det amerikanska spektakulära bandet The Tubes som favoriter.
   De sju-åtta medlemmarna i bandet var ganska udda figurer i min musikaliska värld och var ett udda på gränsen till märkligt band som jag verkligen fastnade för. Omslaget till bandets första skiva var nog inledningen till vårt ”förhållande” när det stod där i nyhetsfacket på min favoritskivaffär i Örebro, LP-skivan på Nygatan.
   I augusti 1975 drog den till sig mina blickar. Jag läste Al Kooper som producentnamn och det lät som en garanti på att skivan skulle låta bra.
   Den fenomenala albumfinalen med ”White punks on dope” tog mig med storm. Ett år innan Ramones och den engelska punkvågen satt vi i pojkrummet och skränade om ”White punks” ty låten har ju ett övertygande sväng, arrangemanget är oemotståndligt och slutet är fantastiskt med körer och ett stort crescendo.
   Men den här texten ska ju handla om det uppföljande Tubes-albumet ”Young and rich” som släpptes ett knappt år senare. Skivan har ett inte lika iögonfallande omslag, fast det även denna gång är designat av gruppmedlemmarna Michael Cotten och Prairie Prince, med låtar som pendlar mellan rent arrangerat kaos och tydliga hitlåtar. När jag idag lyssnar på albumet är det en nästan skrämmande upplevelse men inte utan höjdpunkter.
   Sjumannagruppen hade utökat med sångerskan Re Styles och nu heter producenten Ken Scott, som tidigare hade jobbat med Bowie (”Ziggy Stardust”), Supertramp och under flera år som tekniker på Beatles skivinspelningar.
   Överlag är låtmaterialet inte lika starkt som på debuten men fortfarande doftar det Frank Zappa-aura över sound och arrangemang, experimentellt på gränsen till konstigt, men albumet befinner sig kvalitetsmässigt ändå på en hög nivå.
   Det är en låt, ”Don’t touch me there”, som är russinet i kakan på skivan och egentligen på gruppens hela karriär. Duetten mellan Styles och Tubes sångare Fee Waybill är en magisk 60-talspastisch full av magiska detaljer. Inte minst Phil Spector-arrangören Jack Nitzsches oerhört fina arrangemang med stråkar, tjejkörer och vacker dramatik. I somras uppmärksammade jag låten igen på Håkans Pop.
   Så här nästan 50 år senare skulle jag vilja lägga till ytterligare en unik influens i Tubes musik, tidiga Roxy Music, som förklarar mycket av min fascination för gruppens sound. Både då och nu.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.