Blogginlägg

Best of 1975/1976: #40 "Fleetwood Mac"

FLEETWOOD MAC: "Fleetwood Mac" (Reprise)
Release: 11 juli 1975

DEN PÅ 60-TALET GENUINT BRITTISKA gruppen Fleetwood Mac kunde efter åtskilliga medlemsförändringar på 70-talet erhålla en lika genuin USA-profil fast gruppen 1975 till 3/5-delar innehöll Englands-födda musiker och sångare. Hursomhelst stod gruppen då på randen till världssuccé där skivutgivningen skulle resultera i mångmiljonupplagor, inte minst på den amerikanska marknaden.
   Då var jag först tämligen svalt intresserad för det nya Fleetwood Mac i allmänhet och "Fleetwood Mac"-albumet i synnerhet. Det var nog först när "Rumours" kom 1977 som jag öppnade mina ögon och öron på allvar vilket i sin tur gjorde mig nyfiken på albumet innan som var den så kallade debuten för gruppens nya smått revolutionerande sättning.
   Christine McVie, gift med Fleetwood Macs basist John McVie sedan 1968, utökade bandet som pianist och sångerska sommaren 1970. Flera gitarrister och sångare kom och gick i bandet åren därefter, Bob Welch, Dave Walker och Bob Weston, men blev kortvariga och i slutet på 1974 var kärnan av Fleetwood Mac bara en trio, McVie, McVie och trummisen Mick Fleetwood som inte gav upp utan trodde på framtiden.
   Fleetwood hittade då den amerikanska duon Buckingham Nicks, gitarristen Lindsey Buckingham och sångerskan Stevie Nicks, som året innan gav ut albumet "Buckingham Nicks" (1973). Duon kom in som en kreativ fläkt i bandet och påverkade både sound och låtmaterial på ”Fleetwood Mac”-albumet som släpptes sommaren 1975.
   Skivan var kommersiellt en slow starter och det var först efter ett flitigt turnerande, hösten 1976, som albumet kom att toppa USA-listan. Dessutom hade ju tre singlar från albumet under tiden klättrat på listorna och givetvis lockat nyfikenhet till albumet.
   Med gruppen förstärkt av Buckingham Nicks hade Fleetwood & Co inte bara fått två nya gruppmedlemmar utan också två framträdande sångare och utmärkta låtskrivare. Det blev uppenbart eftersom duon tog med sig flera egna låtar, "Rhiannon", "I'm so afraid" och "Monday morning", avsedda för duons planerade andra album som efter succén för nya Fleetwood Mac aldrig blev verklighet. Dessutom fick en låt, Nicks "Crystal" som fanns med på duons skiva, en ny chans här.
   Jag uppfattar albumet som ganska soft och mjukt men också låtmässigt stark fast den kanske på samtliga punkter befinner sig en nivå under det album vi närmast kan jämföra den med, "Rumours". Tre röster, tre personligheter och tre låtskrivare, Christine McVie, Stevie Nicks och Lindsey Buckingham, som under årens lopp ytterst sällan har samarbetat vid skapandet av material till gruppen.
   I februari 1975, när inspelningarna till "Fleetwood Mac" startade, var Fleetwood Mac ett onekligen framtidssuget projekt med relativt starkt material i bagaget. Christine McVie, som hade bidragit med låtar på varje album med gruppen sedan 1970, hade alltid vägt upp bandets amerikanska slagsida. Här bäddas hennes "Warm ways" och "Over my head" in i smeksamma syntar och är oväntat lågprofilerade. Då är hennes "Say you love me" och "Sugar daddy" mer handfast rock med ett bestämt piano i kompet.
   Buckingham sätter sin personliga prägel på alla sina låtar redan första gången i det stora strålkastarljuset. Den snabba inledningslåten "Monday morning" är den perfekta starten på skivan, han får också förtroendet att sjunga Nicks låt "Crystal" och hans "I'm so afraid" har fina gitarrer.
   Skivans största klassiska hit var skriven och sjungen av Stevie Nicks, "Rhiannon". Det där svävande och atmosfäriska soundet har blivit Nicks signum under alla år både i gruppen och på sina soloskivor. Hennes "Landslide" är inte långt efter i kvalité och personlighet.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.