Blogginlägg

Mars 2023 på Håkans Pop

St Patrick's Day firades i Örebro med sång, musik och körsång med The Shipwreck Haulers på Clarion Hotel, med Ollie Tullamore (trea från vänster) och hans vänner.

MARS 2023 GICK SOM EN DANS om än inte bokstavligen. Det var vinter som förvandlades till vår, flera gånger om, och på Håkans Pop kunde vi läsa om både Örebros genom tiderna bästa konserter, ett antal olika tributskivor och en konsertrecension plus ett par minnesartiklar om två starka nöjesprofiler.
   Kategorin med listan på Örebros bästa konserter, som heter ÖREBRO LIVE 100, börjar närma sig slutet (nummer ett avslöjas nästa månad) eller egentligen början eftersom den räknar ned till de bästa konserterna. Under mars räknade jag ned från #20 till #12 och skrev om konserter med Ulf Lundell (2001), The Temperance Movement, Wings, Mats Ronander, Green On Red, Nick Lowe, Ulf Lundell (1993), John Hiatt och Rockpile.
   I ”Tribute-skivor”-kategorin skrev jag om album som hyllade Ewan MacColl, Johnny Thunders, Eric Andersen och Willie Nile plus en ren coverskiva med Lambchop.
   I mars fick vi också en rapport från några möten i TisdagsAkademien och recenserade även ett traditionellt St Patrick's Day-gig med Ollie Tullamore och hans vänner.
   Under mars kom två tråkiga och sorgliga nyheter om dödsfall bland artister som jag respekterade, gitarrvirtuosen David Lindley och textförfattaren Keith Reid, och skrev några rader om.

EFTER TVÅ GANSKA HÄNDELSEFATTIGA månader, januari och februari, exploderade skivutgivningen i både många och bra album. Förra månaden hann jag även skriva en lång recension om ett album, ”Glue”, med den personlige artisten I'M KINGFISHER.
   Vi är medvetna om att den nuvarande produktiviteten hos Neil Young är obegränsad. Bara några månader efter den senaste fantastiska skivan, ”World record”, dyker det upp ännu ett album med Young-relaterat material. Men ”All roads lead home” är både intressant, mystisk och märklig.
   Det jag från början tror är ett konventionellt album med Youngs kompgrupp Crazy Horse visar sig vara mer komplicerat och splittrat än så. Bakom det tungvrickande gruppnamnet MOLINA TALBOT LOFGREN & YOUNG döljer sig låtar som de namngivna medlemmarna enligt pandemirestriktioner spelat in på egen hand med egna musiker. Splittrat är bara förnamnet, ändå finns det detaljer som är intressanta.
   Basisten Billy Talbot har en härligt karaktäristisk stämma. Nils Lofgrens låtar lyser sedvanligt starka medan trummisen Ralph Molina sjunger alltför perfekt och opersonligt och låtarna är nästan smöriga. Neil Youngs enda bidrag är en soloversion av en låt från ”Barn”-projektet härom året.
   Jag vill gärna placera THE LONG RYDERS i americana-facket men Sid Griffin & Co är ju ett perfekt poprockgäng med stundtals Rickenbacker-gitarren i högsta hugg. Bandets senaste album, ”Psychedelic country soul”, utnämnde jag till 2019 års bästa skiva. Nya albumet ”September November” når väl inte riktigt upp till den exklusiva nivån men tillhör ändå månadens bästa album och är klart lyssningsvärd.
   Jag och några till minns THE BAND OF HEATHENS två Örebrobesök 2011 och 2017 som väldigt positiva upplevelser. På skiva har det amerikanska bandet inte haft samma framgångar men nya ”Simple things” är ett underhållande och stundtals vackert varierat album. The Band-influenserna är tyvärr nedtonade, ”Damaged goods” är ett undantag, och det finns många soulinfluenser i sången som gör mig lite tveksam.
   Ännu ett tacksamt tips (tack, Lars Ryen) får mig att lyssna på duon THOSE PRETTY WRONGS nya album ”Holiday camp” och gillar nästan varje låt. Big Star-trummisen Jody Stephens och Luther Russell, från The Freewheelers, gör fantasirik poprock och sångstämmorna ekar stundtals Byrds. Att Mitch Easter är med på ett hörn känns bara naturligt.
   Thomas Holsts låtar får inte plats på Wilmer X-albumen, av naturliga skäl, men hans låtmaterial har alltid haft en styrka och har ofta mer energi än till och med Wilmer. Nu har han bandet HOLST OCH PLANETERNA och nya albumet ”Långt där uppe ser de himlen” slår undan benen på de flesta musiklyssnare. Den skånska accenten i sången får mig att dra paralleller med både bob hund och Dalaplan. Det är välskrivet låtmaterial fast energin och tempot är så kompromisslöst uppskruvat.
   H. SELF, eller Henric Hammarbäck som han egentligen heter, är en udda artist i den svenska countrygenren som nu har släppt sitt andra album, ”Country songs”. I den smala fåran passar han ihop med David Ritschard, som faktiskt har varit med och skrivit en låt här, men sjunger på engelska och är snäppet mer vemodig i tilltalet. Hans ledsna sång och den gråtande steelguitaren blir kanske monotont i längden men udda och personlig är han.
   GÖRAN SAMUELSSON har samlat sina fem senaste singellåtar, från 2021 och 2022, på ett album, ”Avlägset & nära”, tillsammans med fem nya låtar. Det finns trygghet och närhet i hans poesi och melodier. Ensam med sin akustiska gitarr eller ett gistet piano (”Försiktigt”, är på Olle Adolhpson-nivå) blir han en klassisk vissångare och tillsammans med några musiker som Bengan Blomgren och Nikke Ström lyfter allt till skimrande höjder. Eftertänksamma texter i en trygg musikalisk miljö.
   Sedan har jag lyssnat på ytterligare några nya album som lämnade några tankar men inte så djupa intryck. Jag lyssnar på DOUG PAISLEY och tänker bara på J J Cale, JOHN LINDBERG TRIO har en härlig energi i sina rockabillyosande låtar men hela 19 låtar lämnar en viss tomhet efter sig och efter en ”A whiter shade of pale”-ekande låt med comebackande THE ZOMBIES stänger jag av.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Förra årets bästa album-lista innehöll en mängd svenska album och Eric Palmqwist låg bakom ett, ”Värmen”. Nu ett år senare har han återombildat sitt gamla band EP'S TRAILER PARK och spelat in ett album, ”Once when we were birds”, som är minst lika bra och personligt fast språket är engelska. Underbara klangfulla arrangemang som lyfter både texter och personlighet. Det låter modernt och nostalgiskt på samma gång.
   EP's Trailer Park existerade runt förra decennieskiftet, 00/10-talet, när man drog paralleller med bandets altcountry-sound och bra popmusik. Där någonstans finns kärnan kvar i dagens sound med steelguitar, akustiska gitarrer, en vemodig röst och många, väldigt många, starka melodier. Fast för omväxlingens skulle finns det också elektriska moment på skiva. Gissa exempelvis vem som influerat till låttiteln ”Yung Nil (into the wild)”.
   Här finns många välskrivna sånger och det är en genomgående hög nivå med få ögonblick som sänker kvalitetsnivån. Variation och kvalité går hand i hand på de nio låtarna under de dryga 34 minuterna. Det är svårt att skilja de klockrena höjdpunkterna från de lite mindre spektakulära låtarna.
   I ett nästan hopplöst försök att nämna mina favoriter på albumet fastnar jag på låtar som titellåten, ”Young Nil”, ””Bedbug” och ”Heart stone carver”. Och ”Lovers maze” som får mig att tänka på Monostar, bandet som Eric hade på 90-talet.
   Men låten jag föredrar allra mest på albumet är ”Full moon Ruth”, den kärleksfulla sången Eric sjunger till sin dotter. Det lunkande tempot, den fina texten och underbara refrängen med enbart låttiteln som text. En hit i mina öron.
   ”Once we were birds” är som sagt fylld med starkt låtmaterial som Eric och resten av gänget gjort det bästa av i studion. Det finns några enstaka ögonblick när sockrade körer eller skimrande syntar doftar kommersiella ambitioner. Eller slutet på albumets sista låt ”Kite” när elgitarren avreagerar sig och soulkören tar över. Men det må vara Eric förunnat med ett större brett genombrott efter alla dessa år.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.