Blogginlägg

ALL TIME BEST #54: "Fairytale"

DONOVAN: Fairytale (Pye, 1965)

EFTER DE TRADITIONELLA ”BRÅKEN” MELLAN fantaster av olika artister och grupper, Elvis Presley/Tommy Steele och The Beatles/The Rolling Stones, var det kanske med automatik som ”striden” 1965 kom att stå mellan anhängare av Bob Dylan och Donovan. Den senare beskrevs av kritiker som rätt och slätt en Dylan-kopia, ett brittiskt plagiat och enbart ett (sämre) alternativ till amerikanen. Men egentligen fanns det just då plats för båda ty Dylan hade precis sökt sig vidare till större och elektriska arrangemang medan Donovan än så länge var den akustiska folkmusiken trogen.
   1965 var Donovans debutår som skivartist och han startade i full fart med flera singlar och två album. Och det handlade musikaliskt genomgående om folkmusikinfluerade arrangemang, lågmälda och akustiskt baserade låtar och en majoritet av repertoaren var eget material och trots den lågmälda tonen lät inte listframgångarna vänta. Han slog igenom stort med den avskalade debutsingeln ”Catch the wind” och på några månader följde den lika framgångsrika ”Colours”-singeln innan han formulerade sin personliga stil fullt ut på debutalbumet ”What’s bin did and what’s bin hid”.
   Bara fem månader efter första albumet kom uppföljaren ”Fairytale” och Donovan var kvar i den avskalade folkmusikens lilla genre och det lät som en akustisk dröm medan 1965 års pophistoria vecklade ut sig. I den elektriska skuggan av hits som ”Ticket to ride”, ”Cadillac” och ”Satisfaction” plöjde den ensamma 19-årige skotten Donovan Phillips Leitch en egen liten framgångsrik fåra med ett helt eget uttryck. Där enkelheten i arrangemang, melodi och text var föredömlig.
   Under hela 1965 fanns samma personer i hans närhet, producenterna Terry Kennedy, Peter Eden och Geoff Stephens, och som tidigare innehåller ”Fairytale” musikaliskt samma sparsmakade akustiska arrangemang. Med glittrande akustiska gitarrtoner, och lite banjo och säreget munspel, från Donovan själv omger han sig med ett litet anspråkslöst komp, trummisen (och dåvarande Pretty Things-medlemmen) Skip Alan och rock'n'roll-basisten Brian Locking som här fick dämpa sig betydligt. Lite spridda flöjttoner (jazzmusikern Harold McNair) och tolvsträngad gitarr (amerikanen Shawn Phillips) förekommer på två låtar.
   Det är egentligen världens enklaste produktion som ger ”Fairytale” det där personliga uttrycket. En röst och en läcker akustisk gitarr räcker för att skapa en fantastisk debut där inte ens ett malplacerat stråkarrangemang kan störa personligheten. Så här i efterhand kan jag väl jämföra det avskalade soundet på ”Fairytale” med Nick Drake-skivan ”Five leaves left”jag skrev om för någon vecka sedan. Båda albumen är lika anspråkslöst arrangerade men tonen i deras röster är helt olika. Nick Drake sjunger vemodigt och dystert och Donovan har en skotsk underton som låter både luftigare, ljusare och mer poetisk.
   Det är Donovans egna låtar som dominerar ”Fairytale” där väl öppningslåten ”Colours” och ”Sunny Goodge Street” är de mest kända. Men det finns fler Donovan-låtar, ”To try for the sun”, ”The summer day reflection song”, ”Jersey Thursday”, ”Belated forgiveness plea” och ”The ballad of Geraldine”, som gör hela ”Fairytale” till en av mina favoritskivor.
   Övriga låtar skäms inte heller för sig. Okände Paul Bernaths ”Circus of sour” och coverlåtarna av den skotska kollegan Bert Jansch och den gästande gitarristen Shawn Phillips smälter in fint på albumet.

”JERSEY THURSDAY”, med Shawn Phillips på tolvsträngad gitarr, är en av favoritlåtarna på Donovans tidiga album ”Fairytale”.



/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.