Blogginlägg

ALL TIME BEST #2: "Darkness on the edge of town"

BRUCE SPRINGSTEEN: Darkness on the edge of town (Columbia, 1978)

”DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN” har varit en av mina två största favoriter på skiva sedan dag 1, den där fina sommardagen i juni 1978 när jag häpet lyssnade på skivan första gången hemma hos en kompis och nästan glömde bort att jag samtidigt satt med en glass i handen. Om jag minns alldeles rätt spelade Sverige VM-fotboll mot Brasilien (1-1) samma dag, 3 juni...
   6 juni skrev jag en positiv recension i Nerikes Allehanda, mer om den senare, och Bruce Springsteen hade kommit in i mitt liv på fullaste allvar. ”Born to run”, nästan tre år tidigare, var givetvis det stora kommersiella genombrottet och den stora presentationen av en mäktig artist. Med ett sound, arrangemang och en produktion som var extremt utåtriktat och delvis också hitinriktat.
   ”Darkness on the edge of town” är Bruce Springsteen på riktigt, jordnära och personlig rockmusik med fantastiska låtar och ännu fler intressanta texter. Kort sagt en klockren knockout som alla dagar i veckan är en av mina största favoriter på skiva.
   70-talet, ja. Det går aldrig att riktigt minnas detaljerna på rätt sätt. Det går aldrig att återuppleva känslan på samma sätt igen och du kan omöjligt lyssna på en skiva från 70-talet idag och förstå hur vi tänkte och kände när nålen på grammofonen sänkte sig över vinylen på en nyinköpt skiva för första gången. Drygt 40 års ytterligare lyssnande på populärmusik har naturligtvis vattnat ur de ursprungliga känslorna på det mesta jag lyssnade på en gång i tiden. Men ”Darkness…”-skivan står sig fantastiskt bra och det beror mycket på att låtarna ursprungligen var så starka och monumentala och att de sedan ständigt uppdaterats på en rad Springsteen-konserter genom åren.
   Om vi ska återgå till den otroligt händelserika och omvälvande tiden, från 1976 till 1978, i Bruce Springsteens artistliv. I ett och ett halvt år efter ”Born to run”-skivan var Bruce och bandet på en i stort sett ständig turné. Ryktet, rapporterna och ekot kom från USA och var ensidigt positiva: De långa showerna var alltmer fantastiska, ojämförliga med andra artister och det spreds korta filmade bilder från konserterna där Bruce stod på pianot och hetsade publiken och bandet till stordåd.
   Allt det här plus den nästan tre år långa pausen mellan skivorna gjorde ju att aptiten efter en ny skiva med Bruce bara växte och växte och mitt i den här framgångscirkusen gick Bruce igenom den mest turbulenta perioden i sitt liv, den osannolika konflikten med sin manager, Mike Appel. Som gjorde att Bruce inte kunde spela in skivor och inte heller fortsätta turnera som tidigare.
   Relationen med Appel (som enligt det ursprungliga kontraktet gav honom 72% av inkomsterna…) försämrades under 1976 och utvecklades till ren och skär konflikt. Sommaren 1976 stämde de varandra och först 28 maj 1977 löste sig konflikten. Tre dagar senare gick Bruce och bandet in i inspelningsstudion och resultatet skulle bli hans bästa skiva. Varken förr eller senare har han gjort något så fantastiskt. Som gjorde att jag var tämligen helnöjd när jag recenserade skivan under rubriken ”Stor personlighet bland små talanger”:
   ”Det är med förväntansfulla och nytvättade öron jag lägger den efterlängtade skivan på grammofonen. Och det sprider sig snart en lätt igenkännbar air av ekon några år tillbaka. Musikaliskt är Bruce lika skärpt som förut.
   Bruces gitarr och Clarence Clemons gigantiska saxofon spelar skivans stora instrumentala huvudroller. Allt medan pianisten Roy Bittan i de lugnare sekvenserna visar upp ett lugnt och stadigt spel.
   Hans röst är en oslipad diamant. Hård, ruffig,skrovlig och passionerad och han sjunger ofta flerstämmigt där intensiteten ger en personlig genklang. Han har fortfarande kvar sin ovanliga känsla för starka melodier. Nu heter de ”Badlands”, ”Candy’s room” och ”Prove it all night”, rakt och okonstlat inspelade.
   Helst vill jag inte jämföra ”Darkness on the edge of town” med ”Born to run”, som var otroligt imponerande, utan bara konstatera att Bruce Springsteen är en stor personlighet i en bransch där de flesta är små talanger”.
   Nu, nästan 44 år senare, kan jag däremot konstatera att Bruce aldrig har varit bättre än på ”Darkness on the edge of town”.

”BADLANDS” är den inledande knockouten på ”Darkness on the edge of town”.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.