Blogginlägg

Utflykt i konsertrecensionernas värld

JAG HAR UNDER SOMMAREN GJORT EN digital utflykt i konsertrecensionernas underbara värld. I våras släppte Kungliga Biblioteket på spärrarna för en tillfällig fri insyn i dagstidningarnas innehåll decennier tillbaka. Det gav mig möjlighet att under några veckor jaga gamla recensioner till konserter som jag själv har upplevt runt Sverige under de senaste 50 åren. Mest för egen skull men också för att sedan på Håkans Pop vidarebefordra all värdefull info till läsarna via recensionsklipp som jag har sparat ner. Under sommarmånaderna har jag utökat mina egna autentiska recensioner med tidningsklipp och andra recensenters tyckanden, åsikter och informativa fakta kring konserterna.
   Det här projektet kan också ses som en startpunkt inför nästa säsong på Håkans Pop som under hösten 2020 och våren 2021 kommer att ha fokus på livemusik utgiven på skiva. Från nu på måndag, 17 augusti, kommer jag rangordna en favoritlista på historiens bästa livealbum. Mer om det projektet kommer på fredag.

NÄR DET GÄLLER KONSERTÖGONBLICK som jag mest av allt gärna vill återvända till är det enkelt att ta en titt i listan på mina bästa konsertupplevelser, kategorin heter ”Bästa konserter”, som jag rangordnade för några år sedan.

Bruce Springsteens första Ullevikonsert 1985 var och är fortfarande min allra största konsertupplevelse. En given nummer ett på min lista. Maria Holmin på GT (Göteborgstidningen) sammanfattade mycket av de känslorna redan dagen efter konserten:
   ”Efter Stones, Bowie och Dylan var Brucekonserten på riktigt”. Och precis som jag konstaterade på plats skrev Maria att gräsmattan började bokstavligen gunga efter allsången av ”Hungry heart” och under ”Dancing in the dark”. ”Det var en upplevelse som bara vi som var där kan fatta”, skrev hon också.
   Anders Hansson på GP (Göteborgsposten) gjorde en jämförelse: ”Aldrig inte ens under Blåvitts allra största höjdpunkter har Ullevis väggar vibrerat av en sådan publikrespons.”

Jackson Brownes fantastiska konsert på Stockholms Konserthus sommaren 1982 är ett stort minne. När Expressen i en bildtext rapporterade om ”dånande ovationer” skrev Frank Östergren i hastigheten att Jacksons gitarrist Rick Vito tidigare hade spelat med Bonnie & Delaney(?). Ja, Delaney & Bonnie skulle det naturligtvis vara.
   I recensionstexten beskrevs ovationerna som ”orkanartade” och i sin iver att försöka förmedla känslorna skrev Östergren att det var ”den bästa konsert jag varit på”.
   Lasse Anrell på Aftonbladet hade uppmärksamt noterat alla svenska artisterna (Gessle, Hylander, Lundell och Ronander med flera) som var på Konserthuset den här kvällen. Men han var långtifrån imponerad: ”Slentrianrock och pliktskyldigt jubel” och hans recension når bottennivå när han försöker förklara Jackson Brownes musik: ”Gösta Linderholm på svenska”. Anrell skriver också att biljetten kostade 155:- men jag betalade bara 110:-, som ni kan se i min recension.
   Men Per Mortensen i Dagens Nyheter fattade allt på rätt sätt. Rubriken ”Glödande innerlighet” var en perfekt beskrivning. Liksom Gunnar Salander i Svenska Dagbladet som jämförde konserten med ett superbt vin och skrev ”Bländande säkerhet och perfekt ljud” och att Jackson var ett levande bevis på att perfektionism går utmärkt att kombinera med känsla.

Mats Olsson recenserade naturligtvis Rockpile-konserten 1979 i Expressen: ”Rockpile spelar rock så man nästan dör.” I övrigt innehöll den märkliga recensionen en massa intervjusvar från gruppmedlemmarna. Arne Norlin i Aftonbladet var också positiv: ”Blev andlös.” Han skrev också att konserten hade två extranummer men så var inte fallet och Mats Olsson klagade på att ett enda extranummer hade gjort konsertkvällen klassisk.
   Gunnar Slander i Svenska Dagbladet: ”Ett galet gäng som vägrar att göra någonting märkvärdigare än det är.” Han klagade på volymen men det är inget jag minns från konserten.

Bruce Springsteens solokonsert 2005 var också en mäktig upplevelse. Anders Nunstedt på Expressen gjorde en ganska schablonmässig kort recension. Fel man på fel plats kanske?

Nils Lofgren gjorde sitt första solobesök i Sverige 1976, i Lund. Expressens Mats Olsson skrev att ”Nils sjöng ”Like rain” så vackert att man nästan grät”. Dagens Nyheters Mia Gerdin blandade mycket märkligt in några rader om Norrbottens Järn i sin Lofgren-recension.

Neil Youngs annorlunda konsert 1982 tillhör mina absoluta konserthöjdpunkter men smaken är ibland olika bland Sveriges recensenter. Rubriken på Jan-Olov Anderssons recension (i sin helhet nedan) i Aftonbladet var ”En riktig tråkmåns” efter Stockholmskonserten. Fel man på fel plats igen?. Han avslöjar sig själv med att förklara att ”Neil Young aldrig har gjort någon platta som har haft mer än två, tre bra låtar”... Han uppfattade de nya låtarna som en parodi och i den hyfsat långa recensionen lyckades Jan-Olov hoppa över namnet Nils Lofgren. Tjänstefel!

Mitt största ögonblick med Elvis Costello på scen inträffade 5 november 1986 på Konserthuset i Stockholm. Men Jan-Olov Andersson på Aftonbladet var ännu en gång inte helt nöjd: ”Han har varit bättre – men aldrig så uppsluppen och överraskande”. Kan jag hålla med om när jag jämför med Örebro-konserten några år innan när han var både ilsken och på extremt dåligt humör.

Efter Police-konserten i Stockholm 1979 konstaterade Dagens Nyheters Per Mortensen att ”låtarna var kraftfullare på scen än på skiva”. Gunnar Salander på Svenska Dagbladet menade att volymen var för hög för att låtarna skulle kunna ges rättvisa. Inget jag idag minns från min 10:e bästa konsert.

Ulf Lundells turnépremiär i Örebro sommaren 1982 är en klassiker i regn som fick Göteborgspostens Gert Malmberg att dra till med den dubbeltydiga kraftuttrycket ”Vilket ös, Lundell” och menade då både på scen och med regn.

Sedan är det naturligtvis alltid en ynnest att kunna återvända till minnet av konserter med Graham Parker 1977, Pretenders 1980, Steve Gibbons Band 1978 och den osannolika kombinationen av Southside Johnny och John Hiatt på samma konsertkväll 1979 genom att läsa gamla konsertrecensioner.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.