Blogginlägg

Lena Ph konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 2004.

KONSERT
Lena Philipsson
Conventum, Örebro 6/11 2004

Med en effektiv rutin, en läcker glimit i ögat, komiskt personligt mellansnack och extraordinära sångresurser lyckades Lena Philipsson till slut göra konserten i lördagskväll till en underhållande succé. Men det var först efter en lång startsträcka, ett tempohöjande discomedley och en närmast sagolik hitavslutning.
   Det stod triumf redan på affischen, biljettpriset hade också dignitet att lova storverk och ett nästan utsålt Conventum hade ju förutsättningar att skapa ett otroligt konsertminne.
   Albumet som följde upp den svenska schlagervinsten var ingen helgjuten historia men med en lång karriärs hjälp så trodde jag nog på en tämligen lättköpt seger för Lena. Men inledningen med perfekta “Lena anthem” blev inte alls det explosiva startskottet och en spännande nyarrangerad “Dansa i neon” slarvades bort i sin korthet. Och “Delirium”, en annan klockren hit på skivan, låg alldeles för isolerad i det mindre starka sjoket.
   Det blev inte mindre avvaktande när hon valde en låt från sin engelska repertoar och sedan satte sig vid pianot och blev en anonym cocktailsångerska.
   Men det var då, just då, som konserten bytte ansikte. Från lugn familjeunderhållning till ett rytmiskt fyrverkeri och stor sång. Från lugna applåder till stående ovationer. Hon höjde tempot med hjälp av Prince-låten “Alphabet street”, hon bytte kläder, stod, låg och satt på pianot och det blev en tempo- och kvalitetshöjning som stod sig konserten ut.
   Ett klassiskt discomedley gick direkt över i “Min mor sa till mej” och hitpotentialen var på max och, som hon sedan sjöng i “Kärleken är evig”, ingenting är större än det här. Och trestegsraketens andra del avslutades helt naturligt med “Det gör ont”, framförd med mikrofonstativ och allt.
   Hon kunde dessutom förlänga stämningen in i extralåtarna “Stjärnorna” och “Om igen”. En stor och värdig final.
   Utan att vara på något sätt exceptionella så betydde det levande sjumannakompet, som bara presenterades med förnamn, också en förbättring jämfört med skivans stereotypa programmeringar. Och musikerna höll sig smakfullt i bakgrunden. För det här var Lenas show. Där hon med rutin och självdistans visade vilken totalartist hon är.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.