Blogginlägg

Marie Fredriksson (1958-2019)

Bilder: Anders ErkmanMarie Fredriksson 1987.

EN AV SVERIGES STÖRSTA POPRÖSTER har tystnat men minnet av MARIE FREDRIKSSONS otroliga insatser för svensk musik lever vidare och har ett stort historiskt och musikaliskt värde. Starten på hennes karriär, i grupper som Strul och MaMas Barn, hamnade 1981/1982 ohjälpligt i skuggan av lokalkollegorna Gyllene Tiders exempellösa framgångar men snart skulle Gun-Marie Fredrikssons röst och utstrålning få en större och bredare uppmärksamhet.
   Marie flyttade från sitt Östra Ljungby till ”storstaden” Halmstad, träffade Per Gessle och började alltmer umgås med EMI-artister i allmänhet och producenten, låtskrivaren och basisten Lasse Lindbom i synnerhet. Marie blev snart en flitigt anlitad sångerska på skivinspelningar med andra artister.
   I mars 1982 spelade Ulf Lundell in ”Lycklig, lycklig” för sitt ”Kär och galen”-album med Marie som duettsångerska. Inspelningen användes dock inte på skivan utan släpptes först 1991 på Lundells karriärsammanfattande box ”Livslinjen”.
   1982 medverkade hon också på Lasse Lindbom Bands ”Romantisk blackout” och samarbetet med Per Gessle utvecklades. Hon sjöng på hans debutsoloalbum ”På väg” och när jag, i samband med albumreleasen, intervjuade Gessle framhöll hans Maries styrka som sångerska:
   - Jag har känt Marie i fyra-fem år och hon är väldigt begåvad. Få sångerskor har fått så mycket beröm för sina uppmärksammade inhopp på andras skivor. Hon sjunger vanligtvis i en annan Halmstads-grupp, MaMas Barn, men hon och jag planerar nu ett soloalbum som jag tror mycket på.
   Gessle hade inte Roxette i tankarna redan här utan hade nog tänkt sig skriva låtar till Maries solokarriär.
   Det tänkta samarbetet resulterade just då i en enda låt, ”Tag detta hjärta”, på Maries solodebutsingel i maj 1984. En poppig b-sida som jag gillade bättre än a-sidans ballad ”Ännu doftar kärlek” som genom åren blivit en av Maries populäraste klassiker.
   Men innan Marie Fredrikssons solokarriär på skiva startade dök hon upp på Gyllene Tiders sista turné våren 1984. Som körsångerska och på premiären i Köping sjöng hon en egen låt, ”Kan inte sluta”. En låt som aldrig gavs ut men i recensionen gav jag jag allt beröm till Marie: ”Hon har talang att bli nästa stora kvinnliga rockstjärna.”. Utan att överdriva kan jag påstå att jag var rätt ute...
   Hösten 1984 släpptes Maries första soloalbum, ”Het vind”, där titellåten var skriven av Ulf Lundell, och samtidigt drog Marie på turné tillsammans med Lasse Lindbom. Men det skulle dröja tre år och två ytterligare album, ”Den sjunde vågen” (1986) och ”Efter stormen” (1987), innan jag fick uppleva Marie live på konsert.
   Innan dess hade Roxette, duon med Marie och Per Gessle, fötts ur en tillfällighet sommaren 1986. Först den plötsliga singelframgången ”Never ending love”, sedan albumet ”Pearls of passion” och sommaren 1987 turnerade Roxette under rubriken Rock Runt Riket tillsammans med Eva Dahlgren, Ratata och Orup.
   Trots framgångarna för Roxette, som än så länge begränsades till Sverige, var Marie fast besluten att fortsätta den alltmer framgångsrika solokarriären. I samband med ”Efter stormen”-releasen fick jag uppleva Marie live på Club 700 i Örebro, fullpackat och utsålt.

1987 VAR JAG ÄNNU SÅ LÄNGE INTE SÅ imponerad av varken Marie eller Roxette på skiva. Maries alltmer populära skivor inklusive hits var naturligtvis helt okej men inte suveränt personliga. Och Roxette var ju ett utstuderat hitprojekt mycket skickligt navigerat av Per Gessle där han serverade Marie med perfekt konstruerade sånger. Däremot kom ju Maries scenpersonlighet, oerhörda röstresurser och total karisma till sin rätt på Roxette-konserterna som jag fick uppleva 1987, 1989, 1991 och 1994.
   Marie försökte, så gott det nu gick mellan alla Roxette-åtaganden, att inte påverkas av de internationella framgångarna. Men med facit i hand slarvades hennes bästa år som soloartist runt 1990 bort. Då gjorde Marie sina allra mest personliga inspelningar på svenska men det fanns aldrig utrymme att marknadsföra skivorna eller ge sig ut på soloturné.
   Det var på Cornelis Vreeswijk-tributen ”Den flygande holländaren” (1988) som Maries röst plötsligt fick ett personligt och mänskligt tonfall med naknare arrangemang och allt personligare röstresurser. Året därpå fortsatte den positiva utvecklingen på tv-serielåten ”Sparvöga”. Men det skulle dröja till 1992 innan Marie fick möjlighet att göra ett helt eget album, ”Den ständiga resan”, när producenten Anders Herrlin (Gyllene Tiders basist) kunde presentera Maries nya personliga stil. Albumet är min stora Marie Fredriksson-favorit och och jag placerade skivan på en tredjeplats på min årsbästalista det året.
   Alltmedan Roxette firade osannolika framgångar med USA-ettorna ”The look”, ”Listen to your heart”, ”It must have been love” och (den låt jag faktiskt älskar allra mest med Roxette) ”Joyride” gick Marie Fredriksson och värkte fram personliga alster på sitt eget moderspråk. Det gör hennes storhet som artist ännu större.
   När jag tänker tillbaka på Marie Fredrikssons artistliv är det inte Roxette, och de omåttliga kommersiella framgångarna över hela världen, som jag i första hand tänker på. Nej, Marie var en enastående soloartist och jag är glad att jag fick uppleva henne på scen 1987 (bilden ovan), på en julshow 1989, 1992 och 2014.
   Marie Fredriksson avled på morgonen 9 december 2019 i sviterna av sin hjärntumör.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.