Blogginlägg

00: #17. FREDDIE WADLING

FREDDIE WADLING: Jag är monstret (Capitol/EMI, 2005)

DET TOG NÅGRA ÅR INNAN JAG BLEV ”vän” med Freddie Wadling och hans musik. Han var i väldigt många år en främmande fågel i svensk musikbransch men produktiv som få. Redan i mitten på 80-talet fick jag recensionsskivor där hans namn stod med stora bokstäver. Singlarna med den udda duon Blue For Two tillhör mitt första minne men då var jag nog allmänt obekväm med hans udda framtoning men jag respekterade allt han våghalsigt gav sig på.
   Nu har jag förstått att han samtidigt var medlem i gruppen Cortex där han fick fritt fram för sitt låtskrivande. Den gruppen var nog ännu mer svårtillgänglig när Wadling beskrev bandets musik som psykotisk rock. Gruppens första album, ”You can't kill the boogeyman” (1986), står dock korrekt insorterad i skivhyllan (till vänster om Elvis Costello) utan att jag spontant i minnet kan beskriva sound, musik och Wadlings röst.
   Det började naturligtvis ännu tidigare för den ständigt sökande Wadling. I 20-30-årsåldern, under 70-talet, exploderade hans kreativitet. Parallellt med sjukdomsdiagnoser och ett utökat droganvändande spelade han i ett otal band, ofta samtidigt, med spektakulära namn som Frog 2000, Freddie Death & the Horrow Show, Straitjacket och Horribel Tango. Knappast överraskande hamnade han sedan i Göteborgs punkkretsar, först i gruppen Liket Lever och blev sedan en av originalmedlemmarna som basist i The Leather Nun.
   Efter ett otroligt händelserikt 70-tal och de första åren på 80-talet började Freddie Wadlings karriär nå ut på allvar med Cortex och Blue For Two. Duon med Henryk Lipp gav ut skivor på Göteborgsbaserade skivbolaget Radium 226.05 (populärt förkortat Radium) och jag minns hur singlarna började droppa in 1985. Ett typiskt indieprojekt som märkligt nog distribuerades av stora EMI men som fick fria musikaliska och marknadsföringsmässiga händer. Som gjorde att skivomslagen var visuellt enahanda och tråkiga men marknadsföringen var desto färgstarkare: Ovannämnda Cortex-album lanserades med orden ”En brakskit på Bert Karlssons huvudkudde”.
   I recensionen av Blue For Twos debutalbum sommaren 1986 skrev jag ”En inspirerande resa genom discomarscher, jazz och tung, taktfast rock”. Skivan hamnade inte direkt på min årsbästalista...
   Blue For Two väckte onekligen uppmärksamhet och det gjorde att Freddie Wadling valdes till sångare i Fläskkvartetten, något som sedan genererade andra färgstarka samarbeten under hela 90-talet.
   Freddie Wadlings lite släpiga och pratiga sångteknik blev under 00-talet flitigt efterfrågad i många breda sammanhang. Sjöng på tributskivan ”Plura, 50”, gjorde duetten ”Once” med Sophie Zelmani på hennes ”Sing and dance”-album, tolkade Olle Adolphson på ”Dubbel trubbel”-tributskivan och bidrog till hyllningsprojekt av både Totta Näslund, Astrid Lindgren och Nils Ferlin. Ofta förtrollande insatser som till sist gav honom skivbolagskontrakt på stora EMI genom Kjell Anderssons personliga försorg. Ett kvalitetstecken om något.
   Dagens huvudämne, ”Jag är monstret”, är Freddie Wadlings debut på EMI och är delvis helt magiskt. Tidigare i mitt liv hade jag ett eftertryckligt krav att verkligt bra album, exempelvis skivor på toppen av årsbästalistor, skulle vara genuint helgjutna utan en enda skönhetsfläck. Med tiden har jag inte blivit lika principfast på den punkten, några rejält ouppnåeliga höjdpunkter kan faktiskt förminska de mindre bra detaljerna och i extremt lyckade fall kan helheten ändå imponera.
   ”Jag är monstret” är ett lysande exempel på det senare. Här finns två-tre låtar av ren oemotståndlig kvalité som helt överskuggar de mer problematiska låtarna. Låtar, skrivna av Joakim Berg, Per Gessle(!) och Freddie själv, som helt omöjligt kan lämna mitt medvetande. Låtmaterial som utan tvekan hade hamnat högst upp på min lista på 00-talets bästa låtar - om jag nu hade gjort en sådan.
   ”Jag är monstret” är skivan som får mig att ansluta mig till hyllningskören som varje dag anser att Freddie Wadling är värd sin kultstatus. Det var med sorg jag fick Freddie Wadlings dödsbud (en sommarvarm semesterdag på Mallorca 2016) och jag har spelat den här skivan nästan dagligen sedan dess.

Favoritlåt: "Drömmarna". En av Joakim Bergs allra bästa låtar som är så snyggt anpassad Freddie Wadlings långsamt personliga röst. En i minsta detalj välskriven låt som sedan varsamt polerats och dekorerats utan att tappa magin det minsta. Det fina betyget bör också delas med producenten Johan Lindström som förutom sin egen skicklighet på en mängd olika instrument även har arrangerat blås- och stråkarrangemang. Från det dova inledande klockspelet via det knastrande vinylsoundet, cool men viktig körsång (Mija Folkesson) till den balladdominerande vackra melodin är detta ett unikt tillfälle att höra svensk musik på absolut toppnivå.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.