Blogginlägg

”Tranorna kommer”

ULF LUNDELL
Tranorna kommer
(Parlophone)

EN NY ULF LUNDELL-PLATTA ÄR SOM VANLIGT alltid spännande. Efter en snabb lyssning är min första analys att jag tror den genuina fascinationen har svalnat något. Men efter några ytterligare upprepade lyssningar växer finns det trots allt några höjdpunkter att sällsamt återkomma till.
   Förra årets skiva ”Skisser” var en ”tegelsten” som i allt sitt gränslösa omfång ändå blev intressant och till viss del, 7-8 låtar, visade upp ett fantastiskt låtskrivande och det avskalade demosoundet lät fräscht och personligt. Något som fick skivan att hamna på min årsbästalista förra året.
   Här repriseras sju låtar från ”Skisser”, inspelade med fullt band och arrangemang, och i det urvalet är det bara två låtar som fanns med bland mina favoriter på skivan.
   Skivan ”smygstartar” med titellåten utan att arrangemangsmässigt överraska. Förutom den spännande fiolen (Karin Hellqvist) låter det verkligen klassisk men också lite allmängiltig Ulf Lundell i tempo och sound. Skulle ändå inte förvåna mig om låten kommer att starta sommarens turnékonsert som ungefr ”Ute på vägen igen” gjorde för en massa år sedan.
   Sedan följer min stora favorit från ”Skisser”. Jag vet inte hur många gånger jag har spelat ”Sommarens vattenspridare” gång på gång så ursprungsversionen sitter gjuten i min själ och mitt hjärta. Därför har jag först svårt att förlika mig med en fullt arrangerad version. Ulf sjunger lite överdrivet hest dessutom. Har han dessutom dragit ned tempot lite i låten? Men när jag efter några förnyade lyssningar börjar acceptera hammondorgeln och det fantastiska blåsarrangemanget (Göran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson) börjar låten mogna och växa.
   ”Ett som är säkert” är fullt obligatoriskt ös där gitarrerna (Janne Bark och Jens Fritiof) i tjocka elektriska lager tävlar om att föra mest oväsen över den pipiga orgeln. Mäktigt och intensivt utan att vara riktigt originellt. Orgeln ger dock arrangemanget profil. En typisk protestlåt från Lundell: ”Vart kommer alla mörka krafter ifrån?”. Det är lite ”Slugger” över tonen i hela arrangemanget och inte överraskande slutar låten kaotiskt.
   Ulf Lundell har aldrig varit min bluessångare så ”Definitivt religion”, som jag definitivt inte minns från ”Skisser”, är både seg och långsamt tålamodskrävande och blir som en citerad blueslåt där arrangemanget inte kan lyfta låten över det mediokra. Långa Janne Bark-solon har vi inte direkt hungrat efter. Kan möjligen lyfta live i sommar?
   Efter den intensiva och övervägande högljudda starten på skivan kommer ”Klockorna” som en ynnest i sitt lugna pianoarrangemang som växer så fint under den 5:32 långa låten. Ett smakfullt elgitarrsolo dekorerar låten under den sista minuten. Fortfarande skriver Ulf så omfattande och långa texthistorier att de sångmässigt blir mer recitation än sång. Ändå är låten textmässigt ett fint ungdomsminne från Ulfs gamla liv vid Baggensfjärden. En fin ballad.
   ”Sanning är ett udda tal” är lite mer akustiskt baserad men har ändå ett tempo som underhåller. Fortfarande är det orden som dominerar framförandet och Lundell hinner nästan inte sjunga dem alla. Blåset har fått ett rytmiskt nästan karibiskt sväng och tjejkören fulländar låten som kan bli en stor konsertfavorit i sommar. Med ett lugnare parti mitt i låten som kan bli riktigt effektfullt på scen. Ännu ett smygande elgitarrsolo som soundmässigt låter helt nytt innan slutet närmar sig på den nästan sex minuter långa låten.
   Avslutningen på skivan, som kanske bör beskrivas som ett minialbum med sina sju mer eller mindre långa låtar, är en mer reflekterande låt som även den växer under sina sex och en halv minuter. ”Färgat glas” är också en favorit från ”Skisser” som här får ett större arrangemang utan att bli intensivt stökig och istället bejaka det melodiskt och atmosfäriskt vackra.
   När jag började lyssna var jag lite skeptisk. Försmakssingeln och titellåten var i tempo och huvudsakliga arrangemang alltför förutsägbar för att jag skulle känna lust och tillförsikt. Men skivan i sin helhet övertalar mig som gör att en viss förväntan inför sommarens livekonserter växer.
   Positivt är att Ulf för en gångs skull på skiva lyckats hålla sig till det smakfullt begränsade i antalet låtar och bjuda på en bekväm mängd ”nya” låtar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.