Blogginlägg

Covers: Neil Diamond

NEIL DIAMOND: Dreams (Columbia, 2010)

JAG ÄLSKAR LÅTSKRIVARE, JAG ÄLSKAR artister som skriver sitt eget material men jag älskar också produktiva låtskrivare som sprider sina verk till andra artister. Men jag råkar ju också starkt gilla coverskivor där artister väljer att spela in andra artisters låtar. I det här fallet, med Neil Diamond bakom mikrofonen, är det kanske lite väl omotiverat att en så etablerad låtskrivare väljer den enkla vägen genom att prioritera en mängd andra mer eller mindre välkända låtar framför sitt eget originalmaterial.
   På omslaget bedyrar Neil att det är ett gäng favoritlåtar han har valt ut till skivan men det känns ändå lite fantasilöst att ännu en gång få höra ”Yesterday” utan minsta överraskning i arrangemang.
   Nu råkar Neil Diamond ändå tillhöra skaran av ”Mina favoriter” så jag har i hans fall ett lite utökat tålamod. Och den vid inspelningen 68-åriga rösten raspar fortfarande fint i de alltför ofta ospännande och mediokra arrangemangen. Rösten är skivans absolut mest positiva detalj. Som i sina bästa stunder tangerar röstkapaciteten som gjorde låtar som ”Solitary man” och ”Girl you'll be a woman soon” till 60-talsklassiker.
   Vid inspelningen av ”Dreams” har Neil Diamond en flera år lång period av stor kreativitet bakom sig som gör att coverskivan hamnar helt i skymundan. Att följa upp två av Diamonds bästa skivor på flera decennier, ”12 songs” (2005) och ”Home before dark” (2008) sedvanligt utsökt producerade av Rick Rubin, med ”Dreams” som Diamond har producerat själv blir en svårhanterlig jämförelse.
   Efter bästa förmåga försöker Diamond axla Rubins tunga mantel och materialet blir tveklöst mer opersonligt och stundtals anonymt. Då får man koncentrera sig på låtarnas ursprung och glädja sig åt Diamonds ambition att ge uppmärksamhet åt låtskrivarnamn som Lesley Duncan, Harry Nilsson och Leon Russell. Som absolut känns mer intressanta än Gilbert O'Sullivan och slitna låtar som ”Let it be me”, Leonard Cohens ”Hallelujah” och Eagles ”Desperado” som Diamond gör tämligen traditionella och knappast överraskande versioner av.
   Dock förfaller inte Neil Diamonds tolkningar av de ofta välkända låtarna till sedvanlig amerikansk gråtmild tradition. Några stråkarrangemang förekommer men hans röst gnistrar tydlig och klar på en majoritet av materialet. Och i de övervägande lågmälda arrangemangen finns det plats för en och annan musikalisk soloprestation. Fiolen (Gabe Witcher) på Beatles gamla ”Blackbird” lyfter en annars sönderspelad låt. Likaså gör munspelet (Tommy Morgan) sitt bästa att dekorera ”Midnight train to Georgia” och saxofonen på ”A song for you” gör den låten till skivans höjdpunkt.
   Lite intressant är det också att Neil Diamond gör en cover på sig själv när han väljer att göra om Monkees gamla pophitklassiker ”I'm a believer” till en singer/songwriter-låt.


1. "Ain't No Sunshine" (Bill Withers) 3:37
1971. Från albumet ”Just as I am” med låtskrivaren.
2. "Blackbird" (John Lennon/Paul McCartney) 3:22
1968. Från albumet ”The Beatles” med The Beatles.
3. "Alone Again (Naturally)" (Gilbert O'Sullivan) 3:57
1972. Singel med låtskrivaren.
4. "Feels Like Home" (Randy Newman) 4:51
1995. Från soundtrack-albumet ”Randy Newman's Faust” med sång av Bonnie Raitt.
5. "Midnight Train to Georgia" (Jim Weatherly) 5:00
1973. Singel med Gladys Knight & the Pips.
6. "I'm a Believer" (Neil Diamond) 4:27
1966. Singel med The Monkees.
7. "Love Song" (Leslie Duncan) 3:57
1969. Singel-b-sida (”A road to nowhere”) med låtskrivaren.
8. "Losing You" (Randy Newman) 3:16
2008. Från albumet ”Harps and angels” med låtskrivaren.
9. "Hallelujah" (Leonard Cohen) 4:10
1984. Från albumet ”Various positions” med låtskrivaren.
10. "A Song for You" (Leon Russell) 4:31
1970. Från albumet ”Leon Russell” med låtskrivaren.
11. "Yesterday" (John Lennon/Paul McCartney) 3:31
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
12. "Let It Be Me" (Gilbert Bécaud/Manny Curtis/Pierre Delanoë) 3:19
1957/1960. I tv-serien Climax med Jill Corey/Singel med The Everly Brothers.
13. "Desperado" (Glenn Frey/Don Henley) 3:36
1973. Från albumet ”Desperado” med Eagles.
14. "Don't Forget Me" (Harry Nilsson) 3:23
1974. Från albumet ”Pussy cats” med låtskrivaren.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.