Blogginlägg

Lundell-kväll inbäddad i skimrande skönhet

Foto: Anders Erkman

25 OKTOBER 1996 SLÄPPTE ULF LUNDELL ännu ett dubbelalbum, "På andra sidan drömmarna", men skivan följdes inte upp med turné förrän våren 1997, då med ett rekordstort band inklusive blås och körtjejer.
   Turnépremiären inträffade i Göteborg 31 januari och Karlskoga-konserten 12 april, som jag fick uppleva, var turnéns nästa sista spelning. Turnéfinalen var dagen efter i Falun.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/4 1997.

ULF LUNDELL
Nobelhallen, Karlskoga 12 april 1997

21 år på scen och Ulf Lundell skriver ständigt nya, fräscha blad i sin gränslöst framgångsrika karriär.
   I lördags med en konsert av sedvanlig Lundell-proportion som klockade in på rekordlånga fyra timmar inklusive kort paus. Den längsta Lundell-konsert jag någonsin har upplevt.
   Kvalitet kan aldrig mätas i kvantitet. Men lördagskvällens konsert bjöd onekligen på mer. Inte bara av musik, som elegant pendlade mellan snygga ballader och rejäla rockrökare, utan också av geniala mellansnack och suddiga illustrationer på film.
   Det är uppenbart att Ulf Lundell aldrig har trivts bättre framför en publik. Han var avslappnad, spontan och helt naturlig när han mötte mothugg i publiken, berättade om tillståndet i landet och i vanlig ordning mot slutet piskade upp den redan höga stämningen till närmast orkan.
   Inledningen med "Natt", inspelad på band (demo?) till filmbilder, och avslutningen med "Rialto", stämningsfull som alltid, lät som ett helnostalgiskt scenario.
   I verkligheten var konserten i allra högsta grad nutid. Med en repertoar som byggde på senaste skivan och däremellan några "hits" från förr.
   Dessutom har bandet nu expanderat med en blåssektion som betydde mycket i de nya låtarna och gav ny vinkel åt de gamla. Och tjejkören, Ebba Forsberg och Eva Axelsson, som sjöng älskvärt men så stundtals uttråkade ut, var också betydelsefull fast Lundell numera tenderar att sjunga bättre och bättre för varje turné.
   Lundell-publiken är ett märkligt släkte som inte bara har klassiker i medvetandet utan också ständigt uppdaterar sin idol låtskatt. Och som vid upprepade tillfällen i lördagskväll gick i taket inför bara några månader gamla låtar.
   Allsången var påtaglig många gånger i Nobelhallen. Inte bara hos 45-åringarna, som Lundell tyckte sig upptäcka på läktaren, utan även hos ungdomen med ring i örat och hennafärgat hår.
   Konsertens första avdelning såg på pappret ut att bli en högexplosiv inledning, "Den natt som aldrig dagas", "Chans" och "Gott att leva", men var mer sammanbiten, ruffig och (kors i taket!) bitvis seg.
   Nya balladmästerverket "Skandinavien", alltid underbara "Danielas hus" och en nyarrangerad "Rom i regnet" gjorde sitt för att lätta upp men det lyfte inte riktigt. Inte ens under den påtagligt Neil Young-influerade "Låt dom prata".
   Men efter pausen steg tempot, repertoaren blev en lyckad balansgång mellan gammal och nytt och den långa vägen till final var pardonlös och suverän.
   Där "Du har ett jobb" och "Förlorad värld" piskade upp. "Aldrig så ensam", en suggestiv "Bente" och en som alltid allsångsfylld "Hon gör mig galen" bjöd på de sympatiska vibrationerna. Före de sista låtarna, ett 40 minuter långt lyckorus av övervägande röjstatus.
   I "Stort steg" kysste Lundell gitarristen Janne Bark på munnen, i Imperiet-covern "Var e' vargen?" slet han av strängarna på sin gitarr och blåset i slutlåten "Kär och galen" lyfte upp klassikern till en ny och bättre nivå.
   Mitt i den kaotiska finalen kom en finstämd, akustisk "Låt inte ensamheten". En mycket imponerande tvärbromsning mitt i gasandet.
   De riktigt gamla, stora publikfavoriterna var för kvällen i huvudsak förpassade till ett medleyparti innan ett "La Bamba"-inspirerat arrangemang av "Twist and shout" trissade upp stämningen på slutet.
   Innan en stämningsfull och så dags en förvånansvärt välsjungen "Rialto" kom och bäddade in kvällen i skimrande skönhet.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Hasse Engström: keyboards
Wojtek Goral: blås
Leif Lindvall: blås
Urban Wiborg: blås
Ebba Forsberg: keyboards och sång
Eva Axelsson: sång

Intro: Natt (band+film)
Den natt som aldrig dagas
Chans
Gott att leva
Upp!
Skandinavien
Danielas hus
Stackars Jack
Rom i regnet
Nästan ditt namn
Låt dom prata
Kärlekens hundar
Paus
Du har ett jobb
Förlorad värld
Levande och varm
Aldrig så ensam
Bente
Hon gör mig galen
Stort steg
Lycklig, lycklig
Älskling
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Var e' vargen (Imperiet)
Låt inte ensamheten
Kär och galen

Extralåtar
Medley: Ungefär som att va kär (Spodie)/Pigor och drängar/Jag går på promenaden/(Oh la la) Jag vill ha dej/Sextisju, sextisju/Aldrig nånsin din clown/Jobbat för hårt (Workin' too hard)/Sextisju, sextisju/Jobbat för hårt
Twist and shout

Extra extralåt
Rialto

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.