Blogginlägg

I varm och vänlig atmosfär

Foto: Olle UnengeWill Courtney.

Foto: Peter SjöholmCordovas: Lucca Soria, Joe Firstman, Graham Spillman och Jon Loyd.

CORDOVAS
WILL COURTNEY
Scandic Grand, Örebro 10 mars 2017
Konsertlängd: 21:09-21:42 (WC, 33 min) och 22:01-23:19 (C, 78 min)
Min plats: Sittande ca 8 meter framför scenen.

Man är full av förväntningar och man tror sig veta vad man får men det blir nästan aldrig som man på förhand trodde. Ibland blir det bättre och ibland blir det mer annorlunda. Igår blev det både och med en konsertkväll i en varm och vänlig atmosfär med genuint musikaliska kvalitéer. Både Will Courtney, som inledde konsertkvällen, och Cordovas valde att presentera mycket nytt material av överraskande varierad kvalité.
   Will inledde som sagt ensam på scen. En massivt skäggig man med hjärtat på rätt ställe. Full av trygghet och full av genuina låtskrivarkvalitéer som resulterade i en mängd utmärkta poplåtar som följer traditionellt mönster men ändå känns så fantastiskt personliga. På sin akustiska Gibson-gitarr, med det där gnistrande och nästan Neil Young-kraftfulla anslaget, lät han låtarna flyta ut i slagkraftiga melodier fast ingen hade hört dom tidigare. Beviset på ett klassiskt låtskrivande vars rötter till och med går att söka tillbaka i Brill Building-generationen. Då lyfte Will Courtney begreppet singer/songwriter till en ny nivå.
   Wills framträdande var kort och koncentrerat men ändå hade han svårt att följa sin förutbestämda setlist (till vänster, en minimalt handskriven och skrynklig lapp han överlämnade efter konserten...) där han hoppade över en av de bästa låtarna från senaste skivan, "The days when bands could make your cry". Men utan band i ryggen, som Will någon gång i framtiden vill ta till Sverige, var det kanske ett naturligt val av Will att välja de mer vemodigt förankrade låtarna. I en repertoar med många nya låtar som lovar gott inför nästa album som redan är inspelad.
   Vid något tillfälle presenterade han en låt, "Loaded", som country men det lät inte som Johnny Cash direkt fast Will respekterar honom och hans musik. Då var det mer personligt när han framförde en av låtarna från senaste skivan, "The pain" tillägnad Dennis Wilson, med refrängen "drugs don't kill the pain".
   Efter några veckor tillsammans med Cordovas senaste album, kom 2012 men släpptes först nu i Sverige, hade jag en ganska klar bild för hur bandet och låtarna lät. Men efter en dryg timmes konsert kunde jag konstatera att bandets repertoar inte var hugget i sten. I arrangemangen på scen fanns det många omvägar till de starka melodierna och den framträdande stämsången.
   Jag blir nästan alltid imponerad av ett band som bygger sin konsert på variation och överraskningar och jag hade inga problem när bandet plötsligt lämnade scenen, bandledaren Joe Firstman satte sig vid pianot och framförde en känslosam nästan gospelinspirerad poplåt. Jag kunde möjligen ana lite oro när bandet med den 25-årige gitarristen Lucca Soria i spetsen flöt ut i lite väl vällustigt långa solon där melodierna hade en mindre betydelse. Utan att vara alltför bevandrad i Grateful Deads musik förstod jag plötsligt jämförelsen med det bandet som följt med i beskrivningen av Cordovas musik.
   Det fanns en övertydlig kärlek till musiken hos Cordovas och Firstman inledde konserten med att tacka kvällens diskjockey, Uncle Bop (Torbjörn Larsson), för det förstklassiga valet av musik bakom skivspelarna. Redan där förklarades bandets kärlek till musik i dess bredaste mening.
   Efter nästan 80 minuter förstod jag sedan bokstavligen hur bandet med en ganska bred definition ville presentera sig. Och bland referenserna vill jag lägga till ytterligare ett namn, bredvid The Band som flitigt och lite rutinmässigt har förekommit. NRBQ, som jag såg på scen i Örebro 2004, hade precis samma respektlösa hållning till musikgenrer.
   Cordovas retade stundtals det oskrivna regelverket inom pop- och rockmusiken genom att ständigt överraska och ständigt vika av från den konventionella vägen. Som exempelvis när övriga bandet ännu en gång lämnade scenen och lät pianisten Jon Llloyd ensam framföra David Bowies "Life on Mars". utmärkt dessutom. Fast under kategorin homogen konsert hör sådana "tilltag" inte hemma.
   Men det var detaljer som den här händelserika fredagen blev kulinariska och utvecklade konserten till något mycket minnesvärt. Och tillsammans med publiken, som föresökte för en kväll förvandla Grand-hotellets matsal till ett honky tonk i Texas, var det ett nöje att uppleva den stegrande finalen som aldrig ville ta slut. Där Firstmans Frank Sinatra-variant "My one and only love" bara var en höjdpunkt i mängden. "Southern rain", New Orleans-rytmer, "Step-back red" och sedan nästan accapella framför scenen och mikrofonerna (se bilden ovan) var några andra.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.