Blogginlägg

I min skivhylla: Joe Henry

JOE HENRY: Murder of crows (A&M/Coyote 395 210-1)

Release: 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 5. Mellan Don Henleys "The end of the innocence" (1989) och ett samlingsalbum med Hep Stars "Hep Stars, 1964-69!" (1983).

NÄR JAG SOM VANLIGT BLÄDDRAR LITE I VINYLHYLLORNA, utan att egentligen leta efter någonting, upptäcker jag mitt i bland skivorna på H namnet Joe Henry utan att jag minns något av skivan eller ens minns att skivan finns i min samling. Namnet på artisten lockar alltså mer än själva skivan. Namnet är ju numera kopplat till så många intressanta skivproduktioner men "Murder of crows"-albumets historia ägde rum långt innan den uppmärksammade producentkarriären satte fart.
   27 år gamla "Murder of crows" är Henrys andra soloalbum, det första på stor känd etikett. 1986 hade Henry skivdebuterat med albumet "Talk of heaven" på lilla amerikanska skivbolaget Profile Records, som för övrigt distribuerades av MNW i Sverige. Precis som på "Murder of crows" skrev Henry samtliga låtar på den skivan och A&M uppmärksammade hans talang och begåvning. Hans artistkarriär skulle i fortsättningen utspela sig i de större sammanhangen.
   Det lilla amerikanska skivbolaget Coyote från Minneapolis i Minnesota som delar etikett med A&M vilade under Twin/Tone Records från samma stad. Men Henry föddes just denna dag, 2 december 1960, i Charlotte i North Carolina men växte upp i Detroit.
   Han skulle många år senare bli en etablerad skivproducent, åt bland annat Solomon Burke (hans "Don't give up on me" är ju en av 00-talets bästa skivor), Aimee Mann, Betty LaVette, Elvis Costello/Allen Toussaint, Rodney Crowell och nu på senare år Bonnie Raitt och Billy Bragg, men "Murder of crows" producerades av Anton Fier. Fier, som också spelar trummor på skivan, hade fram till Henry-skivan mest producerat sitt eget band The Golden Palominos.
   I övrigt har "Murder of crows" flera intressanta musiker i det tajta band som Henry omger sig med: Tim Drummond, bas, Chuck Leavell, keyboardskille som spelat med Rolling Stones i många år, och Mick Taylor, sologitarr. Det sistnämnda namnet är ju intressant med tanke på att han samma år som den här skivan släpptes solodebuterade med "Mick Taylor" som jag uppmärksammade på den här sidan för drygt en månad sedan.
   Bland arrangörerna på några av albumets låtar finns Van Dyke Parks och Irwin Fisch som komponerat musik till främst tv-filmer och teatermusik.
   Sedan två år tillbaka var Henry gift med Melanie Ciccone, som han dedicerar skivan till, som råkar vara Madonnas syster. En koppling som långt senare skulle resultera i några låtskrivarsamarbeten med just Madonna för Henry.
   "Murder of crows" är en intressant skiva om än något profillös och det är ju inte så att jag blir däckad när jag idag lyssnar på albumet. Och jag kan inte med bästa vilja påstå att det hörs att Henry har en blomstrande artistkarriär framför sig. Han har ju trots allt gjort ytterligare elva album i eget namn medan producentjobben genom åren vuxit i dignitet.
   Skivan har ett förbluffande tidlöst sound och soundet på inledningslåten "Step across the mountain" doftar The Band med både Taylor och Leavell i framträdande roller. I övrigt är albumet fylld av en blandning med rocklåtar (bäst är "Here and gone" och "She is sleeping") och skimrande ballader. Henrys lätt souliga röst visar inte heller upp någon avgörande personlig prägel.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.