Blogginlägg

En mycket speciell konsertkväll

Foto: Benny Mårtensson
Foto: Anita Larsson

PHIL CODY + RICHARD LINDGREN
Folk å Rock, Malmö 29 april 2015
Min plats: Strax bredvid scenen till höger.

Konserter är väl som livet självt: Varken svart eller vitt. Efter den mycket udda, spontana och annorlunda konsertkvällen i Malmös skivaffär Folk å Rock var det några som högljutt protesterade mot amerikanen Phil Codys minst sagt osäkra uppträdande i onsdagskväll. Men jag vill gärna förklara bakgrund och hur amerikanen från Santa Monica inte riktigt var mogen för att stå på en scen långt hemifrån.
   Den långa bakgrunden är att Phillip Allen Cody är född i Cincinatti, skivdebuterade 1996 på Jimmy Iovines etikett Interscope, spelade in ett andra album ("Big slow mover"), med Ethan Johns som producent, för samma skivbolag men fick sparken och gav ut skivan på egen hand.
   Phil har under åren delat scen med Steve Earle, Jimmie Dale Gilmore och Warren Zevon och det senare samarbetet gav Phil idén att förra året spela in ett helt album med bara Warren Zevon-låtar. Den lockande insikten fick mig att resa till Malmö och Codys allra första besök i det här landet. En spelning tillsammans med Malmös svar på Bob Dylan, Richard Lindgren, som utan att ha träffat honom tidigare låg bakom den här Malmö-konserten. Kopplingen är lika enkel som okomplicerad. Richard har under sina spelningar i norra Italien sprungit på namnet Phil Cody vid flera tillfällen. De har bokats till samma typ av lokaler men inte samtidigt. Richard är dessutom stor beundrare av Codys debutalbum "The Sons of Intemperance Offering".
   På sitt senaste album "Sundown on a lemon tree" sjunger Richard om Phil Cody i titellåten, "I was told Phil Cody had just passed through town". Så det fanns massor med gemensamma beröringspunkter för detta musikaliska möte, två artister som delar samma intresse.
   Malmöbokningen var initierat av en italiensk bokare som utan att direkt förklara för Cody vart han skulle, satte honom på ett plan från Milano till Kastrup i tisdags där Richard träffade honom för första gången och där möter han en man som med dåligt självförtroende som är både förvirrad och osäker. Den där minst sagt förvirrade känslan blev inte direkt någon perfekt förberedelse för en konsert i ett helt främmande land inför en nyfiken men ganska omedveten publik.
   Förutsättningarna blev inte bättre av att Cody drabbades av stor hemlängtan till sin fru, som för övrigt är manager åt Bonnie Raitt, som nästan resulterade i en kombination av nervöst sammanbrott och scenskräck vilket fick till följd att han dämpade sin ångest med lite vin som inte gav självförtroendet någon boost i detta prekära läge. Det var alltså inget bra utgångsläge när konserten med Richard och Phil inleddes i onsdagskväll på ett välfyllt och mycket trivsamt Folk & Rock, skivbutiken som gjorts om till konsertlokal.
   Richard inledde på sitt sedvanligt rutinerade sätt med senaste skivans titellåt (med Phil Cody-textraden...) och fortsatte med kommersiellt säkra låtarna "Five pints and a wink from Gwendolyn", "From Camden town to Bleecker Street" och några Dylan-covers, "Boots of Spanish leather" och "Tomorrow is a long time".
   Efter en kortare paus, med mycket övertalan, steg en nervig Phil till slut upp på scen, ville inte möta publikens ögon och var i uppenbart dålig balans för att bjuda på sig själv och sina låtar. Men ändå kramade han fram en fullt godkänd version av Zevons "Splendid isolation", några egna låtar, blueslåten "St James Infirmary" (från en helt ny studioskiva, se nedan) och till slut en av Zevons mest kända låtar, "Play it all night long" med mycket hjälp från Richard. Vid några tillfällen svek självförtroendet helt, han gav upp och tog en paus för att sedan komma tillbaka.
   Det blev sammantaget en mycket speciell konsertkväll som jag sent ska glömma. Som fick några i publiken att bua och visa sitt missnöje, och kanske ska en betalande publik möjligen kunna kräva lite mer professionalitet från scen, men det var en artist som befann sig på helt fel plats vid helt fel tillfälle för att kunna leverera det han är bäst på.
   Via Richard fick jag Phils senaste skivalster i min hand, minialbumet "Featherbed" (Back & Belly). Där just blueslåten "St James Infirmary" och Mark Kozeleks "Moorestown" finns med tillsammans med fyra egna låtar. En helt annan och mycket mer självsäker artist, med drag av John Hiatt i rösten, och dessutom ett komp som förgyller soundet.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.