Blogginlägg

Lundell och hans fantastiska band

Efter den turbulenta sommarturnén 1985 fortsatte de sista inspelningarna till "Den vassa eggen" innan förberedelserna för Ulf Lundells stora höstturné satte igång. En turné med exakt samma kompband som på sommaren. Trots den tryggheten var Lundell orolig, osäker och minst sagt nervig inför turnéstarten i Falun 12 november. Med hela den svenska kritikerkåren framför Lundell fick jag med både egna ögon och öron uppleva en stor, magisk och koncentrerad revansch av nationalidolen. Jag har berättat det mesta om den premiären här.
   Fyra dagar senare, i Örebro, fanns skärpan kvar fast rösten redan höll på att krackelera. Resten av turnén blev samma berg- och dalbana, där succéer blandades med skandaler, som tidigare. Någonstans surrade ryktet att det här var Lundells sista turné, jag nämner det som en parentes i recensionen, men så var inte fallet. Tre år senare, efter "Evangeline"-skivan, stod han åter på scen med ett helt nytt kompband och ett helt annat sound.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/11 1985.

ULF LUNDELL
Ishallen, Örebro 16 november 1985

Ulf Lundells sommarturné var ingen god affär. Möjligen ekonomiskt för folkparkerna och turnéarrangören men för Ulf själv var det däremot ett nederlag. Det var en skamfilad Lundell som drog runt i parkerna under en månad.
   Uppladdningen inför höstturnén har inte varit smärtfri men när Ulf nu står på scenen tillsammans med sitt fantastiska band är förvandlingen att faktum och uppträdandet skärpt och fulländat.
   Så länge som jag nästan kan minnas har Ulf Lundells konserter haft en lugn, stämningsfull och ödesmättad inledning. Den här gången (den sista?) var det en explosiv start med "Aldrig nånsin din clown".
   Det har diskuterats om Lundell-kompets överkvalificerade kompetens men de är onekligen också ett massivt rockband med en stor portion känsla.
   Den flygande starten blev på något sätt kvällens signatur. Visst gjorde han åtskilliga ballader, främst under den något lugnare första avdelningen men aldrig med en akustisk gitarr i händerna som skett tidigare.
   Höstens ballader är i år kraftfulla monster. På senaste skivan inte riktigt slagkraftiga, mer ömsinta och vackra skapelser som på scen fick sin välbehövliga ansiktslyftning.
   På scen gjorde han nu de definitiva versionerna av "Inte ett ont ord", "Kyssar och smek" och även "Lit de parade" som var bättre och tyngre än på skivan.
   När han dessutom presenterade en alltid omarrangerad "Bente" (kvällens äldsta låt) och "Öppna landskap", effektivt kamouflerad bakom en hymnliknande introduktion, vill jag helst glömma den andfådda och vingklippta Lundell som flaxade runt i parkerna i somras . Här var det straight och underbart.
   Lundell har valt att göra om repertoaren sedan i somras då han gav några smakprov från "Den vassa eggen", den konsertens klara höjdpunkter. Hela den drygt tre timmar långa konserten var byggd på den skivan.

Titellåten låg överraskande tidigt, med mer och bråkigare gitarrer, och följdes sedan av ytterligare hela tolv nya låtar. Alla lika smakfullt utformade som på skivan men med ännu mer övertygelse. "Nytt liv", som formidabelt inledde andra avdelningens långa rad av topplåtar, är också ett lämpligt namn på denna turné jämfört med den lit de parade som genomfördes i somras.
   I denna mycket uppdaterade show passade Lundells också på att göra den opublicerade "Mellan hägg och syrén", en bra låt efter samma mall som det nya materialet i övrigt. Fast Lundell redan på turnéns fjärde konsert flåsade lite mer än på premiären i tisdags imponerades jag ändå av karlns kondition där han ofta befann sig mellan gitarristerna Bark (Janne) och Sirén (Pelle).
   Missödena under konserten var mer av teknisk karaktär än rent mänskliga. Det var inledningsvis ihåligt ljud och några strängar brast programenligt på Lundells (inte inkopplade?) gitarr. För ett ögonblick och några sekunder såg musikerna villrådiga ut när Ulf utan förvarning skiftade plats på "Tuff match" och Neil Youngs "Min vandrande vän", konsertens tyngsta låt.
   Utan saknad hade Ulf nu skippat de överåldriga klassikerna och helt gjort om det tidigare så förutsägbara slutet. Han gjorde där flera låtar han tidigare aldrig gjort på scen. "Sanna" följdes av Dylans "Om du måste gå" och en rent sensationell version av "Innan dom stänger", en låt av stark singelkaraktär.
   "Snart kommer änglarna att landa" fanns visserligen där på slutet med publik på scen och allsång. Men den följdes av en ännu mer ödesmättad och gripande ballad, "Rialto", Och vid den tidpunkten var jag helt övertygad om att änglarna HADE landat.
   För första gången turnerar Lundell med samma manskap som på skivan och inte sedan Nature-tiden har han turnerat med exakt samma band på två turnéer i följd. Dessa faktorer skapade bandets inneboende styrka och kompletta framtoning.
   Kapellmästaren Hasse Olsson styrde och ställde bakom sina klaviaturer, pianisten Niklas Strömstedt var bandets bäst sjungande medlem, Backa Hans Eriksson var både enorm basist och arrangör, vilden Janne Bark (var det han som uppfann sladdlös gitarr?) spelade alla gitarrer med bravur medan Pelle Sirén var en mer tillbakadragen men lika lysande gitarrist.
   I denna ädla krets av musiker är jag ändå mest imponerad av Tim Werner (Werner Modiggård) , trummisen. Vilken power i hans suveränt täta trumspel och trumljudet, som gavs stort utrymme, var något av det mäktigaste jag har hört den här sidan Max Weinberg.
   Ulf Lundell är för närvarande i god och fin form, bandet är det bästa han har haft och den senaste skivan har höjdpunkter som är det bästa i hela hans skivproduktion. Publiksiffran, drygt tvåtusen, var därför en stor besvikelse som indirekt hindrade konserten att nå de himmelska höjder som framträdandet i Idrottshuset för tre år sedan gjorde.
   Det var alla, inklusive Hasse Olsson, Backa Hans Eriksson och Janne Bark, helt överens om efteråt.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Niklas Strömstedt: keyboards/piano och sång
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Pelle Sirén: gitarr
Tim Werner: trummor

Låtarna:
Aldrig nånsin din clown
Den vassa eggen
Chans
Kyssar och smek
Ryggen fri
Bente
Inte ett ont ord
I kvinnors ögon
Främmande stad
En ängel på isen
Lit de parade

Paus

Nytt liv
Glad igen
När jag kysser havet
Mellan hägg och syrén
Vi kunde ha älskat
Aldrig så ensam
En fri man i stan
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Tuff match
Lycklig, lycklig
Kär och galen
Öppna landskap

Extralåtar
Sanna (Sandy)
Om du måste gå (If you gotta go, go now)
Innan dom stänger
Bättre tider
(Oh la la) Jag vill ha dej
Snart kommer änglarna att landa

Extra extralåt
Rialto

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.