Blogginlägg

Madness svalkade i London-hetta

Efter att under fyra dagar och tre nätter i London ha levt som i en Buster Poindexter-schlager ("Hot hot hot") är jag några timmar efter hemkomsten ännu inte man att sammanfatta det musikaliska eldorado som bjöds i fredags i Hyde Park. Men jag lovar att inom en dag återkomma med en detaljerad dokumentation av konserterna med Nick Lowe, Justin Currie, Elvis Costello och Ray Davies.
   Temperaturer runt 30 grader hindrade oss inte från att ta rejäla promenader och återvända till platser som var "vårt hem" för 30 år sedan. Att se gamla hotell fullständigt igenbommade, att se pubar byta namn eller ännu vanligare försvinna för att ersättas av kommers och skivaffärers död är verkligen realism i London.
   Dock såg begagnade-affären på Notting Hill Gate, Music & Video Exchange som den nu heter, att må bra med ett både bra, intressant och billigt urval. Exempelvis hittade vi Nick Lowe-singeln "Burning" för blott ett pund.
   För att fullända nostalgin gick vi också över gatan till Kensington Church Street och puben The Old Swan som trots allt fanns kvar i ursprungligt namn fast skyltarna och inredning var moderniserade. På den gamla goda tiden satt vi i de nedslitna sofforna och storögt älskade etiketterna på våra nyinköpta vinylskivor. I fredags lätt vi oss enbart roas av en pint bitter, The Old Hen.
   En annan dag, dagen efter den stora Hyde Park-konserten, tog vi en långpromenad norrut på Edgware Road för att svänga höger vid St John's Wood Road och sedan ta vänster vid Grove End Road. Den som kan sin London-karta vet att vi här närmade oss Abbey Road och mycket riktigt var det full uppståndelse vid det berömda övergångsstället. Fotograferande turister och folk som i olika formationer gick över gatan till bilisternas sedvanliga förargelse.
   Jag fotograferade den helt nedklottrade muren utanför den berömda inspelningsstudion innan vi fortsatte norrut på Abbey Road i vår jakt på en svalkande öl i den mer än tropiskt heta London-luften. 1988 hade jag besökt en pub lite längre fram på gatan men den fanns inte längre och hade förvandlats till ett opersonligt Pizza Express...
   Vi svängde upp till Wellington Road och vände söderut, noterade Beatles-souvenir-affären på St John's Wood-stationen innan vi svängde in på den lilla anspråkslösa gatstumpen Cavendish Avenue för att stanna utanför nummer 7 där en anonym brun trädgrind delvis skymmer ett tämligen anonymt hus. Det är Paul McCartneys hus i London och huset han köpte redan i april 1965 såg för tillfället dött ut. Snett mittemot på gatan satt en minnesskylt för Billy Fury som hade bott där.
   När vi sedan styrde stegen i riktning mot Primrose Hill hittade vi till slut vårt vid den tidpunkten svårt efterlängtade vattenhål. På sommarens varmaste dag gjorde en simpel kall Fosters underverk när vi satt utanför The Duke Of York i hörnet Circus Road/St John's Wood High Street/St Ann's Terrace (de engelska gatunamnen är ren poesi).
   Uppe på Primrose Hill, med sin fantastiska utsikt över hela London, fläktade det tacksamt innan vi sökte oss mot Camden och ännu mer välkända kvarter. Svängde in på Parkway och i den stekande solen på södra sidan av gatan låg Dublin Castle kvar men var just då folktomt fast Camden i övrigt kryllade av lördagsturister. Killen i baren klagade över dåliga affärer och att han snart skulle få sluta men, som han sa, "it's not the end of the world" samtidigt som han visade upp en konsertbiljett till kvällens Rolling Stones-konsert. Och fyllde sedan högtalarna med några antika Stones-r&b-spår.
   Vi var ännu en gång törstiga och längtade efter en kall lager men killen tipsade om en lokal öl från bryggeriet Growler Brewery som hette Gladness och var en blandning av ale och lager. Som namnet på ölen skvallrade om var det alltså Dublin Castles hustomtar från 80-talet, Madness, som låg bakom denna öl. En både svalkande och god öl som absolut rekommenderas.
   På Dublin Castle har jag upplevt många stora och intressanta konserter på 80-talet, The Men They Couldn't Hang, Ian Stewart Band, Los Pistoleros med flera, och vi blev inbjudna bakom dörrarna för att få återuppleva konsertlokalen (se nedan). För ögonblicket var det tomt men på lördagskvällen skulle Spizzenergi spela där.
   Efter en het och svettig promenad längs Regent's Canal från Camden till Marylebone var vi åter i centrala London och efter kaffepaus i Regent's Park, ytterligare några lager, fish & chips och några bitter på The Harcourt gled vi på kvällen neråt mot Marble Arch och hörde åtskilliga kvarter innan hur Rolling Stones höll hov i Hyde Park.
   Just då var det "Midnight rambler", där Mick Taylor exklusivt gästade på gitarr, men fortsättningen och avslutningen av konserter hade genomgående showstopperkaraktär med låtar som "Gimme Shelter", "Jumpin' Jack Flash", "Sympathy for the Devil", "Brown Sugar" och de traditionella extralåtarna "You Can't Always Get What You Want" (med stor kör) och "(I Can't Get No) Satisfaction". Och allt avslutades med ett magnifikt fyrverkeri.
   Men musikaliskt hade vi alltså upplevt något ännu mer intressant och spännande dagen och kvällen före på samma plats i Hyde Park. Mer om det imorgon på denna plats.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.