Blogginlägg

Personliga nyanser av samma genre

Foto: Magnus SundellInspirerad Joe Nolan och en lugn, trygg Chet O'Keefe.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/10 2012.

TRIPLE TROUBADOURS + ONE
Chet O´Keefe, Joe Nolan och Johan Örjansson + Mathias Lilja
Scandic Grand Hotel, Örebro 15 oktober 2012
Konsertlängd: 20:00-21:00 och 21:20-22:23 (123 min)
Min plats: Satt(!) ca 8 meter från scenen.

Det var trångt på den lilla scenen i matsalen på Scandic Grand i måndagskväll. Det var kanske inte bokstavligen ont om utrymme, alla deltagarna i den tillfälliga sammanslutningen Triple Troubadours var inte så fysiskt stora, men musikaliskt och artistmässigt blev det en mäktig och stor manifestation för singer/songwriter-genren. Med en turnerande trio som i Örebro tillfälligt hade utökats med den mycket begåvade Mathias Lilja som smälte in så naturligt i kvällens koncept.
   Med stor internationell bredd har amerikanaren Chet O'Keefe, kanadensaren Joe Nolan och Falkenberg-sonen Johan Örjansson förenats i en tämligen naturlig enhet fast de musikaliskt har lite olika syn på en och samma genre. Därför blev det en mycket trivsam, underbart varierad, rent underhållande och mycket generös kväll som jag först och främst ska minnas mest för den goda, lågmälda och spontana stämningen på scen.
   Fyra akustiska gitarrer, tre kepsar och fyra olika röster försökte aldrig förenas i någon sorts allsångsdominerad repertoar på samma våglängd. Alla fyra fick istället rejält med utrymme, sex låtar var, att visa upp sina olika personliga nyanser av samma genre. Från O'Keefes lågmält countryfierade sånger via Nolans ofta äventyrliga sound och Örjanssons rockbaserade visor till Liljas americana-doftande musik.
   Konsertkvällen var som sagt lågmäld och anspråkslöst profilerad, med övervägande sittande artister, men inte utan positiva musikaliska överraskningar. Där Jerry Nolan imponerade mest när han hel orädd pendlade mellan mörka bluessånger, hög falsett och nyskrivna sånger som bara fanns i hans huvud. Spontanitet fick där ett ansikte.
   Nolans skiva ”Goodbye Cinderella” är som en osannolik blandning av Leonard Cohen, Tom Waits och Robbie Robertson men på scen blev han än mer varierad. När han dessutom utökade sin repertoar med en bluescover, ”Before you accuse me”, och några nyskrivna låtar ingen hade hört tidigare. Knappt han själv för de fanns bara i hans huvud och inte nedskrivna någonstans. En spännande fortsättning på Nolans karriär utlovas.
   Chet O'Keefe var däremot den trygga och lugna motsatsen i sitt stora Otis Gibbs-skägg. Även musikaliskt hade sångerna det homogena lunkandet som tema med en och annan småkomisk vers som extra krydda. Hans ”hitlåt” om svenska män som sköter hem och barn, ”Some Swedish men”, var låten som stod ut mest denna kväll.
   Johan Örjanssons låtar, som vi känner via åtskilliga Live At Heart-konserter, överbevisade mig när jag i min enfald trott att de bara fungerade i rockformatet med ett band bakom. Och ska vi nämna någonting om hits denna kväll så tillhör väl hans ”We had a secret place”, ”August makes me cry” och ”If I were to love you”, från olika epoker, självklart den kategorin
   Under kvällens två timmar långa konsert, exklusive paus, handlade det aldrig om att jämföra artist med artist. Men det var med lokalpatriotisk tillfredsställelse jag kunde konstatera att Mathias Lilja höll helt jämna steg med sina tre skivaktuella kollegor på scen.
   Lilja har röst, gitarrspel och låtskrivande som är värd så mycket mer uppmärksamhet. Inte bara i Örebro utan i hela Sverige och kanske även internationellt. Med sitt sångmaterial, av stor dignitet, kunde han i måndagskväll ta svängar åt både Townes Van Zandts (”Lungs”) och garagerockens (”I’m not a miracle worker”/ The Brogues) håll utan att förlora fokus och sin stora personlighet. Hans sång om och till sin fru var nog kvällens vackraste och vemodigaste minuter.
   Medan hösten var som blötast utanför fönstret.


                                                                                                    Foto: Magnus Sundell
Trygg amerikan (Chet O'Keefe) möter rockkille (Johan Örjansson) från Sverige.

Foto: Magnus SundellMathias Liljas röst möter Joe Nolans personlighet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.