Blogginlägg

90:#18 XO

ELLIOTT SMITH: XO (Dreamworks, 1998)

Jag upptäckte Elliott Smith sent, mycket sent. Jag hade totalt missat hans delaktighet i punkgruppen Heatmiser och de följande soloskivorna i indie-singer/songwriter-genren hade också gått mig spårlöst förbi innan några låtar med den extraordinära sångaren och låtskrivaren dök upp på soundtracket till filmen "Good will hunting" 1997. Den nyskrivna låten "Miss misery" öppnade dörren för mig till Elliott Smiths värld och öppnade dörren även för Elliott själv - till den stora och berömda musikvärlden.
   Stephen Spielbergs stora mäktiga skivbolag Dreamworks visade sitt intresse och efter Elliotts absurda framträdandet i vit kostym på Oscarsgalan 1998 blev det klart att han skulle få göra ett album med stora resurser. "XO" blev dess titel och bokstavskombinationen betyder inte, som jag lite enfaldigt påstod i min tidningsrecension, "extraordinär" utan är ofta den naturliga avslutningen på ett brev där X står för kyssar och O för kramar.
   Elliotts tidiga karriär, där han blandade punk med ensamma visor, ger en vink om en väldigt mångsidig artist. Just den flexibla och svårbestämda bilden av honom som artist skulle följa honom i hälarna under resten av hans liv som tragiskt skulle ta slut i oktober 2003. Officiellt var det självmord men det finns på nätet många andra spekulationer i ärendet.
   Elliott ville göra både pop och rock, ofta samtidigt. Det hörs tydligt på det albumet "XO" och det var även uppenbart den enda gång jag upplevde Smith live i januari 1999. På Astoria i London uppträdde han både ensam och tillsammans med det poprockiga bandet Quasi där han spelade bas.
   Bakom den här irrationella bilden av en artist fanns en människa med stora problem, han led enligt uppgift av "kronisk förtvivlan", som ofta resulterade i just splittrade skivor där känslan sprider sig att artisten inte riktigt vet vad han vill. Det skapar inget lugn när man ska lyssna på Elliott Smith. Däremot krävs det koncentration, tålamod och nyfikenhet. Och när allt faller på plats är det omöjligt att inte hypnotiseras av just en extraordinär och mycket personlig artist. Som på "XO".
   Jag jämförde honom en gång med både Simon och Garfunkel och jag vill kanske just nu lägga till namnet Nick Drake med tanke på de bräckligt vemodiga sekvenserna i hans musik. Och bland de mest poppiga sekvenserna finns det tydliga exempel på Beatles-inspiration. Den fascinerande kombinationen av allt detta sammanfattar "XO" som ett spännande och starkt album.
   Ibland, som på öppningslåten "Sweet Adeline", blandar Elliott friskt mellan det akustiskt avskalade och det orkestralt poppiga. Efter 90 sekunder ändrar låten helt skepnad. "Tomorrow tomorrow" har en genomgående lugn prägel där de snygga röststämmorna är avancerade och nästan Brian Wilson-inspirerade.
   "Waltz #2" är ännu en komplex låt och kanske den vackraste melodi i valstakt som Elliott har skrivit. Trummor, akustisk gitarr, bas och piano. Han spelar alla instrument, som han gör på 98% av albumets inspelningar där ett maffigt stråkarrangemang förstärker känslan.
   Elliotts fina röstresurser gör "Pitseleh" och "Independence day" ännu vackrare, "Baby Britain" ekar återigen Brian Wilson och "Bled white" är både konventionell och personlig pop. Och i "Amity" gör sig Elliotts rockrötter plötsligt påminda.
   "Oh well" är ännu ett av skivans bästa spår där slidegitarren och det klassiska Beatles-soundet gör entré och på "Bottle up and explode!" blir det ren och skär powerpop fast kanske inte så strukturerat som önskvärt. Skivan avslutas med ytterligare tydliga Beatles-influenser i låtarna "Everybody cares, everybody understands", med ett eko av "A day in the life", och "I didn't understand" där stämsången påminner om "Sun king".
   Producenterna Tom Rothrock och Rob Schnapf, ett team som tidigare hade jobbat med Beck, har onekligen givit Elliott Smith mycket fria händer för att konstruera detta mästerverk till album.

"Bled White" med Elliott Smith:


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.