Blogginlägg

1979 revisited: Crazy Horse

Redan 1979 hade (komp)gruppen Crazy Horse en lång, komplicerad och intressant historia. Från 1968, under annat namn, via Neil Young-samarbete och egna skivor till den då helt aktuella LP:n ”Crazy Moon”. LP är det vi idag kallar album.

Idag använder vid återigen de nostalgiska backspeglarna och riktar in dem drygt tio år tillbaka och bland alla blombärande hippies och psykedeliska grupper finner vi en liten obetydlig men entusiastisk rockgrupp vid namn the Rockets. De gjorde obemärkt en skiva 1968 (som nu skiftar ägare för flera hundra kronor!) som inte blev känd förrän flera av gruppens medlemmar något år senare kompade Neil Young på dennes andra LP, ”Everybody knows this is nowhere”. De hade då bytt gruppnamn till Crazy Horse.
   Crazy Horse har funnits till och från under hela 70-talet. Först som Neil Youngs kompgrupp vid sidan av sin egen karriär. För att sedan vara borta några år innan de nu återigen finns bakom Young och har en egen aktuell skiva, ”Crazy moon” (RCA).
   Rockets skiva från 1968 gavs ut på White Whale som också var listgruppen Turtles bolag. Därför fick Rockets minimal promotion och det gick som det gick. Danny Whitten, gitarr, Ralph Molina, trummor, och Billy Talbot, bas, var gruppens tongivande medlemmar som blev Crazy Horse.

På Neil Youngs andra LP tillsammans med Crazy Horse, ”After the goldrush”, kom de i kontakt med bl a Nils Lofgren som medverkade aktivt.. Det födde så småningom planerna på en skiva med bara Crazy Horse. ”Crazy Horse” (Reprise) kom 1971 då Neil Young hade fullt upp med Crosby, Stills, Nash & Young. Pianist var Jack Nitzsche och Nils var gästande gitarrist då han redan vid den tiden hade egen grupp i Grin.
   Skivan är dunder med många klassiska inspelningar. Nitzsches ”Gone dead train” från Performance (Mick Jagger-filmen), ”Beggars day” som nu är en av Lofgrens stora scenlåtar, en opublicerad Young-låt ”Dance dance dance” och Whittens historiska ”Downtown”.
   En annan av Danny Whittens låtar är mer än historisk. ”I don’t want to talk about it” har man hört i många versioner men knappast en så betagande som hans egen, klassikernas klassiker.
   1972 företogs förändringar i Crazy Horse och i Neil Youngs kompgrupp. Kvar i gruppen var bara Talbot-Molina-teamet och Young hade bytt kompgrupp till Stray Gators inför inspelningen av ”Harvest”. Där ingick för övrigt bekantingen Jack Nitzsche som också stod för några sensationella stråkarrangemang med Londons symfoniorkester.
   Nya i Crazy Horse var George Whitsell, gitarr, som varit med i Rockets tidiga upplaga, Greg Leroy, gitarr, och John Blanton, keyboards. Gruppen gjorde ”Loose” (Reprise) med den sättningen. En hyfsad blandning av rock och countryrock.

Danny Whitten lämnade Crazy Horse av hälsoskäl och hösten 1972 dog han av en överdos narkotika. Ett narkotikaberoende han hade haft i många år. Bortgången tog Neil Young hårt och tillägnade hela sin svartmålade ”Tonight’s the night” Whitten och en roadie, Bruce Berry, som gick bort på liknande sätt.
   I slutet av 1972 kom Crazy Horses tredje LP, ”At crooked lake” (Epic). Whitsell och Blanton var borta och nya i gruppen var bröderna Rick, gitarr, och Michael Curtis, keyboards, som båda sjöng och skrev de flesta låtarna. Countryrockmusiken var nu dominerande. Även den upplagan sprack snart.
   De båda kvarvarande Talbot och Molina låg lågt under några år. Några inhopp på Youngs ”On the beach” och ”Tonight’s the night” som innehåller en unik gammal konsertupptagning av Whittens ”Come on let’s go downtown” med det ursorungliga Crazy Horse-gänget.

Samtidigt med Neil Youngs fina comeback med ”Zuma” började också nya Crazy Horse blomma upp. Talbot och Molina tillsammans med nye gitarristen Frank Sampedro. Young betraktar denne Sampedro som en fin arvtagare till Danny Whitten. Det säger lite.
   En upplaga Crazy Horse som nu alltså nått ytterligare ett eget skivkontrakt. Och de gör ingen besviken. ”Crazy moon” är lite ojämn men har många säkra kort.
   Fem låtar har Neil Young producerat på känt manér och är själv närvarande med taggtrådsgitarr. Låtar som inte visar upp gruppens styrka. Men man har överseende då flera av deras originallåtar är av lika bra kvalité.
   De mjukare ”Love don’t come easy”, och ”Too late now” och de mer volymstarka ”That day” och ”Thunder lightning”. En fin LP trots allt. Och Crazy Horses namn är för evigt inpräntat i historieboken.
   (Nerikes Allehanda, 3 februari 1979)

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.