Blogginlägg

Mina vänner: Johan S

Johan S, som jag här brukar benämna honom för att skilja honom från alla andra Johan i bekantskapskretsen, påverkar mig mer än jag kan fatta. Han sitter här på tidningen och hans rum en trappa upp blir i de allra flesta fall en högintressant utflykt på 11-fikat.
   Där brukar vi försjunka i alla möjliga grubblerier och funderingar kring musik, ofta med aktualitet för några decennier sedan. 70-talet kan vi grotta ner oss i på en kvart så att vi inte kommer ur diskussionerna utan får mejlkonversera resten av dagen.
   Det kan handla om John Mellencamp, Mink Deville, Keith Richards och Nils Lofgren.
   Det kan också, och det är kanske mindre förutsägbart, handla om Donnie Wahlberg i New Kids On The Block (Johan har säkert sett nån film med den numera skådespelaren), Frankie Vallis ”Can’t take my eyes off you” eller Steely Dan.
   Samtalet kan, som för någon vecka sedan, på bara några minuter vandra från Kevin Coyne och Albert Hammond (pappan - inte sonen i Strokes!) till Leo Sayer.
   För att sedan gå i mål i diskussionen med den klyftiga slutsatsen att när låtskrivare äntligen stiger fram till mikrofonen blir det väldigt personligt. Ofta lågmält och naket. Precis som i fallen med nämnda Hammond, Sayer och en annan av våra gemensamma favoritartister, den store låtskrivaren Jim Webb.

Johan är vid sidan av det stora bluesintresset, en stor Rolling Stones-freak. Som under det senaste året satt gruppens alla skivor under lupp. Johan hade biljett till förra sommarens Stones-konsert som, till hans förtret, ställdes in när Keith Richards ramlade ner från den förbaskade palmen någonstans i Söderhavet.
   Men Johans research av gruppens mycket långa karriär bara fortsätter och han kan som ingen annan identifiera musikaliska toppar även från allmänt bespottade Stones-epoker som mitten av 80-talet.
   Vi är båda överens om att ”Undercover of the night”, speciellt den enskilda låten, är ett Stones på absolut rock bottom. Svischande, ekodränkta trummor och hela det typiska 80-talssoundet som bara är avskyvärt. Men även där, på samma album, finns det ljuspunkter enligt Johan som kan se ljusa fläckar i det svartaste av mörker.
   Ja, det resulterar ofta, för att inte säga alltid, i givande samtal. Inspirerande diskussioner medan kaffet svalnar och vi kommer in på någon gammal Faces-låt, något Eagles-omslag, Willie Nelson-tv-program, The Band och deras Eric Clapton-samband eller den kanske kontroversiella åsikten att the Who efter 1969 är tämligen överskattat.

Sedan kan vi givetvis fördjupa oss i större projekt som hela 70-talets missförstådda musikaliska rykte eller kan i våra hjärnor sammanställa den definitiva pubrockboxen. Med både musik och design.
   Johan och jag har också varit med om några anmärkningsvärt fina konsertögonblick. Som den skotska gruppen Del Amitri (en av Johans stora favoriter) i Stockholm hösten 1997. Jag gav konserten 5 av 5.
   Den tuffa, hårda Steve Earle-konserten på Cirkus i Stockholm 2000 var en annan. Sedan var vi också på en John Hiatt-konsert på Konserthuset i Stockholm 2002 tillsammans. Utmärkt konsert fast vi gemensamt tyckte att den hyperskicklige gitarristen Sonny Landreth fick lite för mycket utrymme.
   Och då ska ni veta att Johan är gitarrist till husbehov och älskar att studera duktiga gitarrister. Som den där gången i Hollywood när han skulle passera över gatan och det runt hörnet kom en bil med en förare som Johan kände igen utseendet på. Hästsvans och jordens största slokande mustasch: Jeff ”Skunk” Baxter, gitarristen som på 70-talet spelade i två andra av Johans favoritgrupper, Doobie Brothers och Steely Dan. Bredvid sig i förarsätet hade Jeff naturligtvis sin gitarr.

Men Johan är också öppen för ny, aktuell musik. Allt som oftast får jag mejl där han frågar eller lämnar påståenden om nya skivor:
   ”Vad vet du om Richmond Fontaine? ”
   ”Kings of Leon kommer också snart med en ny. Tror jag mycket på. Dom var ju förband till Dylan nyligen.”
   Och en helt ny skiva med den nya svenska gruppen The Stu, som jag stack i hans hand på förmiddagen i dag, möttes med klart positiva omdömen.
   - Det låter lite Eagles om det. Eller egentligen Timothy B Schmit, deras basist, fast det är en tjej som sjunger.
   Men just nu är det nog gamla vinylskivor som gäller mest för Johan. Han har köpt en ny vinylgrammofon och håller på och återupptäcker gamla skivor. Ron Wood, Elvin Bishop, Graham Parker med flera.
   Så kom vi återigen in på Parker och hans gamla kompgrupp Rumour och hamnade i en gemensam verbal hyllning av gitarristen Martin Belmont.
   Fast på måndag morgon är det betydligt viktigare saker i görningen för Johan.
   - Då låser jag dörren, stänger av telefonen och loggar in på Ticnet. Då ska jag till varje pris fixa biljetter till sommarens Stones-konsert.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.