Blogginlägg

Mycket personlighet i den lilla kroppen

Eilen Jewell och hennes band. Fr v John Sciascia, Jerry Miller och Jason Beek.


KONSERT
Eilen Jewell
Mathias Lilja & Olle Unenge
Privat 23 oktober 2009
Konsertlängd: Mathias & Olle: 21:40-22:10 (30 min)
Eilen: 22.35-23.35 00:10-01.20 (130 min)
Min plats: Huvudsakligen 2 meter från scenen lite snett till höger.

Wow, en på alla sätt fantastisk kväll. Konserten, lokalen, atmosfären och upplevelsen var en knockout. Vi befann oss igår kväll i en för mig helt ny miljö. Konserten med den amerikanska sångerskan Eilen Jewell, från Idaho, och hennes tremannaband arrangerades av skivbutiken Najz Prajz Anders Damberg och allt genomfördes i en samlingslokal i ett industriområde på öster i Örebro.
   Givetvis var det spännande. Från grindarna där man fick ett svart tuschstreck på handen som okej för inträde till garagelokalen på källarnivå där ett stor biljardbord och krokar att hänga upp jackorna på fanns innanför entrén. Den lilla konsertlokalen med plats för cirka 130 personer fanns i rummet innanför.
   De lokala trubadurerna Mathias och Olle, med kända insatser i banden Strollers, Maharajas och Tullamore Brothers, inledde kvällen med huvudsakligen Mathias solorepertoar som uteslutande bestod av Townes Van Zandt-låtar i sedvanligt mycket trollbindande versioner. Det var första gången de två uppträdde tillsammans och Mathias sjöng och spelade gitarr och Olle kompade på sitt rutinerade sätt.
   Jag är tämligen obevandrad i Van Zandts låtrepertoar men jag hörde bland annat ”Pancho & Lefty”, som jag känner mest från en Emmylou Harris-skiva. De hann även med, från Olles älsklingsrepertoar, en Bert Jansch-låt innan Eilen och bandet snabbt riggade om scenen och anspråkslöst drog igång sina timmar på scen.
   En till storleken mycket näpen amerikanska gjorde stort intryck från låt ett. Från sidan av scenen försvann hon stundtals bokstavligen bakom John Sciascias stora ståbas men musikaliskt stod hon i centrum med sin fantastiska röst, som jag brukar jämföra med en ung Lucinda Williams, sina låtar och hela framförande.
   Soundmässigt hade även gitarristen Jerry Miller, bandets rutinerade man, en stor roll med sin elgitarr. Men bandet var som helhet mycket samspelt, oerhört inspirerat och spelsugna. Trummisen Jason Beek sjöng ofta med i låtarna och fick även sjunga en låt, ”Six days on the road”, på egen hand.
   Repertoaren var huvudsakligen Eilen Jewells egna låtar, hämtad från hennes skivor, men jag kunde även notera två-tre Loretta Lynn-låtar, bland annat ”The darkest day”, Eric Andersens ”Dusty boxcar walls” och hennes och bandets blixtrande version av ”Shakin’ all over”.
   De bjöd även på gospeltakter i en låt, Gary Davis ”Twelve gates to the city”, som Eilen presenterade med förklaringen att bandet även figurerar i gospelgruppen The Sacred Shakers. Vilket visar sig, nu när jag kollar upp det, att bandet gav ut ett album förra året.
   Kvällen gick annars mest i rock- och countrytakt och det svängde oavbrutet och mellansnacken tenderade att bli längre och längre och mer och mer privata och underhållande. Hennes önskemål av låtförslag spårade ur vid ett tillfälle när hon översköljdes av en mängd låtar som hon kände igen men tyvärr inte kunde spela. Ett litet, litet misstag på en beundransvärt älskvärd konsertkväll. Där värmen från scenen blandade sig med kärleken som publiken utstrålade. Eilen är en stor personlighet med mycket naturlig och avväpnande humor i sin lilla kropp.
   En klassisk konsert i det lilla formatet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.