Blogginlägg

”Precious burden”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/4 1998.

SOPHIE ZELMANI
Precious burden
(Columbia)

Fröken Zelmani slog igenom stort med debutalbumet för över två år sedan. Kanske ingen hänsynslöst personlig debut. Men vågad i bemärkelsen tidlös. I den inte helt vanliga, i detta land, singer-songwriter-traditionen.
   Efter ungefär samma recept följer nu andraskivan som jag tycker överlag har ett starkare material med fler profilerade melodier, undantagslöst skrivna av Sophie själv.
   Singelaptitretaren "So long" är ingalunda ensam bland skivans många starka ögonblick. Den nästan smärtsamt ödesmättade inledningslåten "Leaving", den ännu mer sorgligt inlindade titellåten, den tindrande "Goodbye" och "Who I am" är andra lågmälda men rent ypperliga låtar.
   På ett par låtar ger blås, saxofoner och en sprucken trumpet, en spretigare ljudbild. Och den svajiga elgitarren i "Foolish" står verkligen ut. Detaljer som inte stör utan förgyller skivans mycket helgjutna sound.
   Men mycket av den trygga, medvetet mogna framtoningen är också producenten Lars Halapis förtjänst. En gitarrist med många strängar på sitt instrument.
   Ofta förknippas Halapis insatser med proffsig men lite opersonlig gitarrpop och snäll gitarrock. Men som producent till Ulf Lundell har självförtroendet ökat och han vågar så mycket mer nu än då, exempelvis september 1995 då Sophies Grammisbelönade debut kom.
   För övrigt så har "Precious burden" mer än Halapi gemensamt med Lundells "Män utan kvinnor". I form av etablerade fotografen Anton Corbijns omslagsbilder.
   Fast upp till Lundells personlighet når Zelmani givetvis inte riktigt ännu. Jag kommer ihåg att jag på Sophies debut drog paralleller med Neil Youngs "Comes a time". Nu låter det i allmänhet mer som "After the goldrush"-LP:n, vilket betyder att karriären är på väg åt rätt håll, och i synnerhet på "Black day". Där behöver jag inte ens blunda för att tycka mig höra Neil Young, Nils Lofgren och Danny Whitten i kören.
   Men Sophie Zelmani är så mycket mer än retro. Lyssna bara på sju minuter långa "Got to stop" som är både mystisk, drömsk och suggestiv. Imponerande.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.