Blogginlägg

#67/70: "Elite hotel"

EMMYLOU HARRIS: Elite hotel (Reprise, 1975)

Förvånansvärt nog gillade jag den här countrytraditionella skivan när den kom ut i november 1975. Visserligen var jag vid tillfället en hängiven beundrare av amerikansk countryrock men lyssnade allra mest på pop och rock med Dave Mason, Procol Harum, Elton John, Nils Lofgren, Roxy Music och Stephen Stills. Och ”Born to run”. Ändå klämde sig tämligen färska soloartisten Emmylou Harris in bland favoriterna.
   Det fanns väl något i den imponerande listan av kompmusiker eller covers som drog till sig min nyfikenhet. Eller var det möjligen det snygga skivomslaget? Med en mörkhårig och långbent Emmylou som satt på de spruckna trappstegen utanför det uppenbart lantliga hotellet ”Elite Hotel”. Bilden på baksidan av omslaget, där Emmylou står vid hållplatsen för Greyhound-bussarna, understryker den lantliga miljön.
   Jag hade ännu inte upptäckt Gram Parsons på allvar men omedvetet hade jag nog noterat Emmylous delaktighet i hans sista inspelningar. Hon gjorde ju sin stora entré i musikbranschen just i Parsons sällskap och på hans skivinspelningar och det samarbetet skulle påverka Emmylou Harris solokarriär under många år framöver.
   Hennes första soloskiva, ”Pieces in the sky” som kom tidigare 1975, gick mig däremot spårlöst förbi innan ”Elite hotel” landade som en mjuk och soft musikalisk smekning. Det är verkligen fulladdat med musiker på varje spår på skivan men soundet är huvudsakligen lågmält fast det ofta är elgitarr, akustisk gitarr, steelguitar, piano och banjo eller mandolin förutom de vanliga kompinstrumenten.
   Sedan är det viktiga namn i kören bakom eller vid sidan av Emmylous klockrena stämma. Där namn som Linda Ronstadt, Bernie Leadon (från Eagles), Fayssoux Starling, Jonathan Edwards och Herb Pedersen förekommer i kören eller ”Supporting vocals” som det heter på skivomslaget. Och Rodney Crowell gör här sin skivdebut genom att sjunga och spela kompgitarr samt skriva en av skivans finaste låtar, ”Till I gain control again”, och tillsammans med Emmylou skriva inledningslåten ”Amarillo”.
   Linda Ronstadt kände jag naturligtvis till redan från hennes egna skivor men det var tack vare ”Elite hotel” jag blev nyfiken på artister som Herb Pedersen och Jonathan Edwards och köpte deras kommande skivor, ”Southwest” respektive ”Rockin’ chair”.
   Det huvudsakliga bandet bakom Emmylou hade redan ett samlingsnamn, The Hot Band som aldrig fick rejäl credit på hennes skivor. Fast det var idel ädel skickliga musiker. Gitarristen James Burton och pianisten Glen D Hardin kom från Elvis Presleys band. Och övriga musiker var John Ware, trummor, Hank DeVito, steelguitar, Emory Gordy, bas, och Rodney Crowell, kompgitarr.
   Man kan aldrig kalla Emmylou Harris för en ren coversångerska fast hon under större delen av sin tidiga karriär uteslutande sjöng andra låtskrivares material. Så också på ”Elite hotel”. Samtidigt som hon naturligt blickade tillbaka på Parsons karriär. Här finns två Flying Burrito Brothers-låtar, ”Sin city” och ”Wheels”, plus en låt från Parsons ”Grievous angel”-skiva, ”Ooh Las Vegas”. Där Emmylou förvaltar arvet efter Parsons perfekt.
   Hon har, tillsammans med sin producent och dåvarande make Brian Ahern, också grävt djupare i countrytraditionerna och hittat låtar av Buck Owens, ”Together again”, och Don Gibson, ”Sweet dreams”. Båda låtarna befinner sig i kategorin smäktande ballader och den senare har, tillsammans med ”Ooh Las Vegas” och Hank Williams ”Jamabalaya”, publikljud efter sig. Dock osäkert om det verkligen är regelrätta liveinspelningar.
   Strax efter releasen av ”Elite hotel” ersattes Burton av engelsmannen Albert Lee som gitarrist i The Hot Band. I februari 1976 gjorde Lee debut live med Emmylou och bandet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.