Blogginlägg

Glad Grossman-gala

Amerikanen Grossman, känd som avancerad bottleneckgitarrist, ensam på scen. Albumet "Hot dog" var aktuellt.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/10 1972.

STEFAN GROSSMAN
Konserthuset, Örebro 5 oktober 1972

Det var en sprudlande glad Stefan Grossman som gästade Konserthuset i Örebro på torsdagskvällen. Hela showen var fylld med ironi och tokiga infall. Han berättade med sin accentfyllda amerikanska om sitt liv och leverne mellan sångerna.
   Som gitarrist tillhör han världstoppen men har aldrig riktigt upptäckts av den stora publiken. Och bra är väl det. Nu får han istället jobba långt från all publicitet, och vad det kan innebära.
   Med sina två gitarrer och sitt goda humör lyckades han fängsla publiken med sin repertoar som var minst sagt varierad. Allt från djup personlig blues till uppsluppen rag-time. Han kunde få sin gitarr att låta som snart sagt vilket annat instrument som helst. Honky-tonk-piano, trummor och även trumpet om än i stilistisk form. Han kunde även få gitarren att låta som gitarr och mandolin på samma gång. Även en gitarrinstruktör hade säkert höjt på ögonbrynen inför Grossmans föreställning.
   Även om det fanns bluesrötter i det mesta Grossman gjorde på scen så överskuggades det i de gedigna genomarbetade arrangemangen.
   Behärskar man det engelska språket till fullo kunde man också få ut mycket av Stefans texter som var utförligt berättade upplevelser från hans förflutna. Han tog också tid på sig att berätta om och kring de olika melodierna på ett sätt som fick låtarna att vävas ihop med varandra. Det skapade en större publikkontakt och glädjen blev därför ömsesidig.

Trolig setlist:
- Medley:
Wake Up Mama
Kokomo Blues
Blues On The Run
- Soldier's March
- Little Sally Walker
- Lena Anne
- Richland Woman Blues
- West Coast Blues
- Danish Drone
- New Stoned Pony Blues
- Medley:
Hot Dogs
Cincinnatti Flow Rag
New York City Rag
- Satisfied And Tickled Too
- Mississippi Blues Number Two
- Roll And Tumble Blues
- High Society
- All My Friends Are Gone
- Tribute To Big Bill Broonzy
- Teddy Roosevelt
- Dallas Rag
- Candyman
- River Of Jordan
- Mates
- Whistlin' Blues
- Powder Rag
- Make Believe Blues
- Medley:
Vestapol
That's No Way To Get Along

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.