Blogginlägg

Elton John

Den här personliga serien, som idag fortsätter med ELTON JOHN, kan till och med inkludera så allmänt kända, kommersiellt framgångsrika, globalt berömda och stundtals väldigt utslätade artister. Men som vid en eller flera tidpunkter i mitt liv varit otroligt tilldragande i sin musikaliska roll med en personlig utstrålning som jag aldrig kommer att glömma. Dessutom har i det här fallet Elton gjort minst ett halvdussin mycket starka album.
   Nej, jag gillade varken de stora glasögonen eller clownkostymen på 70-talet, discomusik var inte heller Eltons bästa melodi, hans gränslösa rikedomar och djupa drogproblem hör inte hit och låtarna till Lejonkungen kan jag väl med viss möda ta mig igenom.
   Elton John har gjort så mycket mer musik av, som man lite lättjefullt brukar kalla, historiskt värde. Det började någon gång 1969. Jag hörde singlarna ”Lady Samantha” och ”It’s me that you need”på Radio Luxemburgs kvällssändningar och tyckte mig höra melodiska och textmässigt starka poplåtar. Än så länge utan att jag hade någon ambition att skaffa skivorna. Ingen av låtarna fanns dessutom med på Eltons första album ”Empty sky” som kom samma år.
   Våren 1970 år kom Eltons andra skiva som inte hade någon titel men en fantastisk öppningslåt i ”Your song”. Men den låten var något av slow starter och skulle bli känd mycket senare och betraktas väl idag som något av en evergreen. Så långt var jag fortfarande inte lockad att äga någon Elton-skiva.
   Nu inträffar ett stort frågetecken i mitt minne. Jag har länge trott att jag såg Elton John och hans då minimala komp, Dee Murray, bas, och Nigel Olsson, trummor, på Liseberg först sommaren 1971 men blir mer och mer övertygad när jag läser låtlistor och skivutgivningar att det kan ha varit redan 1970. Det allra mest mystiska i den här suddiga minnesbilden är att jag inte kan finna några Sverige-spelningar för Elton John varken 1970 eller 1971 på alla Elton-sajter jag har genomsökt.
   Det är ju det stora mysteriet i hela den här historien. Däremot kan jag med alla fingrar på bibeln lova er att jag såg Elton tillsammans med Dee Murray, bas, och Nigel Olsson, trummor, på Lisbergs stora scen, förmodligen 1970. Såg till och med Elton vandra omkring i parken, åka berg-o-dalbana med en mörk tjej som jag då misstänkte var sångerskan Lesley Duncan.

Sedan kom han in på den magnifikt stora scenen och rockade så att både jag och publiken i övrigt trodde att vi hade sett rockmusikens framtid. Själv blev jag Elton John-fantast på kuppen och började med att köpa ”Tumbleweed connection” som släpptes samma höst. Under sommarens konsert hade han framfört ”Country comfort” och ”Burn down the mission” från den skivan. Och även, naturligtvis, ”Your song”, ”Take me to the pilot” och ”Border song” från ”Elton John”.
   Och texterna, naturligtvis. Den ständige kompanjonen och textförfattaren Bernie Taupin hade stor del i Eltons framgångar med sina fantastiska, inte sällan USA-inlfuerade, texter.
   Då började jag ta igen mina missade Elton John-skivor och snart fanns både ”Empty sky”, med den fina ”Skyline pigeon”, och ”Elton John” i samlingen. Och Elton-intresset växte så till den grad att jag våren 1971 köpte en högst marginell skiva i engelsmannens diskografi, soundtracket ”Friends” som innehöll mest instrumentallåtar och några få konventionella Elton John-låtar. ”Friends” borde vara beviset på att jag såg Elton med band på Lisberg året innan eftersom intresset var så pass stort redan våren 1971.
   Däremot hoppade jag lite överraskande över liveskivan ”17-11-70” där han gjorde covers på både Stones, Beatles och Elvis Presley. Men sedan var det spikrakt in i mitt hjärta för alla följande Elton-skivor som kom i en svindlande intensiv fart. ”Madman across the water” (november 1971, med låtar som ”Tiny dancer”, ”Levon” och ”Indian sunset”), ”Honky Châteu” (maj 1972, med låtar som ”Honky cat”, ”Rocket man” och ”I think I’m gonna kill myself”), ”Don’t shoot me I’m only the piano player” (januari 1973, med låtar som ”Daniel” och ”Crocodile rock”) innan det stora genombrottet ”Goodbye yellow brick road” kom i oktober 1973.

Bara nio månader efter förra skivan släppte Elton en dubbelskiva med 17 låtar, exempelvis titellåten, ”Bennie & the Jets”, ”Saturday night’s allright for fighting” och hans kanske mest kända låt, ”Candle in the wind”. En otroligt produktiv tid för Elton John medan hans stjärnstatus bara växte och växte och glasögonen blev större och större.
   1974 började han blicka mot USA och ”Caribou” (juni 1974, med låtar som ”The bitch is back” och ”Don’t let the sun go down on me”) spelades in USA och just Caribou-studion med bland annat Beach Boys i kören och Chicago-producenten James William Guercio i kontrollrummet.
   Nästa skiva, ”Captain Fantastic & the Brown Dirt Cowboy” (maj 1975, med låtar som ”Someone saved my life tonight” och ”Better off dead”), var också delvis inspelad i USA och bandet han nästan omgivit sig med sedan starten, med Olsson och Murray, gjorde sin sista skiva med Elton.
   Det speciella omslaget till den skivan gjordes av den engelske konstnären Alan Aldridge som ni kan läsa en mycket intressant artikel om här.
   På ”Rock of the westies” (oktober 1975, med låtar som “I feel like a bullet (in the gun of Robert Ford)”) var bandet stort men bara gitarristen Davey Johnstone var kvar från den gamla sättningen.
   I hela den här positiva framgångscirkusen gladdes jag åt mycket snygga skivomslag. Innovativa, konstnärliga, informativa, bildsköna och läckert utformade konvolut som hade stor del i Elton Johns succé. Men framgången hade också ett slut, hysterin minskade och det planade ut för Elton från 1976 och framåt.

På ”Blue moves”, ännu en dubbelplatta (oktober 1976 utan låtar som överlevt till idag), tog det slut på hitsen och Elton splittrade både band och samarbetet med Taupin. Så när han gjorde comeback 1978 med ”A single man” var kompet konventionella studiomusiker, textförfattaren hette Gary Osborne och Elton åkte ut på en turné, som motsvarade titeln på senaste skiva, ensam med bara slagverkaren Ray Cooper till komp.
   Jag såg personligen världspremiären på turné i Konserthuset i Stockholm i februari 1979. 26 låtar i en över två timmar lång konsert som inleddes med ”Your song” och fortsatte med många av hans mest kända låtar i mer lågmälda arrangemang. Men på slutet rockade det med både covers och ”Crocodile rock”.
   Direkt efter denna fina uppenbarelse, samma år, släppte Elton sin sitt definitivt största magplask på skiva, ”Victim of love”. Han slog sig ihop med Giorgio Moroders kompanjon, låtskrivaren och producenten Pete Bellotte, och gjorde en elektronisk discoskiva av mycket ringa värde. Vägen tillbaka till en accepterad nivå som artist var lång och ojämn. Tillsammans med textförfattare som Osborne, Tom Robinson, Tim Rice och stundtals också Taupin gjorde han hyfsade skivor utan att vara lika magisk som på 70-talet.
   Sedan 1983 har Elton nästan uteslutande samarbetat med Taupin men det är först på senare år som han har fått stil på skivorna med bra låtar, naturliga produktioner och starka texter. På skivor med namn som "Songs from the west coast" och "Peachtree Road".
   Men det är, som sagt, mycket länge sedan Elton John stod på sin kreativa topp.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.