Blogginlägg

John Holm

Ibland är det en ynnest att få vara med från dag 1 när en stjärna föds. Pretentiöst, va? Men när jag fick JOHN HOLMS första album ”Sordin” i min hand i slutet på november 1972 var han verkligen ett oskrivet kort. En oslipad diamant eller en tilltufsad yngling med begränsade röstresurser. Kort sagt något nytt, tidigare ohört som enligt då gängse normer inte kunde sjunga.
   Det var andra tider då, visserligen mitt i den brinnande proggmusikens tidevarv när det ”beslutades” i stormöten att alla kunde sjunga, och det var nästan tre decennier innan Håkan Hellström skulle dyka upp som en våt dröm för alla som gillar det kärva, oslipade och skeva.
   Jag minns nästan än idag min reaktion när skivan hamnade i min hand. Först det matta och sträva Metronome-omslaget där det på framsidan prydligt opassande fanns en gul ”Promotion får ej säljas”-klisterlapp strax till vänster om den långhåriga och till synes rödhåriga ynglingen.
   Sedan det LP-stora texthäftet (idag ruskigt mycket tummat och slitet liksom hela omslaget) där John Holms minst sagt personliga poesi fanns tryckt bredvid uppräkningen av musiker på varje låt.
   Just det häftet har jag läst sida upp och sida ned under många år. Läst mig till hur gitarristerna Kenny Håkansson (då mest känd som Kebnekajse-medlem och numera i Dag Vag) och debuterande Rolf Wikström fick fritt spelrum på några låtar bland de övriga singer/songwriter-anpassade arrangemangen. Där akustiska gitarrer spelade den största rollen.
   I boxen ”Främmande natt” (1997) beskrivs ”Sordin” ingående. Som ett mästerverk, ett av de förnämsta svenska rockalbumen överhuvudtaget som ändå 1972 fick tämligen svala recensioner när den kom.

Själv var jag nog vid tillfället rätt nöjd med ”Sordin” men ändå smått chockad över John Holms sångröst. För 5 december 1972 skrev jag i Nerikes Allehanda:
   ”Det är en märklig skiva från början till slut. Definitivt ingen skiva man kan läsa läxor till. Man måste verkligen ta sig tid att lyssna på den för att kunna fälla ett avgörande.
   Första kontakten med John Holms hesa, skrovliga och lite omusikaliska röst kan få en på dåligt humör men faktum är att ju mer jag lyssnar så förstår jag att Anders Burman gärna ville knyta kontakt med denna kille.”
   Jag ägnar stor plats i recensionen åt ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”, en låt som först lämnade ett frågetecken efter sig. Men jag förstod också att Holms jobb som vakare på sjukhus inspirerat till många låtar.
   ”Även de övriga av John Holms låtar innehåller mycket värme och kärlek och handlar om hur han upplever sin tillvaro.
   ”Sordin” kan om den spelas flitigt på radion väcka en viss uppskattning och krypa sig på publiken på samma sätt som Bernt Staf en gång gjorde”, skrev jag slutligen. Vill inte på något sätt uppförstora min framtidsprofetia men ”Sordin” är en klassiker och håller lika bra idag som då att spela.
   Det blev naturligtvis omöjligt för den skygge John Holm att följa upp ”Sordin” på ett värdigt sätt. Dels ville han inte stå still och bara upprepa sitt sätt att sjunga och skriva låtar och dels gick det aldrig att hitta samma magiska sånger.
   I recensionen nämnde jag bara ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” av låtarna men den är verkligen fylld av akustiska vidunder till sånger, som ”Den öde stranden”, ”Sommaräng”, ”Långt bort härifrån” och ”Är det så det ska va” och de elektriska chockerna ”Svarte kungen” (om Jimi Hendrix) och ”Om den blå himlen”.

De följande två skivorna med Holm, ”Lagt kort ligger” och ”Veckans affärer lämnade mig kall och ointresserad och har aldrig funnits i min skivsamling. Dels hade jag kompisar som ägde skivorna och spelade låtarna och det räckte.
   Det räckte då och även idag att återvända till endast ett par av Holms låtar från den här tiden: ”Maria, många mil och år från här” och ”Främmande natt”.
   Den osedvanligt trulige Holm gick efter 1976 in i en 12 år lång tystnad där rykten och skvaller hela tiden florerade om hans tillstånd. Ändå hölls hans namn vid liv via ett kort inhopp på en Ulf Lundell-låt, Per Gessles cover av ”Den öde stranden”, Commando M Piggs cover av samma låt fast de döpte om den till ”Sommarn dör” och Ulf Lundells version av ”Maria, Maria” på en singel-b-sida. Och längtan på en comeback bara växte.
   Den där saknaden av en nyinspelad John Holm-skiva tog sig helt absurda uttryck. Så när hans fjärde album ”Verklighetens afton” kom våren 1988 hade jag inte kontroll på känslorna. Det kan jag, om inte förr, konstatera nu.
   Under rubriken ”John Holms fullt godkända comeback” recenserade jag skivan. Ändå understryker jag att den här skivan inte går att jämföra med någon av hans 70-talsplattor. Programmerat komp, utflykter i boogierock, soul och blues var inte heller enligt mitt recept. Det var egentligen bara en enda låt, ”Hon säger, le mot mig”, där det brände till ordentligt. Och jag märker idag att skivan är så gott som olyssningsbar.
   Där sprack den legendariska bubblan med ett brak – och John Holm försvann igen. Dök sporadiskt upp på två samlingsskivor, ”Taube” (1990) och ”Vilda fåglar” (1994), och fick en viss upprättelse på den mycket respektfulla boxen ”Främmande natt” (1997).
   Nästa John Holm-skiva ska vi också glömma fort och snabbt. ”Vägen till Californien” (1999) är huvudsakligen en coverskiva på svenska. Som varken musikaliskt, där den pendlar mellan dansband och country, eller text- och sångmässigt har så mycket att ge. Bland alla covers av Tom Waits, Hank Snow, Jesse Winchester gör han en egen ny låt, ”Ingen har en hy som du”, två gånger! Dessutom har han spelat in ”Maria, många mil från här och nu” igen. Om man vill vara snäll kan jag beskriva skivan som lättglömd.
   John Holm har gjort en lång karriär. Inte så många skivor, ännu färre höjdpunkter men mästerverket ”Sordin” kan ingen ta ifrån honom.
   John Holms namn ploppade upp i ett samtal med min arrangörsvän Dennis Karlsson som undrade om jag visste om Holm hade spelat in Ry Cooders "Across the borderline". Just då svarade jag nej men upptäckte den på ovannämnda "Vägen till Californien"-skiva. Och namnet John Holm hamnade åter i tankeverksamheten.

YouTube: Ljudfil av ”Maria, många mil och år från här”
Har felaktigt en bild av ”Sordin” som illustration, låten är från ”Lagt kort ligger”. Och sedan en intervju från Allsköns Musik 1975.




/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.