Blogginlägg från juni, 2026

Inspirerad comeback för Malmö-legend

Bilder: Olle UnengeRichard Lindgren med sångerskan Cicci Landén.


Bilder: Carina ÖsterlingNils Bondesson, Bo Håkansson och Richard.




RICHARD LINDGREN BAND
Medley, Malmö 26 juni 2026
Konsertlängd: 20:14-21:04 och 21:32-22:18 (50+46=96 min)
Min plats: Framför mixerbordet rakt framför scenen 5 m bort.

I FREDAGS BEHÖVDE MAN INTE NÖDVÄNDIGTVIS gå inomhus i det vädermässigt heta Malmö för att bli svettig. Men i rockklubbsmörkret på Medley i Malmö fick svettdropparna konkurrens med musikalisk eufori. Efter ett kortare uppehåll från musikbranschen äntrade malmöiten Richard Lindgren scenen med sitt nya band..
   För några månader sedan, i februari, träffade jag en ganska desillusionerad Richard. Trött på att spela gitarr, trött på sig själv som artist och, ännu värre, trött på musik överhuvudtaget. En tämligen sorglig beskrivning faktiskt och en alltför pessimistisk analys av läget efter en lång artistkarriär som resulterat i 15 album och ett oräkneligt antal konserter, mest i sin hemstad, tillsammans med olika kompband.
   Men där på gränsen mellan vinter och vår kom vändningen för Richard, några inhopp (i Norrköping och Örebro) väckte positiva tankar på en produktiv fortsättning som sångare och låtskrivare. Och nu stod han alltså på Medleys scen och gjorde stor comeback med ett band som gav både Richard och låtmaterialet full uppbackning.
   Konserten på Medley annonserades som en nystart för en levande Malmö-legend som genom åren skapat oförglömliga konsertminnen. Det fanns med andra ord lite förväntningar att leva upp till för Richard men det var ingen dammig föredetting som ställde sig på scen utan en för dagen både inspirerad och livfull artist framför ett oerhört skickligt och till stora delar rutinerat kompband.
   Bandet innehöll både gamla bekanta som gitarristen Pelle Jernryd (se vänster) och pianisten Nils Bondesson plus några för mig mindre kända ansikten, basisten Anders Lorenzi och trummisen Bo Håkansson. En underbart stabil språngbräda för Richard och hans låtar som vid många tillfällen hade fått en musikalisk ansiktslyftning, inte minst tack vare Cicci Landéns närvaro som värdefull duettsångerska på flera låtar.
   Nedanstående setlist kanske inte ser så upphetsande ut, inga nya låtar som på förhand utlovats, men versionerna av både de gamla ”hitsen” och nyare pärlor skvallrade om både genomarbetade repetitioner och noggrann soundcheck (något ”den gamle” Richard hatade...). Däremot hade han som vanligt svårt att följa planerad setlist och skiftade spontant låtar flera gånger. Vilket fick till följd att vi nyhetsbenägna i publiken aldrig fick höra någon ny låt.
   Soundet på konsertlåtarna befann sig ganska långt från Richards senaste album ”Grand jubilee” som hade en stundtals äventyrlig atmosfär och kanske inte så låtmässigt stark. Därför fanns inga låtar från den skivan i kvällens repertoar och Richard koncentrerade sig istället på den äldre och ibland gamla låtskatten som naturligtvis har sin rättvisa plats i dagens uppdaterade liverepertoar.

”KUL ATT FÅ TRÄFFA LÅTARNA IGEN”, som Richard uttryckte sig vid ett tillfälle. Och när det vid upprepade tillfällen fanns uppenbara ambitioner att bjuda på dagsaktuella arrangemang var det inga problem att ännu en gång få upplcva ganska sönderspelade men publikfriande låtar som ”From Camden Town to Bleecker Street” och ”Five pints and a wink from Gwendolyn” i nyfräscha versioner. Det låga tempot och Richard/Ciccis underbara röster i den förstnämnda låten fick mig faktiskt att blunda och tänka på Gram/Emmylou...
   Sedan var det en ynnest att vid flera tillfällen få uppleva Pelle Jernryds fantastiskt vackra gitarrspel som fick huden att knottra sig av välbehag. Först när han kom in på scen till en pianospelande Richard och krydda arrangemanget på ”Drunk on arrival”, sedan när hela bandet gav ”Driftwood” ett unikt bandarrangemang eller när han bjöd på ett lågmält slide-sound på ”Blue sky shut” med båda(!) händerna på gitarrhalsen. Plus det gastkramande solot på ”Back to Brno” och några gånger när han satte sig ned och spelade underbart effektiv lap steel.
   Konserten var inte så genomgående rockig och elektrisk som jag just nu beskriver. Richard inledde nämligen akustiskt ensam på scen med låten om den italienske författaren Giaocomo Leopardi för att sedan sätta sig vid pianot och framföra den alltid underhållande ”Drunk on arrival” innan bandet gjorde entré.
   Konsertens första avdelning avslutades också lite annorlunda med pianojazziga ”Where did you go, little boy”. Pianisten Bondesson, som inte alls stördes av sitt ryggskott, var scenens andra framträdande musiker. Det svängde enormt om hans agerande vid tangenterna och när han med pigga fingrar fick effektiv plats i den fullständiga ljudbilden.
   Vi fick alltså inga överraskande originallåtar på konserten men extranumret, efter en rock'n'roll-osande version av ”Drunk tank boogie”, blev en oförglömlig final. I något som jag och några till ville identifiera som en gammal folksång, ”Shenandoah”, var det istället en betydligt färskare cover, ”Only a river”, skriven av Bob Weir (Grateful Dead) och Josh Ritter. Richard presenterade den som något gospelliknande och det blev alldeles fantastiskt när Richards och Ciccis röster möttes på en omänskligt personlig nivå och avslutade hela konserten på ett nästan andäktigt sätt.

Lonesome Giacomo
Drunk on arrival
Driftwood
From Camden Town to Bleecker Street
Sundown on a lemon tree
Hobo and Marina
Blue sky shut
I came, I went and I don't know where I'm going now
Where did you go, little boy

Paus

Goodbye Rosie
Death & love
If I ever walked away
Five pints and a wink from Gwendolyn
Back to Brno
Bad news
Drunk tank boogie

Extralåt

Only a river


Del av setlist, första avdelningen.

/ Håkan

Dagens datum: 28 juni 1993

Foto: Anders ErkmanNeil Young med Booker T & the MG's i Stockholm 1993.

NEIL YOUNG & BOOKER T & THE MG's
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 28 juni 1993   
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Covers: EXTRA! Jesper Lindell

JESPER LINDELL: Royal (Brunswick Sounds/Gamlestans Grammophone/Yep Roc, 2026)

EFTER NÅGRA DAGAR I MUSCLE SHOALS, inspelningar som i våras resulterade i albumet ”3614 Jackson Highway” åkte Jesper Lindell och hans trogna band i nordvästlig riktning till Memphis drygt 24 mil bort. Där gjorde det spelsugna men nu lite mindre jetlaggade bandet samma sak, spelade i rask takt in ett antal låtar (covers) med lokala rötter i klassiska Royal Studio. Till namn är den kanske inte lika känd och ryktbar som Muscle Shoals-studion men det musikhistoriska värdet är tveklöst stort.
   Studiobyggnaden på 1320 South Louderdale Street (numera 1320 Willie Mitchell Boulevard) i Memphis byggdes 1915 ursprungligen som teaterlokal. 1957 förvandlades huset till Royal Studios som då också var hemvist för Hi Records, skivbolaget som under 50-talet först satsade på rockabilly med Bill Black's Combo som största namn. När musikern Willie Mitchell gjorde entré 1963 ändrades den musikaliska kursen till först r&b och senare under 60-talet till modern soul. Willie mötte Al Green 1968 och det var startpunkten på kommersiella framgångar framöver.
   Året efter tog Willie, som nu var etablerad skivproducent, över skivbolaget och uppmärksamheten för skivor med exempelvis Ann Peebles, Otis Clay (se exempel nedan) och givetvis Al Green växte hos skivköparna. Willie avled 2010 och studion ägs och drivs nu av sonen Larrence ”Boo” Mitchell som också arbetar som tekniker, som exempelvis på ”Royal”, som släpps på skiva idag..
   Jesper Lindell har lite ”slarvigt” hämtat låtmaterial från många olika Memphis-håll och i låturval inte enbart koncentrerat sig kring Royal-historien men musikaliskt är skivan en skinande helhet som står med båda fötterna stadigt i den soulbaserade myllan. Men valet av låt från countryrockbandet visserligen Memphis-baserade The Amazing Rhythm Aces överraskar. Liksom Goffin/King-låten ”No easy way down” med garagerockbandet The Germz från Long Island(!) som befinner sig långt från temat.
   I det här tydliga Memphis-konceptet är det kanske omöjligt att undvika låtar med ett ursprung från stadens McLemore Avenue, där det legendariska skivbolaget Stax/Volt hade sitt hem. Precis som på förra skivan kunde Jesper inte avhålla sig från att välja ut två nästan sönderspelade låtar, ”The letter” och ”I can't stand the rain”, som med automatik säkert går hem i alla röda stugor men versionerna är inget att skämmas för. Vi som såg Jesper och bandet live förra våren vet att den Joe Cocker-influerade upplagan av ”The letter” även fungerar live.
   Jag trodde i min enfald, som ganska stor lekman i soulbranschen, att Memphis som stad inte är lika musikaliskt tung som Muscle Shoals och kanske lite mer kommersiellt inriktad. Men mina ganska lättjefulla förväntningar kom på skam direkt i öppningslåten när Jesper effektivt utklassar Elvis Presleys original av ”Wearin' That Loved-On Look” med en ännu svartare och souligare röst. Och med den kompassen i hand håller han kursen sradigt genom hela albumet. Förbi både obskyra låtar, två allmänt kända popklassiker och några helt fantastiska soullåtar.
   Precis som Bruce Springsteen, som alltid har avstått att ge bokstavlig credit till sitt kompband på sina studioinspelade skivor, gör Jesper Lindell likadant på sina skivor. Men som vanligt är det hans permanenta kompband The Brunnswik Sounds som är hans musikaliskt skickliga ryggrad i de genomarbetade arrangemangen. Där inte minst de tre eller fyra killarna i blåset, på åtta av de nio låtarna har pianisten/organisten Rasmus Fors skrivit arrangemang, skänker unik personlighet till covermaterialet.
   I mina texter om skivorna jag skriver om i min cover-kategori är jag noggrann att peka ut originalversioner till låtarna och även påpeka eventuella felaktigheter i informationen. Låtskrivarna (J H Brown/Howard Smith) som nämns till Amazing Rhythm Aces-låten ”King of the cowboys” är i verkligheten identiska med gruppmedlemmarna James Hooker och Howard Russell Smith.
   De officiella låtskrivarna till ”I can't stand the rain” är (Don Bryant/Bernard Miller/Ann Peebles). Bryant var en skivbolagskollega till Peebles och Miller var en dj.


Wearin' That Loved-On Look (Dallas Frazier/A L Owens)
1969. Från albumet ”From Elvis in Memphis” med Elvis Presley.
King of the Cowboys (J H Brown/Howard Smith)
1975. Från albumet ”Stacked deck” med The Amazing Rhythm Aces.
Sweeter Tomorrow (Fred Briggs)
1967. Singel med Margie Joseph.
I Can't Stand the Rain (Margaret Ann Peebles)
1973. Singel med Ann Peebles.
When Something Is Wrong with My Baby (Isaac Hayes/David Porter)
1967. Singel med Sam & Dave.
The Letter (Wayne Carson Thompson)
1967. Singel med The Box Tops.
No Easy Way Down (Gerald Goffin/Carole King)
1967. Singel med The Germz.
Tryin' to Live My Life Without You (Eugene Williams)
1972. Singel med Otis Clay.
Whicha Way Did It Go (Bonny Rice/Roebuck Staples)
1974. Singel med Pop Staples.

/ Håkan

Englandslistan 29 november 1969

DET VAR KNAPPAST ÖVERRASKANDE att Archies toppade Englandslistan 29 november 1969. Det var nämligen femte veckan i rad och den helt påhittade amerikanska tecknade gruppen skulle toppa listan ytterligare två veckor. Men det var väldigt konstigt och oväntat att jättehitlåten ”Sugar, sugar” aldrig tog sig in på svenska Tio i Topp. Inte heller uppföljaren ”Jingle jangle” som också missade Englandslistan helt.
   One hit wonder-låten hindrade under tiden många låtar från att nå förstaplatsen, bland annat George Harrisons Beatles-låt ”Something”. Inte heller snabbklättrarna på veckans lista, Kenny Rogers & the First Editions ”Ruby don't take your love to town” och Stevie Wonders ”Yester-me, yester-you, yesterday” skulle nå högsta placeringen. Däremot en nykomling längre ned, Rolf Harris ”Two little boys”, skulle nå förstaplatsen runt jul 1969.
   Andra intressanta snabbklättrare på veckans lista är Blue Minks ”Melting pot” och Creedence Clearwater Revivals ”Green river” men också schlagerartister som Engelbert Humperdinck och Joe Dolan medan Joe Cocker, David Bowie, Hollies och Johnny Cash var på väg ur listan.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Family med ”No mule's fool”.

/ Håkan

Dagens datum: 25 juni 1967

25 JUNI 1967 GENOMFÖRDES EN SEX TIMMAR lång tv-sändning, Our World, över hela världen per satellit. 26 länder deltog i den här unika premiärsändningen och det engelska bidraget var en skivinspelning från Abbey Road-studion där Beatles höll på och spelade in ”All you need is love”, specialskriven för evenemanget av John Lennon och Paul McCartney.
   Beatles hade börjat spela in låten 14 juni, då i en helt annan studio, Olympic Sound Studios i Barnes, och redan på första tagningen fanns introt med den franska nationalsången Marseljäsen med.   
   Från 19 juni flyttades inspelningarna till Abbey Road och slufördes under tv-sändningen 25 juni tillsammans med en tretton man stor orkester. Och allting producerades av George Martin som sitter i kontrollrummet och styr upp allting.
   26 juni mixades ”All you need is love” och mindre än två veckor senare fanns singeln i skivbutikerna.

/ Håkan

Dagens datum: 24 juni 1966

The Beatles inleder bandets näst sista internationella turné i tyska München.

1966 SKULLE THE BEATLES AVSLUTA sin historia som liveband. Årets första turné gick till Tyskland (tre konsertkvällar), Japan (tre konsertkvällar) och en kväll med två konserter på Filippinerna(!).
   De fyra beatlarna kom med flyg från London Airport till München vid lunchtid 24 juni och konserterna gick av stapeln i Circus Krone-byggnaden på Marsstrasse. Första konserten sparkade igång senare på dagen, 17:15 och 21:00.
   Konserterna omfattade elva låtar med följande setlist: ”Rock and roll music”, ”She's a woman”, ”If I needed someone”, ”Day tripper”, ”Baby's in black”, ”I feel fine”, ”Yesterday”, ”I wanna be your man”, ”Nowhere man”, ”Paperback writer” och ”I'm down”.
   Den korta turnén avslutades 4 juli 1966 innan The Beatles for till USA och avslutade hela livekarriären med 14 konsertkvällar med Candlestick Park i San Francisco som den definitiva finalen 29 augusti 1966.

/ Håkan

Dagens datum: 21 juni 1993

BOB DYLAN: Blood in my eyes (video)
Den här låten är hämtad från Bob Dylans 29:e studioalbum ”World gone wrong” som spelades in i maj 1993 och släpptes på skiva i oktober samma år.
    23 juni 1993 filmade och regisserade Dave Stewart, från Eurythmics, promotionvideon på Fluke's Cradle Cafe i Camden, London. Dylan i hög hatt minglade med publiken och överraskade alla med sin spontanitet.

/ Håkan

Englandslistan 21 oktober 1967

1967 FIRADE BEE GEES UPPREPADE TRIUMFER i England. Efter ”New York mining disaster 1941” och ”To love somebody” når ”Massachusetts förstaplatsen 21 oktober. Och den skulle följas av en lång rad nya hits...
   Procol Harums uppföljare till ”Whiter shade of pale”, ”Homburg” klättrar starkt liksom Peter Framptons grupp The Herds ”From the underworld” på Topp 10. Medan The Foundations kommande etta ”Baby now that I found you” och Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tichs ”Zabadak”klättrar ännu snabbare lite längre ned på listan.
   Många klassiska poplåtar på väg ned på listan, ”Hole in my shoe”, ”Itchycoo Park” och ”Let's go to San Francisco”, men ännu en Kinks-singel, ”Autumn almanac”, gör debut på listan och ska i november 1967 som bäst nå en 3:e-plats.

/ Håkan

TisdagsAkademien (31)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).

PÅ TISDAGSAKADEMIENS SJUNDE ÅR fortsätter våra möten vecka efter vecka, fast ibland kan sjukdom eller resa sätta hinder i vägen. Men annars träffas trion troget för att diskutera musik inom väldigt många olika genrer och vi har sedan drygt tre år tillbaka haft våra möten i biblioteket på Makeriet i centrala Örebro. På sommaren brukar vi förlägga våra möten utomhus, ofta på Stadsträdgården eller Skjulet, beroende på väder och vind.
   Sedan förra Akademi-rapporten (i mars) har vi tittat, lyssnat och diskuterat dokumentärer från SvtPlay, både aktuella och historiska, och något enstaka YouTube-program med, i tur och ordning, Lynyrd Skynyrd, Bruce Springsteen, om funkens historia, Martin Hederos, Kate Bush, Led Zeppelin, Sara Parkman, den svenska visan, Elton John, Woody Guthrie, Jackson Browne och John & Yoko.




24 mars 2025
LYNYRD SKYNYRD: If I leave here tomorrow (SvtPlay 2018, 1:37)
Namnet Lynyrd Skynyrd är kanske obekant för många, men "Sweet Home Alabama" har nog de flesta hört talas om. Bandet bildades redan 1964, då under namnet My Backyard. De stora framgångarna kom cirka 10 år senare, med albumet "Second Helping" och genombrottssingeln "Sweet Home Alabama". I denna dokumentär berättas historien om medlemmarna, bandet och musiken - sydstatsrocken, som hade sin storhetstid under 1970-talet.
   ”Free bird” och ”Sweet home Alabama”, de mest kända låtarna, inleder dokumentären. En historia från det långhåriga 70-talet.
   Proffsig dokumentär. 1977 dog tre medlemmar i en flygolycka i Mississsippi
   Ronnie Van Zandt, sångare. 52 år sedan bandet bildades 1964.
   Det var många ganska sluddrande kommentarer om en grupp med en tragisk bakgrund.
   Gruppnamnet hämtades från coachen Leonard Skinner och musiken kallades Southern rock.
   Muscle Shoals-studion 1971. Producenten Al Kooper som hade spelat med Bob Dylan.
   Billy Powell spelade ”Lady Madonna” på pianot.
   Vi fick se planets nedslagsplats i skogen.
   Turné med The Who. Kooper producerade de tre första albumen.
   Flygkrasch 21 oktober 1977.

DYLAN: Olle valde Bob Dylan från SVT Play. ”Klassiska klubben: Om Bob Dylan-musikalen Girl from the North Country.




7 april 2026
Kontakt – en film om MARTIN HEDEROS (SvtPlay, 2026, 1:16)
Martin Hederos tog sig ut i världen med rockbandet The Soundtrack of Our Lives, men har över tid rört sig sömlöst mellan olika genrer och stilar. Vi följer honom som medlem i banden Tonbruket och Hederosgruppen och i ett första möte med Kristian ”The tallest man on earth” Matsson.
   Det handlar också om det etablerade samarbetet med Irya Gmeyner och kompositionerna till SVT-serien Jag for ner till bror. Vi följer Martin på konserter och musikaliska möten runt om i Sverige, inte minst till hans starka rötter i den värmländska spelmansmusiken. Vad har mer präglat honom och varför drivs han av att möta en publik? En film om samspel, känsla och musikens betydelse i människors liv.
   Dokumentär av Ulrika Stenström, Jonatan Gammel och Kristoffer Ljungqvist.
   Intro: Pianoklink. Martin Hederos: pianist, spelman, kompositör.
   Ett år i musiken. Erik Satie.
   Anton Sundell, tekniker, producent.
   Martin: ”Jag måste spela med andra för att må bra. Spelar på en Steinway & Sons-flygel. Barndomshemmet i Segerstad, Värmland. Mamma och pappa medverkar.
   Carl-Martin Hederos är hela namnet.
   Tidiga Soundtrack Of Our Lives-livebilder med Mathias Bärjed, gitarr. Och Niklas Hellberg.
   Gick musikskola i Malmö. Men hoppade av.
   ”Så här kan man inte spela” var kommentarer.
   Irya Gmeyner, fílmmusik tillsammans. Tallest Man On Earth-samarbete. Kristian Mattson.
   Spelade polskor på två fioler.
   ”Jag är inte blyg när jag spelar musik”.
   Hederos-gruppen. Gruppen Notträsk med Irya. ”Jag for ner till bror”.
   Hederos & Hellberg duo. Nina Ramsby & Hederos. Sofia Karlsson & Hederos.
   Williams Olsson, fiol och flöjt, Värmland. Skämdes för fiolen när han var ung.
   Filmer från barndomen. ”Ge mig hän”, en låt.
   Tonbruket.
   Ebbot uttalar sig: ”Han är som Jan Johansson”.
   Sofia HK (Sofia Hultqvist Kott)/Tallest Man On Earth med Martin Hederos i bandet uppträder på Alma Löv i Östra Ämtervik..

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Highway 61 revisited” med Ingvar Öhrn som gäst.




14 april 2026
KATE BUSH: Tidlös visionär (SvtPlay/K Special, 2025, 52 min)
(Kate Bush: The timeless genius)
   Kate Bush är en av vår tids mest särpräglade och inflytelserika artister. År 2022 fick hennes låt “Running Up That Hill” från 1985 ett nytt liv när tv-serien “Stranger Things” förde den tillbaka till topplistorna världen över. Plötsligt var Kate Bush mer aktuell än på decennier.
   Med teatraliska scenframträdanden, avantgardistisk koreografi och sin karaktäristiska sopranröst har hon blivit en viktig inspirationskälla för en ny generation artister. Hur har hon lyckats överskrida eror och trender - och förbli lika modern och fängslande som alltid?
   Fransk dokumentär från 2025.
   Låtskrivare som sjunger.. Slog igenom 19 år gammal. Jämför med Bowie. Udda popstil.
   ”Wuthering heights” 1978, Inspirerad av en tv-serie.
   Första gången en debuterande kvinna nådde toppen. Hemma med familjen sjöngs det irländska visor. Skriven på piano. Schimmel-piano
   David Gilmour upptäckte Kate. När ”Wish you were here” spelades in.
   Första albumet ”The kick inside” 500 000 sålda ex.
   Fokuserad på sitt låtskrivande. Förtrollande röst och flöjt.Akrobatiskt sätt att sjunga.
   Andra albumet ”Lionheart” kom snabbt efter debuten, kompromissade hon.
   Debut på turné på Liverpool Empire. Dans, magi, kabaré. Scenografi, koreografi. Lite Brecht över det musikaliska. Lindsey Kemp, dans.
   Gjorde sedan 35 års uppehåll som liveartist.
   Peter Gabriel och sampling. Samma sort.
   1980 ”Never for ever”. Avantgardistiskt sound. Kate Bush skapade egna trender.
   1982. ”The dreaming”.
   Fransk dokumentär. Gruppen The Memorials sjöng Kate Bush-låtar.
   Motstånd från skivbolaget när det blev för svår musik.
   Studio East Wickham Farm, Welling, Kent.
   1985. ”Hounds of love”. Äventyrlig och orädd. Reclusive, tillbakadragen.
   2005 ”Aerial”. Jämför med Björk.
   Ingenting om ”Don't give up” (1986), duetten med Peter Gabriel.

DYLAN: Janne valde ”Dave Van Ronk talking about Bob Dylan and the early".




5 maj 2026
Becoming LED ZEPPELIN (SvtPlay, 2025, 1:57)
Historien om alla tiders kanske bästa hårdrocksband
   Den definitiva dokumentären om legendariska Led Zeppelin. Om tiden före genombrottet mot slutet av 1960-talet och fram till positionen som världens största rockband. Nyinspelade intervjuer med Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones varvas med unika konsertinspelningar.
   Trummisen John Bonham gick bort 1980, men medverkar i arkivintervjuer.
   En film av Bernard MacMahon.
   Bättre dokumentär än YouTube-programmet vi såg för några år sedan.
   Blixtrande gitarrsolon inleder dokumentären.
   En långhårig Robert Plant bland många långhåriga.
   Historien om Led Zeppelin inleds på 40-talet under andra världskriget.
   Jimmy Page. John Paul Jones
   Robert Plant drömde om USA och Johnny Burnette Trio. Och Page drömde om den skotske skiffle-artisten Lonnie Donegan.
   Gitarristen Rod Wyatt lärde Page att spela gitarr och lära sig ackord när han såg tv-programmet ”All your own” (BBC) 1958.
   John Paul Jones föräldrar var vaudeville-artister och var positiva till att sonen satsade på musik.
   Plant hade romerska släktingar. När han hörde Little Richard ville han bara sjunga.
   John Bonham fick sina första trummor som 10-åring. Hade Gene Krupa som idol. Och 1960 fick han sitt första trumset. Och hörde Johnny Kidd & the Pirates.
   Jones började som organist i kyrkan.
   Page började spela i Carter-Lewis & the Southerners.
   Plant lärde sig spela munspel genom att lyssna på Sonny Boy Williamson. Började sjunga i Delta Blues Band. Fick jobb som musiker på Archer Street i London.
   Inspelningen av ”Goldfinger” med Shirley Bassey med Page på akustisk gitarr och Jones fanns med i studion 1964.
   Jones började arbeta som arrangör på hits med Herman's Hermits och Lulu bland annat.
   Plant sjöng i ett band som hette Obs-Tweedle.
   Jimmy Page bodde i Pangbourne längs Themsen i västra London.
   På Gerrard Street i West End, London började Led Zeppelin repetera. Det exploderade. Mycket energi behövde komma ut.
   September 1968 spelade bandet i Stockholm och Danmark. Första utomlands. Fantastiskt sound. Hårdrock? Nej. Hård rock? Ja.
   25 september 1968 i inspelningsstudion Olympic Studio i Barnes.
   Page producerade inspelningarna och placerade ut mikrofoner. I studion.
   11 nov 1968, kontrakt med Atlantic.
   9 nov 1968 scendebut som Led Zeppelin i London på klubben Middle Earth. Publiken höll för öronen.
   På USA-turnén var de förband till Vanilla Fudge. Negativa recensioner.. Page spelade elgitarr med fiolstråke.
   ”Whole lotta love” live. Sladdar till gitarrerna och långa gitarrsolon. Biljetten kostade 4 dollar.
   ”Led Zeppelin II” andra albumet 1969 och succén var på plats.
   Och där slutade dokumentären lite överraskande.

DYLAN: Olle valde Otis Gibbs "Bob Dylan asked about Levon Helm - Jim Lauderdale”.




12 maj 2026
Som vi har älskat – en film om SARA PARKMAN (SvtPlay, 2024, 59 min)
Sara Parkman har genom sitt säregna uttryck revolutionerat svensk folkmusik. Men kärleken till konsten kan göra en ensam, för när elden brinner som starkast gör det också ont. I denna film möter vi personen bakom den starka scenpersonan när ett nytt album börjar ta form med utgångspunkt i ett ämne som Sara länge undvikit: kärlek.
   Svensk dokumentärfilm från 2024 av Gustav Ågerstrand.
   En dokumentär som väcker många frågor. Innan konsert i logen: Sara kräks innnan hon går på scen. Utan förklaring. En låt ”Jag ropar ut”.
   Jublande publik. Slagverk. Maffigt mäktigt. Fiol. ”Skrek i logen
   Kristofer Lundström: ”Hon sätter konsten först”.
   Mix av folkton med queer. Religion har påverkat. Ett kristet synsätt. Hade många fioler liggande på golvet. Arv av vemod. ”Vi är inte alldeles ytliga”.
   Farfar präst.
   Rastlös kreativitet. Molande, pockande.
   2020: ”United we stream”. Från tornet på Stockholm stadshus. Blåser i håret högt upp på Stadshuset.
   ”Vesper”. Aftonbön,.
   Tramporgel i studion, dragspel. Intensiv vänskaapsrelation med Hampus Nordén.
   Gamla filmer från Saras ungdom.
   Vacker atmosfärisk musik.
   Djup depression. ”Jag känner mig liten och skruttig”. Grubblare.
   Kyrkorgel. Psalm 217 med pappa.
   Kan inte relatera till andra männidkor. Vilka jobbiga känslor. ”Jag vill inte finnas till”.
   2021: Hon sjunger som Ellen Sundberg.
   Fiol och orgel. Perfekt vackert vemod. Sårbart men inte så vackert. Mustiga fioler. ”Vi simmar i det varma vattnet”.
   Det pumpande ljudet av orgel.
   ”På vår grav ska det stå”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”I shall be released” med Andy Johansson som gäst.




19 maj 2026
DEN SVENSKA VISAN (SvtPlay, 2024, 59 min)
Musikdokumentär om den svenska visans historia
   Visan kan framföras av kända artister på de stora scenerna, men den lever också i vår vardag och ackompanjerar ofta viktiga högtider i våra liv. Med rötter i 1600-talet har den sjungits i både slott och koja och många vispoeter har blivit mycket folkkära. Visan är den mest enkla och anspråkslösa av genrer, bara en text och en melodi, men ändå har den en unik livskraft och har lyckats överleva i vår moderna högteknologiska tid.
   En film av Ditte Hammar och Heleen Rebel.
   Evert Taube inleder programmet med visan om Rönnerdahl.
   Historien handlar om djupt rotade visor. Med bl a Helen Sjöholm.
   Vad är den svenska visan? Frågar programmet som sedan berättar historien sekel för sekel från 1600-talet.
   1600-talet började vistraditionen.
   Lars Wivallius, diktare. Skrev ”Klagevisa över kall och torr vår”.
   Martin Bagge, visarkeolog, berättar genom hela programmet.
   Så här långt en ganska torr och informativ dokumentär.
   Skillingtryck med visor. Visor om brott & straff.
   Lars Johansson (Lasse Lucidor). Förtal om man inte vaktade sin tunga.
   ”Skulle jag sörja”. 1680-talet.
   1700-talet Carl Mikael Bellman ”Solen glimmar”. ”Vila vid denna källa” på 20 olika språk.
   Mycket alkohol i visorna och döden låg på lur.
   ”Märk hur vår skugga”. Thåström/Imperiet naturligtvis
   Anne-Maria Lenngren. ”Pojkarne”
   Jeremias i Tröstlösa nämns.
   1800-talet blev visan allvarligare. Gunnar Wennerberg. ”Gluntarne”
   Folkvisor fick ett uppsving. ”Vårvindar frisk” Kör.
   1900-talet. Förstärkte vi-känslan.
   Alice Tegnér. Barnvisor som har stått sig till idag.
   ”Fridas visor” Birger Sjöberg.
   1930-40-talet. Nils Ferlin. ”En valsmelodi”.
   Dan Andersson. Lutsångare. Sven Scholander.
   Evert Taube nådde ut. Estradör.
   ”Sjösala vals” ”Så skimrande var aldrig havet”. Klassiker som har överlevt.
   Visan gör revolt på 1960-talet.
   Olle Adolphson. Folksångare från USA. Politiskt laddade. Ungdomskulturellt fenomen.
   Vispråmen Storken i Stockholm. Västerviksfestivalen.
   Texten måste ha en innebörd=visa.
   Timbuktu 2024. Fred Åkerström, Cornelis blev nationalskald, Bengt Sändh.
   Sofia Kärllgren. Turid, Barbro Hörberg.
   Sven-Bertil Taube med orkester. Mikael Wiehe
   2000-talet. Mando Diao och Håkan Hellström.
   Renässans för visan Sara Parkman.
   Nordiska Visskolan i Kungälv sedan 1987.

DYLAN: Janne. Dylan-intervju Bob Brown från 1985.




26 maj 2026
ELTON JOHN: Never too late (SvtPlay, Disney+, 1:42, 2024)
En av pophistoriens största ser tillbaka på sitt liv.
   Mer än 50 år efter att hans karriär startade förbereder han nu sina allra sista konserter i Nordamerika. Elton John ser tillbaka på sitt liv och sin karriär. Med exklusiv tillgång till Elton John tecknas en öppenhjärtig och känsloladdad berättelse om hårt arbete och osannolika framgångar, men också om motgångar och livets mörkare sidor. Filmen är fullpackat med musikaliska inslag och aldrig tidigare visade bilder från Eltons eget privata arkiv.
   En film av R.J. Cutler och David Furnish. Engelsk-amerikansk dokumentär från 2024.
   En dokumentär i ett samtal med journalisten Alexis Pedris.
   1975, tunnhårig Elton. 1970-75 gjorde han 13 album.
   ”Saturday's alright for fighting” (live)
   En turné som slutar med konsert på Dodger Stadium inför 110 000 människor. Filmen räknar ned till finalen.
   Framgångar och droger. Bara arbete i alla år.
   David Furnish, partner och manager.
   2022 i New Orleans. Har bestämt sig för att dra sig tillbaka.
   Mer hår senare i historien.
   Resorna sliter. 2013 sjuk. Ställde in bland annat Hyde Park i London.
   Hade pianisten Winifred Atwell som idol när han var barn. Flinka fingar över pianotangenterna
   Hade bryska våldsamma föräldrar som grälade mycket.
   Gick på pianoskola när han var 11-15 år. Spelade på puben när han var 15 år.
   Första bandet Bluesology. Elton ömsade skinn när han tog namnet Elton John. Ingen förklaring till namnet dock.
   Träffade textförfattaren Bernie Taupin tidigt. Klickade direkt. Text först sedan melodierna.
   Steve Brown var producent tidigt. Stråkar ihop.
   Troubadour LA i USA, succé och stort genombrott.
   Elton visar att han bryr sig om unga talanger.
   1970. ”Your song”.
   Bara piano/bas/trummor. Flyttade ihop med managern John Reid. Inget bra förhållande. Elton berättar om en våldsam homosexuell manager.
   Andrew Watt producent till nya skivan.
   Kreativa tider när ”Tiny dancer” skrevs och spelades in.
   Utökade bandet med gitarristen Davey Johnstone. Då kom hit på hit.
   Hela Eltons historia berättas parallellt med dokumentären.
   1973. Ingen ambition kvar. Droger gjorde entré. ”Caribou”-albumet. Kokain. Manager John Reid. Sökte desperat efter lycka. Droger hjälpte inte.
   Uppträdde i New York 1974 på Madison Square Garden. Tony King, John Lennons manager kopplade ihop Lennon och Elton.
   Animerade inslag i dokumentären.
   Hans version av ”Pinball wizard” på Dodger Stadium.
   1976. Efter en paus blev han nykter 43-åring.
   2022. 20 november Dodger Stadium.
   ”Someone saved my life tonight”.
   Känslosamt tack för allt.
   ”Still standing”.
   ”Your song” (i morgonrock?).
   ”Never too late”.

DYLAN: Olle valde Bob Dylan fyllde 85 på andens högtid.




2 juni 2023
WOODY GUTHRIE at 100. (YouTube, 2013, 1:32)
(Live at the Kennedy Center
   Artists: Old Crow Medicine Show, Joel Rafael, Jimmy LaFave, Donovan, Rosanne Cash, John Leventhal, Sweet Honey In The Rock, Lucinda Williams, Judy Collins, Tom Morello, Ani DiFranco, Ry Cooder, Dan Gellert, Jeff Daniels, Jackson Browne, Del McCoury Band, Tim O'Brien, Tony Trischka, John Mellencamp, Ramblin' Jack Elliott.
   WOODY GUTHRIE AT 100! LIVE AT THE KENNEDY CENTER presents the ultimate live collection of the most famous songs written by Woody Guthrie. They are performed by artists who have all proclaimed Woody’s influence on their craft down the years.
   Ett 100-årigt födelsedagsparty.
   För mig många okända Woody Guthrie-låtar men också flera okända artister.
   Skådespelaren Jeff Daniels läser några intressanta texter.
   Mina höjdpunkter:
   Donovan: ”Riding in my car.” En barnsång. Presenterades från Skottland via Irland.
   Rosanne Cash: ”Pretty boy Floyd”. Med sin man John Leventhal som gitarrist med den där typiska Johnny Cash-takten.
   Lucinda Williams: ”House of earth”. Om en prostituerad. Bräcklig röst, stor personlighet.
   Judy Collins: ”Pastures of plenty”. Piano i kompet och 12-str gitarr.
   Tom Morelli + stor kör: ”Ease My Revolutionary Mind”. Akustiskt gitarrsolo.
   Jackson Browne: ”You know the night”. Ingen sång, ett brev.
   Ramblin Jack Elliott född 1931. Lever fortfarande.
   John Mellencamp sjöng ”Do re mi” på ”Folkways”-skivan.
   Billy Bragg medverkade inte.
   Tänk dig konserten idag i Trumpland....
   Det pratades om ”The american spirit”. Finns den idag?

1. Howdi Do ~ Old Crow Medicine Show
2. Union Maid ~ Old Crow Medicine Show
3. This Is Our Country Here ~ Jeff Daniels
4. Ramblin Reckless Hobo ~ Joel Rafael
5. Hard Travelin' ~ Jimmy LaFave
6. Riding In My Car ~ Donovan
7. I Ain't Got No Home ~ Rosanne Cash with John Leventhal
8. Pretty Boy Floyd ~ Rosanne Cash with John Leventhal
9. I've Got To Know ~ Sweet Honey In The Rock
10. House of Earth ~ Lucinda Williams
11. Pastures of Plenty ~ Judy Collins
12. Ease My Revolutionary Mind ~ Tom Morello
13. Deportee ~ Ani DiFranco with Ry Cooder and Dan Gellert
14. I Hate A Song (spoken word) ~ Jeff Daniels
15. You Know The Night ~ Jackson Browne
16. So Long, It's Been Good To Know Yuh ~ Del McCoury Band with Tim O Brien
17. Woody's Rag ~ Del McCoury Band with Tim O'Brien and Tony Trischka
18. Do Re Mi ~ John Mellencamp
19. 1913 Massacre ~ Ramblin' Jack Elliott
20. Nora Guthrie (spoken word)
21. This Train Is Bound For Glory ~ All Performers
22. This Land Is Your Land ~ All Performers

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”With god on our side” med Eva Steen som gäst.




9 juni 2023
JACKSON BROWNE: Full Concert (YouTube, 1992, 1:05)
Shoreline Amphitheatre, Mountain View, California, 10 oktober 1992
   "Don't let 'em tell you the cold war's over,", sa Jackson Browne när han presenterade låten ”Soldier of plenty” i en konsert som inträffade samma dag han fyllde 44 år.
   Mellan sina klassiker ”Before the deluge” och ”The pretender”, som inledde och avslutade konserten framförde han flera låtar från ett kommande album, ”I'm alive” som släpptes dagen efter konserten, plus låtar från albumen ”Lives in the balance” och ”World in motion”.
   Bandet bakom Jackson är inte hans mest profilstarka men ändå ett gäng skickliga musiker som förstärks på vissa låtar, ”Before the deluge” (David Lindley) och World in motion” och ”Here comes those tears again” (Bonnie Raitt). John Trudell-gitarristen Mark Shark spelade ett fint solo på ”Here comes...”.

Setlist:
Before The Deluge
I'm Alive
Miles Away
Soldier of Plenty
In The Shape Of A Heart
World In Motion
Here Comes Those Tears Again
All Good Things
Lawless Avenues
The Pretender / band intros / outro by Jerry Pompili

Jackson Browne - guitar, lead vocals
Scott Thurston – guitar/keyboards/vocals
Mark Shark - guitar
Jorge Calderon - bass, vocals
Chad Cromwell - drums
Wally Ingram - percussion

DYLAN: Janne.... DYLAN/JOAN BAEZ
https://youtube.com/watch?v=Olh-XGQkp3g&is=N71f93MoTsYDDy0A




15 juni 2026 (måndag!)
JOHN & YOKO: One to one (2024, SvtPlay, 1:41)
Musikern och tidigare Beatles-medlemmen John Lennon och konstnären Yoko Ono - ett av populärkulturens mest omdiskuterade och fascinerande par - levde under det tidiga 1970-talet i en liten lägenhet i Greenwich Village, New York.
   Genom aldrig tidigare visat arkivmaterial och nyrestaurerade filmer från One to One-konserten i Madison Square Garden - John Lennons enda fullängdskonsert efter The Beatles - skildras en kreativ och omvälvande period i deras liv. Amerikansk dokumentär från 2025.
   Exekutiv producent Sean Ono Lennon.
   Det varnas för obehagliga scener.
   Huvudsakliga konserten. 30 augusti 1972 Madison Square Garden Tamburiner hos publiken.
   ”New York City”
   ”I wanna be me”, säger John Lenno n.
   Hemma hos John & Yoko i Greenwich Village på Bank Street.
   Tittade på mycket tv. Upplopp på Attica State-fängelset.
   Richard Nixon var president. Jämför med dagens Trump. ”Stop the killing”-plakat.
   AJ Weberman, författare och politisk aktivist, kollade Bob Dylans sopor.
   Ett hopkok av korta filmsnuttar. Politik & musik. Känslan av ett oredigerat filmmaterial.
   Jerry Rubin galning eller aktivist.
   ”Come together”. Elephants Memory kompade.
   Yoko Ono jobbade med ett koncept ”Fly” och behövde flugor till sitt konstprojekt.
   John Sinclair släpptes från fängelset.
   ”John Sinclair” framfördes med dobro.
   Yoko letade efter sin dotter Kyoko.
   ”Don't worry Kyoko”. David Peel.”
   ”Instant karma”
   ”The luck of the Irish”.
   ”Hound dog”. ”Bob Dylan är multimiljonär”.
   AJ Weberman bad om förlåt till Dylan.
   ”Free the people”-arrangremang.
   Kriget eskalerar. Rasism, George Wallace.
   ”Cold turkey”
   Primal-terapi.
   ”Mother”
   Välgörenhetskonsert till förståndshandikappade barn.
   ”Imagine”.”Looking over from my hotel window” (”Age 39”... med Yoko Ono)
   ”Give peace a xchance”. Alla på scen Stevie Wonder.
   Mars 1973 flyttade John & Yoko till Dakota Building

DYLAN: Olle läste ett kapitel från boken ”Lyssna på Bob Dylan” av Lars Berglund.

/ Håkan

Dagens datum: 18 juni 1967

The Who gjorde ett uppmärksammat framträdande på den amerikanska musikfestivalen i Monterey 1967.

I DEN LILLA STADEN MONTEREY I KALIFORNIEN, strax söder om Santa Cruz, genomfördes en tre dagar lång musikfestival mellan 16 och 18 juni 1967. En festival med många kända artister och grupper, exempelvis Eric Burdon & the Animals, Simon & Garfunkel (fredag 16 juni), Canned Heat, Big Brother & the Holding Company (med Janis Joplin), The Byrds, Jefferson Airplane (lördag 17 juni), Ravi Shankar, Buffalo Springfield, The Who, Jimi Hendrix Experience och Mamas & Papas.
   Festivalen är känd som startpunkten på Summer Of Love 1967 och några uppmärksammade och händelserika konserter. Som när Jimi Hendrix avslutade sin konsert med att tända eld på sin gitarr. Men även The Whos framträdande, som avslutades med att gitarristen Pete Townshend slog sönder sin gitarr mot förstärkarna, och Keith Moon stjälpte hela sitt trumset över kanten.

Setlist:

Substitute
Summertime Blues
Pictures of Lily
A Quick One, While He's Away
Happy Jack
My Generation

/ Håkan

Dave Greenslade (1943-2026)

NÄR DEN SORGLIGA NYHETEN ATT DAVE GREENSLADE hade dött nådde mig för några dagar ekade det vemodig varma ljudet av hans hammondorgel och övriga klaviaturinstrument i mitt huvud. Han tillhörde de mest legendariska musikerna i England under 60- och 70-talet. Som medlem i Colosseum under den gruppens hela existens, 1968-1971, var han med och skapade historisk musik på gränsen mellan rock och jazz. Jag hade nöjet att få uppleva Dave live vid två exklusiva tillfällen i Örebro med bara fem månaders mellanrum för 55 år sedan(!).
   Innan trummisen Jon Hiseman bildade Colosseum i september 1968 spelade Dave i mitten på 60-talet i Chris Farlowes band The Thunderbirds tillsammans med bland annat Albert Lee. Han spelade sedan också live med Geno Washington & the Ram Jam Band.
   I den jazzrockiga gruppen Colosseum, med flera instrumentala låtar på repertoaren, var Dave en ledande musiker tillsammans med Hiseman, saxofonisten Dick Heckstall-Smith och gitarristen Dave ”Clem” Clempson. Ett år innan Örebro-besöket 30 september 1971 hade gruppen förstärkts med sångaren Chris Farlowe - som dock uteblev i Örebro på grund av sjukdom...
   Inför Sverige-besöket på hösten 1971 gav gruppen ut liveskivan ”Colosseum live” som innehöll flera låtar med Greenslade som låtskrivare. Bland annat blev den 15:44 långa låten ”Lost Angeles” en favorit med ett flera minuter långt orgelsolo som intro innan Clempsons gitarr tog över på slutet.
   Bara en månad senare splittrades gruppen och Dave inledde planerna på en solokarriär och bland det första han gjorde var att turnera i Sverige med den Örebrobaserade gruppen Nature, med bland annat Mats Ronander och Lasse Wellander. Ett tillfälligt turnésamarbete, som nådde Örebro Konserthus 13 februari 1972, men aldrig upprepades. Jag minns konserten som ett intressant möte mellan en engelsman och en svensk rockgrupp. Däremot blev konserten ett publikfiasko (”Välkomna – båda två” introducerade Dave konserten inför en fåtalig publik) och det påverkade stämningen i både salong och på scen.
   På hösten 1972 bildade Dave en egen grupp, under namnet Greenslade, som under åren 1973-1975 gav ut fyra album i den engelska progg-genren.
   Under flera decennier därefter koncentrerade sig Dave Greenslade på traditionell jazzmusik.
   Dave Greenslade avled i juni 2026.

/ Håkan

Englandslistan 20 december 1969

AUSTRALIERN ROLF HARRIS LÅG PÅ FÖRSTAPLATSEN veckan före jul 1969 med den amerikanska sången ”Two little boys”. Med facit i hand är det djupt tragiskt, paradoxalt och ironiskt. 2014 greps Harris för otukt med barn och fick fem år och nio månader i fängelse...
   Bobbie Gentry/Glen Campbell-duetten av den gamla Everly Brothers-låten ”All I have to do is dream” klättrade starkt på listan som i övrigt var ganska händelsefattig med många snälla poplåtar. Förutom amerikanska studiogruppen Cuff Links, som också klättrade stort, var det få nykomlingar, bara en gammal Jim Reeves-inspelning, och inte så mycket annat hände.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: ”Something” med The Beatles.

/ Håkan

Dagens datum: 9 juni 1984

Foto: Anders ErkmanBob Dylan på Ullevi 1984.

BOB DYLAN 
Ullevi Göteborg 9 juni 1984
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Nikke Ström (1951-2026)

NIKKE STRÖM, EN AV SVERIGES MEST kända basister, har gått bort och det väcker både gamla minnen och nya minnen. Han var just nu nämligen involverad i så många olika musikaliska sammanhang att jag uppfattade honom som en odödlig figur i svensk musikhistoria.
   Ändå är det kanske Nikke Ströms historiska värde som musiker som imponerar mest. Hur han började i Karlskoga-bandet Cads på 60-talet, gav mellan 1966 och 1968 ut tre singlar, och blev sedan en stor och viktig del i Göteborgs rock- och progghistoria.
   För Nikke Ström började det i Nynningen, bland annat på albumet ”För full hals” (1974), där han inte bara spelade bas utan även saxofon. Fortsatte sedan i Huntington Band och Spjärnsvallet innan han blev medlem i Nationalteaterns Rockorkester under ledning av Ulf Dageby och hamnade av naturliga skäl i arrangemang som Tältprojektet, Ett anständigt liv och Rockormen . Det var då jag, och många andra, fick upp ögon och öron för Nikke Ström.
   Under 80-talet, då som fast medlem i Tottas Bluesband, breddades Nikkes musikkontakter som basist i många olika sammanhang. Livebandet Varmare Än Körv hade en härligt spontan sammansättning men Nikke, tillsammans med gitarristen Bengan Blomgren och Totta Näslund, var alltid en central del. I det sammanhanget träffade han Mats Ronander som senare ledde till samarbeten i band som Ronander Blues och Low Budget Blues Band.
   Varmare Än Körv har också uppstått i en senare upplaga, under namnet Bjurman Band, som jag upplevde live i Göteborg hösten 2024 med Nikke som kapellmästare.
   Från 2015 och fram till slutet 2019 var Nikke Ström den trygga basisten i Göran Samuelssons Packmopedsturné som jag hade nöjet att uppleva varje år. Göran på Facebook idag: ”Tack käre vän för alla turnéer, toner, samtal och diskussioner kring musiken och livet. Du saknas.”
   Men som sagt: Nikke Ström var i hög grad i full sving som musiker när han samtidigt var fast medlem i Nynningen, Stefan Sundströms liveband och spelade nu senast på Anastasias uppmärksammade album ”Göteborg sjunger Alf”.
   Uppriktigt sagt minns jag inte hur många gånger jag har upplevt Nikke Ströms rytmiska basspel från scen, men många är det. Däremot vet jag exakt de gånger jag har samtalat med honom. Vid ett flertal tillfällen under Packmopedsturnéerna visade han sig vara medveten om och intresserad av min blogg Håkans Pop.
   Sista gången jag träffade Nikke var vid den ovannämnda Bjurman Band--spelningen 2024. Efter lite snack hade han och organisten Hasse Olsson en sen rökpaus utomhus på båten S/S Marieholm, där spelningen var, och vinkade adjö till oss på kajen.
   Nikke Ström avled i natt 8 juni 2026 i sviterna efter en hjärtoperation på sin 75-årsdag.

/ Håkan

Englandslistan: 29 april 1967

8 APRIL 1967 VANN ENGLAND OCH Sandie Shaw Eurovision Song Contest i Wien, Österrike, och 29 april nådde Bill Martins och Phil Coulters låt förstaplatsen på Englandslistan för att stanna där i tre veckor.
   Tvåan den veckan var pappa/dotter-duetten ”Somethin' stupid” med Frank & Nancy Sinatra som hade toppat listan innan i två veckor.
   Starka klättrare den här veckan var The Moves andra hit ”I can hear the grass grow” som följde upp debutsingeln ”Night of fear”. Båda var skrivna av gruppens låtskrivare Roy Wood. Även Tom Jones amerikanska cover på ”Funny Familiar Forgotten Feelings” klättrade också starkt. Liksom gitarristen Jeff Becks första singel under eget namn, den Mickie Most-producerade ”Hi ho silver lining”, som han dessutom sjunger. Beck hade i november 1966 lämnat Yardbirds och nu precis bildat ett nytt band med bland andra Rod Stewart och Ron Wood.
   Bästa nykomling den här veckan var en annan Eurovision-sångerska, Lulu (”Boom bang-a-bang” 1969), med Neil Diamonds låt ”The boat that I row”, också producerad av Mickie Most. Monkees singel på tredjeplatsen, ”A Little Bit Me, a Little Bit You”, var också en Diamond-låt.
   Andra nykomlingar skulle klättra högt på listan. Tremeloes ”Silence is golden” var en kommande etta och The Who-singeln ”Pictures of Lily” skulle snart nå fjärde plats.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: The Move: "I can hear the grass grow".

/ Håkan

Minnen från Johanneshovs Isstadion

Foto: Anders ErkmanNeil Young 1982.

Foto: Torbjörn ZadigThe Clash 1984.

Foto: Anders ErkmanBob Dylan/Tom Petty 1987.

Foto: Magnus FondJohn Cougar Mellncamp 1988.

Foto: Anders ErkmanPaul McCartney 1989.

FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN MEDDELADES att den klassiska arenan, för både sport och konserter, som under många år fungerade under namnet Johanneshovs Isstadion ska rivas och ersättas av något som just nu går under arbetsnamnet ”Nya Hovet”.
   Jag minns den berömda ishockeyarenan Johanneshovs Isstadion mest för de 21 konserter jag upplevde i den lokalen mellan 1978 och 2006. Vid de tre sista konsertögonblicken, Paul McCartney 1989, Bruce Springsteen 2005 och Bruce & Seeger Session Band 2006, hade lokalen bytt namn till Hovet.
   Lokalen var Stockholms första ishockeyarena och räknas som en av Sveriges mest anrika arenor. Den invigdes redan år 1955, då som öppen arena,.åtta år senare tillkom det specialdesignade taket och 1989 fick arenan officiellt namnet Hovet.
   Lokalen är också känd för för Beatles fyra konserter på två kvällar, 28 och 29 juli 1964, Korta framträdanden Twist and Shout/I Saw Her Standing There/You Can't Do That/She Loves You/All My Loving/Roll Over Beethoven/Can't Buy Me Love/I Wanna Be Your Man/A Hard Day's Night/Long Tall Sally utan några överraskningar. Bara två veckor innan hade singeln med ”A hard day's night”släppts och var verkligen aktuell vid tillfället.

JAG UPPLEVDE MIN FÖRSTA JOHANNESHOV-KONSERT 1978 när jag fick se och höra Electric Light Orchestra följa upp dubbelalbumet ”Out of the blue” med en turné. Senare samma år fick jag se Rod Stewart live tolka det för dagen aktuella albumet ”Blondes have more fun”.
   1979 besökte jag hockeyarena vid fem olika tillfällen på konserter med Roxy Music, Thin Lizzy (med Gary Moore), Supertramp, ABBA och Dire Straits.
   Även 1980 upplevde jag fyra konserter på Johanneshovs Isstadion med 10cc, Thin Lizzy (nu med Snowy White på gitarr), Eric Clapton och ännu en gång Rod Stewart.
   1981 hade jag nöjet att uppleva Bruce Springsteen på Johanneshov och senare samma höst ännu en gång Eric Clapton (med Mats Ronander Band som förband).
   1982 såg jag Neil Young och sitt Trans Band, två kvällar i rad, tolka albumet ”Trans” som ännu inte var släppt. Först på Scandinavium i Göteborg 8 oktober och sedan Stockholm på Johanneshovs Isstadion 9 oktober.
   1984 upplevde jag nya upplagan av The Clash (utan Mick Jones) live på Johannes Isstadion.
   1986 såg jag Jackson Browne och 1987 såg jag den fantastiska konserten med Bob Dylan, Roger McGuinn och Tom Petty & the Heartbreakers på hockeyarenan i Jonneshov.
   1988 upplevde jag ännu en fantastisk konsert i hockeyarenan, John Cougar Mellrncamp, som han kallade sig då, där han fick chansen att live följa upp sitt fantastiska album "The lonesome jubilee".
   När den närliggande arenan Globen i Stockholm invigdes i februari 1989 döptes Johannes Isstadion om till Hovet och på hösten samma år fick jag uppleva Paul McCartneys första konsert,Paul Bruce Springsteen under världsturnén ”World Tour”, där han framförde många Beatles-låtar.
   2005 valde Bruce Springsteen att på sin soloturné skala ned storleken på sina konsertlokaler och det blev Hovet där han framförde en konsert helt ensam som följde upp det då nyligen släppta ”Devils and dust”-albumet.
   Bara ett år senare, 2006, var Bruce tillbaka, då med det stora The Seeger Sessions Band som komp, utan att faktiskt skriva en konventionell recension.

/ Håkan

Dagens datum: 4 juni

1979


Elvis Costello på Pink Pop-festivalen i Holland.

Bilder: Stig NyströmThe Police, med sångaren Sting i spetsen, gjorde succé på festivalen.

THE POLICE
ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
Pink Pop Festival, Geleen, Holland 4 juni 1979
Håkans Pop-recension

1983

Bilder: Anders ErkmanWilly DeVille uppträdde som uppvärmare på Rod Stewarts konsert på Råsunda i Stockholm.

MINK DEVILLE
Råsunda, Stockholm 4 juni 1983   

/ Håkan

Dagens datum: 3 juni 1987

JOHN HIATT SLÄPPER ALBUMET ”BRING THE FAMILY” 3 juni 1987.
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Sommar, sommar, sommar... 2026

Målning: Carina Österling

IGÅR, NÄR HÅKANS POP KUNDE AVSLÖJA FÖRSTAPLATSEN på den rangordnade listan med 50 år gamla albumfavoriter, avslutades den senaste säsongen och innehållet på sidan blir under sommartid något oregelbundet.
   Sedan i höstas har jag på Håkans Pops onsdagar noterat särskilt viktiga händelser i pop- och rockhistorien. Det lilla trevliga och minnesvärda återblickandet kommer under sommaren utökas till veckans övriga dagar när varje händelse, med autentiska fotografier eller YouTube-klipp, kring gamla konserter, skivreleaser och andra händelser får en egen notering kopplat till det dagsaktuella datumet.
   Nästan varje dag, från imorgon, kommer Håkans Pop uppdateras med små och stora gamla nyheter. Och på övriga dagar kommer jag upprepa förra sommarens tema med gamla Englandslistor från 60-talet som väcker gamla härliga popminnen.
   Med andra ord dags för mycket nostalgi och roliga minnen under de närmaste månaderna innan vi återkommer i augusti med nästa traditionella Håkans Pop-säsong.

/ Håkan

Maj 2026 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingUnder det udda gruppnamnet Frozen Margarita Brain Freeze dök Jesper Lindell upp på konsert.

MAJ FICK SOM VANLIGT AVSLUTA årets första Håkans Pop-säsong. En månad full av fasta kategorier (50 år gamla albumfavoriter, händelserika datum och coveralbum) men också en skivrecension, två konsertrecensioner och rapport om ännu ett tragiskt dödsfall i musikbranschen.
   Den rangordnade listan på 50 år gamla album (Best of 1975/76) avslutades tidigare idag med Warren Zevons album ”Warren Zevon” som #1 och under maj avslöjade jag placeringarna #2-#5 med Bob Dylan, Nils Lofgren, Bruce Springsteen och Pink Floyd.
   Månadens händelserika datum var 6 maj, 13 maj, 20 maj och 27 maj.
   Och publicerade coveralbum var den här månaden gjorda av Christian Parker, Magnus Carlson, The Damned och Marianne Faithfull.
   Ett plötsligt avsked av Georg Jojje Wadenius fick mig att skriva en kortare artikel och under maj gjorde jag faktiskt två konsertbesök, hyllningskonserten ”BOB DYLAN 85 – En hyllning till en Poet & Rockikon”, där artister från Örebro och Malmö tolkade Bob Dylans låtskatt, och sedan kom Jesper Lindell och överraskade alla inklusive mig när han uppträdde under gruppnamnet Frozen Margarita Brain Freeze.

NÅGRA TUNGA NAMN GAV UT NYA ALBUM under maj, WILMER X, JOAKIM BERG och PAUL McCARTNEY, som lockade till åsikter som jag publicerade i några längre recensioner. Album som samtliga tillhör månadens bästa med ett litet plus för Wilmers ”Popmonster”. I övrigt var det några andra skivor som också drog åt sig min positiva uppmärksamhet:
   Namnet på producenten Björn Yttling drar ofta till sig min uppmärksamhet fast artisten inte alltid finns i mitt lyssnande universum. LYKKE LI gör alldeles för modern pop men det finns några ögonblick, ”Not gon cry”, den avskalade ”Famous last words” och den poppiga ”Knife in the heart”, på hennes nya album ”The afterparty” fast det är en stor maskinpark som ofta styr arrangemangen.
   ANASTASIA, med efternamnet Grivogiannis, är ”till vardags” medlem i Nynningen men som soloartist gör hon på albumet ”Göteborg sjunger Alf” uteslutande låtar med text av Alf Robertsson med många olika gästsångare. Jesper Lindell och hans kompisar har producerat och soundet är både personligt och professionellt men det är Robertssons fantastiska texter som spelar huvudroll vid sidan av framträdande duetter med bland annat Jesper, Valter Nilsson, Ebbot Lundberg och Arvid Nero.
   NEIL DIAMOND är, enligt min åsikt, en av världens bästa låtskrivare. När han på senare år slog sig ihop med den legendariske producenten Rick Rubin nådde han unika nivåer även som artist. Teamet Diamond/Rubin gjorde några lyckade album på 00-talet och nu släpps ett nytt, ”Wild at heart” som är inspelat 2007, som är resultatet av samma samarbete. Jämförelsen med Johnny Cashs sista skivor är naturlig, det avskalade och djupt personliga soundet är gemensamt, men Diamond är även här en skicklig låtskrivare och det är märkligt att så starkt låtmaterial har legat i malpåse så många år.
   På gamla dagar har 72-årige GUNNAR DANIELSSON fått en uppenbar kreativ boost som både låtskrivare och sångare. För bara två månader sedan kom ett album, ”Allt ska bli bra”, som jag inte riktigt föll för just då, och nu släpps ytterligare ett album, ”Från vaggan till vadå”. Nu faller allt på plats i Gunnars kombination av enkla melodier med fantastiskt mänskliga texter. Nya albumet innehåller endast sex låtar men har en speltid på över 41 minuter. Långa låtar, titellåten är nästan nio minuter, där humorn i texterna är slagkraftig medan Gunnar berättar på sitt högst personliga sätt.
   Det amerikanska powerpopbandet THE LEMON TWIGS befinner sig i en känslig genre med simpla poplåtar som röd tråd men jag tycker mig höra en kvalitetshöjning på nya albumet ”Look for your mind”. Vältajmade körer, klingande Rickenbacker-gitarrer och här och där tydliga 60-talsinfluerade Beatles-harmonier gör skivan väldigt underhållande som helhet. Stundtals kanske lite för snäll men det är också låtmässigt melodiös pop för hela slanten.
   Jag lyssnar på New Orleans-gruppen THE DESLONDES nya album ”Don't let it die, vol 1” och tänker ofelbart på The Band fast det här är musikaliskt har en lite lättare ton. Albumet lider dock brist på originallåtar vilket gör att jag har svårt att upptäcka ren personlighet i bandets annars trygga musik.
   THE CORAL kommer nog aldrig att upprepa succén från albumet ”Coral island” (2021) som hamnade på min årbästalista. Lyckades inte 2023 med ”Sea of mirrors” och nya ”388”, som är ett starkt reggaedoftande album, påminner inte alls om det fem år gamla dubbelalbumet som hade uppseendeväckande ambitiösa poplåtar som ledmotiv.
   Jag har ett par gamla album med den amerikanska powerpopgruppen Shoes, från 1979 respektive 1980, som står och samlar damm i vinylhyllorna utan att väcka några speciellt positiva minnen. Ändå kände jag mig tvingad att lyssna på gruppens sångare GARY KLEBES första soloalbum ”Out loud” och upptäcker ett mer än godkänt album med powerpopsoundet som en röd och positiv tråd, mycket mer personligt än jag (inte) minns Shoes som.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #1 "Warren Zevon"

WARREN ZEVON: Warren Zevon (Asylum)
Release: 18 maj 1976

UNDER FÖRRA ÅRHUNDRADET VAR NOG Warren Zevon min allra största hjälte och i minnet, han avled 2003, är han nog det fortfarande. Och det har fått till följd att flera av hans album fick ta plats ganska högt på min All Time Best-lista på 150 album som jag konstruerade under 2021 och 2022,
   Först och främst albumet som betraktas som en debutskiva, dagens aktuella 50 år gamla favorit ”Warren Zevon”! Men också ”Sentimental hygiene” (1987), ”The wind” (2003) och även ”The envoy” (1982) lite längre ned på listan. Zevon var också en framstående liveartist, med det utsökta albumet ”Stand in the fire” som fint minne.
   Första gången jag hörde ”Warren Zevon” hösten 1976 var det en enormt stor positiv överraskning att en artist som jag aldrig hade hört talas om tidigare kunde göra ett så fantastiskt helgjutet och personligt album. En skiva som både är underhållande och fylld till bredden av massor med udda detaljer och extremt personliga kännetecken.
   Att jag överhuvudtaget kom i kontakt med skivan var det vanliga tillvägagångssättet: Stod i skivaffären, troligen på LP-skivan på Nygatan i Örebro, och bläddrade bland skivorna i nyhetslådan. Synade omslagen noggrant, läste innehållsförteckningen med musiker, producent och låtskrivare. Vid just den här tidpunkten, mitten på 70-talet, hade jag i flera år haft det amerikanska skivbolaget Asylum som ett stort intresse, skivorna från det bolaget hade en stor och trovärdig kvalitetsstämpel. Men den helt avgörande informationen, som gjorde att jag direkt köpte skivan, var givetvis att producenten hette Jackson Browne.
   I maj 1976, när Zevons skiva släpptes, hade Browne gjort tre utsökta skivor som artist av vilka två mycket rättvist har figurerat på min All Time Best-lista, ”Late for the sky” och ”For everyman”.
   Den lovande låtskrivaren och sångaren Jackson Browne hade träffat Warren Zevon redan 1969. Förmodligen ett oförglömligt möte för Browne för det skulle ta många år innan deras vägar skulle korsas igen.
   Samma år gjorde Warren Zevon sin riktiga skivdebut med albumet ”Wanted dead or alive” som ibland (på exempelvis återutgivningen av ”Warren Zevon”) påstås vara producerat av den amerikanske låtskrivaren och producenten Kim Fowley men Zevon producerade den faktiskt själv.
   Skivan floppade rejält men hans namn som låtskrivare levde kvar hos många, bland annat hos Browne. Snart fick Zevon jobb som pianist och bandledare hos Everly Brothers, han medverkar bland annat på ”Stories we could tell” (1972), innan bröderna Don och Phil splittrades 1973. I det bandet träffade Warren sin kommande gitarrist Waddy Wachtel och kom att gifta sig med Wachtels före detta flickvän Crystal Brelsford.
   Tillsammans med Crystal, som hade blivit hans fru, reste Warren tidigt 1975 till Spanien för att livnära sig som trubadur och sångare på barer. De fastnade på en irländsk bar, The Dubliner, i staden Sitges strax söder om Barcelona. En bar som råkade ägas av en före detta amerikansk legosoldat, David Lindell, som Warren senare kom att skriva låten ”Roland the headless Thompson gunner” tillsammans med.

UNDER TIDEN FÖRSÖKTE JACKSON BROWNE sprida Zevons låtar i skivbranschen. Han ville få skivbolagskollegorna i Eagles att spela in Zevon-låtar till ”Desperado”-albumet och uppmanade sedan det återförenade Byrds att göra detsamma till sin Asylum-skiva 1973. Browne såg potential i Zevons material och skickade sommaren 1975 ett vykort till Zevon i Spanien: ”Warren, Too soon to give up. Come home. I’ll get you a recording contract”. Undertecknat ”Love, Jackson”.
   På vägen hem till Los Angeles stannade Warren i London för att arrangera ett album med Phil Everly, ”Mystic line”, innan han sedan landade på den amerikanska västkusten och hösten 1975 gick in i studion för att spela in demo på låtarna som planerades till det kommande albumet ”Warren Zevon”.
   Skivan är naturligtvis fantastisk, från första spåret ”Frank and Jesse James” till det sista ”Desperados under the eaves”. Jon Landau, rockjournalisten och senare Bruce Springsteen-manager, figurerar överraskande med sitt namn på skivomslaget efter titeln ”Shadowboxing”. Landau hade då sin koppling till Jackson Browne och skulle hösten 1976 faktiskt producera Brownes fjärde album ”The pretender”.
   ”Warren Zevon” har en stark låtsamling och hans klart bästa skiva. Linda Ronstadt kom att spela in fyra låtar från det här albumet och det känns nästan orättvist att nämna någon låt före den andra. Historien om den inledande ”Frank and Jesse James” är intressant. Handlar egentligen inte om de båda outlaw-bröderna utan om Don och Phil Everly och Phil medverkar faktiskt i kören på inspelningen av låten.
   Det förekommer för övrigt många kända namn i kören på många låtar, Bonnie Raitt, de då aktuella nya Fleetwood Mac-sångarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks och flera Eagles-medlemmar. Och så den fantastiska avslutningen på sista låten ”Desperados under the eaves” där först kören med Carl Wilson, Billy Hinsche, Jai Winding, Jackson Browne och Warren Zevon förhöjer hela låten för att sedan i den sista delen förstärkas med The Gentlemen Boys som är Browne, Jorge Calderón, Kenny Edwards, John David Souther och Waddy Wachtel.
   Bland alla stora Warren Zevon-klassiker på skivan, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och ”Carmelita”, är det ändå just ”Desperados…” som är min definitiva favorit på skivan. Såväl melodi, text, arrangemang och framförande. Kanske är jag fånge i alla myter kring Warren, han levde ett hårt liv med sin alkoholism vid tillfället.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.