Blogginlägg från februari, 2023

ÖREBRO LIVE #21: Lolita Pop 2019

2019 GJORDE LOLITA POP EN ANMÄRKNINGSVÄRD comeback på konsertscenerna efter många års frånvaro. Startskottet inträffade på Frimis, inför säkert 700 personer i publiken, som premiär på det årets Live at Heart-festival. För bandet en efterlängtad återkomst som blev en sådan stor succé att en hel turné (Eskilstuna 15 november) med bandet arrangerades under hösten 2019. Den planerade fortsättningen på de framgångarna försvann under pandemin innan Lolita Pop sparkade igång comeback-racet igen i maj förra året.
   I det nykomponerade Lolita Pop fanns då tre originalmedlemmar, sångerskan Karin Wistrand och gitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg. Trummisen Bobo Ölander och basisten Rickard Donatello var de övriga i bandet.
   Lolita Pops 80-tal var både intensivt och legendariskt. Med ett ständigt turnerande fick bandet uppmärksamhet i hela Sverige och unika kontakter gav bandet möjlighet att både turnera och ge ut skivor i USA. I samband med det senare blev repertoaren i sin helhet på engelska som paradoxalt nog resulterade i ett kommersiellt genombrott - i Sverige.
   1989 kom Lolita Pops, enligt min mening, bästa album, ”Love poison”, som också blev sista skivan med originalsättningen av bandet. Strax efter lämnade Benkt Svensson (senare Söderberg) och Per Eriksson (senare Ståhlberg) bandet.
   Bandet med originalmedlemmarna har under åren traditionsenligt träffats och spelat privat på gemensamma födelsedagskalas men har också gjort några tillfälliga comebackkonserter i Örebro. 1997 spelade bandet på Slottsfestivalens stora scen, 1999 blev det en kort, åtta låtar lång (inklusive en exklusivt nyskriven låt!), spelning på Club 700 och 2012, på Rockmagasinet-hyllningen, bjöd Lolita Pop, tillsammans med många andra band, på en musikalisk sammanfattning av bandets långa historia.
   Ludwig Hart med band inledde konsertkvällen på Frimis med högljudd, kraftfull men melodisk rock. Som följdes av Lolita Pop som med marginal bevisade att bandets repertoar och sound lever både idag, igår och förr.


Foto: Jan-Ola Sjöberg

Foto: Jonas Classon

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen på Nerikes Allehandas sajt na.se 5/9 2019.

LOLITA POP
Frimis/Live at Heart 4 september 2019
Konsertlängd: 21:30-22:42 (72 min, LP) och 21:31-21:05 (34 min, LH)
Min plats: 2 meter(!) från scenens vänstra hörn.

TIONDE UPPLAGAN AV LIVE AT HEART-festivalen inleddes på onsdagskvällen på tio olika platser i Örebro men det var överlägset störst fokus på Frimis-scenen där 700 personer (fullsatt!) trängdes för att vara med om något unikt. Där gjorde stadens kanske mest legendariska rockgrupp, Lolita Pop, en uppmärksammad comeback och lokalen badade i stora förväntningar och en optimistisk spänning gick som en röd tråd genom lokalen.
   Sedan bandet på försommaren meddelade sin tillfälliga återkomst har nostalgiska minnen snurrat i våra hjärnor, konserten har beskrivits som ett 40-årsjubileum och bandets långa historia har återberättats ett flertal gånger.
   När bandet med sångerskan Karin Wistrand i spetsen gick upp på scen strax efter halv tio på onsdagskvällen betydde minnen och nostalgi däremot inte ett dyft. Då var det nuet och den spännande närvarokänslan som stod i centrum till hundra procent.
   Kanske är det grymt orättvist att jämföra dagens Lolita Pop med 80-talets upplaga, då ett av Sveriges mest rutinerade och flitigast turnerande band, som levde på samspelt entusiasm och unika personligheter. Men levande rock'n'roll har inte så mycket med ålder och årsringar att göra (fråga Keith Richards!) och rutin och etablerad skicklighet ska i sammanhanget aldrig underskattas. På den punkten kunde jag konstatera att 2019 års upplaga av gruppen höll måttet och lite till.
   Både scen- och låtmässigt hade dagens Lolita Pop, med 3/5-delar originalmedlemmar, inte alls svårt att fylla sina dryga 70 minuter på scen med en genomgående odödlig repertoar, från ”Guld här?” till ”Tarzan on a big red scooter”, vare sig det handlade om antika låtar från första albumet eller från sista skivan 1990.
   Jag har absolut inga invändningar på låtval, klart att jag saknade några egna favoriter (”Precious you” bland annat), men låtordningen var ändå ganska överraskande. Att starta med ”Realize”, för mig en mellanlåt i både tempo och melodi på ”Love poison”-albumet, och välja ”Guld här?”, relativt okänd tidig låt, som finallåt var både häpnadsväckande och uppfriskande djärvt.
   Sedan fick jag allt jag visste skulle komma, så kallade obligatoriska låtar som ”Mind your eye”, ”Svart och skitigt”, ”Hey winner” och ovannämnda ”Tarzan...”, framförda med en stundtals sensationell och förhållandevis tajt (introt till ”Bang your head” fallerade lite) energi. Den numera permanent stationerade coverlåten ”Songs from under the floorboards” tillhörde också det förväntade.

DÄREMELLAN UTMANADE LOLITA POP de musikaliska smaklökarna med mindre förutsägbara nedslag i bandets tidiga skivhistoria. Innan extralåten förklarade Karin, för kvällen klädd i Ramones-t-shirt, att ”vi gillar bakåt” och bandet hade efter en dryg timme grävt djupt i den gamla skattkistan av låtar. Där ”Svart och skitigt”, ”Svarta diamanter” och ”Släng katten i väggen” blev underbara återbesök typ 38 år senare. Kanske ska vi också addera extralåten, Televisions ”See no evil”, till den celebra kategorin.
   Att musik som är så intimt förknippat med 80-talet över 30 år senare kan uppfattas så uppenbart tidlös är ett mindre mysterium. Men Lolita Pop med sitt unika sound stod redan då på tröskeln in i framtiden, speciellt med den tidiga lite mer experimentella repertoaren, som nu långt in i 2000-talet fortfarande känns så naturlig och up to date.
   Vid upprepade tillfällen såg och hörde jag på onsdagskvällen ett band som har mycket mer att ge än vad en enstaka konsertkväll kan erbjuda. Energin som en dansande Karin Wistrand och en stundtals studsande och leende Sten Booberg, gitarristen, förmedlade var in i minsta detalj avundsvärd. Tillsammans med övriga bandet, där Benkt Söderbergs visuellt mindre framträdande gitarr var minst lika delaktig i soundet, blev det en fantastiskt imponerande helhet.
   Pessimister ville innan konserten göra gällande att den här återföreningen inte var på riktigt eftersom flera originalmedlemmar saknades men olyckskorpar kunde inte förstöra känslan av att Lolita Pop 2019 var på allvar. Två framträdande gitarrer och en bedårande rockröst som Karin Wistrand bevisade med marginal att Lolita Pops repertoar och sound har ett fruktbart liv på scen än idag. Den inhyrda kompsektionen, trummisen Bobo Ölander och basisten Rickard Donatello, skötte sig med bravur och gasade och bromsade på exakt rätt ställen.
   Tidigare officiella återföreningskonserter med Lolita Pop, 1997, 1999 och 2012, var baserade på korta förberedelser och snabba repetitioner medan årets sammankomst musikaliskt har varit så mycket mer på allvar med en planerad turné i höst. En turné som i dagens läge inte inkluderar Örebro. Men med lite rättvisa och sunt förnuft borde bandet kunna avsluta den turnén i Örebro, i en konsert med ännu mer svängrum och utan det strikta festivalformatet hängande över sig.

Realize
Mind your eye
Släng katten i väggen
Stilla natt
Svarta diamanter
Svart och skitigt
Långa tåg
Fåglar av is
Calling in the rain
Here she comes
Hey winner
Bang your head
A song from under the floorboards
Tarzan on a big red scooter
Guld här?

Extralåt
See no evil

/ Håkan

Äventyrliga utflykter i musikens ljuvliga värld

Alla bilder: Carina Österling

ANNA TERNHEIM
AMANDA WERNE
Conventum Kongress, Örebro 26 februari 2023
Konsertlängd: 19:00-19:19 (AW) och 19:21-20:48 (AT)
Min plats: Rad 3 Plats 95 ca 7 m från scenen.

ANNA TERNHEIM TILLHÖR DEN exklusiva skaran av artister som live på konsert alltid har levt upp till förväntningar. Förutom de unika tillfällen när hon dessutom har överträffat alla högt formulerade förhoppningar. Därför finns hon givetvis representerad ett antal gånger på min just nu aktuella 100 konserter långa Örebro Live-lista, där jag har rangordnat alla min konsertupplevelser i Örebro. Tre fantastiska konserter med Anna: 2004, 2006 och 2012.
   När jag på söndagskvällen för första gången på nästan fyra år satte min fot på Conventum Kongress hade jag inte så stora förhoppningar och var tämligen fri från förutfattade önskemål. Men i en snabbt konstruerad och kortfattad åsikt direkt efter konserten kan jag tycka att som vanligt bjöd Anna och bandet på en stor dos av sedvanlig personlighet med både spännande och äventyrliga utflykter i musikens ljuvliga värld.
   Som så många andra svenska artister just nu turnerar Anna Ternheim som en följd av hennes medverkande i höstens Så Mycket Bättre-följetong. Hon borde, som artist med stor integritet och dignitet, inte ha passat in i det formatet men kommersiellt resulterade det i en 29 datum lång vårturné. Som nu äntligen nådde Örebro tre veckor efter ordinarie plan. Sjukdom i kompbandet stoppade konserten 5 februari men nu såg alla hälsosamt friska ut på scen.
   Jag kom alltså till konserten utan några som helst förutsägbara förväntningar så på det viset var Anna Ternheims alla 87 minuter på scen en överraskning. Både repertoaren, arrangemangen och hela framtoningen var en glädjande och spännande upplevelse.
   På scen fick Anna sällskap inte bara av sitt tremannaband utan även Amanda Werne (Slowgold) som sporadiskt hoppade in på några låtar (se nedan) men också inledde konsertkvällen. I ett svagt blåtonat ljus framförde hon fem låtar ur hennes repertoar, sjöng skört och personligt, spelade munspel och fick den akustiska gitarren att klinga så vackert.
   Efter några minuters paus i mörker ackompanjerat av spöklik instrumental musik kom Anna in på scen med sitt band och inledde med en 65 år gammal cover, ”Come fly with me”, helt uppdaterad till hennes nuvarande sound. På något märkligt sätt fick jag en känsla av att just här och då mötte Frank Sinatra, som sjöng på originalet, David Bowie. Oerhört märkligt men också så fantastiskt musikaliskt omtumlande.
   Annas uppträdande i Så Mycket Bättre har fått mig lite skeptisk när det gäller hennes utveckling mot det kommersiellt opersonliga. Men det tvivlet massakrerades fullkomligt i kvällens öppningsnummer, där attackerande strålkastare och våldsamt fräcka arrangemang fick oss på läktaren att hålla hårt i stolsitsen, och resten av konserten hade samma överraskningspotential. På samma sätt har Anna Ternheim på scen överraskat oss förr.
   Min recenserade Ternheim-konsert 2006 fick rubriken ”Vi var inte inbjudna till något gulligt samkväm” och jag skulle kunna upprepa den rubriken nu ty det här var inget för någon publik som till äventyrs trodde att konserten skulle bli en lagom insmickrande popkonsert. Det blev tvärtom en rasande intressant musikupplevelse som pendlade mellan musikalisk utmaning och akustiska gitarrer, mellan vackra visor och elektrisk rock. Så där oförutsägbart som gör att känslorna far upp och ned.
   Musikerna i trion som kompade Anna på de flesta låtarna hade naturligtvis en stor del i många av de hisnande arrangemangen. Som exempelvis den noggranna trummisen Ola Winkler som verkligen spelade på alla sina slagverk. Men allra mest var det mannen med en mindre maskinpark till sin hjälp, Samuel Starck, som med alla sina keyboards vid upprepade tillfällen fick arrangemangen att flyga. Och han hade också den goda smaken att spela det välljudande dragspelet så vackert på ”The longer the waiting (the sweeter the liss)”
   Utan något riktigt album att marknadsföra blev tyngdpunkten i kvällens repertoar ett överraskande skutt tillbaka i tiden med en majoritet låtar från Annas allra första album ”Somebody outside”. Samtliga presenterade i uppgraderade arrangemang.
   Dessutom dominerades söndagskvällens konsert mer eller mindre av en massa covers som man kanske kan ha en viss kritik mot. Men gör man, som Anna, helt egna versioner av andra artisters låtar tycker jag inte att det stör det minsta. Till och med dansbandslåten ”De sista ljuva åren” blir i hennes mun en alldeles fantastisk poplåt.
   En personlig version av en cover har ju för övrigt förföljt Anna Ternheims karriär sedan dag ett, ”Shoreline”, och ingen har klagat på det. Och nu fick Broder Daniel-låten en hedrande placering att avsluta hela konserten på söndagskvällen, med Anna vid pianot. Slutet gott, allting gott kan jag därför sammanfatta kvällens upplevelse.


Anna Ternheims låtar:
Come Fly With Me
Girl Laying Down
I Say No
When You Were Mine
Josefin
När jag gick bredvid dig
Holding on
Better Be
The Longer the Waiting (The sweeter the kiss)
Walking Aimlessly (med Amanda Werne)
Summer Rain (med Amanda Werne)
A French Love (med Amanda Werne)
What Have I Done (med Amanda Werne)
I'll Follow You Tonight
To Be Gone
Bow Your Head (med Amanda Werne)

Extralåtar:
De sista ljuva åren
Shoreline

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #22: First Aid Kit 2015

FIRST AID KIT, DETTA UNIKA SYSKONPAR, har så många internationella kopplingar att en konsert på svensk mark känns en aning unik. Och när den konserten dessutom inträffar i Örebro känns det mer än ett patriotiskt statement. Jag hade för övrigt upplevt First Aid Kit live i Örebro två år innan 2015-konserten, på Conventum med sittande publik 6 februari 2013. Rötterna återfinns ju i systrarna Klara och Johanna Söderbergs föräldrar som hade Örebro som hemstad på 80-talet, pappa Benkt var/är ju gitarrist i Lolita Pop.
   Systrarnas karriär på skiva började tidigt, mycket tidigt. När debutskivan, ep:n ”Drunken trees”, släpptes våren 2008 var systrarna Klara och Johanna bara 15 respektive 17 år. Tjejerna hade anmärkningsvärda förebilder redan i unga år, exempelvis Bright Eyes och Fleet Foxes, och första skivan väckte uppmärksamhet, både här i Sverige och framförallt internationellt i USA bland annat.
   Redan då var First Aid Kit en framgångssaga som fortsatte med albumet ”The big black and the blue” (2010). Den internationella uppmärksamheten bara växte och nya intressanta kontakter på andra sidan Atlanten kunde knytas. Conor Oberst, sångare och låtskrivare i Bright Eyes, blev så imponerad att han uppmanade sin kompis i bandet, Mike Mogis, att producera duons nästa album, ”The lion's roar” (2012), skivan som resulterade i turnén 2013.
   ”The lion's roar” är min största First Aid Kit-favorit på skiva men duon skulle upprepa den kommersiella succén även med nästa album, ”Stay gold” (2014). Med fler låtar i repertoaren, med fler så kallade hits i bagaget och en överlag mustigare konsertlåtlista gör att jag föredrar 2015-spelningen på Conventum inför en stående publik.
   First Aid Kits inledande extremt avskalade sound krävde redan 2013 livemässigt några extramusiker i den instrumentala uppbackningen, den engelske steelgitarristen Melvin Duffy och trummisen Niclas Lindström, och så blev det även på 2015-spelningen. Duffy fanns med igen, fast nu spelade han mer elgitarr, och den skotske trummisen Scott Simpson färgade märkbart livesoundet.
   Konsertkvällen inleddes med uppvärmaren och den unge singer/songwriter-engelsmannen Jo Rose (First Aid Kit-Klaras dåvarande fästman) som kunde sitt hantverk men hade en otacksam uppgift.


Ett klipp från First Aid Kits Conventum-konsert i Örebro.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 2015.

FIRST AID KITS ÖVERRASKANDE ROCKIGA FRAMTONING

FIRST AID KIT
Conventum Kongress, Örebro 20 februari 2015
Konsertlängd: 21:04-22:25 (81 min)
Min plats: ca 30-40 meter från scenen vid mixerbåset.

FÖRVÅNAD OCH NÄSTAN FÖRSKRÄCKT UPPTÄCKTE jag sent att konserten med First Aid Kit i Conventum Kongress i Örebro på fredagskvällen skulle få avnjutas stående. Jag hade nog väntat mig en lågmäld och stillsam konsert inför en koncentrerat sittande och extremt lyssnande publik men upplevelsen blev snarare stor och mörk rockklubb. Lika överraskande blev det att stundtals bli matad med First Aid Kits energiska rocksound fast sättningen fortfarande är en högst begränsad kvartett.
   För nästan exakt två år sedan upplevde jag en konsert med First Aid Kit inför en sittande publik på ett till sista plats fullsatt Conventum, som jag varken förr eller senare har gjort, och min enda miniatyrinvändning då var att duon trots ett fantastiskt framförande ännu inte hittat den totala magin i framförande och repertoar. Men jag var övertygad om att flickorna uppenbart gick en ljus framtid till mötes. Men jag kunde då inte alls ana utvecklingen.
   Nejdå, det är inte så att systrarna Johanna och Klara Söderberg har övergivit de till fulländning röststarka magiska ögonblicken i sina countryklingande sånger eller skippat de små konturerna, de spontana mellansnacken eller den melodiska personligheten i sin musik. Alla de ingredienserna fanns också på plats i repertoaren när de två svenska tjejerna och två brittiska killarna äntrade scenen framför ett tämligen fullpackat golv på Conventum Kongress.
   Konsertkvällen inleddes annars lite segt med uppvärmaren och den unge singer/songwriter-engelsmannen Jo Rose (First Aid Kit-Klaras fästman) som kunde sitt hantverk men hade en otacksam uppgift och jag uppfattade honom som ganska opersonlig och allmängiltig som artist. Det kom naturligtvis inte alls att påverka mitt omdöme om First Aid Kit-duons framträdande men hans 30 minuter på scen tog ned stämningen något. Kanske hade hans avskalade sånger passat bättre i ett annat mindre sammanhang eller som han vid ett tillfälle själv sa om sina låtar: "Sounds fine in a quiet room".
   Under den dryga pausen innan huvudkonserten växte skeptiska och nästan negativa tankar i mitt huvud medan intensiteten i det förväntansfulla pladdrandet i lokalens båda barer bara ökade.
   Med ännu ett läckert album i bagaget har naturligtvis styrkan och variationen i First Aid Kits scenrepertoar växt och blev på fredagskvällen en jämbördig kamp mellan låtarna från duons två senaste album. Johanna och Klara stod provocerande långt från varandra på scen men var röstmässigt en genomgående genuin enhet. Med hjälp av sina röster stod de ändå nära varandra. Klaras självklara stämma tog ofta huvudrollen vid mikrofonen medan Klaras för kvällen något ansträngda röst gav känsligt djup åt sångstämmorna.
   Lika lite som man ska gråta över spilld mjölk ska man klaga över saknade låtar men jag hade gärna också upplevt "Cedar lane" denna fina konsertkväll. I en repertoar som ändå bjöd på några rejält rockiga överraskningar i form av två Jack White-covers. Men även vid flera andra tillfällen, "King of the world" och rockfinalen på "Wolf", fick den skotske trummisen Scott Simpson och elgitarristen Melvyn Duffy från Brighton, som också spelade steelguitar och mandolin, leva ut sina rockdrömmar på scen.
   Men när omdömet om First Aid Kits andra Örebrokonsert ska sammanfattas var det ändå konsertens förhållandevis finstämda ögonblick som imponerade allra mest på mig. Som i den fina "Waitress song", och sången de tillägnade morfar Lennart (Lundström) och framförde utan mikrofon (unplugged på ren svenska!), "Ghost town", tillsammans med publiken eller sången "Brother" till sin lillebror Isak där de växlade mellan engelska och svenska.


/ Håkan

Tributes: Billy Joe Shaver

"Live Forever: A Tribute to Billy Joe Shaver" (New West, 2022)

COUNTRYARTISTEN OCH LÅTSKRIVAREN Billy Joe Shaver levde ett händelserikt, delvis våldsamt och till stora delar problematiskt liv innan han som 81-åring dog av en stroke 28 oktober 2020. Nästan exakt två år senare kom den här hyllningsskivan med både kända och mindre kända artister. Shaver tillhörde outlaw-falangen bland countryartisterna och helt enligt förutsättningarna innehåller "Live Forever: A Tribute to Billy Joe Shaver" många olika musikaliska sidor av samma mynt som har countrygenren gemensam.
   En lustig tillfällighet är att en av producenterna till den här skivan, Freddy Fletcher, av en händelse var aktuell på Håkans Pop förra veckan när jag skrev om en hyllningsskiva till Townes Van Zandt. Fletcher delar det övervägande producentjobbet med Charlie Sexton som också spelar på flera låtar här.
   Shaver var vid sidan av sitt stundtals vilda liv en färgstark countryartist med en mängd starka låtar på sitt samvete, en repertoar som genom åren tolkades av artister som outlawkollegan Waylon Jennings, Elvis Presley och Willie Nelson. Och just Nelson gör en central roll på skivan. Fletcher råkar ju vara systerson till Willie som här bidrar med två låtar.
   Dels inleder Willie skivan med Shavers kanske mest kända låt, ”Live forever”, låten som Robert Duvall sjunger i filmen ”Crazy heart”. Lucinda Williams figurerar här bredvid Willie utan att vara så där personligt framträdande som hon brukar. Men det är lite ödesmättat att höra låten med Shavers textrad ”I'm gonna live forever...”. Willies andra bidrag ”I been to Georgia on a fast train” är en snabbt skuttande sång.
   På skivans andra låt framför Ryan Bingham en medioker version av "Ride Me Down Easy". Han får lite hjälp vid mikrofonen av Nikki Lane men även hon är nästan osynlig duettsångerska.
   Rodney Crowell imponerar i vanlig stil på "Old Five And Dimers Like Me", låter som en låt från Crowells egen låtskatt.
   I övrigt pendlar både kvalitén och soundet mellan låtarna. Från Miranda Lamberts bluegrassdoftande "I'm Just An Old Chunk Of Coal (But I?m Gonna Be A Diamond Someday)" via sedvanligt traditonellt rotade George Straits "Willy The Wandering Gypsy And Me" till Steve Earles tryggt stabila "Ain't No God In Mexico".
   Den imponerande överraskningen dyker upp som skivans tolfte och sista spår när den för mig okända kanadensiska sångerskan Allison Russell gör en fin nästan souldränkt tolkning av ”Tramps on your street” och förvandlar finalnumret till skivans höjdpunkt.


Willie Nelson & Lucinda Williams - "Live Forever"
Ryan Bingham & Nikki Lane - "Ride Me Down Easy"
Rodney Crowell - "Old Five And Dimers Like Me"
Miranda Lambert - "I'm Just An Old Chunk Of Coal (But I?m Gonna Be A Diamond Someday)"
Edie Brickell - "I Couldn't Be Me Without You"
Nathaniel Rateliff - "You Asked Me To"
George Strait - "Willy The Wandering Gypsy And Me"
Amanda Shires - "Honky Tonk Heroes"
Steve Earle - "Ain't No God In Mexico"
Margo Price - "Ragged Old Truck"
Willie Nelson - "Georgia On A Fast Train"
Allison Russell - "Tramp On Your Street"

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #23: Deadman 2011

MITT I SOMMAREN 2011 GJORDE AUSTIN-bandet Deadman en imponerande entré en vanlig tisdagskväll i en hotellfoajé i Örebro. Utan att jag hade det minsta koll på bandets musik fick jag nya favoriter i det instrumentalt intressanta bandet i allmänhet och i sångaren och låtskrivaren Steven Collins i synnerhet.
   Två veckor innan Deadman kom till Örebro släpptes bandets album ”Live at the Saxon pub”. Men helt utan min dåvarande vetskap hade bandet, med Steven Collins i förarsätet som gemensam nämnare, existerat sedan 1999 i många olika konstellationer och många musikaliska skepnader. Redan 2000 släpptes ep:n ”Cuatro Canciones” som sedan följdes av albumen ”Paramour” (2001) och ”Our Eternal Ghosts” (2004), båda producerade av Mark Howard.   
   Det då Dallas-baserade bandet bestod av Steven Collins och hans dåvarande fru, Sherilyn. Skivorna fick strålande kritik, bandet turnerade flitigt i USA och Europa och sedan rasade allt. Bandet sprack, äktenskapet likaså. Deadman tystnade precis när de var på väg att slå igenom stort.
   Steven Collins slickade såren, flyttade till Austin, skrev nya låtar och började så sakteliga bygga upp det perfekta bandet. Ett nytt och starkare Deadman uppstod med rutinerade musiker som delade Collins vision. Först på liveplattan ”Live at Saxon Pub” och sedan studioalbumet ”Take Up You Mat and Walk”, som släpptes efter Örebrokonserten på hösten 2011, och båda blev stora framgångar tack vare ett flitigt turnerande i Europa och i synnerhet i Sverige.
   På båda de ovan nämnda albumen spelar musikerna som följde med Collins, sång/gitarr, till Sverige och Norge i juli 2011: Kevin McCollough, akustisk gitarr/sång, Jacob Hildebrand, sologitarr/sång, Matthew Mollica, hammondorgel, Kyle Schneider, trummor, och Lonnie Trevino Jr, bas/sång.
   På en vecka lång turné spelade Deadman två kvällar i Halden, Stockholm och Norrtälje innan de kom till Örebro och Clarion Hotel. En smått oförglömlig spelning.



                                                                                 Foto: Magnus Sundell

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 2011.

ÖGONBLICK SOM GAV OÖVERTRÄFFADE MINNEN

DEADMAN
Clarion Hotel, Örebro 26 juli 2011
Konsertlängd: 21:05-21:50 och 22:10-23:08 (103 minuter)
Min plats: Stående ca 5 meter framför bandet.

MED EN BEUNDRANSVÄRD ENTUSIASM, en rent ut sagt outtröttlig ambition och ett hängivet musikintresse har arrangören Anders Damberg letat upp och luktat sig fram till det ena fantastiska amerikanska bandet efter det andra. Grupper som han sedan har presenterat på en scen i Örebro. Det har inte alltid varit kommersiellt försvarbart, publiken har ibland varit liten men entusiastisk, men Damberg har envist jobbat vidare med att försöka övertyga örebroaren om att jordens musikaliska centrum är beläget i Austin, Texas.
   Först var det Eilen Jewell och sedan har följt Rick Broussard, Band Of Heathens och Stone River Boys. Och i tisdagskväll var det dags för ett Austin-band med det inte så livliga namnet Deadman inför en förhållandevis medelstor publik.
   Deadman hade en man, Steven Collins, i absoluta centrum men bandet bakom hade också stor del i många av kvällens musikaliskt grandiosa höjdpunkter. Tre gitarrer i frontlinjen men det var hammondorgelns förförande toner som färgade upplevelsen. Som ofta gav Deadmans americana-inspirerade rockmusik en gospelliknande energi.
   Deadman har kommit till Europa med ett livealbum i bakfickan, ”Live at Saxon’s pub”, och en studioskiva på gång (släpps 28 september) så jag var ganska förberedd på något stort. Ändå fick jag vid upprepade tillfällen under kvällen revidera mina förutfattade höga förväntningar ty stunderna av det magiska nuet, något jag som konsertbesökare alltid vill men inte alltid får uppleva, blev till slut väldigt många.
   Presentationen av sju nya låtar, inklusive nya singeln ”Don’t do this to me”, visade att bandet har en strålande kreativ framtid. Den Byrds-inspirerade poppärlan ”This whole world is not gonna change”, som jag tror att den heter, hamnade raka vägen i mitt hjärta. Och höjdpunkterna av deras redan kända alster steg den här kvällen ytterligare i dignitet.
   ”Oh, Delilah!”, med de tydliga The Band-referenserna, ”The ballad of the gold thief”, som de arrangemangsmässigt hade gjort om till rena Vilda Västern-filmtemat, och den taktfasta ”Ain’t no music”, med både gigantiskt gitarrsolo och en kort ”My my hey hey”-sekvens, var underbara ögonblick.
   Ändå fanns det, tro det eller ej, ännu större stunder på denna fantastiska konsert. Som exempelvis den nya ”We all need love”, som jag tror att den heter, skriven till Sam Cooke fast han har varit död i närmare 50 år. Och, banne mig, så hade låten samma gospeltyngd som låten Steven Collins sjöng om i texten, ”A change is gonna come”.
   Den fina Johnny Cash- och June Carter-hyllningen ”When the music’s not forgotten” utvecklade sig till en underbar och trollbindande final som gjorde att publiken omöjligt hade fått nog och fick sin efterfrågade extralåt, ”Mankind”. Som handlade just om människosläktet och inkluderade påpassligt en nyskriven extratextrad om den hemska händelsen i Oslo men låten har ändå förhoppningsfull slutsats: ”When all hope is lost i will love mankind”. Musik kan givetvis inte läka bottenlös sorg men under några minuter i onsdagskväll var det en ynnest att leva på den här jorden. Ögonblick som gav den här konserten oöverträffade minnen.
   Och då har jag inte ens nämnt bandets fina tolkning av "The night they drove old Dixie down" med tre olika sångare vid mikrofonen.
   Det här var en konsert som jag sent eller aldrig ska glömma.

Låtarna (osäkra titlar på de nya låtarna)
Brother John
Don’t do this to me (ny)
If I lay down in the river
Gilead (ny)
Rough God goes riding
Take up your mat and walk
Oh, Delilah!
This old world's not gonna change (ny)
Katrina (ny)

Paus

Holy babe (ny)
Adios mi Corazon
The ballad of the gold thief
Ain’t no music
We all need love (ny)
Absolom! Absolom!
The night they drove old Dixie down
When the music’s not forgotten

Extralåt
Mankind

/ Håkan

TisdagsAkademien (12)

På Hamnmagasinet har TisdagsAkademien träffats sedan ett drygt år tillbaka, Olle Unenge, jag och Janne Rindar. Där har vi varje vecka (gissa vilken dag!) diskuterat musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


EN AKTUELL DAGSRAPPORT FRÅN EN något husvill och rådvill TisdagsAkademi. För några dagar sedan meddelades lite grymt att ”vårt kontor” på Hamnmagasinet, sedan ett drygt år tillbaka, är stängt. Vi har drabbats av både vemod och ett akut problem med möteslokal. Det problemet går säkert att lösa men vi tänker tillbaka på en unik mysfaktor på eftermiddagarna hos restaurangen, en formidabel service och, inte minst, går våra tankar till ett underbart gäng servitörer som nu står utan jobb. Vi saknar redan det sociala välmåendet som har gjort våra möten till veckans höjdpunkt.
   Här kommer, trots allt, en rapport från TisdagsAkadaemins senaste möten med några flyktiga minnesnoteringar. Från slutet av november har vi diskuterat en YouTube-dokumentär om Beach Boys. Sedan har vi kollat ett par omfattande SvtPlay-serier, om Phil Spector och Rolling Stones, plus några enskilda Svt-program om Merit Hemmingson, Joni Mitchell och Laleh. Sedan besökte vi i december även biografen för att se Neil Young-filmen ”Harvesttime”.
   Förutom veckor som har innehållit både jul- och nyårshelg har både sjukdom och semesterresor gjort takten på tisdagsmöten lite oregelbunden men vi hoppas nu på veckomöten enligt plan i nya spännande lokaler. Under den senaste tidsperioden har vi också bytt bonusdiskussionsämne från att lyssna på Dylan-podd till att läsa ett kapitel ur Bob Dylans intressanta bok ”Låtskrivarkonsten”.



JONI MITCHELL: Lady blue (SvtPlay, 53 min, 2022)
A film by Julia & Clara Kuperberg.

Joni Mitchell har kallats folkmusikens drottning och en av 60- och 70-talets största popstjärnor. Än idag fortsätter hennes rika sångtexter och unika gitarrstil att inspirera nya generationer sångare och låtskrivare.
   Trots sin mer än fyrtio år långa karriär har hon aldrig givit vika för trender, vilket gör hennes framgång både mystisk och unik. Vad är det som gör Joni Mitchell till en sådan samtida ikon? Vad har format henne sedan den där dagen 1954 då hon upptäcktes i en småstad i Kanada? Genom exklusivt arkivmaterial och intervjuer tecknas här porträttet av en av populär- och folkmusikens klarast lysande stjärnor. En fransk dokumentär från 2022 av Clara och Julia Kuperberg.
   Dokumentären inleds med Joni Mitchell på scen framför en jättestor publik (600 000 människor), som man först tror är Woodstock 1969 men är Isle Of Wight-festivalen i England i augusti 1970. Ensam och nervös på scen, lätt kaos i publiken,
   Blont hår, en lång siluett, en gitarr och tusentals åskådare som väntar. Det talas om Sus-ackord. Frågande ackord. ”Mitt liv var nämligen fullt av frågor”.
   ”Both sides now”, i december 1967 gör Judy Collins som första artist låten . 1967 flyttade Joni från Kanada till USA. David Crosby och Joni blev ett par. Han producerade först albumet ”Song to a seagull” (1968) och i Laurel Canyon blev Graham Nash hennes stora kärlek samtidigt som Crosby, Stills & Nash bildades. Big Sur-festivalen i september 1969.
   Nash: ”Om du håller sand för hårt i fingrarna rinner den mellan fimngrarna. Joni skrev ”My old man” till Graham Nash. Från hennes album ”Blue”, 1971
   David Geffen finns givetvis med i dokumentären.
   ”Woodstock”-låten. Hon skrev låten på piano när hon såg tv-sändningarna från festivalen.
   Efter festivalen sprack hippiebubblan. Vilda bilder från Altamont.
   Joni gick i exil i Kanada. Isolerade sig. 1965 fick hon barn, en flicka, som adopterades bort. De återförenades 1997.
   Sedan blev det både rock och jazz för Joni. Hennes röst var altsopran. 1975. Feminism. Hade en svår period med jazzmusiker. ”Folk begrep inte den perioden”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Masters of war” med Eva Steen som gäst.



THE BEACH BOYS: Wouldn't it be nice (YouTube/BBC, 58:53)
”One family's epic journey through rock'n roll”. Underrubriken för dokumentären är ”Sex, drugs and beards”. Tre bröder, en kusin och en kompis.
   1961 började historien om Beach Boys. Brian Wilsons hjälte var pappa Murry. Intervjuer med Brian Wilson, Al Jardine, Brians ex-fru Marilyn (The Honeys).
   Brian lyssnade mycket på Four Freshmen, stämsång. Debuten ”Surfin Safari” var bandets första hit. Förvandlade ”Sweet little sixteen” (Chuck Berry) till ”Surfin Safari”.
   Oense om vem som skrev texten till ”Surfin safari”. Mike Love: Jag, sa han tydligt och bestämt!
   Beach Boys-relaterade profiler som Andy Paley, Hal Blaine och Van Dyke Parks berättar.
   Pappa Murry misshandlade sönerna. Underbarnet Brian avslutade kontakten med pappa.
   När de kom till London fanns en ny medlem i bandet, Bruce Johnston.
   När Brian mötte Phil Spector var en viktig händelse i historien. Brian älskade ”Be my baby” med Ronettes.
   1965 började Beach Boys hits bli mer arrangerade. Tjejer i bikini illustrerade ”California girls”. Beatlesalbumet ”Rubber soul” inspirerade Brian/Beach Boys till ”Pet Sounds”.
   Tony Asher, textlåtskrivaren, dyker upp men Marilyn gillade honom inte: ”Det blev mer droger” och det mystiska instrumentet Theremin dyker upp.
   Skilsmässa för Brian. ”Caroline no ” var en låt i sammanhanget. Meningskiljaktligheter om texterna. Exempelvis ”God only knows” som Carl sjunger med en ”angel voice”. ”Pet sounds” blev ingen kommersiell succé.
   ”Good vibrations” med Mike Loves text var Beach Boys största hit.
   Brian hade en sandstrand hemma. ”8 tons of sand” säger Marilyn. Sandlåda. Experimenterade med droger. LSD, amfetamin. Al Jardine: ”Bad experience” med LSD.
   1967 började Brian arbeta med albumet ”Smile”, Van Dyke Parks skrev texterna. Intervju med Brian Wilson från 1976. ”I was crazy”. ”Smile”-projektet hamnade i byrålådan och Brian lämnade gruppen: ”En evil trip”.
   Gruppen var vilse och inte alls kommersiell. Uppträdde på sjukhus i Leeds...
   Trummisen Dennis Wilson blev kompis med Charles Manson (fängelseintervju). Skrev låtar tillsammans, bland annat ”Cease to exist”. Berättelsen om sju mord, bland annat Sharon Tate, finns naturligtvis med i dokumentären.
   Brian kämpade med sina droger, långhårig och överviktig. Då gjorde Dr Eugene Landy, psykiatriker med terapi, entré. ”Han räddade livet på Brian”. Han styrde. Brian fick inte parata i telefon. Träffade sina döttrar Wendy och Carney en timme på nio år.
   Brian tillbringade tre år i säng och var tillbaka i bandet 1976. Då hade Dennis tagit över. Han gifte sig med Mike Loves dotter men Mike nekar till det. Dennis fick sparken 1979.
   Dennis tog till alkoholen och såg väldigt trasig ut när han försökte förklara sig på scen. Drunknade. Presskonferensen med bröderna som var märkbart tagna av stundens allvar.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Live på Draupner Göteborg 1986” med Lars Larholm som gäst.


I samband med Phil Spectors död, januari 2021, försökte TisdagsAkademien hittade vi ett antal Spector-relaterade YouTube-filmer men inga var seriöst dokumenterade. Därför var det förlösande när Svt började visa den i fyra delar långa dokumentären ”Spector, mannen, musiken, mordet” i december 2022. Vi såg samtliga avsnitt och diskuterade sedan innehållet.



SPECTOR, mannen, musiken, mordet, del 1 (50:51, 2021)
”To know him was to love him”
Directed by Sheena M Joyce/Don Argott.

Här kommer den slutgiltiga dokumentären om Phil Spector.
   En ödesdiger natt i Hollywood ska det slumpmässiga mötet mellan skådespelerskan Lana Clarkson och musikproducenten Phil Spector komma att förändra musikhistorien för alltid. Geniproducent eller iskall mördare; hur kommer vi att minnas Phil Spector?
   Stort drama redan från start. 3 februari 2003. Den storslagna entrén till Spectors hus, 88 trappsteg. Inspelning från Phil Spectors hem. Vi får höra Phil beklaga sig och bli alltmer upprörd inför polisen.
   Dokumentären lutar sig mot författaren/journalisten Mick Browns berättelse. Han gjorde en intervju med Phil fyra-fem veckor innan händelsen i Spectors hem. Inspelade intervjuavsnitt från kassetter förekommer där Spector förklarar sig kring sin historia som människa och skivproducent.
   En väldigt välgjord dokumentär. Vi får Phil Spectors hela historia. Hur pappan tog sitt liv när Phil var nio år. Han hade haft ekonomiska problem. Och även psykiska problem. Phils dotter Nicole Spector medverkar i dokumentären.
   Russ Titelman, känd producent, uttalar sig också. Han gick i samma skola som Phil i LA 1958. Russ: ”Smart, rolig, charmig och karismatisk”
   Carol Connors från gruppen Teddy Bears, i en ny intervju. Och vi får se Teddy Bears uppträda i Perry Como Show.
   Titeln på del 1 är hämtad från pappa Bens gravsten. Teddy Bears hitlåt: ”To know him is to love him”.
   Låtskrivarkollegan Jeff Barry förklarar arbetet i Brill Building där också Leiber/Stoller satt och skrev låtar.
   Don Randi, musiker, Dolores ”La La” Brooks (Crystals) och Darlene Love intervjuas.
   Philles Records startas. Studiomusikern Carol Kaye säger: ”Han var oförskämd mot artisterna”.
   Fotografen Henry Diltz berättar, Nedra Talley-Ross (Ronettes) i intervju och en gammal Ronnie Spector-intervju visas. Annette Merar, första frun 1963-66 var sångerska i Spector Three: ”Han såg på artisterna som förbrukningsvaror”.
   Avslutning på del 1 när Phil säger: ”Jag är så gott som sinnessjuk”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Watching the river flow” med Per Magnus Johansson som gäst.


SPECTOR, mannen, musiken, mordet, del 2 (49 min, 2021)
”California dreams”.

1963 var Phil Spector tonåringarnas kung. Enorma framgångar men Phil var illa till mods och osäker. Paranoid och omgav sig med livvakter.
   Mick Brown, författaren: ”Han visste att han inte var frisk”. Oregerlig., isolerade sig och levde som en eremit.
   Andra delen handlar mycket om b-skådisen Lana Clarkson. Hennes mamma Donna förklarar historien om henne.
   Bevismaterial. .30 kaliber pistol. Plus fem sex-vapen till i hemmet.
   Darlene Love och teknikern Rob Fraboni berättar.
   1964 i England blev Phil kompis med både Stones och Beatles.
   Nedra Talley (Crystals): Righteous Brothers framgångar kom och räddade Phil.
   Phil medverkade sedan i filmen ”Easy Rider”.
   Tina Turner berättar om ”River deep mountain high”. Det blev ingen hit och det gjorde att han 1967-68 gav upp och drog sig undan.
   Phil tog över Beatles ”Let it be”-inspelningar men börjar dricka mycket och fick stora alkoholbesvär.
   Ronnie Spector och Henry Diltz: ”Phil var en fängslande person”. Ronnie berättar hur hon rymde från Phil, sprang barfota.
   Phil kom hem till Ronnie med barn, tvillingar, som present.
   Leonard Cohen berättar om inspelningarna av ”Death of a ladies' man”: ”Vapen mot huvudet. Balansen mellan dåre och galning har aldrig varit så tydlig.
   Han producerade Ramones några år senare. Fick en hit med ”Rock'n'roll high school”.
   Phil hade privata trassel, konstig frisyr, krullhårig.
   Arrangören Paul Shaffer: ”Han ville aldrig sluta jobba”.
   Om den följande rättegången uttalade sig Phil om åklagaren: ”Han var Hitler-lik”.
   Dottern Nicole Spector försvarar Phil och det konstateras att Phil är bipolär.
   Mellan 1997 och 2002. Ingen alkohol.
   Avslutningen på del 2 i serien: Phil: ”Jag äger House Of Blues”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”A hard rain's a-gonna fall” med Lars Larholm som gäst.

Vi avbröt Phil Spector-följetongen och gick på bio:

NEIL YOUNG: Harvest time. 130 min.

Dokumentärfilmen ”Neil Young: Harvest Time” skapades mellan januari och september 1971. Den tar oss med på en resa till Neil Youngs gård i norra Kalifornien, till London för ett ikoniskt framträdande med London Symphony Orchestra och till Nashville där Neil Young jobbade med Harvest-plattan.
   Liveframträdanden och intervjuer är sammanvävda med material från replokaler och inkluderar de flesta av låtarna från albumet ”Harvest”, inklusive ”Heart of Gold”, ”A Man Needs A Maid”, ”Alabama” och ”Old Man”.
   Förutom det dokumentära materialet innehåller filmen en introduktion av Neil Young, inspelad exklusivt för biopubliken. Vi hör Neil prata om betydelsen av ”Harvest”, 50 år efter släppet, och hur inspelningen av albumet och filmen blev till.
   Jag skrev en utförlig recension av filmen här.







Del 3 och del 4 av Phil Spector-följetongen såg vi i TisdagsAkademien i en följd.

SPECTOR, mannen, musiken, mordet, del 3 (49 min, 2021)
”A house of blues”.

Rättegången mot Phil Spector för mordet på Lana Clarkson inleds. Spectors välbetalda advokater gör allt för att övertyga juryn om att Lanas död är ett självmord. Spectors instabilitet och aggressiva beteende talar emot.
   Mars 2007, en månad före rättegången. BBC frågade Vikram Jayanti om han ville göra en film om Phil inför mordrättegången. Vikram: ”Jag hade ett vänskapligt samtal med Phil”.
   Phil: ”45% tror jag är skyldig. 20% tror jag är sinnesjuk.
   Han hade galna ögon: ”Trodde till 100% att han skulle bli friad”.
   Hela historiewn om rättegången i detalj. En jurymedlem berättar.
   Dottern Nicole berättar om sin mamma Janis Zavala. Om tvillingbrodern som dog i leukemi, 10 år gammal.
   Delar av Jayantis intervju med Phil visas.
   1989 var Phil tydligt berusad på scen under Rock'n'roll Hall of Fame-arrangemanget.
   Historien om Phil är komprimerad. Om Lana Clarkson, hennes reklamfilmer och hennes jobb som entrévärd på House of blues (som ägdes av Dan Aykroyd)..
   25 april 2007, fyra år efter mordet, inleddes rätegången. Phil hade många olika frisyrer. Phil påstår att han inte bär peruk men perukmakaren berättar.
   Chauffören den makabra natten blir huvudvittne. Han körde Phil och Lana hem den natten, hörde ett skott och Phil, som öppnar dörren med pistolen i hand, säger ”jag har dödat någon!”.
   Vittnen berättar om alkohol, sex, avvisande, uppbrott och skjutvapen.


SPECTOR, mannen, musiken, mordet (49 min, 2021)
”How will you remember me?”.

”Phil Spector såg sig som ett offer för en massa saker”. Orättvist behandlad.
   Han gifte sig under rättegången med Rachelle Short. Under rättegången var han övertygad: ”Jag blir aldrig fälld”.
   Det radas upp en mängd olika berättelser om Phils tidigare våldsamma beteenden. ”Kvinnor fick inte säga nej till Phil” är det genomgående. Phil var också ”ordningsfanatiker”.
   Försvaret letade en utväg men det var inga förhör av Phil.
   Juryn var inte enig så den första rättegången ogiltigförklarades. 10-2 i skyldig mot oskyldig. Det blev så kallad Mis-trial, då var det 22 minuter kvar på dokumentärserien. 5 månaders rättegång slutade i deadlock.
   En ny kortare rättegång startade. ”Rättvisa ska skipas”. Inte alls samma cirkus som första gången. En ny försvarsadvokat och ett mindre antal assistenter som gjorde att åtalet gick igenom.
   ”Vi fick rättvisa”. 19 år/livstid i fångelse på Corcoran-fängelset - utan peruk. Skilsmässa från Rachelle. Phil ville inte ha besök i fängelset. Han drabbades av covid men överlevde. Dog däremot en kort tid efteråt, 16 januari 2021. Men Lana är bortglömd.
   Phils slutord: ”Tajming är nyckeln till allt”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Den stora Dylansnackarfesten”.



MERIT HEMMINGSON: Huvva vad tiden går (2021, SvtPlay, 59 min)

Dokumentär om Marit Hemmingson, den folkmusik/jazz-inspirerade hammonddrottningen, 83 år. Vi konstaterar ännu en gång att det finns inga musikaliska gränser för TisdagsAkademien.
   Den fina träkonstruerade orgeln och dess karaktäristiska sound stod i centrum under hela programmet men ännu mer fokus var det på Merit.
   Skivproducenten Tobias Fröberg: ”En hammondhjälte”. ”Hon är snäll och generös”.
   Merit: ”Jag har alltid jobbat med en yngre generation”.
   Bengan Jansson, dragspelaren, dyker upp och tillsammans med sin unga son på fiol spelar de tillsammans med Merit.
   Bengan: ”Merit är drottningen. Hennes insats för folkmusiken går inte att överskatta”.
   Vi ser en typisk Jämlandsmiljö tillsammans med gamla fina 60-talsfilmer med en yngre Merit i centrum.
   Hon hatade skolan och flyttade tidigt till Stockholm där jazzmusik hade sitt hem.
   Vi får också se hur hon får tekniska problem med sin komplicerade hammondorgel med Leslie-kabinettet.
   Hon kallades jazzdrottning och efter ett besök i USA turnerade hon i Folkparkerna med en svart amerikansk jazzgrupp.
   Någon sa ”Hon har ett säreget sätt att spela Hammond”. Hon berättar hur hon första gången hör ”A whiter shade of pale” och direkt köpte hon en hammondorgel.
   Bildade ett band med en saxofonist, gitarrist och trummis. Hon spelade mycket piano då.
   Ola Salo och Martin Axén från The Ark berättar hur de hade inspirerats av Merits gamla skivor.
   Bengt Palmers på EMI berättar hur han producerade hennes skivor på 60-talet, album som överraskande sålde bra och blev guldskivor. De framgångarna skapade en cirkus som rullade på några år in på 70-talet.
   Merit: ”Öron är det bästa jag har på kroppen”. ”Fast nu har jag ju tinnitus...”
   Palmers berättar hur de spelade in en skiva i Vikens Kapell långt ut på landet i Jämtland. Musik till Beppe Wolgers texter. (Beppe Wolgers dog 1986, 57 år gammal, av blödande magsår).
   Anspråkslös läser Merit ur gamla positiva recensioner-.
   Trummisen Jonna Löfgren (Glasvegas) berättar hur hon spelar med Merit. Det lät nästan som Hansson & Karlsson.
   1974 slutade hon spela. Flyttade från Sthlm, tog ett sabbatsår och koncentrerade sig på familjen. ”Svårt att sedan komma tillbaka”.
   Merit är stolt över sin folkmusikstämpel.
   2001 på Hultfredsfestivalen var Merit gästartist när The Ark spelade.
Vi ser henne spela på en mindre, mer modern hammond. Nya inspelningar med bland annat Martin Hederos på fiol.
   Palmers: ”Säregen musikant som har gått sin egen väg”.


På sista Akademi-mötet 2022 avslutades traditionen att som bonus lyssna på ett avsnitt från Bob Dylan-podden ”Vi snackar Dylan”. Och på första Akademi-mötet 2023 inleddes en ny tradition fortfarande med Dylan som tema. En Akademi-medlem föreslår ett kapitel ur Dylans bok ”Låtskrivarkonsten” som vi läser och sedan diskuterar. Olle valde kapitlet om Nina Simones låt ”Don't let me be misunderstood”.

TisdagsAkademien inledde 2023 med följetongen ”Mitt liv i Rolling Stones”. Rolling Stones fyller 60 år som rockband och i varsitt avsnitt berättar bandets medlemmar - Mick Jagger, Charlie Watts, Ronnie Wood och Keith Richards - hur allt började, om storhetstiden och vad det är som gör att de håller igång än idag.



MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Mick Jagger (1)

I inledningen till Rolling Stones-seriens första program, om Mick Jagger, kallas bandet det fulländade rock'n'roll-bandet.
   Sheryl Crow, Lars Ulrich (Metallica) och Chrissie Hynde kommenterar.
   Mick Jaggers egen röst är sammanhållande länken i första dokuprogrammet. Mixat med gamla svartvita intervjuer.
   Mick: ”Nån måste kontrollera företaget”. Några aktuella livebilder med Darryl Johnson på bas.
   ”Vi älskade 50-tals-rock'n'roll”. Mick var 15-16 år och ville sjunga live. Stones bildades 1962. ”Honey what's wrong” var första demon.
   Lulu, Brian Johnson (AC/DC) och PP Arnold berättar.
   ”Little red rooster”, Brian Jones på slide, Keith på akustisk gitarr och Mick spelade munspel. Inledningsvis ett coverband men låtskrivandet gjorde bandet senare till superstars.
   ”Satisfaction” uppges vara första egna låten (men ”Tell me”” var före....). Den gav oss självförtroende. Little Richard lärde mig allt hur jag skulle uppträda.
   Don Was, Bernard Fowler, Tina Turner, Lisa Fischer, Glyn Johns och Jon Bon Jovi berättar.
   Mick var en ”karismatisk frontman”. Rolling Stones hade en ”bad boy image” som managern Andrew Oldham hade bestämt.
   1969. Tragedi. Först Brian Jones dödsfall som följdes av Hyde Park-konserten när Mick läste ur en bok. Sedan Altamont-konserten när fyra dödades. Hells Angels höll i säkerheten.
   Sedan blev det problem med pengar (Jämför med Beatles vid samma tidpunkt, Allen Klein...)
   Den berömda Rolling Stones-logotypen med den stora tungan skapades utan namn.
   Mick: ”Engelsk gentleman blev en svart sydstatssångare vid Stones mikrofon”.
   ”Rock'n'roll blev en sorts teater” på 70-talet och växte till en cirkusföretställning.
   Rod Stewart pratar lite.

MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Charlie Watts (2)

Charlie var drivkraften i sex decennier.
   Slash, Sheryl Crow, Steve Jordan och Don Was berättar.
   Keith Richards: ”Charlie var som en amerikansk trummis”.
   Steve Jordan: ”Jazz är en viktig del av rockmusiken”.
   Max Weinberg, Dave Green (granne och basist) och Stewart Copeland berättar.
   Charlie bodde med sina föräldrar i elementhus vid Wembley Park. Lyssnade på Charlie Parker. Trummisen Chico Hamilton var en idol. Phil Seamen var också en förebild. Första bandet var The Joe Jones All Stars 1959.
   Träffade sin fru Shirley. Charlie hade ett helt valv med gamla trumset.
   Han var en ofrivillig rockstjärna. Istället för att festa på turné ritade han av sängarna på alla hotellrum han bodde på.
   Han ville ha kontroll. ”Cotton Club” på hotellrumsdörren. Skräddarsydda kostymer, anlitade Huntsman på Saville Row.
   Glyn Johns, Earl Young (trummis) och Gail Ann Dorsey berättar.
   Charlie gillade dansmusik. Vi får höra trumspåret från ”Miss you”.
   Charlie Watts Big Band, 33 personer bland annat Jack Bruce. Spelade på Ronnie Scotts och skänkte pengarna till klubben.
   Charlie var en trygg hamn i en stökig grupp.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Dirty life and times” (Warren Zevon).


MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Ronnie Wood (3)

”Jag lockades in av stämningen i bandet”. Ronnie ser sliten ut på de senaste intervjuerna.
   Dokumentären inleds med bilder och historier från The Wick i Richmond 1973. Inspelningsstudio som lockade mycket folk till huset.
   ”Han har aldrig tänkt på ekonomi” (Rod Stewart)
   Bonnie Raitt, Kenney Jones och Glyn Johns berättar.
   ”Alla tog för mycket droger” (Mick Jagger)
   Andy Summers, Joe Walsh och Dan Aykroyd berättar.
   ”Ronnie är liten och passar in överallt” (Keith Richards). Han var lillebror i Stones och lillebror i familjen.
   Don Was, Chuck Leavell, Jon Bon Jovi och Chrissie Hynde berättar.
   1978. Heroininnehav. Toronto. Crack. Rehab. Slidegitarr. Skicklig gitarrist.
   Ronnie får Stones att skratta.


MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Keith Richards (4)

Keith är sinnebildeen av en rockgitarrist. ”Trotsig hedonist”
   Keith ser oförskämt frisk ut på de senare intervjuerna.
   ”Han är modellen av rock'n'roll” (Slash)
   Glyn Johns, Tina Turner, Slash, Sheryl Crow, Tom Waits, Don Was och Chrissie Hynde berättar.
   ”Keith är hemskt blyg” (Mick Jagger)
   Det började i Dartford. Rock'n'roll. Country och blues.
   Ingen nämner Bill Wyman och Brian Jones i dokumentärerna.
   Taj Mahal, Joe Walsh och T-Bone Burnett berättar.
   ”Vita pojkar fick tag i blues och gav den knytnävar”. ”Definitivt något annat än Beatles”.
   ”50-talets USA lockade oss” (Keith) men utan Beatles hade det inte blivit något Rolling Stones...
   Keith skrev poplåtar och tog sin tillflykt med heroin.
   ”Gimme shelter”. Tar bort en sträng, olika stämningar.
   ”Jag ville göra oväsen, inte spelar gitarr.”
   ”Solon kommer och går men ett riff försvinner aldrig” (Keith)
   Hela Stones-följetongen avslutas med ”Tell me”, akustisk.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”London Calling” (Clash).



BLAZE (SvtPlay 2018, 2:04)
En spelfilm om den amerikanske artisten och låtskrivaren Blaze Foley.

Ett vemodigt och verklighetsbaserat drama om countrysångaren Blaze Foley och hans livs stora kärlek, Sybil Rosen. Trots att Blaze var omgiven av framgångsrika artister fick han inga större egna framgångar, men i amerikanska musikerkretsar lever minnet av honom kvar som en mytomspunnen legend.
   Filmen bygger på en självbiografisk bok av Sybil Rosen. Regi: Ethan Hawke. I rollerna: Ben Dickey, Alia Shawkat, Josh Hamilton, Charlie Sexton, Lloyd Teddy Johnson Jr. och Wyatt Russell med flera.   
   Patetiskt fyllo eller legend? Hans liv som film.
   Långt skägg som inte ser äkta ut. Sånger av Townes Van Zandt och Foley. Townes (Charlie Sexton) medverkar mycket och berättar i efterhand historien om Foley. Går att jämföra de båda som låtskrivare. Snyggt gjord film.
   Ska inte förväxlas med den rena dokumentären om Foley, ”Duct Tape Messiah”. Bra och långsam stämning i filmen. Lugnt och stilla. Fina välformulerade repliker från de inblandade.
   Foley var populär på pantbanken. Pantkvittot såg Townes till att ggräva upp efter Foleys död.
   ”Låtar, inte människor, kan leva förevigt”.
   Kris Kristofferson spelar pappan.
   Bra äkta sång och fint gitarrspel genomgående.
   Foley skrev en låt på väggar och dörrar.
   Zephyr Records gav honom kontrakt. Skivbranschen jämfördes med korvförsäljare vilket får mig att minnas Sjunne Ferger som sa likadant till mig 1984.
   Foley och Van Zandt sjunger ”Pancho & Lefty”.
   Townes: ”Han förstod värdet av noll”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Pancho & Lefty” (Clash).



LALEH: Välkommen hem (SvtPlay, 59 min)

Sedan Laleh Pourkarim slog igenom 2005 med sin självbetitlade debut har hon rönt stora framgångar. Laleh är en av Sveriges mest prisade och omtalade artister och samtidigt en av de mer privata. Vad är det hon helst inte pratar om men gärna berättar i sin musik?
   I den här filmen får vi följa artisten och hennes vänner inför den stora spelningen på Ullevi, då Laleh ska fira sin 40-årsdag och i samma ögonblick bli första svenska kvinnliga huvudakt att inta landets största arena. En nära skildring och en resa från Hammarkullen till de stora scenerna och en plats i det svenska folkets hjärtan.
   En film av Sara Arén.
   Dokumentären gjordes inför hennes konsert sommaren 2022 på Ullevi. 40-årig födelsedag.
   Hon har svårt att i ord förklara sig. Det gör hon genom sina låtar.
   Ursprunget i Hammarkullen. Där fanns människor från jordens alla hörn.
   Gammal lärare förklarar hur hon var. ”Skicka tonsteg upp i himlen”. Laleh är ingen vanlig tjej. Hon hade inga syskon men tog sin plats i skolan. Från Iran. Hon sjöng jazz i skolan. ”Mogen sångerska”. Hon valde trummor som instrument.
   Bestämmande. Målmedvetenhet. I filmen sitter hon och bestämmer scenografin inför Ullevi.
   Skivbolagskillen Mattias Wachtmeister: ”Det är det enkla som är det stora”. Gitarristen Gustaf Thörn: ”Hög integritet”.
   Laleh är helt egen som artist, ibland vill jag jämföra henne med DiLeva. Stundtals flummigt.
   Tyvärr saknade jag historien om hennes år i LA där hon skrev låtar tillsammans med andra.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”War” (Edwin Starr).

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #24: Toni Holgersson 2013

TONI HOLGERSSON HAR EN ÖVER 30 år lång historia som skivartist. Lätt sporadiskt har han producerat skivor sedan 1986 med ibland långa pauser däremellan. Toni skivdebuterade alltså 1986, först några singlar innan debutalbumet släpptes 1989, ”Toni Holgersson”, grammisnominerad liksom det följande albumet ”Louise & kärleken” (1990).
   Som lågmäld rocktrubadur och MNW-artist släppte han tre album innan han kom under Kjell Anderssons beskydd på EMI som resulterade i två album, ”Blå andetag” (1993, producerad av Andersson) och ”Lyckliga slut” (1994). Sedan tog kreativiten slut och då följde tio års frånvaro från musik och scener på grund av missbruk och hemlöshet.
   2005 var Toni Holgersson tillbaka med några Lasse Englund-producerade album, ”Tecken på liv” (2005) och ”Psalmer” 2007, det senare ett samarbete med Lasse och Irma Schultz Keller. Ytterligare album följde, ”Ibland kallar jag det kärlek” (2010) och den grammisnominerade ”Sentimentalsjukhuset” (2012), innan han besökte Örebro och Växthuset 2013.
   Det lokala bandet Indigo med sångaren Christopher Sletto inledde konsertkvällen med ett kort set på fem låtar med en blandning av både covers och egna låtar. Fyra duktiga killar som inte minst överraskade när de blandade repertoaren med både Frank Sinatra ("Fly me to the moon") och Kent ("Musik nonstop"). Deras egen låt "Dom som aldrig slåss" hade hämtat inspiration i just Kent.



Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare variant i Nerikes Allehanda 3/2 2013

EN HELT BEKVÄM TONI HOLGERSSON

TONI HOLGERSSON
Stadsträdgården/Växthuset, Örebro 1 februari 2013
Konsertlängd: 19:45-20:28/20:50-21:52 (105 min)
Min plats: ca 12 m snett till vänster från scenen.

IBLAND KAN FÖRHOPPNINGAR GRUSAS OCH förväntningar bli en ballong som spricker. Men sedan finns det, tack och lov, lyckliga stunder när upplevelser överträffar både dikt och verklighet. Toni Holgerssons Grammisnominering av sin senaste skiva, "Sentimentalsjukhuset", är naturligtvis helt rättvis, med tanke på starka och poetiska texter, men jag har personligen inte helt fångats av sound och framförande.
   Därav min förvåning när jag möter Holgersson på scen där han inte alls är den där bräckliga, sköra, osäkra, spröda och självömkande trubadur som jag i min enfald trodde. På Stadsträdgårdens lilla scen i fredagskväll stod det en stark, personlig, vågad, helt bekväm och fantastisk artist där sångerna många gånger lyfte sig långt över skivornas ibland lite stela produktion.
   Under de nästan två timmarna på scen och även i pausen var Toni Holgersson en social och utmärkt kommunicerande person. Som berättade intressanta verklighetsförankrade historier i mellansnacken och lät sångerna blomma ut i det lilla stora formatet. Som bäst i "Några droppar regn" och "Blå moln (över Stockholm)".
   Toni beskrev låtarna som övervägande sorgsna men vemod och melankoli, som jag väljer att analysera känslorna i hans sånger, är kanske den viktigaste ingrediensen i stort låtskrivande och personligt framförande.
   Med bara en gitarrist till hjälp, Andreas Söderström, trodde jag på en genomgående lågmäld konsert där jag skulle få höra nålar falla till höger och vänster. Men Tonis sidekick Andreas var ett under av musikalitet utan att vara ekvilibristisk, högljudd eller reptilsnabb. Han behandlade sitt instrument med känsla och när han vid några få tillfällen tog fram trumpeten blev det än mer tydligt hur små gester kan ge stora magiska intryck.
   Visserligen ville Toni sälja skivor, framförallt sin senaste, men jag fick aldrig känslan på plats att konserten dominerades av de aktuella låtarna. Men när jag nu sitter och sammanfattar konserten upptäcker jag att sju av den senaste skivans tio låtar fanns där. Med tanke på att hela kvällens repertoar omfattade 22 låtar tycker jag inte konserten fick någon som helst slagsida utan blev ett underbart underhållande urval av artisten Toni Holgerssons drygt 26 år gamla skivkarriär.
   Där han avslutade hela konserten spontant och orepeterat med två gamla publikfavoriter, "Kom till mig" och "Och så går dessa dagar". Ett ödmjukt slut på en fantastisk konsert inför stående ovationer.


Låtarna:
Cigarett i handen
Inga sånger tar dom döda tillbaka
Bara nån att hålla om
Valentine
När du sker
Den jag en gång var
Poste restante
Brev till resandeflicka
Jag smakade på döden en dag

Paus

Ibland kallar jag det kärlek
Bilder från Washington Sq
Några droppar regn
Blå andetag
Blå moln (över Stockholm)
Blues för Fatumé
Komma hem
Inga kläder
Allting faller
Efter din himmel
Låt trummorna tala

Extralåtar
Kom till mig
Och så går dessa dagar

/ Håkan

Tributes: Townes van Zandt

""Poet (a tribute to Townes Van Zandt)" (FreeFalls/Pedernales, 2001)

GENOM ÅREN HAR JAG HÖRT ETT stort antal mer eller mindre hyfsade covertolkningar på Townes Van Zandts låtar. På den här hyllningsskivan med genomgående Townes låtar dyker det upp ytterligare 15 som i åtminstone 13 fall är mer än godkända och tolkas med värdighet.
   Med artister som jag är bekant med till 13/15-delar. Dessutom är det ett överflöd av tolkningar här som ganska märkbart håller sig till originalversionerna men som ändå känns fräscha och har ett ärligt uppsåt.
   Förutom alla kända namn som deltagit i det här projektet, Guy Clark, Cowboy Junkies, Emmylou Harris, John Prine och Steve Earle, är den här hyllningsplattan ett förhållandevis anspråkslöst projekt.
   Det är huvudsakligen Freddy Fletcher som har organiserat inspelningarna som sedan har givits ut på hans mindre skivbolag Pedernales Records som han lanserade 1999 tillsammans med sin morbror Willie Nelson.
   Willie är mycket naturligt en av artisterna på hyllningen som bidrar med en för mig mindre känd Van Zandt-låt, ”Marie”, sitt oefterhärmliga sätt och det sätter temperaturen högt på hela skivan. På albumet finns det ytterligare en handfull låtar som jag inte hade koll på innan den här skivan och det gör hela samlingen mer intressant än förväntat.
   Bland det allmänt mindre kända Townes Van Zandt-materialet gör Nanci Griffith en känslig ”Tower song”. Townes son John T Van Zandt gör också en akustiskt fin version av ”My proud mountains”. Townes kompanjon Guy Clark gör inte oväntat en personlig tolkning av ”To live is to fly”. Låtskrivaren Robert Earl Keens version av ”Mr Mudd & Mr Gold” befinner sig i samma ljuvligt känsliga genre. Liksom sedvanligt Cowboy Junkies i en mjuk version av ”Highway kind”,
   Låten med den ovanliga titeln ”A song for” sjunger Jonell Mosser med överraskande eftertryck.
   Det finns ett par låtar på albumet som är lite mer bryska och mer elektriskt energiska än Townes singer/songwriter-original. Jag hoppar gärna förbi Billy Joe Shaver och Rocky Hill på skivan. Dessutom låter det kanske lite för mycket country om The Flatlanders i ”Blue wind blew”.
   Bland skivans absoluta höjdpunkter hör Lucinda Williams sedvanligt bräckligt sjungna version av ”Nothin'”. Låter hela tiden som att hennes röst ska spricka när hon på sitt sedvanliga sätt sjunger till kompet av slide och gitarr.
   Mindre överraskande är Emmylou Harris bidrag till skivan när hon sjunger ”Snake song” till komp av enbart banjo och gitarrer. Även John Prine dominerar som vanligt när han framför ”Loretta” som vore det hans egen låt. Trygga stabila Steve Earle tolkar ”Two girls” lite hårdare med elgitarr och ylande munspel som komp.
   Med ett ovanligt piano som komp gör Ray Benson en avskalat fin version av tämligen kända ”If I needed you” med stråkar som extra krydda.
   Om jag på något sätt ska personligt gradera Van Zandts låtar är nog ”Pancho and Lefty” den mest kända och bästa låten i sammanhanget och Delbert McClinton gör den förträffligt.


Guy Clark – To Live's To Fly 4:12
Nanci Griffith – Tower Song 4:07
Billy Joe Shaver – White Freightliner Blues 2:38
Cowboy Junkies – Highway Kind 6:07
Emmylou Harris – Snake Song 2:33
Ray Benson – If I Needed You 3:36
John Prine – Loretta 3:59
Lucinda Williams – Nothin' 4:00
The Flatlanders – Blue Wind Blew 3:17
Robert Earl Keen – Mr. Mudd & Mr. Gold 3:22
Steve Earle And The Dukes – Two Girls 4:23
Willie Nelson – Marie 4:26
Delbert McClinton – Pancho & Lefty 4:04
Pat Haney – Waitin' 'Round To Die 3:34
John T. Van Zandt – My Proud Mountains 4:50

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #25: Nils Lofgren 1986

NILS LOFGREN HADE 1986 EN LÅNG och intressant karriär bakom sig. Först i gruppen Grin, sedan som musiker bakom Neil Young, en inspirerande solokarriär under 70- och 80-talet innan han 1984 blev medlem i Bruce Springsteens E Street Band. Världsturnén "Born in the USA", som sträckte sig från sommaren 1984 till hösten 1985, bland annat Ullevi i Göteborg, skulle göra honom känd även hos den breda rockpubliken.
   Samma sommar 1985 släppte Nils soloskivan "Flip" och på hösten genomförde han tillsammans med sitt band en Europaturné (Stockholm 24 november) som resulterade i livealbumet "Code of the road". Men sommaren 1986 kom Nils till Europa och presenterade ett nedtonat, lågmält och övervägande akustiskt framträdande.
   Med sig hade han enbart två medhjälpare, sin bror Tom (som följt Nils sedan Grin-tiden och under solokarriären) och Larry Cragg som egentligen var gitarrtekniker (åt bland annat Neil Young) men här hjälpte till på både gitarr, synt och keyboards.
   Mot slutet av konserten sjöng och spelade Nils den då exklusiva Springsteen-låten "Man at the top". En låt som Bruce spelade in 12 januari 1984 i samband med "Born in the USA"-låtarna men kom aldrig med på albumet. Men låten spelades några gånger under Springsteen-turnén 1984/85. Studioinspelningen av låten släpptes först 1998 i "Tracks"-boxen.
   Nils Lofgren skulle några dagar efter Örebrospelningen uppträda på historiens första Hultsfredsfestival.

Foto: Olof FägerstenNils och Tom Lofgren på Brunnsparkens scen sommaren 1986.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 1986.

NILS ENSAM VAR ROLIGASTE HALVTIMMEN

NILS LOFGREN
Brunnsparken, Örebro 1 augusti 1986

DET BLEV FREDAGSKVÄLL OCH AUGUSTI var inte ens ett dygn gammalt innan den amerikanske rockartisten och svenskättlingen Nils Lofgren stod, och stundtals också satt, på Brunnsparkens utomhusscen i Örebro.
   Det var en premiärfylld kväll. Örebrospelningen var den första av åtta Sverigekonserter och det är första gången Lofgren spelar här med denna mer eller mindre akustiska show tillsammans med bara två man till på scenen.
   Lofgren lockade 1500 personer till Brunnsparken som betydde att den beundransvärda satsningen ekonomiskt gick ihop men publiksiffran var ändå blygsam och ett mindre svek från örebroarnas sida.
   Publiken, som kom från hela mellansverige, var mogen, städad och tacksam. En oerhört mottaglig och kunnig folkmassa som garanterade en fin kommunikation mellan artist och åhörare.
   Den totala extasen uteblev dock men konserten var desto mer stämningsladdad och lågmäld. Stundtals trollband Nils Lofgren med medmusikanter den stora publiken.
   De tre första låtarna framförde Nils ensam på scen. Bland annat "Keith don't go" som fungede så bra även akustiskt som vilket elektriskt rockband som helst.
   Hans bror Tom kom sedan in på scenen och ytterligare några låtar senare förenades de båda bröderna med ytterligare en musiker, den helt oannonserade Larry Cragg som annars mest jobbar bakom scenen med att hålla de många gitarrerna i trim.
   Denne Cragg visade sig ha oanade musikaliska kvalitéer när han vandrade runt och spelade både gitarr, synt och piano som förresten alla gjorde efter konstens alla regler.
   Jämfört med en hel rockgrupp, som ofta stormar fram, blev det här ingen lätt bris med bara tre man på scen. Det var vid ytterst få tillfällen jag riktigt saknade det rejäla rockkompet.
   Nils Lofgren är en bländande tekniker som gitarrist och fick naturligtvis i det här lilla formatet ännu mer utrymme att visa sin skicklighet. Han spelade då och då även elektrisk gitarr med ofta samma lyhörda elegans.
   När han framförde slagnumret "Cry tough" mot slutet av konserten lyste dock Jimi Hendrix-komplexen igenom lite för mycket. Det blev ett långt, alldeles för långt, och oväsenfyllt gitarrsolo som förstörde något av den ödesmättade stämningen som konserten i övrigt byggt upp.
   På piano är Nils mer mänsklig med sitt raka och simpla spel. Så har vi rösten, den underbara, som var både skör och stark men alltid personlig.
   I en tid då det i parkerna främst gäller att vara välkänd och köra gamla slagnummer i ett rasande tempo var den sympatiske Lofgren en unik företeelse,
   Konserten, som varade i en timme och 35 minuter, var hela tiden spännande och intressant men blev ändå inte den riktigt genomgående gripande upplevelsen.
   Kvalitetsmässigt gick konserten i vågor med både magiska stunder och mer ordinära ögonblick. I denna akustiskt finkänsliga miljö kan minsta tekniska missöde avslöjas och inledningen var nästan katastrofal medan öron och ljudmixare fick tid att vänja sig.
   När Nils Lofgren efter en halvtimme satte sig bakom pianot blev det en samklang mellan röst och piano som överträffade det mesta denna fredagkväll. Coverlåten "Going back", den vemodiga "Believe" och den rytmiska "The sun hasn't set on this boy yet" följde i tur och ordning och byggde upp en rent magiskstämning.
   En stämning som vilade kvar i luften när Nils skiftade tillbaka till gitarr och gjorde "Like rain", "Delivery night" (med fantastisk avslutning på elektrisk gitarr), "Mud in your eye" och "No mercy" då det var fruktansvärt effektiv rockmusik som vällde ur högtalarna. Medan Nils satt på en stol med en akustisk gitarr! Det var konsertens roligaste halvtimme.
   Avslutningen gick i rutinens tecken med nämnda "Cry tough" och "Back it up". Men i de båda extralåtarna svingade sig Nils Lofgren åter upp på toppen av sitt kunnande.
   Först kom den exklusiva Springsteen-låten "Man at the top" och sedan alltid lika imponerande "Shine silently".
   Slutet gott på en konsert som började och slutade i moll men däremellan och under extralåtarna var det en god, hälsosam och nykter underhållning.

/ Håkan

Pressklipp

Nerikes Allehanda, 12 februari 2023.

/ Håkan

Januari 2023 på Håkans Pop

Efter två års uppehåll gjorde hotellfestivalen Folk at Heart comeback på årets första helg. Här är det Ad Hoc-orkestern som underehåller i Lobbyn på Scandic Grand.

VÄLKOMNA TILL EN LITE FÖRSENAD tillbakablick om innehållet på Håkans Pop under årets första månad, januari 2023.
   Redan direkt efter årsskiftet sparkade jag igång de fasta kategorierna på Håkans Pop, 100-listan på mina bästa konsertupplevelser i Örebro och Tributeskivor. Den nedräknande listan nådde strax innan jul #38 och jag fortsatte under januari med #37-#29 som av en händelse faktiskt innehöll tre olika konserter med Ulf Lundell. Tillsammans med Lundell (2001, 1978 och 1994) skrev jag om väldigt bra konserter med Steve Gibbons Band, Moneybrother 2006, Dan Hylander/Py Bäckman/Raj Montana Band, Imperiet, Kajsa Grytt och Moneybrother 2007.
   Hyllningsskivor till Leonard Cohen, Joey Spampinato, Rainer Ptacek och Fleetwood Mac dissekerade jag också under månaden.
   Jag började 2023 med att berätta om alla lite mindre kända pop- och rockartister som hade avlidit under 2022. En tragisk lång lista. Och jag kunde under resten av månaden notera flera aktuella dödsfall, Jeff Beck och David Crosby.
   Folk at Heart, hotellfestivalen inomhus i Örebro, fick sin fortsättning 2023 efter två års uppehåll av skäl som vi alla känner igen. Jag rapporterade från festivalens båda kvällar, fredag 6 januari och lördag 7 januari.

ETT TAG TRODDE JAG ATT januari 2023 skulle bli en väldigt tunn historia om nya albumreleaser. Och att nya IGGY POP-albumet ”Every loser” skulle bli tämligen ensam i Nya Skivor-facket. Men så blev inte fallet även om den stora floden av nya skivor dröjer några månader.
   Det var länge sedan Iggy gjorde något album som ska kunna beskrivas som viktigt och betydelsefullt och jag tycker inte nya tämligen splittrade ”Easy loser” tillhör den kategorin och lär inte vara aktuell när jag om så där 11 månader ska sätta ihop årets bästa album-lista.
   Möjligen kan jag tycka att några snälla poplåtar, ”Strung out Johnny” och Morning show”, känns som luftiga överraskningar medan hårdrocksladdade ”Frenzy” och ”Modern day ripoff” är ganska monotont oväsen.
   Jo, jag känner igen namnet JOE HENRY sen gammalt, skrev en gång om hans album ”Murder of crows” från 1989, men det är nog som producent han har gjort sig mest känd på skivor med Solomon Burke, Aimee Mann och Elvis Costello/Allen Toussaint.
   Nu har Joe gjort ett album i eget namn, ”All the eye can see”, som smyger sig på lyssnaren på ett anmärkningsvärt imponerande sätt. Tempot är lågt, arrangemangen lågmälda men han sjunger med en märkvärdigt stark och personlig stämma. Kanske är låtarna lite för lika varandra men det skapar en hypnotisk stämning väldigt ofta.
   MARGO PRICE tillhör väl den typiska amerikanska genren som befinner sig mellan modern country och standardiserad amerikansk rock med betoning på det senare. På albumet ”Strays” blir det ofta väldigt slätstruket och anonymt men ibland blixtrar det till, som på ”Light me up” där gitarristen Mike Campbell gör en gästvisit.
   Den definitiva popkänslan som BELLE AND SEBASTIAN spred på förra årets album ”A bit of previous” slog mig med häpnad och jag får stundtals samma känsla på nya albumet ”Late developers”. Som på låten ”I don't know what you see in me”, en klockren pophit som med refrängen ”La-ba-dee, la-daba-dee, la-dabba-dee...” borde toppa världens alla poplistor
   Säger man namnet EAGLE-EYE CHERRY är det bara den 26 år gamla låten ”Save tonight” som snurrar runt i huvudet. Nya albumet ”Back on track”, till stora delar producerat av Peter Kvint, påminner ibland om den låten men ofta är det så professionellt skrivna låtar att Eagle-Eye själv försvinner i det starkt kommersiella bruset.
   För övrigt kunde jag under årets inledande månad inte utnämna någon ”Månadens bästa album”. Joe Henry-albumet var nära.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #26: Anna Ternheim 2006

2006 VAR INTE DEN FÖRSTA GÅNGEN JAG UPPLEVDE Anna Ternheim live på en scen men i november 2006 var det första gången jag fick höra hennes sånger med ett helt band till komp. Och det var fantastiskt i en konsert som pendlade mellan intensitet och elektricitet, mellan en naken akustisk gitarr och ett fulländat rockkomp.
   På lite drygt två år hade Anna Ternheim utvecklats från en nästan blyg artist på stol till en fulländad konsertartist och det var otroligt tillfredsställande att få njuta och imponeras av en förhållandevis ny artist som var precis i början på sin karriär men ändå så fullvuxen.
   Jag hade redan upplevt Anna live vid tre olika tidigare tillfällen, då som soloartist när hon spelade på konserter innan Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Kent. Till viss del stora scener men Anna var redan 2006 även fokuserad på en publik utanför Sverige. Våren 2006 hade hon spelat i både Frankrike och Tyskland, ett turnerande som fortsatte på hösten när hon bland annat nådde Örebro i november.
   Även som skivartist var Anna i början på sin karriär och hade bara två album bakom sig, ”Somebody outside” (2004) och ”Separation road” (2006), när hon osedvanligt moget och starkt mötte en stor publik i Örebro första gången.
   Hennes komp på turnén var Andreas Dahlbäck, trummor/sång, Jerker Odelholm, bas, Staffan Andersson, gitarr, och David Nyström, keyboards/sång
   Den här konserten var anmärkningsvärd på flera sätt. Inte minst att Anna Ternheim, som själv hade spelat innan mer kända artister, nu hade en egen uppvärmare – Tomas Andersson Wij. Alltså helt omvända förhållanden jämfört med första gången Anna uppträdde i Örebro drygt två år tidigare.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 2006.

VI VAR INTE INBJUDNA TILL NÅGOT GULLIGT SAMKVÄM

ANNA TERNHEIM
Konserthuset, Örebro 10 november 2006

DET VAR NÄSTAN FÖR STORT, tänker jag direkt efter sista tonen i den rockiga versionen av ”My secret”. Att få uppleva en artist som på några år gått från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på stol (februari 2004) via uppmärksammade konserter tillsammans med Lars Winnerbäck och Kent och nu plötsligt äger scenen på stora fina Konserthuset. På en konsert som jag sent ska glömma.
   Scendesignen var avancerat futuristisk. Motljus i spindelvävsformationer med stora skuggor på väggar och tak som följd. Och det kunde ibland vara svårt att få ögonkontakt med människorna på scen. Trots teknik och teknologi var Anna Ternheim hela tiden i centrum vare sig det handlade om brustna ballader eller högpotent rockmusik.
   Just pendlandet mellan många olika uttryck, med fötterna stadigt i det mänskligt naturliga som genomgående röd tråd, gjorde Annas hela framträdande så oerhört levande och närvarande.
   Innan konserten fanns det förväntningar så stora att det egna välbefinnandet var i fara och jag vet inte när jag senast bara såg möjligheter, och väldigt få problem, inför en konsert. Sedan kan en konsert i Konserthuset verkligen bygga upp stämningen. Från småpratet i foajén via sorlet i stolsraderna till den stora ödesmättade entrén på scen.
   En låtmässigt väntad inledning, ”Girl laying down”, som ändå överraskade visuellt när Anna kom in i en kreation som såg ut som resterna efter någon Halloween-kväll. I svart huva och elgitarr framför fyra sammanbitna rockkillar. Det såg ut att bli en kväll i rockens svarta tecken. Kunde inte ha mer fel.

SNART ÅKTE HUVAN AV, MUSIKER gick ut och hon stod ensam med sin akustiska gitarr och gjorde ”I’ll follow you tonight” med bara keyboards som komp. För att i nästa sekund, med grabbarna på scen igen, plötsligt öka intensiteten och elektriciteten med låtar som ”Such a lonely soul” och ”French love”, långt från trubadurträsket. Liksom för att visa att vi minsann inte var inbjudna till något gulligt samkväm.
   Så fortsatte det irrationella mönstret genom hela konserten och det fanns aldrig anledning att slappna av eller kunna tänka ut nästa steg. Det är klart att Anna hade ett givet program men konserten kändes många gånger väldigt spontan och oplanerad. Som de ovanligt naturliga och enkla mellansnacken. Där hon under ett lågmält ögonblick kastade ur sig den våghalsiga frågan om publiken hade några önskemål och möttes direkt med ”Shoreline”.
   Men hon klarade sig undan den fällan galant och svarade med en alldeles utsökt men orepeterad version av den udda och obskyra låten ”Wedding song”. Där hon efteråt nästan skämdes för att det lät så bra.
   Hennes senaste skiva, fantastiska ”Separation road”, stod givetvis i centrum på kvällens repertoar där en upparrangerad ”Tribute to Linn”, med Anna på piano, och ”Halfway to Fivepoints” var ädla höjdpunkter. Liksom de något hårdare ”Lovers dream” och ”Feels like sand” som hade bakats ihop med en symfoniskt Pink Floyd-inspirerad sekvens. Inget är Anna främmande.
   Således avslutades konserten med oväntat äldre låtar där publiken till slut fick sina önskelåtar ”Shoreline”, med hela bandet, och ”My secret”, ännu rockigare, och en alldeles andlöst vacker accapellaversion av ”Voice to calm you down” – utan mikrofon!
   Nu är Anna Ternheim en mogen, vuxen men fortfarande utvecklingsbar artist och jag vill, med illa dold stolthet, gärna upprepa vad jag skrev i den här tidningen efter den där legendariska Klubb Söndag-spelningen 2004: ”Jag är övertygad om att jag i söndagskväll strax efter åtta såg en artistkarriär sätta fart. Spikrakt uppåt.”


Anna Ternheims låtar:
(Intro)
Girl laying down
Today is a good day
Better be
I’ll follow you tonight
Such a lonely soul
Bring down like I
French love
Wedding song
Nights in Goodville
To be gone
One to blame
Tribute to Linn
Lovers dream
Feels like sand
Halfway to Fivepoints
Calling love
Shoreline
Voice to calm you down
My secret

/ Håkan

Burt Bacharach (1928-2023)

NYHETEN OM BURT BACHARACHS dödsfall kom till min kännedom för några timmar sedan och fick mig att bli både vemodig och medveten om den sanna pophistorien som under decennier har passerat mina öron. Sanningen är att jag tänkte på Burt igår när jag stod och sorterade in tre Bacharach-skivor, som var mina men hade befunnit sig i mina föräldrars skivsamling i många år, i min skivsamling (till höger om ett Babylon Blues-album och till vänster om en annan Bacharach-skiva). Och då tänkte jag att den åldermannen vill jag skriva ett personligt minne om den dagen han avlider. En dag senare blir det verklighet...
   Det finns mycket att erkänna när det gäller sin egen musiksmak och sitt intresse. Och min tidiga fascination för Burt Bacharachs musicerande och låtskrivande är något som jag runt 1970 inte kunde erkänna att tankarna ibland skenade iväg åt schlagerpop och pampiga ballader.
   Det var bara sena nätter på pojkrummet endast efter mörkrets inbrott, helst avskärmat i hörlurar, som Burt Bacharachs totalt tidlösa hits regerade. Det var inte tufft nog att lyssna på Dionne Warwick, Dusty Springfield eller Walker Brothers, artister som gjorde hits av Bacharach-låtar.
   När Herb Alperts osedvanligt avslappnade version av "This guy's in love with you" toppade USA-listan sommaren 1968 var det närmast ett självmord att föredra den låten före exempelvis "Fire" med The Crazy World of Arthur Brown. Då skulle man helst lyssna på Creedence, vara öppen för hårdrockens inträde och älska rockoperor.
   Jag inte bara radiolyssnade på Burts oändliga rad av hits, så många att jag inte orkar lista dem alla (”I say a little prayer”, ”They long to be close to you”, ”Walk on by”, ”I just donät know what to do with myself” och ”Anyone who had a heart” är bara några) men jag köpte även skivor med Bacharach själv som artist. ”Plays his hits” (1965, inköpt lång senare), ”Burt Bacharach” (1971), ”Portrait in music” (1971) och ”Futures” (1977) står prydligt insorterade på den första vinylhyllan.
   Ingen kan påstå att Burt Bacharach sjöng bättre än exempelvis Dionne Warwick men när han tog till rösten på sina egna skivor blev det i alla fall känsligare, inte fullt så hitpotentiellt men rejält mycket personligare.
   Från 1973 talade inte längre tiden för geniet Bacharach. Han bröt med låtskrivarkollegan Hal David, artisterna stod inte längre i kö för hans låtar och själv förvandlades han till en mindre spektakulär kompositör. Som skrev filmmusik utan större hitpotential och artisterna som nu gjorde hans låtar, Christopher Cross, James Ingram, Jeffrey Osborne och Michael McDonald, kunde naturligtvis inte mäta sig med Dionne Warwick, drottningen av Bacharach-tolkare.
   Men Burt skulle få en ny förbaskat stark revival i slutet på 90-talet när han överraskande slog sig samman med Elvis Costello av alla nya vågen-artister. Deras samarbete ”Painted from memory” (1998) var nästan ”made in heaven” och albumet var i mina öron ett av det årets bästa album. Och finns naturligtvis med på min All Time Best-albumlista.
   Jag bekrev Burt Bacharach då (1998) som ett 70-årigt gammaltb musikaliskt geni och när jag nu själv har fyllt 70 kan jag, när han har avlidit vid 94 års ålder, med eftertryck understryka att han var ett exceptionellt geni med helt odödliga melodier på sitt samvete.
   Burt Bacharach avled av naturliga orsaker igår 8 februari 2023.

/ Håkan

Föredrag på Sällskapet Gamla Örebro

Plats: Frälsningsarméns hörsal, Kungsgatan Örebro
Tid: Onsdag 8 februari 18:00-19:00

FRÅN IGÅR ONSDAG KAN JAG sätta ytterligare en titel på mitt virtuella visitkort: Föredragshållare. Jag blev inbjuden ("Musikexpert") av ordförande Göran Lindhé till ett möte med Sällskapet Gamla Örebro för att hålla ett föredrag om Örebros musikscener genom många decennier. Inför 83 åhörare berättade jag om ett 30-tal olika ställen där jag sedan början av 70-talet har upplevt konserter.
   Nu kan jag här i lite tydligare text och framförallt större bilder (lite naivt hade jag laddat ner bilder från Håkans Pop som blev lite för små på den stora väggskärmen i hörsalen) återberätta mitt föredrag. En text som nästan är lika lång som Örebros samlade konserthistoria.

”Jag vill tacka för inbjudan och ska berätta lite om gamla konsertscener i Örebro.”



Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv och min första bild blir på ett 47 år gammalt presskort som jag nyligen hittade. Som ni ser på fotot har jag, och säkert ni också när ni tittar er i spegeln, inte förändrats ett dugg sedan 1976...

Jag föddes 1952 i Örebro och har alltid bott här. Jag fick nog omedvetet ett musikintresse på 50-talet genom att bläddra i föräldrarnas 78:or. Det var inga intressanta skivomslag men jag blev tidigt fascinerad av etiketterna. Läste information som jag tyckte var intressant.
   Det var nog ett överflöd av jazzskivor i samlingen men jag minns tydligt den röda etiketten till Bill Haleys ”Rock around the clock” fanns där.
   Mitt stora genombrott med musikintresse kom 1963 när jag såg Beatles på tv, på programmet Drop In. Jag fick singeln med ”She loves you” till julklapp det året men var ingen stor skivköpare förrän senare. Radion blev min stora informationskälla eftersom tidningar inte skrev om ny musik. Bildjournalen var väl okej men det var på radion jag hörde nya skivor och fick mina musiknyheter.
   1967 köpte jag min första skiva för egna pengar sommaren 1967. Det var ”Sgt Pepper”-LP:n. 1968 började jag jobba och köpa skivor på allvar. Och i januari 1970 skrev jag min första recension i Nerikes Allehanda, började gå på konserter på allvar, recensera skivor och så småningom skriva mer regelbundet i tidningen i flera decennier.
   2007 startade jag hemsidan Håkans Pop (hakanpettersson.se) där jag har samlat mycket av det jag genom åren har skrivit. Bland aannat en lista på samtliga konserter jag har varit på: sammanlagt 1331 konserter (när jag räknade förra året) varav kanske drygt 1000 konserter i Örebro...
   Jag äger drygt 3000 LP och det är ju trevligt (utom när jag ska flytta, som jag och min fru tänker göra om tre månader...)
   Men det här ska ju handla om konserter. Och framförallt konsertställen i Örebro.
   Jag vill tillägga att jag har varit skribent i 50 år och att jag inte naturligt är någon talare. Så blir jag tyst, blir otydlig eller helt enkelt tappar tråden har det sina orsaker.

För två år sedan gjorde jag en inventering av mina konsertupplevelser i Örebro.Var jag har sett dom, noterade adresserna och lokalerna. Och kom fram till att jag har sett konserter i Örebro på (håll i er!) 86 olika adresser. Men jag ska inte stå och tjata tills ni somnar om varje konserttillfälle.

Konserter kom relativt sent in i mitt liv. Vad jag minns missade jag hela 60-talet. OK, jag har i efterhand fått koll på mycket men blir naturligtvis avundsjuk på många (kanske många här?) som såg The Who eller Kinks 1966 eller de tre gånger John Mayall & Bluesbreakers uppträdde i Örebro.
   Vanliga spelställen då var Idrottshuset, Club 700, Konserthuset och Brunnsparken men det var också en levande konsertverksamhet på ungdomsgårdarna: Fritiden i Baronbackarna, Rostagården, Markbacksgården och Norrbygården. Det var på Norrbygården som John Mayall uppträdde 24 februari 1967 med sina kompmusiker i Bluesbreakers. En klassisk konsert med ett band där Peter Green precis hade ersatt Eric Clapton.



De två legendariska konserterna 1967 med Rolling Stones, i alla fall kvällskonserten på Vinterstadion som slutade i tumult och avbruten konsert.

Spencer Davis Group, Manfred Mann och Cream var andra band som spelade i Örebro 1967. Fleetwood Mac spelade i Örebro tre gånger 1968 och 1969. Det låter idag ganska otroligt.

Det var som sagt ofta konserter i Brunnsparken, på Konserthuset, Club 700 och Idrottshuset. Jag har naturligtvis upplevt konserter på samtliga ställen och mina första konsertupplevelser var just där.



Fyra olika scener. Stora huvudscenen utomhus, en teaterscen på baksidan som fram till 1983 också var utomhus med tak. 1983 byggdes scenen in med väggar och tak och fick namnet Parkteatern. Två inomhusscener finns också. Regnbågen med stort dansgolv och den lilla scenen Globen. Jag har sett konserter på samtliga scener.

Historien om Brunnsparken började tidigt 1900-tal som Folkets Park, 1902 som Rynningenparken och 1934 flyttade Parken till en hälsobrunn i Adolfsberg, därav namnet Brunnsparken som den fick först 1962.
   Idag en sovande avlägsen park: Den stora skylten Brunnsparken vid entrén är borta och det var 10 år sedan jag såg en konsert i Brunnsparken. Men i sommar kommer ju faktiskt Håkan Hellström.

Här en gammal bild på Brunnsparken:





Konserthuset, ännu ett konsertställe med lång historia. Jag har upplevt ett 80-tal olika konserter där. Under senare år också i Foajén där det harblicit en konsertscen.

Konserthuset invigdes 1932 och ritades av den dåvarande stadsarkitekten Georg Arn. Har renoverats ett flertal gånger, bl a 1981 när Stadsbiblioteket lämnade huset. Och så här ser det ut idag, lite modernare.





Idrottshuset används väl främst för sportsliga aktiviteter men ett 20-tal konserter har jag upplevt där. Bland aannat Status Quo och Ulf Lundell tre gånger. Bill Haley och Paul McCartney uppträdde där 1972. Inte samtidigt men bara någon månad emellan.
   Invigdes 1946 och ritades av samma arkitekt som Konserthuset, Georg Arn. Men det är faktiskt över tjugo år sedan jag var på konsert i Idrottshuset. Det finns en anledning som jag ska återkomma till.



Club 700 är en del av Medborgarhuset som invigdes 1965 i samband med 700-årsjubileet av Örebros grundande. I Medborgarhuset finns ytterligare två konsertlokaler, Hjalmar Bergmanteatern och det intima lite mindre Teatercafét i källaren.

När jag började dokumentera blev det plötsligt uppenbart att konsertställen försvunnit.
Då kan det idag se ut så här där jag en gång har varit på konsert.







Som jag sa har jag upplevt konserter på en väldig massa olika platser och i olika miljöer i Örebro. Och jag måste läsa innantill: Från en enkla gräsytor till sporthall, folkpark, torg, stadspark, mässlokal, pub, teater, hotell, en gammal skofabrik, saluhall, gamla badhuset, konserthus, universitet, gamla cv, ishall, skola, diskotek, före detta biograf, hotell, varuhus, skivaffär, järnvägsstation och en massa olika restauranger.



Som jag sa började mina konsertupplevelser i Örebro på de stora scenerna, Brunnsparken, Idrottshuset, Club 700 och Konserthuset. Levande musik på krogen var inte så vanligt i början, i alla fall inte i mitt fall.

Men Prisma var tidigt ute. Hade bra kontakt med artistbranschen i Stockholm och bokade relativt stora artister tidigt. Ulf Lundells fyra första konserter i Örebro är legendariska. Även Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn Skifs, Micke Rickfors, Mats Ronander, Nisse Hellberg och Pugh Rogefeldt har jag sett där. Många på 70-talet. 50 konserter har jag faktiskt sett i den lokalen!
   Under några år bytte Prisma namn till Klaras, Buddy Holly Bar och Noise för att helt försvinna och förvandlas till en kontorslokal 2015.

På 80-talet var jag ofta på konsert på Rockmagasinet på Nygatan och på Contan mittemot Centralen.



Det här var Rockmagasinet på Nygatan 31-33.

Den ganska intressanta historien om Rockmagasinet inleddes 1979 på en helt annan adress, Manillagatan 3 i ett allaktivitetshus. Som såg ut så här:



Det huset revs 1980 och Rockmagasinet flyttade till Nygatan (gamla skofabriken Viktoria) där jag enligt mina noteringar såg 65 konserter fram till 1989.
   Både internationella och stora svenska artister spelade där. Imperiet, Wilmer X, The Pogues, Richard Lloyd, Steve Marriott, Eldkvarn, John Mayall och Jakob Hellman.
Numera är adressen en parkeringsplats mellan två bostadshus...



Jag kallar det Contan efter Hotell Continental som låg i samma hus i hörnet Östra Bangatan och Järnvägsgatan mittemot Centralen. Med restaurang och krog i bottenvåningen.
   Hotell Continental byggdes 1898-1899 och krogen i bottenvåningen på hotellet har anor långt tillbaka i tiden. På 70-talet hade restaurangerna namn som El Toro, Partaj och Pizzeria Capri men det var på 80-talet jag började uppleva konserter i lokalerna.
   Under bara några år, 1982-84, såg jag på Lord Nelson, som stället hette då, bland annat Pugh Rogefeldt, Magnus Lindberg, Anne-Lie Rydé, Imperiet, Niklas Strömstedt och Docent Död. Även internationella namn som Cocteau Twins och Lords Of The New Church,
   1985 fortsatte konsertverksamheten i lokalerna som då hette Continental. Men idag är hotellet och krogen förvandlat till ett bostadshus:



Apropå Prisma och Lord Nelson har krogar och restauranger blivit en allt vanligare konsertscen i Örebro under senare decennier. Mycket tack vare Live at Heart som etablerades 2010 och har under åren tagit sig in på en rad olika restauranger, från stora till riktigt små.

Här kommer först några gamla och stora exempel:



Strömpis, eller Strömparterren, som det såg ut på 80-talet. Öppnade 1858, först som kafé och sedan 1876 som restaurang. Fram till 80-talet var Strömpis en sommarrestaurang. Då etablerades nattklubb på Strömpis och konserter började arrangeras. 41 konserter har jag upplevt där, nu senast förra året när Nisse Hellberg uppträdde där.

Gamla Strömpis:





Huset där Frimis, eller Frimurarelogen som det officiellt heter, finns invigdes 1884 och var då hem för Svenska Frimurare Orden. Efter flera om- och tillbyggnader är Frimis idag dansrestaurang och nattklubb med festvåning och lokaler för frimurarnas verksamhet. Första gången jag såg konsert på Frimis var 1992. Ofta har konserterna inträffat inomhus men också några gånger utomhus.

Gamla Frimis:



Utomhuskonserternas antal har genom åren varit många och på många olika platser.



Det började på Brunnsparken som jag redan har nämnt här men konserter på torg och parker har också förekommit. Här är det Stortorget.
Jag har faktiskt inte upplevt så många konserter på själva Stortorget (ex. Tomas Ledin 2008) och jag missade Toto när de uppträdde för några år sedan inför en liten skara människor.
   Det vi idag kallar Stortorget var ursprungligen den lilla ytan mellan Drottninggatan och Köpmangatan. Efter den stora stadsbranden 1854, då stora delar av trästaden Örebro förstördes, bestämdes det att torget skulle förlängas till Kungsgatan för att i framtiden fungera som eldbarriär.

Däremot har jag upplevt konserter på många krogar på Stortorget. Vi ska gå en liten vandring nerför Stortorget och kommerförst till Stora Örebro i hörnet Stortorget/Köpmangatan där jag har sett några Live at Heart-konserter.



Fortsätter ned till det som hette Ritz, som regelbundet arrangerade konserter mellan 1988 och 1995. Ska inte förväxlas med det Ritz som sedan flera år ligger på Nikolaigatan i gamla badhuset.
   Även efter Ritz arrangerades lite konserter, då hette stället Scruffy Murphys och sedan Kellys. Lokalen har bytt namn ett antal gånger sedan dess. Attityd, sedan Jensens Bøfhus, från 2007 till 2018, och Lokal, Amici och sedan i höstas Fratelli. Dock utan livekonserter.

Andra ställen med adress på Stortorget där jag har upplevt konserter är Behrn Hotell (numera restaurang Mojo), Örebros första renodlade pub Royal Arms (numera Satin) från 1987.





Vi går sedan rakt över Stortorget från Royal Arms till Stortorget 11 där det länge har varit krog, nattklubb och konsertställe:
   Min premiär där skedde 1984. Då var det senaste och sista adressen för Power House. Och det var faktiskt första gången jag befann mig på Power House, en av Örebros mest legendariska klubbar som under åren fanns på flera adresser i Örebro. Här en liten resumé av Power House-historien:
   Power House invigdes midsommardagen 1968 i ett rivningshus på Engelbrektsgatan 28, flyttade i april 1970 till Köpmangatan 4 men redan hösten 1971 planerades för ny flytt till allaktivitetshuset på Manillagatan 3. Hösten 1975 planerades för ännu en ny flytt som blev klart först i december 1976 när de tog över lokalen på Storgatan 3 efter det kommunala diskoteket Don Quijote. Där blev Power House kvar till 1982 när de flyttade till Stortorget 11 med premiär i december.

Stortorget 11-huset byggdes redan 1937 och var från början Konsumrestaurang Efter Power House blev det en nattklubb som hette Greven, sedan Kexfabriken och under namn som Stereo, Mono och slutligen Mitt Andra Hem i flera år. Hette sedan under en kort tid Ivy Bar & Grill och har sedan 2016 funnits som Sorella som på sommaren är stor utomhusrestaurang. Utan några som helst konsertarrangemang.

I hörnet Kungsgatan/Stortorget, där det idag finns en restaurang som hetter Trattorian, såg jag från 2012 till 2015, ett flertal konserter på en restaurang som då hette Level.



Från Stortorget till Järntorget, där jag har sett några konserter. Har också gamla anor som så mycket annat. Skapades 1760 och var då tättbebyggt med gamla trähus. Genom åren hade torget flera namn, bland annat Riddaretorget och Silltorget, innan torget 1854 fick namnet Järntorget.
   Hursomhelst har jag bland annat sett Nationalteatern och Jeremias Session Band uppträda där.



På det lilla torget i Wadköping har jag bara upplevt en konsert.
   Det var 1999 där en samling artister, bland annat Stefan Sundström och Kjell Höglund, uppträdde. I föreställningen, som gick under namnet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”, fanns också Lars Winnerbäck. Hans första Örebrobesök för övrigt.
   1965 invigdes Wadköping och var ett förslag från landsantikvarien Bertil Waldén som ville skapa ett kulturreservat.



I närliggande Stadsparken har det arrangerats ett stort antal konserter. Här är den fasta scenen i Stadsparken men vid stora konsertarrangemang byggs det en större scen framför. 1862 bildades något som hette Trädplanterings- och Trädgårdsföreningen i Örebro i det som 1933 blev Stadsparken. 1971 övertog kommunen ansvaret för parken. Stadsparken utsågs till Sveriges vackraste park 2004.



Granne till Stadsparken ligger Stadsträdgården. 1871 byggdes växthus på området där det sedan 90-talet (1990-talet!) drivs café och restaurang. Och efter några år började det arrangeras konserter både i Växthuset och utomhus i parken.



På flera olika hotell har jag genom åren upplevt konserter. Clarion på Kungsgatan, Scandic Grand på Fabriksgatan och även på det som hette Behrn Hotell på Stortorget.
   Men också på Stora Hotellet där The Clash, ett av Englands mest kända punkband, spelade hösten 1977. Sedan har hotellet varit värd för omgångar av Korprock och även Live at Heart.

Att jag inte har varit på Idrotthuset för konsert på över 20 år beror nog på att det byggts andra stora inomhusscener i Örebro. Som exempelvis de båda stora scenerna på Conventum.



Första Conventum-huset, som kallas Conventum Kongress, hade premiär våren 2004. Har en kapacitet på 1470 sittplatser eller 2400 stående publik. 4 år senare var det premiär för en ännu större konsertlokal, Conventum Arena.



Ni känner säkert igen Eyravallen, på den legendariska fotbollsplanen har det några gånger arrangerats konserter.
   Invigdes 1923 men från 2005 har den hetat Behrn Arena men namnet hänger väl i luften just nu med anledning av nya sponsorer.
   Strax innan namnbytet 2003 såg jag Carola på Eyravallen men det mest kända konserttarrangemanget där var Gyllene Tiders konsert 2004. Jag var bortrest på semester just då men det kom en rekordpublik; 22 459.

Sedan är steget inte så långt till Ishallen (numera Behrn Arena) som konsertmässigt kanske är mest känd för den legendariska Rolling Stones-konserten 1967 som jag pratade om för länge sedan.
   Vinterstadion, som den hette för länge sedan, var både ishall och bandybana som just nu också heter Behrn Arena.
   Bandybanan invigdes 1963 och Ishallen 1965 och jag har sett både Dan Hylander och Ulf Lundell där.



Folkets Hus på Järnvägsgatan är ju ett stort klassiskt konsertställe i Örebro. Föreningen Folkets Hus inregistrerades redan 1899 men huset byggdes inte förrän 1928.
   Det var först på 80-talet som jag började besöka Folkets Hus olika scener. 1986 öppnade Café Oscar som ett utpräglat ungdomsdisco, den stora scenen (Sal A) en trappa upp i den gamla teaterlokalen hade renoverats.
   Från 1987 blev de populära konsertarrangemangen allt vanligare. Mellan 1987 och 1991 upplevde jag elva konserter i Folkets Hus stora lokal för stående publik, max 700 personer. Jag har vid några få tillfällen även upplevt konserter för sittande publik där, max 240 personer.
I samma hus finns ytterligare en konsertscen, i källaren på adress Gamla Gatan, i en lokal som rymmer 250 personer som jag genom åren kallat både Café Deed, Kulturhuset B-salen och nu senast Kulturhuskällaren. Under fyra år, 2014 till 2017, var B-salen hemvist för Malmös skivbolag Rootsy under Live at Heart-festivalerna.
   (Under föredraget blev jag påmind av en mötesdeltagare om en konsert med Bo Diddley 1987 och det var faktiskt första gången jag besökte lokalen för konsert...)

Slutligen några bilder och korta kommentarer om ytterligare några konsertscener:



Från november 1925 återfanns Freden på Olaigatan 8. Då som enbart krog utan lecvande musik. Från 80-talet arrangerades konserter där när stället hade namn som Apollo, Speleman och New Town innan Satin öppnade 2002.



På Kungsgatan fanns Babar. Öppnade 1994/95 till slutet av 00-talet när det avvecklades Lokalerna byggdes om och blev sedan Njuta, Cadillac Bar, Spicy Hot och sedan 2014 har de båda restaurangerna Chandani/Texcas Longhorn funnits där.


1994 byggdes den gamla biograflokalen Rio på Klostergatan om till nattklubben Palladium. Då hade den mellan 1925 och 1943 som biograf existerat som biograf under just namnet Palladium innan den bytte till Rio.
   Lokalen, som idag huserar kontor, hade från 1995 många namn: Chaplins, Svensson & Co, K5 och Backstage med många konsertarrangemang fram till 2008.



På Storgatan 13. 1991/92 öppnade El Sombrero, senare bara Sombrero, besökte jag mellan 1998 och 2004. Idag heter stället Coco Thai.

I skivaffären Najz Prajz på flera olika adresser har jag också upplevt ett antal konserter.



Historien om skivaffären inleddes 1988 när Anders Damberg övertog begagnataffären Vaxkabinettet på Järntorgsgatan. I samband med flytten till Storgatan 8 bytte butiken namn till Najz Prajz. Några år senare flyttade affären norrut, till Storgatan 12. Efter ytterligare några år flyttade Najz Prajz snett över gatan där de övertog Westlings gamla stora lokal.
   Tidigt 2000-tal övergav Najz Prajz Norr-City och flyttade till Drottninggatan 30 (se bilden) där mattbutiken Ditzinger hade funnits. Här kunde artister som Håkan Hellström, Anna Ternheim och Lars Winnerbäck uppträda i samband med nya skivsläpp.
   2011 flyttade Najz Prajz ner till Nygatan, en mindre lokal, men vårvintern 2015 slog butiken igen för gott. Då gick en klassisk och legendarisk skivaffär i graven.

Tack för uppmärksamheten och tack för visat intresse.

/ Håkan

Tributes: Velvet Underground & Nico

"I'll Be Your Mirror: A Tribute To The Velvet Underground & Nico" (Verve, 2021)

DEN SOM TILL ÄVENTYRS TROR att en hyllningskiva till minnet av Velvet Undergrounds första album från 1967 ska bli en ganska stökig, rockig och genomgående högljudd historia tror fel. Delvis i alla fall för den här drygt ett år gamla hyllningsplattan är en soundmässigt ganska omväxlande tolkning av originalskivan. En hyllning som både kan uppfattas njutbar som till vissa delar går över tröskeln till det monotont skräniga och provokativt monotona.
   Hal Willner, skivproducenten som mest är känd för sina hyllningsskivor (Thelonious Monk, Kurt Weill, Disney med mera), har producerat hela skivan på ett övergripande sätt och lämnat över de praktiska detaljerna på enskilda låtar till andra producenter. Därför saknar hyllningen ett genomgående tema ty blandningen är stundtals tålamodskrävande.
   Den inleds exempelvis lugnt och stilla med Michael Stipe som till en vacker klarinett och stråkar sjunger eller nästan läser ”Sunday morning” men skivan avslutas i ett fullkomligt nästan åtta minuter långt kaos där Iggy Pop och gitarristen Matt Sweeney gör allt för att överrösta varandra med rundgång, oformliga skrik och skrän.
   Frånsett ett tidigare stökigt utbrott på skivan, en envist gnisslande ”Heroin” med Sonic Youth-gitarristen Thurston Moore där Bobby Gillespie ”hjälper till” med sången, är hyllningen musikaliskt omväxlande med låtar som passar lika bra idag som för 56(!) år sedan.
   Övervägande amerikanskt rotade artister har bidragit till det här projektet där österländska klanger från Andrew Birds fiol i ”Venus in furs” och St Vincents elektroniska version av ”All tomorrow's parties” påverkar helheten åt det lite äventyurliga hållet. Som sedan har givit plats åt artister som Courtney Barnett, The National-sångaren Matt Berninger, Sharon Van Etten och en ovanligt rockig Kurt Vile att tolka låtarna på ett mer konventionellt sätt.
   Den nästan powerpop-starka ”There she goes again” är nog min stora favorit på skivan. Där King Princess (egentligen sångerskan Mikaela Straus) smått skrattande bjuder på stark sång till ett poprockigt komp. Låtens kaotiska slut känns dock lite provokativt och beräknat.


1. "Sunday Morning" Michael Stipe 3:50
2. "I'm Waiting for the Man" Matt Berninger 3:44
3. "Femme Fatale" Sharon Van Etten 4:42
4. "Venus in Furs" Andrew Bird & Lucius 6:55
5. "Run Run Run" Kurt Vile 6:59
6. "All Tomorrow's Parties" St. Vincent & Thomas Bartlett 4:51
7. "Heroin" Thurston Moore & Bobby Gillespie 7:24
8. "There She Goes Again" King Princess 3:28
9. "I'll Be Your Mirror" Courtney Barnett 2:27
10. "The Black Angel's Death Song" Fontaines D.C. 3:11
11. "European Son" Iggy Pop & Matt Sweeney 7:45

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #27: Ulf Lundell 2015

ENVÄLDIGT UTNÄMNDE JAG DEN HÄR KONSERTEN till Ulf Lundells allra bästa utomhuskonsert i Örebro, vilket också blev rubrik på min recension i Nerikes Allehanda. Mitt uttalande var naturligtvis resultatet av en massa positiv inspiration ”i stridens hetta”. Det återstår att se om det finns fler utomhuskonserter med Lundell längre upp på min 100-lista med favoritkonserter i Örebro. Däremot kan jag lova att Lundell-namnet kommer att dyka upp fler gånger på vägen till nummer ett.
   Ännu en gång, ännu en sommar hade Lundell inte något nyproducerat album att marknadsföra under sommarturnén. Det senaste albumet, ”Trunk”, var ett och ett halvt år gammalt och i mina öron ingen perfekt uppladdning för konsert. Kanske var det därför jag hade lite pessimistiska och negativa förväntningar inför konserten? En konsert som också var turnépremiär och därför var kvällens alla frågetecken stora och osäkerheten ännu större.
   Turnén 2015 startade alltså i Örebro 26 juni och nådde, 15 spelningar senare, till Linköping 29 augusti. Bandet bakom Lundell var helt identiskt med de killar som spelat med honom på alla turnéer sedan 2010: Janne Bark, gitarr/sång, Jens Frithiof, gitarrer/sång, Marcus Olsson, keyboards/ saxofon/sång, Surjo Benigh, bas/sång, och Andreas Dahlbäck, trummor.



Alla bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/6 2015.

ULF LUNDELLS BÄSTA UTOMHUSKONSERT

ULF LUNDELL
Slottet, Örebro 26 juni 2015
Konsertlängd: 21:02-00:02 (3 timmar)
Min plats: Stående på kullerstensgata ca 28 meter rakt fram från scenen.

JAG HADE INNAN KONSERTEN MED ULF LUNDELL långt framskridna planer på att agera surgubbe och i vanlig ordning dissa en förutsägbar konsert, en förutsägbar låtlista med en alldeles för publikfriande artist. Jag hade mina dubier och välformulerade argument att Lundell-sommaren skulle sluta som vanligt med en repertoar som skulle ge publiken vad publiken ville ha. Jag kan efter konserten helt prestigelöst konstatera att verkligheten blev precis tvärtom. Han och bandet massakrerade alla mina argument.
   Sommarkonserter med Ulf Lundell har i alla år varit en mindre upphetsande upplevelse. Då har allsångslåtar tävlat med greatest hits i repertoaren och det har alltid slutat med sjukt förutsägbara konserter. Glatt, somrigt och festligt men ack så fantasilöst.
   Konserten på fredagskvällen framför Slottet i Örebro bröt det mönstret och det skrevs något av historia i fantastiskt låtval, ett helt underbart liveljud, en outtröttlig Lundell och ett redan på turnépremiären sammansvetsat kompband.
   Det blev en lång konsert, exakt tre timmar (där Lundell dessutom överskred den magiska curfew-tiden med två minuter!), som tangerade de bästa inomhuskonserterna när det gällde nya arrangemang, akustiska inslag och genomgående just udda låtval som fick mig på fall vid upprepade tillfällen.
   Redan inledningen på konserten satte direkt nivån för att vi skeptiker i publiken skulle sätta det förutsägbara i halsen. Lundell kom in ensam på scenen och inledde med ett klassiskt "Kära örebroare". Han förklarade sig vara tillbaka på brottsplatsen och drog några intressanta anekdoter om sina gamla Örebrorötter. Han namngav bland annat Finn Sjöberg (arrangören på de tidiga skivorna) och framhöll medlemmarna i Nature som tidigt uppfostrade honom i rockbranschen. Han klagade på att Mats Ronanders namn saknas bland celebriteterna på stadens bussar men det visar sig inte stämma, enligt fotograf Erkman. Sedan spelade han den urgamla "Sniglar och krut", en låt han hade skrivit som 18-åring, på akustisk gitarr som jag tror att jag aldrig tidigare hört live med honom.

I VINTRAS GICK LUNDELL UT MED ÖNSKEMÅLET att få låttips till sommarens turné och de genuina Lundell-fansen har verkligen blivit bönhörda. För vem kunde tro att låtar som exempelvis "Levande och varm", "Den natt som aldrig dagas", "Vid din grind igen", "Soldat kommer hem" och "Rått och romantiskt" skulle få chansen att återkomma i den konkurrensutsatta Lundell-repertoaren. Och en låt som "Rik man", från "Omaha"-skivan, ska jag erkänna att jag inte kände igen alls.
   När sedan flera låtar hade fått nya smått revolutionerande arrangemang utropar jag gärna sommarens repertoar som en ynnest att få uppleva. En dramatiskt stegrande "Rom i regnet", en helt uppgraderad "Sextisju, sextisju" (inklusive recitation) i ett medley med "Gott att leva", där avslutningen blev rena gospelfyrverkeriet. Det var verkligen godis för oss Lundell-konnässörer.
   Och att sedan ge den på skiva tämligen mediokra "Om sommaren" den exklusiva placeringen som andra finallåt tyder på en viss avancerad känsla för att ge publiken vad de inte visste att de ville ha.
   Lundell klagade vid något tillfälle över det groteska avståndet mellan scen och publik, med en gigantisk vallgrav emellan. Just den förutsättningen och att jag med åren blivit ganska allergisk mot stora arenaliknande konserter påverkade naturligtvis mina låga förväntningar. Men det var inget som påverkade varken min eller publikens i övrigt mycket positiva stämning. En publik som ofta glatt sjöng med i några inte alltid förväntade låtar.
   Bandet bakom Lundell hade inga överraskande inslag, det var på alla platser musiker som turnerat med Lundell i åtskilliga år och ibland decennier. Där jag aldrig kan sluta fascineras av trummisen Andreas Dahlbäcks bedövande mångsidighet, samspelet mellan Marcus Olssons orgel och David Nyströms piano var ofta klockrent och vackert effektivt och även den annars alltför visuellt framträdande gitarristen Janne Bark höll sig ofta på mattan och spelade vid ett tillfälle, på "Soldat kommer hem", en fint klingande dobro.
   Det sedvanligt rockiga upploppet av konserten blev en lång energisk avslutning, som kanske tangerade det förutsägbara, med låtar som "Folket bygger landet", "Chans" och "(Oh lala) Jag vill ha dej" men inte ens då gränsade konserten till det rutinmässigt tråkiga.
   Man kunde inte tro att fredagskvällens konsert var turnépremiär ty bandet fungerade fantastiskt bra tillsammans och körade så fint på några låtar, "Omaha" och "Om sommaren". Frånsett några orepeterade avslutningar på de sista låtarna, bland annat "Kyssar och smek" och "När jag kysser havet", var det egentligen bara tekniken som satte några krokben mot slutet av kvällen.
   En konsertupplevelse kan aldrig bedömas i timmar och minuter men i fredagskväll gick kvantitet verkligen hand i hand med kvalitet.
   26 juni 2015 var kvällen då musikhistoria skrevs: Ulf Lundells bästa utomhuskonsert i Örebro.


Sniglar och krut
Omaha
Är vi lyckliga nu?
Tillsammans vi två
Ut ikväll
Håll mig! ... Åh ingenting
Rom i regnet
Levande och varm
Sextisju, sextisju / Gott att leva
Isabella
Soldat kommer hem
Den natt som aldrig dagas
Kyssar och smek
Kapten Kidd
Rik man
Folket bygger landet
När jag kysser havet
Förlorad värld
Chans
(Oh la la) Jag vill ha dej

Extralåtar:
Vid din grind igen / Öppna landskap
Om sommaren

Extra extralåt
Rått och romantiskt

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #28: Eldkvarn 1987

EFTER ETT KATASTROFALT 1984, NÄR ELDKVARN för ett ögonblick splittrades, tog det några år innan bandet, i en delvis annan skepnad, gjorde comeback och på några år jobbade sig upp till sin första kommersiellt framgångsrika period. Efter de problematiska "Ny klubb"-inspelningarna i London hösten 1984 och en lång paus fick Eldkvarn en sensationell nystart med ett delvis nytt band med de ständigt odödliga medlemmarna Plura, Carla Jonsson och Tony Thorén i spetsen.
   Det ”nya” Eldkvarn hösten 1985 fick två nya ansikten. Trummisen Peter Smoliansky, från Rost, ersatte Raga de Gosch (Werner Modiggård) och ny pianist blev Fredric Holmquist. Den här Eldkvarn-upplagan visade upp sig från sin bästa sida direkt med albumet ”Utanför lagen” (1986) som var anmärkningsvärt starkt. Bara några veckor efter release i februari spelade Eldkvarn på Rockmagasinet i Örebro, med Kajsa & Malena som ”förband”, den där olycksaligt tragiska fredagskvällen när Olof Palme mördades. Jag var på Rockmagasinet men just den kvällen recenserade jag inte konserten.
   Efter den positiva nystarten varvade Eldkvarn upp, pianisten Claes von Heijne kom tillbaka och tillsammans spelade bandet in sitt bästa 80-talsalbum, ”Himmelska dagar”. Det mäktiga dubbelalbumet släpptes i januari 1987 och samma vår turnerade bandet flitigt med Plura, i hög hatt, längst fram.
   1987-upplagan av Eldkvarn var förutom Plura också Carla Jonsson, gitarr, Peter Smoliansky, trummor, Tony Thorén, bas, och Claes von Heijne, keyboards. En stabil kvintett som på turnén förstärktes med körtjejerna Marianne Flynner och Ebba Forsberg som också spelade dragspel.
   Det rutinerade Eldkvarns popularitet växte och växte under den senare delen av 80-talet. Först hitsingeln ”Kärlekens tunga”, sedan det Mauro Scocco-producerade albumet ”Kungarna från Broadway” (1988) som följdes av tältprojektet ”Cirkus Broadway” (1989) tillsammans med några av Sveriges då hetaste artister. Innan 90-talet och Eldkvarns nästa dipp i popularitet inträffade.



Plura…

Bilder: Mikael Eriksson...och Ebba Forsberg bjöd på konsert.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/3 1987.

ROCKMUSIK AV YPPERSTA KLASS

ELDKVARN
Nya Continental, Örebro 13 mars 1987

DET VAR INTE ÖVERRASKANDE FULLPACKAT på Nya Continental i fredags kväll när Eldkvarn genomförde en brinnande rockkonsert med alla önskvärda ingredienser. Förväntningarna hade lämnat det förnuftiga och befann sig i nivå med turnérubriken, Vingar över himlen, dit egentligen väldigt få konserter når ens i fantasin.
   Det var en svettig och intim klubbspelning Eldkvarn gjorde men det var samtidigt en mycket varierad och heltäckande konsert som gruppen målmedvetet spelade sig igenom.
   Det var en konsert som tillfredsställde alla smakriktningar. Där fanns de självklara rocklåtarna med de mycket spektakulära balladerna däremellan.
   Scenrepertoren höll sig lite för strikt kring de nya låtarna och jag saknade personligen många gamla favoriter utan att på något sätt klaga på de 14 fantastiska låtar Eldkvarn radade upp på Contans scen kring midnatt i fredagskväll.
   Jag önskade mig istället mycket mer av en grupp som gjort tio album och turnerat i ännu fler år. Gruppen har egentligen växt ifrån klubben för deras dragningskraft är så oerhört mycket större än små lokaler.
   Men istället för att flytta ut i de omänskliga idrottshallarna har de växt ut musikaliskt. Inte via rökbomber och andra effekter utan genom att vässa sitt musikaliska språk och poetiska uttryck.
   Eldkvarn har inför den här turnén utökat sitt band med två sjungande flickor, Ebba Forsberg och Marianne Flynner. Två skickliga sångröster som jag, i ärlighetens namn, hade väntat mig lite mer av.
   Det finns några mycket fina duetter på senaste mästerverket "Himmelska dagar" som kunde ha gjort konserten än mer fullkomlig. Men när Ebba Forsberg tog fram dragspelet , Plura sjöng av innerlighet och vi i publiken hämtade andan så lät "Söders kors" som en av de finaste sånger som har skrivits.
   Konserten började annars mycket imponerande med "Vild, vild, vild", även öppningslåt på senaste albumet, fortsatte med "Landsortsgrabb", "Fula pojkar" och "Ett hus på stranden" och det var egentligen aldrig någon fråga om vem som var fredagskvällens segrare.
   När konserten sedan passerade sådana klassiker som "3:ans spårvagn genom ljuva livet" och långa "Alice" så var det inte längre något mysterium att Eldkvarn befinner sig på den yppersta toppen av svensk rockmusik. Även på sådan skrockfulla dagar som fredagen den trettonde.
   Men den uteblivna sista extralåten "En clowns historia" lämnade lite smolk i bägaren. En bägare som vid den tidpunkten redan hade runnit över av ren och skär tillfredsställelse.

/ Håkan

Barrett Strong (1941-2023)

SEDAN NÅGON GÅNG PÅ DET SENA 60-talet har jag varit fascinerad av låtskrivare. Speciellt alla, kvinnor och män, som hade som specialitet att på heltid skriva låtar som andra artister eller grupper sedan framförde på skiva.
   I den exklusiva skaran har jag genom åren i text på Håkans Pop tagit adjö av låtskrivare som Geoff Stephens, P F Sloan, Gerry Goffin och Jerry Leiber. Som beundrare av Motown-artister på 60-talet kom jag också i kontakt med skivimperiets alla producenter och låtskrivare och noterade noggrant deras namn. Och i den listan fanns namnet BARRETT STRONG ständigt närvarande på massor av främst 60-talshits. En närmast legendarisk låtskrivare som gick bort för några dagar sedan.
   Barrett Strong, som framförallt skrev texter till Motown-hits, skulle bli mest känd som låtskrivare, ofta tillsammans med producenten Norman Whitfield, men började sin så kallade karriär som tonårig sångare på 50-talet. Med den historiskt välkända låten ”Money (that's what I want)”, kanske mest berömd som cover med John Lennon som sångare i The Beatles inspelad i juli 1963, fick Strong en r&b-hit 1960. Det har i alla decennier sedan dess pågått en schism mellan Motown-chefen Berry Gordy, officiell låtskrivare till låten, och Strong om inte även sångarens namn borde finnas med där.
    Barrett Strong hade genom Jackie Wilsons försorg kommit i kontakt med Berry Gordy. Wilsons berömda debut ”Reet petite” (1957) var Gordys första erfarenhet som låtskrivare och framgångarna för den låten och ytterligare Wilson-skivor kom att bli en viktig byggsten i det framtida Motown-imperiet.
   Det första Gordy/Strong-samarbetet blev singeln ”Let's rock” tidigt 1959 innan ”Money” kom och blev Strongs största stund som sångare. Men efter några ytterligare sporadiska singlar, 1960-1962, tynade Strongs sångkarriär bort ganska snabbt. Han var inte bekväm i rollen som sångare.
   I mitten på 60-talet dök Barrett Strongs namn upp som låtskrivare på Motown. Efter lite research hittar jag Barrett Strongs namn första gången som låtskrivare på The Temptations album ”Gettin' ready” (1966) på låten ”Too busy thinking about my baby”. Ett år senare kom Temptations-singeln ”I wish it would rain” där Strongs namn fanns med bland låtskrivarna. Under de nästa tre åren var det låtskrivarteamet Whitfield/Strong som var ansvarig för Temptations hitsinglar som ”Cloud nine”, ”Runaway child, running wild” och ”Don't let the Joneses get you down”.
   Mot slutet av 60-talet förändrades Temptations sound mot något som kallades psychedelic soul med mer politiska socialt förankrade texter. Då skrev Barrett Strong starka texter som ”Psychdelic shack”, ”Ball of confusion (that what's the world is today)” och ”War” (som senare blev en hit för Edwin Starr). Den sistnämnda låten fanns för övrigt med på Bruce Springsteens liverepertoar i mitten på 80-talet. På skivomslaget till "Ball of confusion" står det mycket passande: "Words stronger than steel".
   Ungefär samtidigt med Temptations-skivorna 1967 började Whitfield-Strong-låtarna figurera i Gladys Knight & the Pips-repertoaren. Och ”I heard it through the grapevine”, kanske låtskrivarteamets mest kända låt, blev en stor och mäktig hit. En låt som ibland röstas fram som pophistoriens allra främsta. En låt som mycket märkligt blev hit en gång till ett år senare, då med Marvin Gaye som sångare. Men första versionen av låten spelades in, men inte utgiven förrän långt senare, av Smokeys Robinsons kompgrupp The Miracles.
   Under de här sista 60-talsåren var det Norman Whitfield som var Motowns mest framträdande producent och Whitfield/Strong som låtskrivare. Låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade under 1968 med schismer i bakfickan lämnat Motown men det fanns en ny generation producenter och låtskrivare som kunde ta över. Med Barrett Strong som ett av flera färgstarka namn.
   Barrett Strong avled i lördags 28 januari 2023.

/ Håkan

Tributes: Neal Casal

"Highway butterfly: The Songs of Neal Casal" (Royal Potato Family, 2021)

26 AUGUSTI 2019 TOG DEN BEGÅVADE OCH sällsynt mångfacetterade Neal Casal mycket tragiskt sitt liv. Med sin mångsidighet och flexibilitet, att passa in i så många olika sammanhang, lämnade han ett respekterat och långt liv i musikens tjänst karriär bakom sig.
   Hans soloskivor, mellan 1995 och 2011, passerade mina öron med oregelbundna uppehåll men det var hans samarbete på Ryan Adams bästa album, ”Easy tiger” (2007) och ”Cardinology” (2008), som etsade fast namnet Neal Casal i min tillvaro. Sedan var han under tiden färgstark medlem i grupper som Hazy Malaze, Chris Robinson Brotherhood och GospelbeacH (stavas så!).
   Neal var kort sagt en talangfull artist, sångare, låtskrivare och månginstrumentalist vars exklusiva skicklighet också dök upp på skivor med bland annat Lucinda Williams, Willie Nelson och Mark Olson.
   Neal Casal hade inte överraskande många vänner och kompanjoner i den stora amerikanska musikbranschen och många, väldigt många, bidrar till hans minne på den här samlingen. En omfattande trippel-cd, en i sanningens namn ”tegelsten”, med 41 artister inspelade mellan februari och december 2020 där samtliga låtar utom en är skrivna av Neal Casal.
   Med några få undantag, Steve Earle, J Mascis, Shooter Jennings, Susan Tedeschi & Derek Trucks och Bob Weir, är det mindre allmänt kända artister som här tolkar Neal Casals låtar. Men här finns många otroliga höjdpunkter men också några ofrånkomliga transportsträckor på en så musikaliskt vidsträckt samling. Jag har samlat ihop några av mina bästa ögonblick från skivorna:
   Inledningslåten ”Traveling after dark” är en höjdpunkt när Aaron Lee Tasjan gör sitt bästa att sjunga som Roy Orbison/Rodney Crowell.
   Samarbetet mellan Beachwood Sparks och GospelbeacH i ”You don't see me crying” är inte mycket sämre.
   På ett annat samarbete, mellan bluegrassartisten Billy Strings och Circles Around The Sun (ett av Neals alla band), når den här samlingen en höjdpunkt i låten ”All the luck in the world”.
   Den grammisnominerade New York-sångerskan Leslie Mendelson gör den pianodominerade ”Feel no pain”, med ett läckert slidesolo, till en melodisk höjdpunkt.
   ”Detroit or Buffalo”, skriven av Barbara Keith (samlingens enda låt inte skriven av Casal), gör låtskrivaren och producenten Jonathan Wilson på ett mycket personligt sätt.
   Paret Tedeschi/Trucks gör en överraskande lågmäld tolkning av ”Day in the sun”.
   Ett orgel/steelguitar-marinerat arrangemang gör ”Maybe California” med Shooter Jennings till ett oförglömligt minne.
   Den för mig okända amerikanska sångerskan Courtney Jaye gör ett fantastiskt intryck på ”Grand island”.
   Dinosaur Jr-frontmannen J Mascis lyckas i ”Death of a dream” förändra det annars genomgående country/rock/pop-stuket på skivan med hårt fuzzad gitarr och mycket oväsen.
    Zephaniah Ohora med altcountry-bandet Hazeldine gör ren och skär countryrock av ”Best to Bonnie”.
   Och Steve Earle låter ”bara” som Steve Earle på på titellåten ”Highway butterfly”. Och det kanske räcker?


1. Aaron Lee Tasjan - Traveling After Dark 03:49
2. Jaime Wyatt - Need Shelter 04:08
3. Beachwood Sparks & GospelbeacH - You Don't See Me Crying 04:00
4. Marcus King with Eric Krasno - No One Above You 05:12
5. Fruit Bats - Feathers For Bakersfield 03:33
6. Billy Strings with Circles Around the Sun - All The Luck In The World 04:42
7. Dori Freeman w/ Teddy Thompson - Sweeten the Distance 05:12
8. Hiss Golden Messenger - Time Down The Wind 05:33
9. Johnathan Rice - Me & Queen Sylvia 03:33
10. Mapache - The Wisest of the Wise 03:12
11. Phil Lesh & The Terrapin Family Band - Freeway To The Canyon 05:26
12. Leslie Mendelson - Feel No Pain 04:45
13. Jonathan Wilson with Hannah Cohen - Detroit Or Buffalo 04:25
14. Susan Tedeschi & Derek Trucks - Day In The Sun 04:49
15. Jimmy Herring with Circles Around the Sun - Bird With No Name 05:46
16. Shooter Jennings - Maybe California 04:47
17. Vetiver - White Fence Round House 04:15
18. Todd Scheaffer - December 06:25
19. Courtney Jaye - Grand Island 03:50
20. Oteil Burbridge, Nick Johnson, Steve Kimock, John Morgan Kimock, Duane Trucks - Superhighway 04:19
21. Britton Buchanan - Willow Jane 03:25
22. Kenny Roby w/ Amy Helm - Too Much To Ask 05:18
23. Bob Weir - Time & Trouble 06:06
24. J Mascis - Death Of A Dream 03:28
25. Tim Heidecker - The Cold & The Darkness 03:52
26. Warren Haynes - Free To Go 08:28
27. Rachel Dean - So Far Astray 04:00
28. Steve Earle & The Dukes - Highway Butterfly 04:19
29. Victoria Reed - Angel & You're Mine 04:54
30. Jason Crosby - Pray Me Home 03:53
31. Lauren Barth - Lost Satellite 05:45
32. Jesse Aycock - The Losing End Again 04:57
33. Puss N Boots - These Days With You 04:34
34. Tim Bluhm with Kyle Field - Cold Waves 04:44
35. Zephaniah Ohora with Hazeldine - Best To Bonnie 03:57
36. The Mattson 2 - Let It All Begin 04:55
37. Cass McCombs, Ross James, Joe Russo, Farmer Dave Scher, Dave Schools - You'll Miss It When It's Gone 04:55
38. Angie McKenna - Fell On Hard Times 05:16
39. Allman Betts - Raining Straight Down 06:07
40. Hazy Malaze featuring Jena Kraus - Soul Gets Lost 05:00
41. Robbi Robb - I Will Weep No More 06:46

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.