Blogginlägg från september, 2020

Covers: Spooky Tooth

SPOOKY TOOTH featuring MIKE HARRISON: The last puff (Island, 1970)

DEN ENGELSKA GRUPPEN MED DET GANSKA uppseendeväckande namnet Spooky Tooth lockade mitt musikintresse från start. Den Jimmy Miller-producerade debuten ”It's all about” (1968) står där tryggt i skivhyllan, men gruppens karriär tynade snart bort med ”hjälp” av mindre spektakulärt och nästan anonymt låtmaterial. Experimentet med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry ”Ceremony” (1969) hoppade jag helt rätt över och det coverdominerade fjärde albumet ”The last puff” var inte heller någon höjdare. Och, konstaterade jag alldeles nyss, är fortfarande en genomgående svag och opersonlig skiva. Med en grupp under upplösning, det hörs!
   Första upplagan av Spooky Tooth splittrades alltså hösten 1970 men återuppstod två år senare och var då både starkare och mer intressanta med stora kreativa originella ambitioner. Under den epoken, 1972-1974 som resulterade i tre album, var Spooky Tooth min stora favoritgrupp. Då leddes gruppen av återkommande amerikanen Gary Wright, som hade lämnat Spooky Tooth tidigt 1970 och finns följaktligen inte med på ”The last puff”. En av anledningarna till att skivan är så opersonlig.
   Efter den skivan och under resten av 1970 var Spooky Tooth en rörig sammansättning musiker, med bland annat tre Grease Band-medlemmar på skivan, och sedan ett delvis annat band på höstturnén innan allt senare föll ihop.
   ”The last puff” är alltså inspelad med riktigt dåliga förutsättningar med ett band som var en tillfällig lösning som förklarar det slentrianmässiga innehållet och även den svaga produktionen. Förre Joe Cocker-pianisten Chris Stainton har producerat albumet tillsammans med gitarristen Henry McCullough, som för övrigt snart skulle spela i Wings med Paul McCartney.
   McCullough vässar arrangemangen med sin gitarr på några låtar men sångaren Mike Harrisons röst är genomgående både trött, hes och oinspirerad, som en dålig kopia av Cocker. Och låtmaterialet sviker rejält.
   Att göra en cover på den väldigt speciella Beatles-låten ”I am the walrus”, som dessutom släpptes som singel, var nog inte rockhistoriens smartaste idé, snarare hopplöst oövertänkt. Den riktigt svaga Joe Cocker-låten ”Something to say”, som överraskande skulle dyka upp som albumtitellåt med Cocker två år senare, var väl något som Stainton hade skrapat upp efter ”Mad Dogs & Englishmen”-turnén.
   Elton John-låten ”Son of your father”, som hade släppts på singel med Spooky Tooth redan 1969, är en mycket blek kopia av den pianogospelinspirerade version som Elton släppte på ”Tumbleweed connection” några månader senare på hösten 1970. Och ”The wrong time” skulle den icke närvarande låtskrivaren Wright göra så mycket bättre på en egen skiva samma år. Chris Staintons avslutande titellåt var nog inte mer än ren och skär utfyllnad som den instrumentallåt med pianot i centrum som den är.
   Den enda höjdpunkten som jag kan urskilja från det här svaga låtmaterialet är versionen av David Ackles ”Down river” med en härlig hammond och starkt gitarrspel.
   Även informativt brister ”The last puff” på många punkter. Exempelvis saknas namnet på Eltons ständige låtskrivarpartner Bernie Taupin innanför parentesen efter ”Son of your father” och även ”Nobody there at all” saknar låtskrivarnamnet Timothy Martin. Och Henry McCulloughs efternamn stavas slarvigt och felaktigt McCulloch på baksidan av skivomslaget.
   Efter det svaga albumet skulle bandet, i en delvis ny sättning med återvändande Gary Wright som huvudsaklig låtskrivare och sångare, dyka upp i storstilad form våren 1973 med fina albumet ”You broke my heart so I busted your jaw” och allt var förlåtet.


Side one
"I Am the Walrus" (John Lennon/Paul McCartney) – 6.20
1967. Singel-b-sida (”Hello, goodbye”) med The Beatles.
"The Wrong Time" (Gary Wright) – 5:07
Original.
"Something to Say" (Joe Cocker/Peter Nichols) – 6.05
Original.

Side two
"Nobody There At All" (Mike Post) – 4.06
1968. Singel med Bobby Doyle.
"Down River" (David Ackles) – 5.20
1968. Singel med låtskrivaren.
"Son of Your Father" (Elton John) – 4.02
1969. Singel med Spooky Tooth.
"The Last Puff" (Chris Stainton) – 4.15
Original.

/ Håkan

LIVEALBUM #32: Tom Petty

TOM PETTY And The HEARTBREAKERS: Pack up the plantation – live (MCA, 1985)

I MITTEN PÅ 80-TALET VAR DET NATURLIGTVIS i absolut rätt kommersiella läge att släppa en liveskiva med Tom Petty & the Heartbreakers. De hade visserligen på våren 1985 släppt en spännande studioskiva, ”Southern accents”, men med nästan tio års skivkarriär bakom sig var det dags att dokumentera bandets liverepertoar. Med några riktigt rejäla albumklassiker bakom sig, ”Damn the torpedoes” (1979) och ”Hard promises” (1980), fanns det definitivt kvalificerat låtmaterial att luta sig emot.
   Med det bedrägliga facit i hand kan vi nu konstatera att Petty och gruppen 1985 ändå hade de riktigt stora höjdpunkterna framför sig. Turnén där de skulle kompa Bob Dylan låg inom räckhåll och för Pettys del hägrade ett spännande samarbete i Traveling Wilburys och två fantastiska soloalbum (”Full moon fever”, 1989, och ”Wildflowers”, 1994). Plus återföreningen med Heartbreakers på 90-talet som resulterade i än mer imponerande skivor. Så livedubbelalbumet ”Pack up the plantation” var ingen obeveklig slutsummering men en imponerande delrapport.
   Jag hade gärna valt en officiell liveskiva från 90-talet med ännu bättre och jämnare material att välja från men alla liveutgåvorna med Petty/Heartbreakers under 90- och 00-talet var mindre välplanerade och mindre officiella för att kunna kvalificera sig i min restriktiva bedömning av livealbum.
   Jag gör här ett litet avsteg från mina ursprungliga strikta regler att liveskivan helst ska dokumentera en och samma konsert eller från samma turné. ”Pack up the plantation” är huvudsakligen (11 av 16 låtar) hämtade från Petty & Heartbreakers 1985-turné två kvällar i augusti på Wiltern Theatre i Los Angeles. Övriga sex dokumenterade låtar (av vilka fyra är covers) är inspelade 1978, 1980, 1981 och 1983. Men skivan i det klassiska dubbelvinylalbum-formatet är ändå en homogen och mycket intressant livedokumentation av Tom Petty & Heartbreakers tidiga karriär. Stevie Nicks gästar på två spår och bandet är extraförstärkt med tre musiker på blås och två extra körsångerskor. Som ger ett maffigt levande intryck.
   De fem coverlåtarna på skivan, som i fyra fall är inspelade innan 1985, är faktiskt spännande små höjdpunkter. Låtar som inte har varit utgivna på skiva med Petty/Heartbreakers tidigare. På grymt svängiga ”Don't bring me down” lyckas bandet kopiera Animals-originalets fuzzgitarr och hammondorgel perfekt. Och Isley Brothers ”Shout” förvandlas till en lång, lång (9:30) finallåt med flera crescendon och mäktigt slut.
   Skivan ger, frånsett coverlåtarna, en ganska autentisk bild av den officiella konserten fast låtordningen är helt omkastad. "So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star", som inleder här, fanns ursprungligen bland extralåtarna och övriga coverlåtar på konserten ”Little bit o' soul” och ”Route 66”, är alltså ersatta av äldre material.
   ”Pack up the plantation – live” är ingen greatest hits-inspirerad samling, då hade ovannämnda ”Dam the torpedoes” och ”Hard promises” representerats av fler låtar, men i demokratisk ordning har repertoaren hämtats från Petty & Heartbreakers samtliga album fram till och med ”Southern accents”.
   1982 ersatte basisten Howie Epstein originalmedlemmen Ron Blair och finns 1985 med i Pettys suveräna kompband som redan hade det eleganta, effektiva och oöverträffade soundet. Epstein var en mångkunnig och skicklig musiker men också en problematisk själ som under åren i Heartbreakers utvecklade ett drogberoende som gjorde att han 2002 fick ersättas av återkommande Blair.
   Via omslagets detaljerade information får man också en tydlig uppfattning om hur mycket folk som jobbar bakom på konsertturnéer. Kan vara en bra upplysning i dessa begränsade coronatider. Inte bara åtskilliga tekniker finns på listan utan även snickare, klädmakare och chaufförer bakom den stora manager-staben.


SIDE 1 RECORD ONE

1. "So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star" (Jim McGuinn/Chris Hillman) 3:30
2. "Needles and Pins" (Jack Nitzsche/Sonny Bono) 2:23
3. "The Waiting" (Tom Petty) 5:08
4. "Breakdown" (Tom Petty) 7:43

SIDE 2 RECORD ONE

1. "American Girl" (Tom Petty) 3:50
2. "It Ain't Nothin' to Me" (Tom Petty/David A. Stewart) 6:05
3. "Insider" (Tom Petty) 5:16
4. "Rockin' Around (With You)" (Tom Petty/Mike Campbell) 3:20

SIDE 3 RECORD TWO

1. "Refugee" (Tom Petty/Mike Campbell) 5:22
2. "I Need to Know" (Tom Petty) 2:30
3. "Southern Accents" (Tom Petty) 5:20
4. "Rebels" (Tom Petty) 6:10

SIDE 4 RECORD TWO

1. "Don't Bring Me Down" (Gerry Goffin/Carole King) 3:40
2. "You Got Lucky" (Tom Petty/Mike Campbell) 4:20
3. "Shout" (O'Kelly Isley/Ronald Isley/Rudolph Isley) 9:30
4. "The Stories We Could Tell" (John Sebastian) 3:55

/ Håkan

Krönika: Mars 1997

Den här krönikan har ingen personlig förankring utan berättar den i och för sig spännande historien om en av 70-talets mest kända hitlåtar som hade sina rötter i 1961 års popmusik. Men landade också i en helt ny svensk singel som var het och aktuell när jag skrev krönikan i mars 1997.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 21/3 1997.

EN RESA I TIDEN MELLAN 61 OCH 97

EN VANDRING I TIDEN KAN VARA EN MINST lika fantasieggande resa som att geografiskt förflytta sig från plats till plats.
   Historien jag ska berätta börjar 1961 i New York och får en fortsättning den här veckan på en svenskproducerad helt aktuell singel.
   Med en låt som via en dödlig sjukdom, stämningsansökan och fem-sex miljoner sålda ex satt djupa spår i pophistorien.
   I Bronx bland de fattigaste husen bodde en barskrapad låtskrivare, Ronnie Mack. Han övertalade en då okänd tjejkvartett, The Chiffons, att spela in en demo av ”He's so fine”.
Mack gick sedan runt och presenterade låten för ett otal olika förlag. Innan någon nappade. Skivinspelningen gjordes i Capitol-studion, där en tekniker (Johnny Cue) tipsade om det särpräglade ”Doo-lang, doo-lang”-introt.
   Tio skivbolag tackade nej innan det elfte, Laurie, drog vinstlotten. Skivan kom ut i februari 1963, nådde förstaplatsen i USA efter två månader och strax efter genombrottet dog Mack i Hodgkins sjukdom.
   Chiffons fick några hits till innan gruppen tynade bort. Som även låten borde ha gjort.
   Innan George Harrison 1970 skulle sparka igång sin solokarriär. ”My sweet lord” blev låten som gav George en flygande start.
   Redan några månader efter Harrisons skiva gick förlaget som ägde ”He's so fine” till domstol och hävdade att ”My sweet lord” var ett rent plagiat.
   En lång, utdragen process följde och först i december 1975 fastslogs att Harrison, som det hette, omedvetet plagierat ”He's so fine”. Han dömdes att betala 587 000 dollar i kompensation till motparten som vid utbetalningstillfället 1981 representerades av Allen Klein. Samme Klein som 1970, när ”My sweet lord” gavs ut, ironiskt nog var Harrisons manager.
   Under hela processen hävdade Harrison sin oskuld och påstod att gospelhitlåten ”Oh happy day” låg närmast i tanken.
   Med facit i hand kan vi konstatera att det är många karbonpapper mellan ”He's so fine” och ”My sweet lord”. Vilket svenska popgruppen Brainpool uppmärksammat och ger påpassligt ut de båda låtarna som ett medley på sin nya singel.
   Lyssna och det råder ingen tvekan. Det är samma låt med olika texter och arrangemang.
   ”My sweet lord” var först skriven för och utgiven av Billy Presten, på albumet ”Encouraging words” flera månader före Harrisons egen version. Prestons tolkning var klart gospelinfluerad och förde inte alls tankarna till 60-talspop.
   Där, som anonym albumlåt, kunde en av 70-talets största succéer gömt sig. För tid och evighet. Som skulle ha givit New York-domstolen mindre arbete, gjort Klein fattigare och tvingat Brainpool att leta andra låtar till nya singeln.

/ Håkan

Covers: The Commitments

THE COMMITMENTS: Music from the Original Motion Picture Soundtrack (MCA, 1991)

SOM ALBUMTITELN KANSKE AVSLÖJAR tillhör den här coverskivan lika mycket soundtrack-kategorin. Ett soundtrack som till hundra procent innehåller amerikanska covers i soultraditionen från främst 60-talet. Fysiskt och fantastiskt framförda av ett fiktivt band i en historia (skriven av Roddy Doyle) som i sedvanligt irländsk realism blir oerhört underhållande. En film (regisserad av den nyligen avlidne Alan Parker) på gränsen mellan komedi, drama och musikfilm.
   Alan Parker hade ambitioner och önskemål om att få Van Morrison och Bob Hoskins i några roller men filmen är full av huvudsakligen okända skådespelare där nästan alla hade musikbakgrund men från mindre sammanhang. Medlemmar från ännu ej berömda The Corrs flimrar förbi i några små roller men en av skådespelarna, Maria Doyle Kennedy, var redan professionell som sångerska i den irländska rockgruppen The Black Velvet Band som gav ut sitt första album redan 1989.
   Men den stora framträdande rollen i filmen, som också blir det stora personliga genombrottet, gör den vid filminspelningen (hösten 1990) blott 16-årige(!) Andrew Strong som tar mikrofonen på sex av filmens och skivans 14 låtar. En grymt imponerande debut där han sjöng så övertygande och med sådan pondus att han just då befann sig på samma nivå som Al Green, Wilson Pickett och Otis Redding. Inte överraskande inledde Andrew redan 1993 sin solokarriär med egna skivor. Först på den Danny Kortchmar-producerade ”Strong” och sedan den i Sverige inspelade ”Out of time” (2000).
   I filmen bildas bandet, tio musiker och sångare som efter några komiska förslag till gruppnamn (Free Beer, A Flock Of Budgies, The Northsiders, The Liffy Lads, The Fucking Eejits...) till slut blir The Commitments, av en driftig manager som har sin bestämda uppfattning om bandets musikaliska riktning åt amerikansk soulmusik: ”The Irish are the blacks of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the Northside Dubliners are the blacks of Dublin.”
   Filmen var en fantastisk upplevelse på biografen hösten 1991, rolig och musikalisk med mustiga imponerande versioner av de ganska välkända originalen. Bara några månader senare kom den här skivan som utan ackompanjerande bilder framför sig blev så mycket mänskligare. På enbart skiva är det inte lika upphetsande fast urvalet av låtar är intelligent.
   På Andrew Strongs mest framträdande låtar, ”Mustang Sally”, ”Take me to the river” och ”In the midnight hour”, är albumet en bra coverskiva utan att befinna sig på en extraordinär nivå. Det går liksom inte att öveträffa de ganska sönderspelade originalen. Då låter det lite mer spännande om Otis Reddings inte så kända ”Mr Pitiful”. Men rena ballader behärskar unge Andrew inte riktigt ännu och jag har säkert hört ett dussintal bättre versioner av den ofta magiska ”The dark end of the street”.
   De kvinnliga röstinslagen, på naturliga låtar som ”I can't stand the rain”, ”Chain of fools” och ”I never loved a man”, ger variationen en boost men inte heller de tolkningarna kan matcha originalen.


1. "Mustang Sally" (Bonny Rice) 4:02
1965. Singel med Sir Mack Rice (Låtskrivare: Mack Rice).
2. "Take Me to the River" (Al Green/Mabon Hodges) 3:36
1974. Albumet "Al Green explores your mind" med Al Green.
3. "Chain of Fools" (Don Covay) 2:58
1967. Singel med Aretha Franklin.
4. "The Dark End of the Street" (Dan Penn/Chips Moman) 2:34
1967. Singel med James Carr.
5. "Destination Anywhere" (Nickolas Ashford/Valerie Simpson) 3:08
1968. Singel med The Marvelettes.
6. "I Can't Stand the Rain" (Ann Peebles/Don Bryant/Bernard Miller) 3:12
1968. Singel med Ann Peebles.
7. "Try a Little Tenderness" (Harry Woods/Jimmy Campbel/Reg Connelly) 4:31
1932. Singel med Ray Noble Orchestra.
8. "Treat Her Right" (Gene Kurtz/Roy Head) 3:35
1965. Singel med Roy Head and the Traits (Låtskrivare: Roy Head).
9. "Do Right Woman, Do Right Man" (Dan Penn/Chips Moman) 3:15
1967. Singel-b-sida ("I never loved a man (the way I love you)") med Aretha Franklin.
10. "Mr. Pitiful" (Otis Redding/Steve Cropper) 2:07
1965. Singel med Otis Redding.
11. "I Never Loved a Man" (Ronny Shannon) 3:09
1967. Singel ("I never loved a man (the way I love you)") med Aretha Franklin.
12. "In the Midnight Hour" (Wilson Pickett/Steve Cropper) 2:21
1965. Singel med Wilson Pickett.
13. "Bye Bye Baby" (Mary Wells) 3:21
1960. Singel med låtskrivaren.
14. "Slip Away" (Wilbur Terrell/Marcus Daniel/William Armstrong) 4:27
1968. Singel-b-sida ("Funky fever") med Clarence Carter.

/ Håkan

LIVEALBUM #33: Humble Pie

HUMBLE PIE: Performance: Rockin' at the Fillmore (A&M, 1971)

AV ALLA SÅ KALLADE SUPERGRUPPER, som bildades i slutet på 60-talet med redan kända musiker, blev engelska Humble Pie en av de allra mest populära, framförallt live och i USA. Bildades tidigt 1969 med ambitionen att skriva sitt eget material men live utvecklades gruppen musikaliskt i den hårda skolan med huvudsakligen personliga versioner av covers på repertoaren. Många vill placera gruppens musik i heavy metal-facket men jag uppfattar gruppens musik på det här live-dubbel-albumet som tung och hård men klassisk rockmusik på rätt sida av den förrädiska gränsen till hårdrock. Det bevisar de här inspelningarna under två kvällar på Fillmore East i New York i slutet på maj 1971 mer än väl.
   Det som fick Humble Pie att få supergruppsstatus var när två profilerade ungdomsidoler bestämde sig för att bilda en grupp. Sångaren och gitarristen Steve Marriott hade musikaliskt nått vägs ände i det poppiga Small Faces som 1968 soundmässigt blivit vildare och rockigare. Samtidigt hade den 18-årige gitarristen och sångaren Peter Frampton tröttnat på rollen som popidol i The Herd som var i händerna på andra låtskrivare och producenter.
   Till den stjärnglänsande frontlinjen anslöt sig en inte oviktig kompsektion, basisten Greg Ridley (från Spooky Tooth) och trummisen Jerry Shirley (från mindre kända The Apostolic Intervention).
   Förutom några låtar som hela gruppen skrev tillsammans, förmodligen i inspelningsstudion, var Marriott/Frampton ingen låtskrivarduo utan de skrev sitt material till första skivorna på var sitt håll. Live blev det som sagt mycket covers, redan från hösten 1969 fanns en helt egen version av Yardbirds klassiker ”For your love” och ”Shakin' all over” i scenrepertoaren. Medan USA blev alltmer prioriterat för turnéer med stor popularitet som följd.
   På sätt och vis gick Humble Pie både sound- och publikmässigt i fotspåren efter Led Zeppelin som hade bildats ett halvår innan. Dagens liveskiva, ”Performance: Rockin' at the Fillmore” domineras av samma tunga och tuffa rockmusik som gärna sträcker ut och förlänger arrangemangen och låter spontana musikaliska infall och soloinsatser få sitt utrymme. Därför täcker två av låtarna på dubbelalbumets var sin skivsida med versionen av Dr Johns ”I walk on gilded splinters” som ett groteskt exempel, med solon av samtliga musiker plus ett flera minuter långt munspelssolo av Marriott.
   Humble Pie gjorde på konserten och nu skivan ganska egenarrangerade versioner av de gamla originallåtarna och har därmed fått credit på både Willie Dixons ”I'm ready” och Muddy Waters ”Rolling stone”, låten som gav namn åt en känd engelsk grupp sommaren 1962.
   Givetvis saknar jag Humble Pies originalmaterial på liveskivan men soundet och det kompromisslösa uttrycket kompenserar fullt ut när det exploderar i samarbetet mellan Peter Framptons högelektriska gitarr och Steve Marriotts hundraprocentiga utspel. Och när Marriott ibland också spelar elgitarr blir det ganska oöverträffat och själva låtinnehållet kommer i andra hand.
   Som när Humble Pie avslutar sin uppvisning med två covers som båda har Ray Charles-koppling men här förvandlats från r&b-inspirerat material till högexplosiv rockmusik. ”Hallelujah I love her so” är ett erkänt Ray Charles-original (1956) och han gjorde tidigt en uppmärksammad version av ”I don't need no doctor”. Men inget slår Steve Marriotts fullständigt obehärskade tolkningar.
   Liveversionen av ”I don't need no doctor” släpptes på framgångsrik singel i september 1971, två månader innan ”Performance: Rockin' at the Fillmore”, men däremellan lämnade Peter Frampton plötsligt Humble Pie för en solokarriär. Samarbetet Marriott/Frampton var väl inte problemfritt men det är inget som hörs på den här liveskivan.


SIDE ONE

1. "Four Day Creep" (Ida Cox) 3:48
2. "I'm Ready" (Humble Pie: words by Willie Dixon) 8:30
3. "Stone Cold Fever" (Humble Pie) 6:20

SIDE TWO

1. "I Walk on Gilded Splinters" (Dr John Creaux) 24:30

SIDE THREE

1. "Rolling Stone" (Muddy Waters, arranged by Humble Pie) 16:10

SIDE FOUR

1. "Hallelujah I Love Her So" (Ray Charles) 5:10
2. "I Don't Need No Doctor" (Nick Ashford/Valerie Simpson/Jo Armstead) 9:20

/ Håkan

Krönika: September 1987

Den hör krönikans innehåll får väl så här drygt 33 år senare sorteras in bland skvallerskriverier men när jag läste NME sommaren 1987 tyckte jag den var intressant och relevant att forma till en krönika.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/9 1987.

BRUCE INGEN ÄNGEL LÄNGRE

SOMMAREN 1987 ÄR NU DEFINITIVT ÖVER och förbi. Vädermässigt är det väl bara daggmaskar och flodhästar som känner sig nöjda med säsongen och hitmässigt i rock- och popbranschen har det varit tunt, mycket tunt. Det var istället massmedianyheten om Bruce Springsteens negativa sidor, publicerade i New Musical Express i juli, som fascinerade mig mest denna sommar.
   Under fyndiga rubriker som ”Blinded by the hype” och ”Fooled in the USA” avslöjade NME, eller rättare sagt den amerikanska journalisten David McGee, en hel del pinsamma sanningar om världens största rockstjärna.
   I den utomordentligt påpassade position som Springsteen befinner sig i är det alltid lätt att bli anklagad och förföljd med absurda rykten. Men i detta fall är det några ytterst lojala Springsteen-medarbetare som uttalat sig för McGee. Visst är det bitterhet i botten på denna historia men mycket talar för att det är sanningar som berättas.
   Marc Brickman, ljustekniker, Doug Sutphin, Mike Batlan, båda instrumentexperter, och Obie Dziedric, allt-i-allo, är namn som förekommit i kretsen kring Springsteen mycket länge. På samtliga Springsteen-skivorna från ”Darkness” till ”Born in the USA” har deras namn nämnts.
   Nu har dessa medarbetare valt att berätta sanningen bakom myten om Bruce Springsteen.
   McGee har valt att sikta in sina anklagelser på den senaste boken om Springsteen, ”Glory days” av Dave Marsh, som enligt honom och många, många andra är en alldeles för okritiskt skriven gudasaga.
   Marsh är för övrigt gift med Barbara Carr som jobbar i Springsteens management.
   Förra året skänkte Springsteen 20 000 dollar, av en sammanlagd turnéinkomst på ofattbara 117 miljoner dollar, till stålverksarbetarna. Gjorde ett ”överraskande” konsertframträdande inför arbetarna och tv-bolaget ABC ”råkade” faktiskt ha en kamera där.
   Spekulativt, anser McGee och berättar att samtidigt som Springsteen skänkte 67 dollar toill varje arbetare inredde han sitt multimiljonershus i Rumson, New Jersey, för över en miljon dollar.
   Det var välgöraren Springsteen.
   I ”Glory days” berättas om inspelningen av ”Nebraska” - albumet som enligt boken tog en enda dag. Enligt Mike Batlan, som övervakade hela inspelningen, pågick den under flera veckor.
   Batlan har jobbat med Springsteen i 15 år och tillbringar mer studiotid med honom än någon annan, inklusive musikerna i E Street Band. Batlans namn nämns inte i ”Glory days”.
   Efter ”Born in the USA”-turnén lämnade Batlan jobbet med Springsteen. Han hade under de senaste åren fått ökade skyldigheter men lönen minskad till 1979 års nivå!
   Batlan blev också skyldig sin arbnetsgivare en kanot som försvann i en våldsam storm när Springsteen höll på att flytta in i sitt nya hus. Kostnaden drygt 300 dollar drog Springsteen på hans lön.
   Under Springsteens Europaturné 1981 protesterade många arbetare i hans crew mot dålig lön, jämförde med en Broadway-showturné där arbetarna som var med i facket tjänade det dubbla. Batlan fick då rådet: ”Gå gärna med i facket... men då arbetar du inte för Bruce mer”.
   Det var den arbetarvänlige Springsteen.
   Fler liknande incidenter berättas i NME om Bruce Springsteen som en gång i tiden (det är nu nästan tio år sedan) beskrevs som rockmusikens nye Messias. Efter dessa avslöjanden är det en påfallande skamfilade gloria över Bruce Springsteens huvud.

/ Håkan

Covers: Gyllene Tider

GYLLENE TIDER: Swing & sweet (Parlophone, 1981)

ÄVEN DET KLASSISKA SKIVFORMATET EP (extended play), som var populärt på 60-talet, förekommer ibland i min coverkategori. Fyra låtar, två låtar på varje sida på sjutums-vinylen, är ju en alldeles lagom meny med musik. Och Gyllene Tider tog formatet till sitt hjärta tidigt i sin karriär. Skivdebuterade faktiskt med en ep, ”Gyllene Tider”, (fem låtar) 1978 innan EMI-kontraktet året efter var i hamn.
   ”Swing & sweet” släpptes som bonus-ep till Gyllene Tiders andra album ”Moderna tider” i mars 1981 och det hörs ganska tydligt att det fortfarande är tidigt i den svenska gruppens karriär. Jag minns hur gruppen i media vid den här tidpunkten slogs med Noice om uppmärksamheten hos den ännu yngre publiken. Jag tyckte då att GT konstnärligt, originellt och kreativt var musikaliskt vida överlägset sin motståndare. Jag är inte lika säker när jag idag lyssnar igenom de fyra låtarna.
   I versionen av ”Golden age of rock'n'roll”, som i introt ståtligt presenteras av Pugh Rogefeldt (vid tidpunkten EMI-artist), är det märkbart hur det ungdomligt rastlösa och orutinerade lyser igenom i framförandet och lägger sång och arrangemang på samma nivå som exempelvis ”En kväll i t-banan”. Det tar sig på övriga ep-låtar men den historiska storheten hos Gyllene Tider var inte så lätt att upptäcka så här tidigt i karriären.
   Däremot var Per Gessle, som har skrivit alla de svenska texterna till de utländska originalen, och bandet med producenten Lasse Lindbom i spetsen extremt mogna och vuxna i sitt urval av material till sina covers. Och man kan knappast beskylla Gyllene Tider för att välja kända hits när de valde låtar från Mott The Hoople, Beatles, Tom Petty och Beach Boys.


Gyllene Tider För Rock 'N' Roll (”Golden age of rock'n'roll”) (Ian Hunter/Per Gessle) 2:59
1974. Singel med Mott The Hoople.
Vill Ha Ett Svar! (”I need to know”) (Tom Petty/Per Gessle) 2:12
1978. Från albumet ”You're gonna get it” med Tom Petty and the Heartbreakers.
Och Jorden Den Är Rund... (”And your bird can sing”) (John Lennon/Paul McCartney/Per Gessle) 1:57
1966. Från albumet ”Revoolver” med The Beatles.
Ge Mej Inte Det Där (”Girl don't tell me”) (Brian Wilson/Per Gessle) 2:20
1965. Från albumet ”Summer days (and summer nights” med The Beach Boys.

/ Håkan

LIVEALBUM #34: Johnny Cash

JOHNNY CASH: At Folsom Prison (Columbia, 1968)

JOHNNY CASH, VARS LÅNGA KARRIÄR hade lika många höjdpunkter som uppenbara svackor, blev under några år runt 1970 expert på fängelsekonserter med liveskivor som följd. Det skulle visa sig vara ett kommersiellt framgångsrikt koncept ty under åren 1968-1970 hade Cash fem ettor på den amerikanska countrylistan av vilka tre var inspelade live. Hithöjdpunkten ”A boy named Sue”, nådde långt utanför alla countrykretsar. Men i Sverige var det faktiskt föregångaren ”Folsom Prison blues” som slog bättre med en tredjeplacering på Tio i topp 1968 som bäst.
   En förklaring till Johnny Cashs nya succé kan vara den nye producentens namn, Bob Johnston som då hade en inte lång men imponerande meritlista (Bob Dylan och Simon & Garfunkel)) bakom sig. Bob hade figurerat redan 1965 på Cash-albumet ”Sings the ballads of the True West”, som gitarrist och banjospelare, men tog över producerandet av Cash på ”At Folsom Prison”. Den skulle året efter följas av inspelningar på ännu ett Kalifornien-fängelse, San Quentin, och ännu större skivframgångar med albumet ”At San Quentin” med ovan nämnda ”A boy named Sue” i fokus.
   Men i den bästa favoritliveskiva-serien på Håkans Pop koncentrerar jag mig hårt på Johnny Cashs första försök som liveartist inför helnöjda fängelsekunder på Kalifornien-fängelset Folsom Prison 13 januari 1968. Den oförglömliga konsertstarten när Cash stegar fram till mikrofonen och meddelar ”Hello, I'm Johnny Cash” och möts av en öronbedövande respons är svår att glömma. Jublet följs av den 13 år gamla låten ”Folsom Prison Blues” med textrader rader som ”I shot a man in Reno...” som naturligtvis föll i god jord där inne på fängelset.
   Det Sam Phillips-producerade originalet skrev Cash redan 1953 men spelades in 1955 med bara två musiker i kompet, Luther Perkins, gitarr, och Marshall Grant, bas. Och de två, som när de kompade Cash på 50-talet kallades The Tennessee Two, fanns kvar bakom Cash när han uppträdde på Folsom-fängelset 1968. Ett komp som då var förstärkt med trummisen W S Holland och gitarristen/sångaren Carl Perkins. Och June Carter, som skulle gifta sig med Johnny Cash bara en dryg månad senare, hjälpte till på sång på några låtar.
   Efter den tillfälliga hitsingeln/duetten ”Jackson” (som finns med på Folsom-skivan) 1967 , med Cash och June, var Johnny Cash nu tillbaka på allvar på en het nivå i amerikansk showbusiness för första gången på fem år. ”Ring of fire” (1963), för övrigt skriven av just June Carter, och ”I walk the line” (1956) hette hans tidigare rejäla hits.
   60-talet var annars ett stökigt decennium för Johnny Cash. Privatlivet var fyllt med drogrelaterade brott, skilsmässa, grova förseelser och självmordsförsök. Och musikaliskt var det långt mellan höjdpunkterna.
   Känslan i Johnny Cashs framförande, bandets oerhört drivna men avskalade komp och publikens/fångarnas hörbara respons överträffar lätt låtinnehållet på ”At Folsom Prison”. Repertoaren är huvudsakligen en mix av gamla Johnny Cash-låtar och ännu äldre, ofta 50-talsbaserade, covers med få låtmässigt unika detaljer. Men det finns naturligtvis några oförglömliga höjdpunkter.
   ”25 minues to go” är den första låt Johnny Cash spelar in (på albumet ”Sings the ballads of the True West”, 1965) som är skriven av Shel Silverstein, mannen som kom att skriva ”A boy named Sue”. Här framförs den än känsligare. Sedan är ju ”Greystone chapel” helt unik, skriven av fängelseinternen Glen Sherley som befinner sig i konsertpubliken denna kväll.


Side 1

1. "Folsom Prison Blues" (Johnny Cash) 2:42
2. "Dark as the Dungeon" (Merle Travis) 3:05
3. "I Still Miss Someone" (Johnny Cash/Roy Cash Jr.) 1:38
4. "Cocaine Blues" (T.J. Arnall) 3:01
5. "25 Minutes to Go" (Shel Silverstein) 3:31
6. "Orange Blossom Special" (Ervin T. Rouse) 3:01
7. "The Long Black Veil" (Marijohn Wilkin/Danny Dill) 3:57

Side 2

1. "Send a Picture of Mother" (Johnny Cash) 2:11
2. "The Wall" (Harlan Howard) 1:49
3. "Dirty Old Egg-Suckin' Dog" (Jack H. Clement) 1:17
4. "Flushed from the Bathroom of Your Heart" (Jack H. Clement) 2:39
5. "Jackson" (with June Carter) (Gaby Rodgers/Billy Edd Wheeler) 2:56
6. "Give My Love to Rose" (with June Carter) (Johnny Cash) 2:41
7. "I Got Stripes" (Charlie Williams/Johnny Cash) 1:42
8. "Green, Green Grass of Home" (Curly Putman) 2:57
9. "Greystone Chapel" (Glen Sherley) 5:34

/ Håkan

12 september 1980 som var den 19:e...

Brevet som visar att Ulf Lundells ”Längre inåt landet” inte släpptes 12 september 1980. En förstoring nedan.

JUST IDAG, 12 SEPTEMBER, HAR DET SEDAN midnatt firats 40-årsjubileum i Sveriges samtliga Ulf Lundell-kretsar med anledning av att dubbelalbumet ”Längre inåt landet” påstås ha släppts det datumet 1980. Men jag vill kasta in en stor och mäktig brasklapp om sanningshalten i just det datumet. 12 september 1980 var med all säkerhet det officiellt planerade releasedatumet men det flyttades bevisligen (se brevet ovan) fram en vecka till fredagen den 19 september.
   Jo, jag har full förståelse för Lundell-fansens glada festhumör ty alla respektabla källor säger att ”Längre inåt landet” släpptes 12 september. Från Jens Petersons bok ”Full fart genom evigheten” (1983) via Måns Ivarssons Lundell-biografi ”Vill du har din frihet får du ta den” (2007) till Wikipedia är releasedatumet svart på vitt 12 september men jag har egna minnen och erfarenheter som säger något annat.
   Tillsammans med recensionsexemplaret av ”Längre inåt landet” fick jag ett personligt odaterat brev (se ovan) från Kjell Andersson, skivbolagslegendaren på EMI, som motbevisar att releasedatumet omöjligt kan ha varit 12 september. Förutom att han misslyckas med att stava till ordet recension(!) skriver han att ”Jag vore tacksam om din recention ej införes före onsdagen den 17/9. Eftersom de övriga recensenterna får den först på tisdagen. Hoppas du gillar plattan!”.
   Kjell syftar på att tisdag 16 september hålls releasefest för ”Längre inåt landet” på krogen Bad News i Kungsträdgården i Stockholm och från det datumet finns skivan alltså ute hos alla skivrecensenter.
   Brevet från Kjell Andersson är som sagt odaterat och jag minns inte exakt när jag fick skivan med brevet på posten men det bör ju vara senast måndag 15 september med tanke på att Kjell Andersson uttrycker sig som han gör. 17 september, första recensionsdag enligt Kjell, skriver jag en liten notis i Nerikes Allehanda (se höger) om skivan men recensionen i samma tidning publiceras lördag 20 september, en dag efter releasedatumet.
   Resten är, som man lite slarvigt brukar säga, historia. ”Längre inåt landet” blev en av 1980 års bästa skivor och när jag för drygt tio år sedan rangordnade 80-talets bästa album på Håkans Pop fick Ulf Lundells första dubbelalbum en hedrande tredjeplats.



/ Håkan

”Rambalaja”

MIKAEL RAMEL
Rambalaja
(Paraply)

”GAMMAL SKÅPMAT” VAR MIN FÖRSTA SPONTANA och lite fördomsfulla kommentar till mig själv när jag fick återutgivningen av Mikael Ramels 20 år gamla liveskiva ”i min hand” - fast den enbart är en digital release. En så kallad arkivrensning med ett album vars originalupplaga från 2000 såldes slut och har även saknats på sedvanliga streamingtjänst. Vilket nu kompenseras och från idag åter finns tillgänglig digitalt på bland annat Spotify. Men, som så ofta händer, genom lyssning kom jag på bättre tankar...
   Skivan producerades ursprungligen i en tid när Mikael Ramel inte var så musikaliskt aktiv utan ägnade sig mer åt det privata arbetslivet med musikterapi vid vuxenhabiliteringen i Örebro. Åtta år efter sitt senaste album (”Musiktåget” med barnmusik) gick Mikael in i studion på Radio Örebro 1999 och spelade in ”Rambalaja” inför publik. Live i studion med andra ord och ljudet är helt perfekt där Mikaels vardagsrealistiska texter och tungvrickande poesi, ofta med komiska effekter, kommer till sin fulla rätt.
   Bandet som kompar Mikael kallade han för ett hobbyband som snabbt och spontant inför inspelningen också fick namnet Rambalaya. En blandning av musiker från Hällefors, där Mikael hade bott, förstärkta med hammondorganisten Pierre Swärd och örebroaren Poa Sörlin på sologitarr gav texterna en perfekt inramning. Mikael har ju haft för vana att jobba med skickliga och personliga gitarrister och Sörlin var väl i skicklighet och elegans den tidens Kenny Håkansson med flera anmärkningsvärda och finurligt klockrena gitarrsolon på sitt samvete.
   Kanske var det här, för drygt 20 år sedan, som Mikael Ramel började fundera på att musikaliskt titta tillbaka i karriären. På livespelningen lyckas han pendla mellan material från hans tidigare skivor som ”Till dej” (1972), ”Extra vagansa” (1974) och ”3:e skivan” (1977) och mer aktuella låtar. Och även tre låtar som var okända och outgivna vid inspelningstillfället, "Lycklig ända in", "Klockan tickar" och "Vilsam". Låtar som sedan spelades in ”på riktigt” och hamnade på Ramels nästa studioskiva, ”Vilken skillnad” (2005).
   ”Rambalaya” innehåller således många låtar med olika ursprung som här förenas till en mycket stark repertoar som lyfter fram texterna men också låter musiken sväva fritt i ofta folkmusikinspirerade arrangemang. Och i Ramels tillbakablickande fanns redan 1999 låtar som fortfarande finns i Ramels liverepertoar, ”Blinde mannen”, ”Långt in i naturen” och den festliga och delvis svenska versionen av Chuck Berrys ”No particular place to go”, som med Ramels fantasifulla texttolkning heter ”Små partiklar i min Pernod”.
   I en repertoar på hela 18 låtar som också innehåller några små atmosfäriskt kryddade instrumentala låtar som ger hela konserten en starkt underhållande prägel.

/ Håkan

Krönika: April 1997

Jag har på konsert (nästan) alltid varit en hängiven anhängare av att njuta av musiken stående. Men här skrev jag en krönika om att sitta i konserthus och trivas är också njutbart. Resultatet av två täta besök i Örebro Konserthus och Stockholms Konserthus.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 11/4 1997.

DET ÄR SKÖNT ATT VETA SIN (SITT)PLATS

JAG HAR ALLTID HÄVDAT ATT KONSERTMILJÖN är mycket viktig för att liveupplevelsen ska bli optimal. Och i det sammanhanget har jag också beskrivit fördelarna att stå på en trång krog, en packad pub eller intim klubb framför stora omänskliga arenor eller ett strikt konserthus.
   Friheten att röra på sig, skifta position och leta efter bästa platsen för ljudet, vilket inte överraskande ofta är i närheten av ljudmixaren, har gjort att jag alltid trivts bättre på Ritz, Strömpis, saliga Lord nelson, Prisma, Contan, gamla Rockmagasinet och nu Loftet än på Konserthuset.
   Men jag är inte äldre än jag kan ändra mig. På en dryg vecka i mitten av mars besökte jag faktiskt två konserthus och det gav mig både en nostalgisk kick och en oväntat positiv känsla.
   Konserthus är sannerligen inte den levande rockmusikens mesrt naturliga hemvist idag. Varken i Örebro eller Stockholm, där jag alltså nyligen var på konsert med Magnus Uggla respektive Jackson Browne.
   Men på 70- och 80-talet var Konserthuset i de båda städerna den mest frekventa konsertlokalen.
Rockevenemangen och turnéproduktionerna hade på den tiden ännu inte drabbats av växtverk och storhetsvansinne.
   Så då kunde man här i Örebro Konserthus få njuta av både AC/DC (stökig högljudd konsert 1977), Stranglers, City Boy, Steve Gibbons Band, Ulf Lundell, Rockpile och Elvis Costello.
   Även i Stockholms Konserthus har jag upplevt några ”livsviktiga” konsertögonblick. Med Nils Lofgren, T Bone Burnett, Elton John (ensam vid pianot), Mott The Hoople, Boomtown Rats, Bad Company, Graham Parker, John Hiatt och Jackson Browne.
   Men det var alltså, innan den händelserika marsveckan, tio år sedan jag senast var på pop- och rockkonsert i ett konserthus.
   Kanske är det den annalkande ålderdomens sökande efter trygghet som gjorde att jag trivdes i bänkraderna. Eller den disciplinerade barndomen som gjorde sig påmind när det kändes skönt att åter veta sin (sitt)plats.
   Eller också var det, och det är nog troligast, den extremt överlägsna akustiken med följaktligen suveränt konsertljud som gjorde konserterna till fina upplevelser.
   Sedan är miljön i ett fashionabelt konserthus innan konsert så nyfiket förväntansfull och högtidlig, sorlet i foajén och viskningarna i salongen innan det ofta numera på rätt klockslag drar igång.

/ Håkan

Covers: James Taylor

JAMES TAYLOR: American standard (Fantasy, 2020)

RESEARCHEN INFÖR MINA SKRIVERIER PÅ HÅKANS POP om coverskivor är ofta minst lika upplyftande som själva lyssnandet av skivan. När jag exempelvis letar den absolut första versionen av någon låt, det så kallade originalet, som jag sedan kan namnge och datera. Ibland är det mer intressant och ibland mindre. När innehållet på skivorna rör sig i 20- och 30-talet kan jag erkänna att inspirationen svalnar något och min uppgift att förmedla information då kanske blir lite allmängiltig.
   Det händer ju till och från att artister, ofta är det soloartister, letar material långt tillbaka i tiden, i sina egna rötter och i minnet av sina föräldrars favoriter. När den ambitionen blir alltför enahanda brukar jag avstå från att uppmärksamma skivorna. Jag minns att Rod Stewart på album efter album, varje år mellan 2002 och 2005 plus 2010, siktade in sig rena evergreens utan någon musikalisk spänning. Serien hette ”American songbook” och blev en allt tråkigare utveckling på hans karriär och under de här åren gav jag upp bevakandet av hans skivor.
   Nu har James Taylor gjort ett album med ungefär samma innehåll och jag gör ett litet undantag och slänger mig handlöst ner i musik från 20-, 30-, 40, 50- och till och med 60-talet. Innehållet, amerikanska standardlåtar, är väl inte så mycket mer spännande än på ovannämnda Rod Stewart-skivor men det är kanske lite mer intressant när en genuin låtskrivare som James Taylor väljer material som han inte själv har skrivit. Men när allt kommer omkring känns materialet, som pendlar mellan gamla teaterföreställningar, musikaler och filmer, ganska dammigt och inaktuellt. Ett urval som har hämtats från familjens gamla skivsamling.
   Däremot känns James Taylors röst inte alls lika utsliten som exempelvis Rod Stewarts och den mogna stämman känns på sätt och vis tryggare när låtar och arrangemang blir alltför förutsägbart och sömnigt för mina öron.


1. "My Blue Heaven" (Walter Donaldson/George A. Whiting) 2:43
1927. Från teaterföreställningen ”Ziegfeld Follies”.
2. "Moon River" (Henry Mancini/Johnny Mercer) 3:13
1961. Från filmen ”Breakfast at Tiffany's”.
3. "Teach Me Tonight" (Gene de Paul/Sammy Cahn) 2:58
1954. Singel med Janet Brace.
4. "As Easy as Rolling Off a Log" (M.K. Jerome/Jack Scholl) 2:50
1938. Från den tecknade filmserien ”Merrie Melodies”.
5. "Almost Like Being in Love" (Frederick Loewe/Alan Jay Lerner) 3:42
1947. Från musikalen ”Brigadoon”.
6. "Sit Down, You're Rockin' the Boat" (Frank Loesser) 4:11
1950. Från musikalen ”Guys and dolls”.
7. "The Nearness of You" (Hoagy Carmichael/Ned Washington) 3:52
1940. Singel med Glenn Miller and His Orchestra.
8. "You've Got to Be Carefully Taught" (Richard Rodgers/Oscar Hammerstein II) 2:26
1949. Från musikalen ”South Pacific”.
9. "God Bless the Child" (Billie Holiday/Arthur Herzog Jr.) 3:21
1942. Singel med Billie Holiday.
10. "Pennies from Heaven" (Arthur Johnston/Johnny Burke) 2:52
1936. Bing Crosby från filmen med samma namn.
11. "My Heart Stood Still" (Richard Rodgers/Lorenz Hart) 3:27
1927. Från revyn ”One dam thing after another”.
12. "Ol' Man River" (Jerome Kern/Oscar Hammerstein II) 2:53
1927. Från musikalen ”Show boat”.
13. "It's Only a Paper Moon" (Harold Arlen/Yip Harburg/Billy Rose) 3:11
1932. Från teaterföreställningen ”The great Magoo”.
14. "The Surrey with the Fringe on Top" (Richard Rodgers/Oscar Hammerstein II) 3:20
1943. Från musikalen ”Oklahoma”.

/ Håkan

LIVEALBUM #35: Bob Seger

BOB SEGER: Live bullet (Capitol, 1976)

(När albumtitlar och bandnamn inte är överens på skivomslag och skivetiketter är det i min värld alltid etiketten som får sista ordet. Som i det här fallet när Bob Segers liveskiva med sitt kompband på etiketten ser ut som en soloskiva fast jag mycket väl är medveten om att Segers kompband Silver Bullet Band med stora bokstäver pryder skivkonvolutets framsida. Och naturligtvis har en stor del i livesoundet som har gjort att ”Live bullet” tillhör mina allra främsta livefavoriter.)

DET TOG DECENNIER INNAN JAG upptäckte ”Live bullet” på allvar. Överhuvudtaget var namnet Bob Seger en slowstarter i mitt musiklyssnande liv. Att Segers båda singlar ”Ramblin' gamblin' man” (1969) och ”Lookin' back” (1972) hamnade precis utanför Tio i topp-listan noterade jag aldrig på den tiden. På 70-talet var Seger ”bara” låtskrivaren bakom Thin Lizzys ”Rosalie” och Dave Edmunds ”Get out of Denver”.
   Utan min vetskap var Bob Seger ett etablerat namn sedan mitten av 60-talet, dock utan några märkbart stora kommersiella framgångar. Redan som 16-åring(!) startade han sin musikkarriär. Figurerade i grupper som The Decibels och The Town Criers innan han 1965 spelade in sin första skiva som medlem i Doug Brown & the Omens som i sin tur ledde till egna gruppen Bob Seger & the Last Heard (1966-1967), från vars repertoar en låt finns med på ”Live bullet”, som sedan bytte namn till The Bob Seger System.
   Under de tidiga 70-talsåren, som var Segers minst framgångsrika, gav han ut skivor under helt eget namn kompad av dels Muscle Shoals-musiker och dels konventionella studiomusiker som kom att bli hans livekompband Silver Bullet Band: Drew Abbot, gitarr, Robyn Robbins, keyboards, Chris Campbell, bas, Charlie Allen Martin, trummor, och Alto Reed, saxofon. Hela den konstellationen gjorde sin debut med Seger på denna blixtrande energiska liveskiva.
   En majoritet av låtarna på liveskivan, inspelad under två kvällar i september 1975 inför en passionerad hemmapublik i Detroit, är hämtade från Segers senast aktuella studioalbum ”Beautiful loser” men gräver i övrigt djupt i hans historia. Som exempelvis ”Heavy music” från sommaren 1967 men också de ovan nämnda Tio i topp-missarna.
   Under den här tiden i mitten på 70-talet stod Bob Seger på toppen av sin långa karriär, framgångar som ännu en gång var resultat av ett intensivt turnerande i många år. Och med sitt tajta rockigt explosiva band i ryggen var det inte så överraskande att Seger och bandet just då tillhörde USA:s mest uppskattade liveband.
   Huvudsakligen egna låtar mixades på konsert med typiska livecovers från Bo Diddley och Chuck Berry fast de här som låtskrivare fått sina födelsenamn.
   På sina studioskivor fortsatte Seger under många år blanda upp kompmusiker från sitt liveband med Muscle Shoals-musiker. Långt in på 80-talet när han klippt sig, elegant ansat skägget och blivit lite softare i sin rockiga framtoning.


1

1. "Nutbush City Limits" (Tina Turner) 4:37
2. "Travelin' Man" (Bob Seger) 4:53
3. "Beautiful Loser" (Bob Seger) 4:00
4. "Jody Girl" (Bob Seger) 4:28

2

1. "I've Been Working" (Van Morrison) 4:35
2. "Turn the Page" (Bob Seger) 5:05
3. "U.M.C." (Bob Seger) 3:17
4. "Bo Diddley" (Elias McDaniels) 5:40

3

1. "Ramblin' Gamblin' Man" (Bob Seger) 3:01
2. "Heavy Music" (Bob Seger) 8:14
3. "Katmandu" (Bob Seger) 6:23

4

1. "Lookin' Back" (Bob Seger) 2:36
2. "Get Out of Denver" (Bob Seger) 5:21
3. "Let It Rock" (Edward Anderson) 8:30

/ Håkan

Krönika: April 1987

I den här krönikan fokuserade jag på texter. Inte så mycket på själva innehållet men däremot vilket språk som svenska artister eller grupper valt att sjunga på. Jag hade två aktuella exempel, båda med Örebrokoppling, som precis hade gått över från svenska till engelska, Mats Ronander och Lolita Pop. Och de fick chansen att förklara. Med facit i hand höll inte Lolita-medlemmarna sitt löfte att fortsätta sjunga på svenska i Sverige...
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/4 1987.

ENGELSKA TEXTER VIKTIGA FÖR MATS UTLÄNDSKA KARRIÄR

PÅ BARA TVÅ DAGAR FÖRRA HELGEN TRÄFFADE jag Mats Ronander och två medlemmar från Lolita Pop. Två av Örebros i särklass största rockexporter till övriga landet. Två stora namn som råkar ha mer gemensamt än man först kan ana. Till exempel är det aktuellt för båda att numera sjunga på engelska med en intressant diskussion som följd.
   - Jag tycker jag har har hittat ett bättre språk som passar bättre till min musik jag skriver idag, säger Mats Ronander.
   - Trots världskontrakt och internationell karriär kommer vi nog i framtiden att fortsätta sjunga på svenska här hemma, säger Karin Wistrand och Benkt Svensson från Lolita.
   Efter 60-talets engelska dominans följde en svensk ”revolution” i Pugh Rogefeldts och proggvänsterns spår. Nu, i den senare delen av 80-talet, är det inte lika självklart på vilket språk svenska rockartister sjunger.
   Det finns givetvis artister och grupper som man inte kan tänka sig sjunga på något annat språk än på modersmålet svenska. Jag tänker närmast på namn som Ulf Lundell, Ola Magnell, Eldkvarn, Mikael Wiehe, Magnus Uggla, Björn Afzelius, Dan Hylander och Pugh.
   Men även i den exklusiva skaran finns det undantag. Flera försöker få låtar förlagda utomlands och både Afzelius och Rogefeldt har givit ut hela album med engelsk material. Dock helt utan framgång.
   Men lika självklart finns det svenska artister och grupper som sjunger på engelska och ingenting annat. Mest grupper i rocksvängen, Mosquitos, Pushtwangers, Extremes, Wayward Souls, Micke Hagström, Nomads med flera men också soloartister som Mikael Rickfors, Tove Naess och Basse Wickman.
   Basse Wickman förklarade för mig för tre år sedan att skrivbolagen ville att han skulle sjunga på svenska men att han vägrat. Nu i dagarna släpps dock hans första album på svenska, ”Gränsland”, som betyder hans återkomst till EMI och producenten Kjell Andersson.
   Mats Ronander blev mycket besvärad när jag påpekade att han förlorat mycket av sin unika personlighet när han började skriva låtar på engelska. Textraderna på senaste albumet kan knappast matcha ordvändningarna och de eleganta rimmen på tidigare skivor, tyckte jag.
   - Engelskan är rikare och bredare och ett bättre sångspråk. Där jag finner samma enkelhet som när jag skrev på svenska. Jag är ju ingen Bob Dylan, säger Mats.
   Jag tror inte Mats Ronander skriver på engelska av konstnärliga orsaker. Jag tror (och vet) att han är sugen på en internationell karriär vid sidan av fru Sanne Salomonsens just påbörjade.
   Då är språket viktigt. Musikaliskt borde han redan vara känd långt utanför det här landets gränser.
   För Lolita Pop är utlandslanseringen redan i full gång, komplicerade och långa kontrakt kontrakt skrivna och ny engelskspråkig album på skivdiskarna om en månad.
   USA och världen väntar men de tänker ändå behålla svenska språket på skivorna som släpps här hemma. Även live på hemmascenen sjunger de på svenska. Vad kan vi höra redan på konserten med Lolita Pop på Nya Contintental i Örebro på fredag.

/ Håkan

Juni, juli och augusti 2020 på Håkans Pop

Foto: Carina Österling

DAGS ATT SAMMANFATTA SOMMAREN 2020, en sönderryckt årstid som vädermässigt var en berg-o-dalbana. Det har varit en skivsommar med nyheter från flera mäktigt stora namn i fokus, Bob Dylan, Neil Young, Pretenders, Håkan Hellström med flera. I pandemins spår har ingenting i sommar varit sig likt. Mina konsertbesök har nästan undantagslöst skett på nätet och väldigt sporadiskt. Jag inleder den här texten med en tillbakablick på de senaste veckornas innehåll på Håkans Pop, som i augusti nystartade för sin trettonde (13:e!) säsong, och avslutar sedan med noteringar om sommarens skivor.
   Den rangordnade listan på ”Bästa livealbum” spelar säsongens huvudroll som kategori på Håkans Pop på måndagar och kommer bli en spännande genomgång på mina favoriter i den ”levande” musikgenren. Fram till i måndags, sista augusti, inledde jag listan med placeringarna 38, 37 och 36 och artisterna Elton John, Roxy Music och Richard Lloyd.
   I säsongens fasta kategori om Cover-skivor har jag skrivit om Will Courtney, ett helt färskt album, och Judith Owen och bland återpublicerade Gamla krönikor, på fredagar, återvände jag under augusti till mars 1987 och maj 1997.
   Att uppleva streamade konserter på nätet gick för egen del märkbart ned i intensitet under sommaren men jag uppmärksammade ändå några. I juni såg jag den skånska hyllningen av Bob Dylan, Richard Lindgrens hemmaspelning i Malmö och Göran Samuelsson med band i ladan i Västra Ämtervik. Och i juli såg jag först den svenska hyllningen av Rolling Stones och sedan Ringo Starrs födelsedagsshow.
   Jag skrev en reflekterande artikel om att jag vet vad som hände 28 februari 1986, apropå Olof Palme-mordet, och sedan har jag uppdaterat mina egna konsertrecensioner på Håkans Pop med tidningsklipp från andra tidningar.
   Saknaden efter min fotograferande vän Anders Ekman blev under sommaren en röd tråd på Håkans Pop när jag varje dag publicerade ett nytt fotografi signerat Anders, har för övrigt fått uppskattande reaktioner på den följetongen. Tack!
   Apropå saknad hade jag under sommaren det tveksamma nöjet att notera när några pop- och rockprofiler avled. Pubrockgiganten Sean Tyla, popgeniet Emitt Rhodes, gitarrlegenden Peter Green och singer/songwriter-profilen Justin Townes Earle lämnade alla en stor tomhet efter sig.
   Jag höll på att glömma att jag faktiskt har upplevt en fysisk konsert under sommaren och det var så sent som i fredags när Olle Unenge och Mats Hellström möttes i en trädgård på öster i Örebro (se bild ovan) och spelade huvudsakligen Dylan-låtar för en liten men nöjd publik.

NÄR ANDAN HAR FALLIT PÅ HAR JAG jag under sommaren recenserat några album fullt ut: Ulf Lundells livealbum ”Rockhead live: #2 Göta Lejon, Sthlm 21 okt. 1980”, Göran Samuelssons ”TupilaK” och Pretenders fantastiska ”Hate for sale”.
   I mitten på maj gjorde jag en liten notering om första delen av Håkan Hellströms ”Rampljus”-album men när fortsättningen kom med ”Rampljus Vol 2” mitt i sommaren orkade jag inte riktigt analysera och sätta mina synpunkter på pränt och skivan var, kort sagt, ingen favorit i sommarvärmen.
   Däremot inleddes skivsommaren med ett alldeles hyfsat Bob Dylan-album, ”Rough and Rowdy Ways”, där han lät både bättre, piggare och roligare än på mycket länge. Samma dag, 19 juni (svensk midsommarafton märkligt nog), släppte även Neil Young sitt nya album ”Homegrown”. Ja, helt ny kanske inte innehållet var ty flera låtar har ju under åren efter inspelning 1974/75 släppts i olika sammanhang. En arkivrensning på gott och ont som inte satte så djupa spår i mig.
   Rent spontant tyckte jag inte att jag hade lyssnat på så många nya skivor i somras men nu när allt ska sammanfattas blir listan på lyssnade skivor ändå lång. Larkin Poe, Ray LaMontagne, Rufus Wainwright och Bonny Light Horseman tillhörde alla kategorin ”bra men inte tillräckligt bra”-skivor för att närmare granskas just nu.
   På ”I solnedgången” har Mando Diao valt att återvända till den dämpade lite mer folkmusikinspirerade genren som när de tonsatte Fröding och blev Svensktoppshjältar på köpet. Det är långt mellan garagerock och det här och jag önskar nog lite mer energi och elektricitet.
   Fick tips om gruppen Rolling Blackouts Coastal Fever och upptäckte albumet ”Sideways to New Italy” där pop i rocktakt eller energisk rock med poppiga melodier regerade.
   Gamla favoriterna i Jayhawks har lite svårt att leverera ett genomgående jämnstarkt och helt igenom homogent album. ”XOXO” har sina fördelar men dessvärre några riktigt konventionella rocklåtar utan personlighet.
   Bright Eyes har säkert gjort en av årets bästa album med ”Down in the weeds, where the world once was” men jag är än så länge inte riktigt klar med skivan. Den släpptes i fredags och jag har bara lyssnat några gånger och hör redan positiva tongångar som kan utvecklas och bli bättre och bättre för varje lyssning. Finns anledning att återkomma till skivan med den omotiverat komplicerade titeln.
   Eva Dahlgrens ”Evalution” släpptes också i fredags men där är jag inte lika positiv. Jag hade ändå på förhand optimistiska förväntningar, hennes förra album ”Jag sjunger ljuset” var en stor favorit 2016 och den nya är gjorde efter samma musikaliska recept, men det ekar tomt i de ganska tröttsamma keyboardsbaserade arrangemangen. Och jag hittar inte heller de starka melodier här som gav förra skivan en plats på årsbästalistan.
   Nisse Hellberg kan man lita på. ”Goda tider rullar in” är countryfierad rock'n'roll av absolut bästa sort. Soundet kan uppfattas vara snällt och ibland dansbandsinspirerat men med äkta steelguitar, fiol och förhållandevis många akustiska gitarrer blir det klockrent svängigt i varje skånsk textrad och traditionellt baserade melodi.
   Dan Penn är en amerikansk låtskrivargigant som ibland går in i studion och sjunger in sina låtar som på ”Living on mercy”. Välgjort men också så soulstänkt och välarrangerat att det blir lite för tillrättalagt och ospännande. Jag märker ju skillnaden när jag strax efter lyssnar på Reeds klassiska Fame Studio-inspelningar där det förekommer både nerv, energi och personlighet.
   Det var väl länge sedan Mike Scott och Waterboys gjorde något oförglömligt starkt på skiva men jag måste naturligtvis lyssna på varje ny skiva med det här klassiska bandet. Jag blir både tillfredsställd och bedrövad när jag lyssnar på ”Good luck, seeker”. Konventionell, opersonlig rockmusik samsas med ett par lyckade höjdpunkter. Nästan sju minuter långa ”My wanderings in the weary land” må vara en rak okomplicerad rocklåt men Scotts talande rockröst bygger upp enorma känslor och med Jim Keltner som medlåtskrivare kan jag inte låta bli att älska låten.
   Under några veckor hamnade jag den här sommaren mitt i engelsk folkmusik när den är som bäst. Det började med en återblick på Fairport Convention, fortsatte med fantastiskt nyintresse i Sandy Dennys artistbana och slutade med Shirley Collins aktuella album ”Heart's ease”. 85-åriga sångerskan Shirley har ju långa rötter i den engelska folkmusiken och sjunger här bättre än någonsin. På en platta med lagom få musiker bakom sig och övervägande traditionellt men inte sönderspelat låtmaterial.

/ Håkan

Covers: Carla Olson

CARLA OLSON: Have harmony, will travel 2 (Sunset Blvd, 2020)

JAG BORDE HA MISSTÄNKT DET TIDIGARE, med tanke på att jag redan för fem år sedan när jag lyssnade på och skrev om del 1 ("Have harmony, will travel", 2013) i Carla Olsons coverprojekt, att hon gärna tar en tillbakadragen bakgrundsroll och bara körar lite på de flesta låtarna. Precis som förra gången har hon bjudit in en mängd olika gästartister som mer eller mindre tar över framförandet från artisten som ståtar med sitt namn på albumet. När jag sedan efter några genomlyssningar vant mig med tillvägagångssättet framträder ett mycket bra, underhållande och variationsrikt album på en hög musikalisk nivå.
   ”Have harmony, will travel 2” är inget koncentrerat duettalbum förrän mot slutet av skivan, på de tre sista låtarna, när Carla är med och sjunger vissa verser själv. Först den återutgivna duetten med Percy Sledge (1941-2015) av den soulkryddade låten ”Honest daylight” från 2015. Sedan ”Bossier city” tillsammans med hela countryrockgruppen I See Hawks in L.A. med sångaren Rob Waller i spetsen. Och albumet avslutas med ännu en återutgiven låt och duett med Gene Clark och en 33 år gammal inspelning. God och härlig nostalgi på absolut högsta nivå.
   Men det är naturligtvis det övriga materialet som är albumets mest intressanta innehåll. Där Carla samarbetar med några naturliga namn, Long Ryders-gitarristen Stephen McCarthy och Poco/Eagles-medlemmen Timothy B Schmit, från den countryrockgenre som har varit hennes hemvist under större delen av karriären. Eller på låtarna med några mindre kända sångare som Jim Muske, skådespelaren Mare Winningham och den brasilianska överraskningen Ana Gazzola.
   Fast mest intressant har det blivit när Carla grävt djupt i pophistorien långt tillbaka i tiden. Och hittat Peter Noone (”Herman” i Herman's Hermits), Vince Melouney (gitarrist i tidiga Bee Gees) och den närmast legendariske engelske sångaren Terry Reid. Alla tre låtar framstår oväntat bra och up-to-date fast gästartisterna befinner sig långt efter bäst-före-datumet. Det ekar inte Herman's Hermits om den gamla Searchers-hitlåten ”Goodbye my love”. Poppigt och tidlöst som på en majoritet av albumets låtar.


1. Timber, I'm falling in love (Kostas Lazarides) CARLA OLSON/STEPHEN McCARTHY
1988. Från albumet ”Honky tonk angel” med Patty Loveless.
2. A Child's Claim To Fame (Richie Furay) CARLA OLSON/TIMOTHY B SCHMIT
1967. Singel-b-sida (”Rock'n'roll woman”) med The Buffalo Springfield.
3. Goodbye My Love (Robert Mosley/Lamar Simington/Leroy Swearingen) CARLA OLSON/PETER NOONE
1963. (”Goodbye my lover goodbye”) Singel-b-sida (”Crazy 'bout my baby”) med Robert Mosley.
4. Shackles And Chains (John Stewart) CARLA OLSON/VINCE MELOUNEY
1969. Singel-b-sida (”Mother country”) med låtskrivaren.
5. Uno Mundo (Stephen Stills) CARLA OLSON/ANA GAZZOLA
1968. Singel (”Un-Mundo”) med The Buffalo Springfield.
6. Scarlet Ribbons (Evelyn Danzig/Jack Segal) CARLA OLSON/TERRY REID
1949. Singel-b-sida (”Happy times”) med Jo Stafford.
7. Haunting Me (Jim Muske/Pat Robinson) CARLA OLSON/JIM MUSKE
Original.
8. After The Storm (Gene Clark/Pat Robinson) CARLA OLSON/MARE WINNINGHAM
Original. Från ”Full circle: A tribute to Gene Clark” med Carla Olson.
9. Honest As Daylight (Rick Hemmert/Bobby McDonald/Carla Olson) CARLA OLSON/PERCY SLEDGE
1995/Original. Från albumet ”Reap the whirlwind” med Carla Olson.
10. Bossier City (Bobby J Bourgoin) CARLA OLSON/I SEE HAWKS IN L.A.
1974. Från albumet ”The mysterious rhinestone cowboy” med David Allan Coe.
11. Del Gato (Gene Clark/Rick Clark) CARLA OLSON/GENE CLARK
1987/Original. Från albumet ”So rebellious a lover” med Gene Clark/Carla Olson.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.