Blogginlägg från januari, 2011

#14/70: "Repeat when necessary"

DAVE EDMUNDS: Repeat when necessary (Swan Song, 1979)

”Tracks on wax 4” var väldigt bra. ”Repeat when necessary” är, i mina öron, ännu bättre.
   Utan att på något sätt överdriva vill jag påstå att Rockpile-projektet nådde sin definitiva höjdpunkt på skiva strax innan sommaren 1979. Då hade gruppen inte ens givit ut en enda skiva i det namnet. Däremot förekom de fyra killarna i bandet kollektivt på flera skivor under åren 1977-1980 men är på skivorna med Nick Lowe och Dave Edmunds i sin rätta hemmamiljö.
   I juni 1979 exploderade det här samarbetet på två utsökta album som spelades in och gavs ut nästan samtidigt. Givetvis finns skivorna med på min 70-lista, Nick Lowes ”Labour of lust” och nu idag Dave Edmunds mästerverk ”Repeat when necessary”.
   Dessutom fanns hela Rockpile med på Mickey Jupps sägenomspunna ”Juppanese” från 1978. Och naturligtvis finns gruppen samlad också på Dave Edmunds tidigare skiva, ”Tracks on wax 4” (1978).
   Dave Edmunds följde upp den perfekta ”Tracks on wax 4” med den ännu vassare ”Repeat when necessary”. Låtmässigt en ännu starkare skiva, soundet var renare och luftigare med fina akustiska gitarrer och samspelet i bandet var både enklare och tajtare. Inte så märkligt då bandet hade turnerat flitigt och svetsats samman på ett oerhört smakfullt sätt.
   Redan i mars 1979 såg jag Rockpile live i Stockholm och imponerades, eller rättare sagt chockades, av deras sagolika samspel och tajta sound. Ett kännetecken som mullrar glatt i minnet fortfarande.
   Den här gången hade Nick Lowe inte skrivit en enda låt till Dave Edmunds repertoar men det var en helt oväsentlig sensation ty låtarna, en blandning av inlånade original och väl valda och inte alls uttjänade covers, stod genomgående på en mycket hög kvalitativ nivå.

Inledningen är stark så det förslår med Elvis Costellos utsökta poppärla ”Girls talk”. En låt som fram till dess hade framförts av Costello själv live men spelades inte in av låtskrivaren förrän i oktober 1979 och kom sedan på skiva först i januari 1980, som b-sida till singeln ”I can’t stand up for falling down”. Dessutom släpptes låten i Edmunds version i maj 1979 som första singel och blev därmed en försmak och rejäl aptitretare till albumet.
   Edmunds kom att släppa ytterligare två singlar från albumet, ”Crawling from the wreckage” och ”Queen of hearts”. Två originallåtar Edmunds hade hittat i England respektive USA.
   Graham Parkers ”Crawling…” var först tänkt som en låt till hans ”Squeezing out sparks” men Parker skänkte låten snällt till Edmunds och Rockpile.
   ”Queen of hearts”, akustisk och fin i Buddy Hollys tradition, är skriven av steelgitarristen Hank DeVito som hade spelat med Emmylou Harris i hennes legendariska kompband The Hot Band och sedan med Rodney Crowell som också spelade in ”Queen of hearts” men gav inte ut den förrän 1980.
   DeVito var också inblandad i Edmunds-albumet kanske mest uppmärksammade låt, ”Sweet little Lisa”. I dokumentärfilmen ”Born fighter” om inspelningen av Lowes och Edmunds parallella skivor visas en klassisk scen när gitarristen Albert Lee kommer till inspelningsstudion, går rakt in och spelar ett fantastiskt gitarrsolo, snabbt och känsligt, som får Edmunds att tappa hakan och nästan förlora sitt självförtroende. Just det solot och just den låten har sedan genom alla år fått symbolisera hela albumet. Och Albert Lee själv gjorde låten på den här konserten.
   ”Bad is bad” är en tidig Huey Lewis-låt, eller Hughie Lewis som det står på skivomslaget eftersom han medverkar med munspel på den intensivt r&b-tunga låten som ibland påminner om något som tillhör Dr Feelgoods repertoar. ”Take me for a little while” är hämtad från ett Evie Sands-original från 1965 som Dave har arrangerat upp efter bästa 60-tals-modell a la Phil Spector. I stil med många låtar från Edmunds tidigaste solokarriär när han spelade alla instrument själv.
   "Home in my hand" är förmodligen hämtad från närstående Brinsley Schwarzs repertoar men låten är skriven av Ronnie Self och gjordes första gången på skiva av Dallas Frazier.
Sedan har vi Billy Bremner-låtarna som är något av ryggrad på skivan. Efter hans ”Trouble boys”-framgångar på förra Edmunds-skivan levererar han här tre originallåtar av olika karaktär. "The Creature from the Black Lagoon" går nästan i T Rex-takt och både "Goodbye Mister Good Guy", med rockabillystuk, och "We Were Both Wrong" tillhör det klassiska rock'n'roll-facket med ekande 50-tals/Elvis Presley-sound. Samtliga skrivna av Billy under hans första- och mellannamn, Billy Murray.
   Men albumets tydligaste rock’n’roll-rykande låt är 50-tals-doftande ”Dynamite” som i original härstammar från en singel-b-sida med Cliff Richard från 1959. Men på de första pressningarna av ”Repeat when necessary” är det angivet fel låtskrivare. Låten har helt enkelt förväxlats med en Brenda Lee-låt från 1957 med exakt samma titel. Den engelske låtskrivaren och producenten Ian Samwell, som också skrev Cliff Richards genombrottslåt ”Move it”, är det rätta namnet. På senare pressningar har det korrigerats men på mina två exemplar är det fel...

/ Håkan

Covers: Anne-Lie Rydé

ANNE-LIE RYDÉ: Prima donna! (Hi Fidelity/EMI, 1994)

Historien bakom Anne-Lie Rydés coverskiva började redan två år innan med skivan före, ”Stulna kyssar” som också var en coverskiva (underbar titel, dessutom) med ett klassiskt och genuint traditionellt sound. Bakom ett underbart elegant omslag, signerat Kjell Andersson, dolde sig flera tidlösa evergreens i något poppiga arrangemang. Som en modern Towa Carson var Anne-Lies namn, efter flera års problem med rösten, återigen på tapeten.
   En av de mest uppmärksammade låtarna på den skivan, en cover på Tovas ”Alla har glömt”, fick låtmässigt stå modell för den här coverskivan som har en helt annan musikalisk struktur. Visserligen har Kjell Andersson ännu en gång gjort omslaget (dock ett av hans mest lättglömda…) men den här gången är det namngivna moderna stylister och folk ansvariga för smink, klänningar och hattar som är viktigare än musikarrangemangen.
   Här raseras den dignitet som skivetiketten Hi Fidelity byggt upp under flera år. Ty hjärnan och inte hjärtat har styrt sound, arrangemang och utformning på ”Prima donna!”. Låtval, Dan Sundqvists produktion och mängder av elektroniska instrument och maskiner har gjort den här skivan till något mycket försumbart.
   Mitt i alla utstuderade tankar med skivan finns en lustig anmärkning på omslaget till skivan: ”OBS! Känsliga personer varnas! Detta fonogram kan innehålla otidsenliga textrader”, vilket tyder på att det trots allt finns humor bakom skivans tillkomst.
   Innehållsmässigt är det däremot ojämnt och långt mellan topparna. Blippande ljud, tunga technorytmer och mängder av effekter sköljer över alla former av originalitet.
   Men det finns som sagt positiva undantag. Inledningen på skivan med ”Leka med elden” har ett häftigt psykedeliskt inspirerat stråkarrangemang, mörka celloinslag som hämtade från Electric Light Orchestras första skiva, som ger ljudbilden en rolig mix av world music, österländska klanger och moderna rytmer.
   Även Eurovisionvinnaren ”Det kan väl inte jag rå för” klarar jämförelsen med France Galls original. Med hjälp av ett läckert deckarsound och stråkar.
   Och Melodifestival-fiaskot ”L som i älskar dej” är helt överraskande en av skivans bästa låtar där Anne-Lies röst tillsammans med det fina gitarrsoundet gör låten full rättvisa.

Låtarna:
1. Leka med elden (Ginny come lately) (Peter Udell/Gary Geld/Allan Forss) (5.31)
1962 Bibi Johns/1962 Brian Hyland.
2. Du vet var jag finns (Peter Himmelstrand) (4.50)
1968 Towa Carson (3:a i Melodifestivalen).
3. Natten har 1000 ögon (Quando Sali De Cuba) (Luis Aguile/Per-Anders Boquist) (3.30)
1968 Country Four (Hit: Jan Öijlers)/1967 Luis Aguile.
4. Alltid nåt som får mej att minnas (Always Something There To Remind Me) (Burt Bacharach/Hal David/Eva Nordström) (3.14)
1965 Lill Lindfors/1963 demo Dionne Warwick.
5. Feber (Fever) (Eddie Cooley/John Davenport/Åke Gerhard) (4.07)
1958 Anita Lindblom/1956 Little Willie John.
6. Det förstår inte du (I just don't understand) (Marijohn Wilkin/Kent Westberry/Ben Hur) (3.33)
1961 Anita Lindblom/1961 Ann-Margret.
7. Vackra sagor är så korta (Io Che Non Vivo Senza Te) (Pino Donaggio/Vito Pallavicini/Stikkan Anderson) (3.33)
1966 Marianne Kock/1965 Pino Donaggio.
8. Det kan väl inte jag rå för (Poupee De Cire, Poupee De Son) (Serge Gainsbourg/Bengt Sten) (2.43)
1965 Gitte Henning/1965 France Gall (Vinnare i Eurovision Song Contest).
9. Det är lugnt och tyst (There's a kind of hush) (Geoff Stephens/Les Reed/Bo-Göran Edling) (3.25)
1967 Towa Carson/1967 Herman's Hermits.
10. L som i Älskar dej (Staffan Ehrling/Kerstin Lindén) (3.49)
1969 Britt Bergström (9:a och utan poäng i Melodifestivalen).
11. Merci Chéri (Merci Chérie) (Udo Jürgens/Thomas Hörbiger/Al Sandström) (4.45)
1966 Östen Warnerbring/1966 Udo Jürgens (Vinnare i Eurovision Song Contest).

/ Håkan

Soundtracks: "Det blir aldrig som man tänkt sig"

DET BLIR ALDRIG SOM MAN TÄNKT SIG (Metronome, 2000)

Måns Herngrens och Hannes Holms komedi med allvarliga inslag, som i de ledande rollerna har tre tjejer, har som soundtrack också nästan uteslutande tjejer i framträdande positioner. Men själva filmmusiken är skriven av Pål Svenre med viss hjälp av Magnus Frykberg och förekommer som korta inslag mellan de konventionella låtarna på skivan.
   Den svenska indiepopgruppen Komeda bryter av mönstret något. Dels musikaliskt med sin avancerade mix av markerade rytmer, 30-talssound och snabba rockmusik och dels innehåller gruppen en majoritet med killar fast längst fram vid mikrofonen står Lena Karlsson och sjunger uttrycksfullt.
   Inledningen på skivan är intressant och av stor musikalisk klass. Här gör Lisa Miskovsky sin skivdebut, hon skulle göra sin första skiva i eget namn 2001, i en pampig och tungt stråkarrangerad ballad skriven av Tomas Andersson Wij, text, och Rebecka Törnqvist (på omslaget felstavat Törnkvist…), musik. Samma år som den här filmen kom hade Lisa varit med och skrivit ”Shape of my heart” till Backstreet Boys.
   Tjejtemat är alltså tydligt både i filmen och på det här soundtracket och det har blivit en musikalisk blandning mellan modernt och traditionellt och mellan engelska och svenska texter.
   Förutom Lisas fina bidrag har jag fastnat mest för Kristina Janssons ”Put yesterday on sale”. För mig okände Jansson gör en egen låt i singer/songwriter-genren som låter väldigt personlig och bra.
   Som örebroare kan jag inte låta bli att dras till systrarna Greta och Mija Folkessons respektive låtar. Greta gör modern soul, jämför Eric Gadd och Robyn (som hon körat bakom), i ”Three times too late” och Mija gör ett fint och soft soulinfluerat intryck på ”Kyss mig”. Mija har skrivit låten tillsammans med David Shutrick och för några veckor sedan tilldelades paret en Grammis för sin barnskiva ”Stava med skägg”.
   Ingela Klemetz gör en udda låt, ”Fjärilar”, som blandar moderna ljud med stråkar. Noora mixar, med hjälp av Ben Grim, hiphop med rap och blir i det här sällskapet en främmande fågel. Camille Jones, ännu ett okänt namn, gör modern akustisk soul i ”Shouldn’t I” liksom Anna Nordells lågmälda framträdande i ”Min egen dröm”.
   Jazzsångerskan Rigmor Gustavsson avslutar skivan med filmens titellåt som är skriven av Wille Crafoord. En traditionellt storbandsjazzig låt som säkert fungerar mycket bättre i filmen än på skiva.

Innehåll:
LISA MISKOVSKY: Pärlor av plast
KOMEDA: Check it out
"Peace"
KRISTINA JANSSON: Put yesterday on sale
INGELA KLEMETZ: Fjärilar
"Österlen"
GRETA: Three times too late
NOORA feat. Ben Grim: Need you
"Kadens"
KOMEDA: She's coming through
MIJA FOLKESSON: Kyss mig
"Gina och Roffe"
CAMILLE JONES: Shouldn't I
ANNA NORDELL: Min egen dröm
"Ödesfärd"
"Branden"
RIGMOR GUSTAVSSON: Det blir aldrig som man tänkt sig

/ Håkan

#15/70: "Once in a blue moon"

FRANKIE MILLER: Once in a blue moon (Chrysalis, 1972)

Pubrock! Känslomässigt är det i mina ögon pubrock som symboliserar det musikaliska 70-talet allra bäst. Den sympatiska musikformen ligger mig varmast om hjärtat men jag erkänner också direkt att genren är i smärtsam minoritet på min 70-talslista. Och med handen på samma hjärta finns det kanske inte så många pubrockalbum som i sin helhet är kvalificerade för en kamp med de allra största 70-talsalbumen.
   Så här långt har jag på min lista noterat skivor med Tyla Gang och Ducks Deluxe men med ett lite bredare synsätt borde kanske skivorna med Dave Edmunds, Mickey Jupp, Nick Lowe, Ian Dury, Eddie & the Hot Rods, The Motors och även Dire Straits också tillhöra den sympatiska pubrockgenren.
   Och dagens tveklösa pärla med Frankie Miller! ”Once in a blue moon”, Glasgow-sonen Frankies skivdebut, är lika sensationellt bra som skamlöst bortglömd när den totala rockhistorien sammanfattas i de större sammanhangen.
   Även Will Birch, som skrev pubrockbibeln ”No sleep till Canvey Island”, har till stora delar missat Frankie Millers namn fast han mellan 1971 och 1973 var så nära förknippad med Brinsley Schwarz och kretsen runtomkring.
   Kanske har Frankie Millers allt bredare och opersonligare rockutveckling därefter tillsammans med hans omåttliga uppmärksamhet som låtskrivare i de allra största sammanhangen (hans låtar har spelats in av bland annat Eagles, Bonnie Tyler, Rod Stewart, Everly Brothers, Johnny Cash/Waylon Jennings, Peter Frampton, Traveling Wilburys, Joe Cocker och Bob Seger) i viss mån fläckat ned hans namn i de respektabla kretsarna.
   Millers namn nämns bara två gånger i Birchs bok men vid ett tillfälle är det med väldigt positiva ord från 1971 förmedlade av Dave Robinson, framtida Stiff-chef och något av spindel i nätet i hela den engelska pubrockgenerationen, när han berättar om första gången han ser men framförallt hör Frankie Miller på puben Tally Ho i Kentish Town i norra London i samband med en konsert med amerikanska bandet Eggs Over Easy:
   ”I remember finding Frankie Miller down at the Tally Ho. It was a really packed night. The Eggs were playing and I was standing at the bar. I suddenly heard this incredible soul voice. I knew it wasn’t one of the the Eggs sining. I turned round and there was nobody at the microphone. I turned back to get my pint and the voice started again. I swung round and again there was nobody at the microphone. It turned out to be Frankie Miller. He was so pissed he kept falling down, but he had an extraordinary voice for London at that time”.
   Just positiva ord och rejält hyllande uttalanden omsvärmade Frankie Miller tidigt i karriären. Rod Stewart: ”He is the only white guy that ever brought a tear in my eye” . Och änkan till den för tidigt bortgångne Otis Redding: ”That little ole white boy Frankie, has the blackest voice since Otis”.
   Men det började tidigt för Frankie på Colvend Street i Glasgows East End där han sjöng i kyrkokören men letade efter rockmusik och r&b i sin mors skivsamling och fick favoriter i Little Richard och Ray Charles. Han började skriva egna låtar vid nio års ålder och när han fick en gitarr av sina föräldrar tolv år gammal skrev han ”I can’t change it”, en låt som senare faktiskt spelades in av just Ray Charles.
   Del-Jacks blev Frankies första tillfälliga band. Det fortsatte med Sock ’Em JB, med Otis Redding-, Sam & Dave- och Wilson Pickett-covers på repertoaren, sedan den kortvariga gruppen Westfarm Cottage som blev The Stoics som i september 1968 gav ut en singel.

1971 begav sig Frankie till London där han först sprang på Brinsley Schwarz (se ovan) och sedan träffade gitarristen Robin Trower som just hade hoppat av Procol Harum. Mötet resulterade i en så kallad supergrupp, Jude, tillsammans med James Dewar, bas, och Clive Bunker, trummor. Dewar kom närmast från Stone The Crows, en annan skotsk rockgrupp, men hade tidigare spelat med Frankie i The Stoics. Och Bunker hade spelat med Jethro Tull.
   Trots ett intensivt spelande mellan juli 1971 och april 1972, åtskilliga positiva recensioner (där musikaliska jämförelser gjordes med Cream och Jimi Hendrix) och ett allmänt stort intresse fick hajpade Jude inget skivkontrakt och bandet splittrades. Och då var det plötsligt inte så svårt för Frankie Miller att skriva skivkontrakt med Chrysalis. Med gruppen Brinsley Schwarz i kompet och Dave Robinson som producent.
   Kombinationen kunde inte ha varit bättre och det lilla stora mästerverket ”Once in a blue moon” är så sympatiskt musikaliskt att det inte var ett dugg överraskande att skivan, trots åtskilliga positiva recensioner, sålde dåligt eller väldigt begränsat.
   Redan på första låten ”You don’t need to laugh (to be happy)” visar Frankie upp vilken vemodig urkraft som bor i hans röst. En hes röststyrka som tillsammans med en soulig tjejtrio, Bridget Dudoit (”Bridgit” på skivomslaget), Joy Yates och Janice Slater, redan är i nivå med Rod Stewart och Joe Cocker som sångare.
   Det stora vemodet fortsätter på ”I can’t change it”. Ett tungt piano, akustisk gitarr, en tjejkör och en text som är svår att förstå att det är en tolvåring som har skrivit:
   My own true love has gone away
   What can I say she left that day
   The moon still shines a different way
   What can I say
   She left that day
   I cant change it but I'm waiting patiently

Bakom den märkliga låttiteln “Candlelight sonata in ‘F’ major” döljer sig en tungt gungande Little Feat-inspirerad låt, perfekt anpassad Brinsley Schwarzs sound, där pianisten Bob Andrews leker Dr John. Kanske inte så konstigt att Andrews numera bor i New Orleans…
   Det släpptes märkligt nog inga singlar från ”Once in a blue moon”. Men ”Ann Eliza Jane” borde ha varit förstavalet. En trygg, skumpande rytm med en hitkänsla som gränsar till Rod Stewarts ”Maggie May” fast här är det dragspelet (Bob Andrews), istället för mandolinen, som pockar på uppmärksamhet.
   Sedan finns det på skivan konventionella pubrockdrag som är varken upphetsande eller överraskande men förbaskat mänskligt sympatiska. Som på Millers egen ”It’s all over” och coverversionen av Willie Dixons ”I’m ready” som avslutar skivan.
   Det halvakustiska soundet fortsätter på sidan två med ”In no resistance” och den mycket fina balladen ”After all (I live my life)”, med all säkerhet en gammal låt som Frankie skrivit med sin gamle kollega i Stoics, Jim Doris. Akustisk gitarr i introt, ett känsligt piano och en röst som här gränsar till Kevin Coynes udda stämma.
   Frankies cover av Bob Dylans ”Just like Tom Thumb’s blues” är också mycket intressant. En duettsång där Nick Lowes röst ligger längst fram och Frankie strax bakom. Brinsley Schwarz bränner av ett fint gitarrsolo och hela arrangemanget är laidback och skärpt på samma gång.

/ Håkan

Kajsa Grytt på helt egen hand

Bilder: Anders ErkmanMed elgitarr i händerna blottade Kajsa Grytt sina innersta känslor.

KAJSA GRYTT
Stadsträdgården, Örebro 21 januari 2011
Konsertlängd: 20:05-21.30 (85 min)
Min plats: På en stol vid ett bord ca 7 meter framför scenen.

Äntligen kom jag i väg till denna udda, fantastiska och väldigt sköna konsertplats mitt i ett växthus där Olle Unenge sedan förra våren med jämna mellanrum har arrangerat konserter. Det började med Jack Vreeswijk, långt innan den stora Cornelis Vreeswijk-vågen slog till i höstas, och har sedan fortsatt med artister som Magnus Lindberg, Toni Holgersson och två gånger Anders F Rönnblom.
   Och jag har missat dem alla. Dålig tajming (Magnus Lindberg krockade med Jackson Browne-konserten i Stockholm exempelvis) och sanslöst illa valda datum har gjort att jag inte har besökt lokalen eller arrangemangen.
   Men när en av 70- och 80-talsprofilerna på den kvinnliga sidan, Kajsa Grytt, gjorde ett exklusivt besök i Örebro kunde jag bara inte missa det. Ensam med en elektrisk och en akustisk gitarr ställde hon sig stark och svag, beror på hur man ser det, och blottade alla sina innersta känslor.
   Hon har tydligen en popplatta på gång och vi bjöds på åtskilliga låtar från den, ursäkta om titlarna nedan inte riktigt stämmer, men i min värld är det här rockmusik måhända i en begränsad men mycket attraktiv form.
   Jag skulle kunna beskriva Kajsas uppträdande som en naken, avskalad och krypa under huden-upplevelse men det är bara ord på ett papper och något mycket större, intressant och engagerande i verkligheten.
   Efter konserten berättade Kajsa för mig om fördelarna och friheten att turnera ensam men också om nya skivan, producerad av Jari Haapalainen, där Jari satt i tio dagar och la på ytterligare gitarrstämmor.
   På scen blev det uppenbart vad det var för frihet Kajsa menade ty hon var naturligheten personifierad när hon tog sig igenom repertoaren som till väldigt stor del var koncentrerad kring senare material och dessutom flera smakprov från nya kommande skivan "En kvinna under påverkan".
   Det var också uppenbart hur mycket naturligare hon spelade elektrisk gitarr, hon såg nästan gladare ut då, jämfört med den lite mer begränsade akustiska gitarren. Och just med elgitarren i händerna kunde hon sträcka ut sig i de uttrycksfulla arrangemangen åt både ena och andra hållet. Där tystnaden mellan gitarrattackerna också hade mening.
   Efter alla originallåtar blev det mot slutet en övervikt av covers då hon gjorde Dolly Partons "Jolene" (hon ursäktade sig med "jag tycker jag gör den bra") som fanns med på hennes solorepertoar redan 1993. Och sedan, som absolut sista extralåt, en cover på sig själv genom den gamla Tant Strul-klassikern "Dunkar varmt".
   
Låtarna:
Östra kajen
Jag är en av dem
Den finländska dimman (NY)
Ingen som vet
Bara vi står ut
Vad har jag gjort
Min pojke och Manhattan (NY)
Utdrag ur självbiografi (replik till Ferlinghetti)
Jag klarar mig ändå (NY)
Du behöver mig
Allt faller (NY)
Är vi på väg hem

Extralåtar
Jolene
Om du kunde se mig
Ökensand

Extra extralåt
Dunkar varmt

/ Håkan

Nils Lofgren kramar fram sina kulsprutesolon

Expressen 6/6 1977.

Mitt livs andra konsert med Nils Lofgren. I mars samma år hade Nils släppt sin tredje soloplatta, "I came to dance", och gav sig ut på turné med ett band som nästan (trummisen Andy Newmark var ersatt av David Platschon) var identiskt med bandet på skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/6 1978.

NILS LOFGREN
Konserthuset, Stockholm 5 juni 1977

Att Nils Lofgren är populär beror på att han är en sjuhelvetes gitarrist och vägrar inordna sig i redan uppgjorda mallar. Att han inte är så populär har samma orsaker – konstigt nog. Han klargör det också på ”I came to dance”. Men rockmusikens starka kort nr 1 är nästan för bra och det visste säkert de flesta som kom till Stockholms Konserthus i söndags kväll.
   Det var stämning från start både bland publik och på scen där hiskliga gitarrsolon avlöste varandra i en aldrig så sinande ström. Nils Lofgren höll verkligen inte igen med krutet när han i en och en halvtimme rusade fram och tillbaka över scenen ideligen frammanande rockmusik av bästa styrka och märke.
   Och visst var det en Nils Lofgren i bäsdta trim, såväl fysiskt som psykiskt,, vi såg på scenen. Avslutade exempelvis konserten med en frivolt! Hans gitarrspelande varr auktoritärt. Befann sig ständigt i centrum där han kramade, smekte, tryckte och skakade fram kulsprutesolon ur sin Stratocaster. Och emellanåt gled han på bowlingmanér fram till mikrofonen och nästan viskade fram orden som lät oväntat bra.
   Han har sedan förra året bytt laguppställning helt sånär som på brorsan Tom. Två färgade killar, Patrick Henderson, piano, och Wornell Jones, bas, och bakom trummorna satt David Platshon. En gitarrist mindre än senast men ändå lät det betrydligt tuffare. Tala om att Lofgren och grabbarna sparkade undan fötterna på alla nu levande punkgrupper.
   Lofgren är en kultfigur med många jokes när han med livet som insats tjuvrusade över scenen. Hans tvåmetersskutt över scenen och gitarrkonster tillsammans med brorsan måste ses. Hans spelade också gitarr med tänderna.
   Konsertrepertoaren var blandat och senaste skivan sominerade inte alls. Alla tre soloksivorna representerades och när han för enda gången denna kväll satte sig vid pianot exploderade det, ”Going back”. Även Grin-epoken fick en viss uppmärksamhet. ”Like rain” och ”Moon tears” var oslagbara, tro mig.
   Lofgren jobbade hårt och hänsynslöst i halvannan timme. Blev inklappad två gånger och avslutade andra gången med en stämningsladdad ”Soft fun”. Så fin att jag trodde tiden stod still.
   Vi noterade den 5 juni 1977 och Nils Lofgren var i Stockholm. Tack!

Trolig setlist:
Rock ‘n’ Roll Crook
Keith Don’t Go
Like Rain
Incidentally It’s Over
Goin’ Back
Code of the Road
Cry Tough
It’s Not A Crime
You’re The Weight
Moon Tears
I Don’t Want To Talk About It
Back It Up

Extralåtar:
Beggars Day
I Came To Dance

Extra extralåt:
Soft fun


Dagens Nyheter 6/6 1977.


Expressen 6/6 1977.


Svd 7/6 1977.

/ Håkan

Tributes: Yoko Ono

"Every man has a woman" (Polydor, 1984)
John Lennon fick aldrig uppleva sin fru Yoko Onos 50-årsdag men hans projekt, där ett antal mer eller mindre närstående artister tolkade Yoko Ono-låtar, genomfördes postumt med Yokos hjälp. Hon har skrivit en liten kort berättelse, "A crystal ball", på omslaget som pryds av samtliga medverkande artisters autografer på framsidan.

Den säregna japanska kvinnan har väl i de allmännas ögon uppfattats som en svårtillgänglig, experimentell och alldeles för modern kvinna. Där konst och pop möts på en väldigt intellektuell nivå. Som partner till John Lennon fick hon ju breda ut sig mer än de flesta. Så fort han gav ut en skiva på 70-talet fick Yoko Ono i demokratisk ordning också ge ut en skiva. Inledningsvis var hennes plattor extremt svårlyssnade experiment till musik men med tiden skrev hon allt finare melodier med stundtals riktigt bra harmonier.
   Materialet till den här tributskivan har hämtats från den mer lättillgängliga repertoaren, från Yokos album ”Approximately Infinite Universe” (1973), “Double Fantasy” (1980) som gjordes tillsammans med John, “Season of Glass” (1981), “It's Alright (I See Rainbows”) (1982) och singeln från februari 1981, “Walking on thin ice”.
   Projektet startades av John Lennon men utvidgades med Yokos hjälp. och därmed utökades också urvalet av låtar från skivor som Lennon aldrig fick uppleva. Urvalet startar med titellåten “Every man has a woman who loves him”, en låt från deras sista skiva tillsammans, “Double fantasy”. Och faktiskt också samma inspelning men där Yoko Onos röst är raderad och Johns bakgrundsröst har lyfts fram.
   John finns också med på ytterligare en låt, “Now or never”, inspelad tillsammans med Elephant’s Memory i mars 1972. Där Yokos röst är ersatt av en kör, Spirit Choir, och ett i övrigt harmoniskt arrangemang.
   Harry Nilsson, en genuin vän till familjen, bidrar med tre låtar av skiftande karaktär. Från evergreen-arrangerade “Silver horse” via “Dream love”, där det gamla soundetr möter en vocoder, till tämligen moderna “Loneliness” med fin soulkör.
   Den amerikanske fullblodsrockaren Eddie Money profilerar sig lite väl mycket med feta gitarriff, ekodundrande trummor och en fullt satsande röst på “I’m moving on”.
   Skivans kvinnliga bidrag är desto ödmjukare. Rosanne Cash smyger fram bland mjuka syntar och akustisk gitarr i "Nobody Sees Me Like You Do" och Roberta Flack är sedvanligt coolheten symboliserad i “Goodbye sadness”.
   Elvis Costello och hans band uppträder i en ovanligt elektronisk ljudvärld, med "Popcorn"-blippiga syntar, men kommer ändå ifrån projektet med beröm godkänt. Trots den moderna ljudbilden är det Allen Toussaint som har producerat och det lär väl vara första gången de två möts. Ett samarbete som når sin kulmen på deras duettskiva ”The river in reverse” från 2005.
   Två låtar står ut av lite mer negativa skäl. Den helt igenom elektroniska versionen av ”Dogtown” med Alternating Boxes och den något udda popversionen av ”Wake up” som tyska gruppen Trio, producerad av Lennon-vännen Klaus Voormann, står för.
   Dock är avslutande ”It’s alright” lite gullig med John och Yokos knappt nioårige son Sean som närmast rappar sig igenom låten.

Innehåll:
1."Every Man Has a Woman Who Loves Him" – 3:32 - John Lennon
2."Silver Horse" – 3:07 - Harry Nilsson
3."I'm Moving On" – 2:47 - Eddie Money
4."Nobody Sees Me Like You Do" – 3:23 - Rosanne Cash
5."Dogtown" – 3:26 - Alternating Boxes
6."Goodbye Sadness" – 3:22 - Roberta Flack
7."Walking on Thin Ice" – 3:46 - Elvis Costello and The Attractions (with The TKO Horns)
8."Wake Up" – 2:22 - Trio
9."Dream Love" – 3:46 - Harry Nilsson
10."Now or Never" – 3:44 - Spirit Choir
11."Loneliness" – 3:42 - Harry Nilsson
12."It's Alright" – 2:27 - Sean Lennon

/ Håkan

#16/70: "Exile on Main St"

THE ROLLING STONES: Exile on Main St (Rolling Stones, 1972)

Just nu råkar klassikerna avlösa varandra i min lilla serie på för mig betydelsefulla 70-talsalbum. Omfångsmässigt, musikaliskt, historiskt värdefull och tidsmässigt är dubbelalbumet ”Exile on Main St” ett ovärderligt mästerverk för mig. Möjligen med undantag för det stilistiskt röriga och omotiverade omslaget, omslagsfoto och koncept Robert Frank, med fotografier hämtade från många håll.
   Och att jag valt att placera skivan på en meriterande 16:e-plats har ingenting att göra med att skivan förra året fick en uppmärksammad återlansering, Keith Richards underhållande och aktuella biografi ”Livet” eller att Svt under jul- och nyårshelgerna visat flera värdefulla konsertfilmer med Stones.
   Nej, ”Exile…” har sedan den släpptes i april 1972 cementerats i min själ och favoritlåtarna från skivan har ständigt skiftat. Jag är ingen tveklös Stones-fantast, om man nu ska jämföra med mitt bottenlösa Beatles-intresse, men naturligtvis finns det skivor med den legendariska Englandsgruppen som tveklöst platsar på en favoritlista över 70-talets viktigaste skivor.
   Men ”Exile on Main St” var ingen kritikersuccé när den kom och jag drogs nog med i den lite avvaktande bedömningen när jag recenserade skivan i maj 1972. Exempelvis hade jag då den tämligen förutsägbara uppfattningen att den här dubbel-lp:n lätt kunde ha slimmats till ett riktigt bra enkelalbum.
   Under rubriken ”En del frågetecken på Stones nya LP” räknar jag upp en del syrliga invändningar. Som bland annat ”…tyvärr tycks Rolling Stones ha varit nödsakade att ta med en del utfyllnadsmaterial”.
   Men idag tycker jag att ”Exile…” håller sin plats bland favoriterna just tack vare det splittrade soundet och variationen med den breda blandningen av typisk Stones-rock, countryballader, tungt bluessväng, gospelinfluerad rock och till och med calypso. Som spetsats till elegans med hjälp av en inspirerad tjejkör, ett blåskomp som färgar hela det historiska soundet och några väl valda extramusiker.
   Det är klart att slutresultatet inte kan kallas jämnt och homogent men de bästa livedubbelskivorna, Beatles vita (nummer ett av alla skivor jag äger!), Derek & the Dominoes ”Layla and other assorted love songs”, Stephen Stills Manassas första, The Clashs "London calling", Bruce Springsteens ”The river” och den här för att nämna några, är ju förbluffande bra tack vare sin variation och genomgående omväxlande form. Att kunna variera sig i närmare 80 minuter (66:48 i det här fallet) utan att periodvis gå ned på tomgång eller förvandla allt till rutinmässig upprepning.
   Inspelningarna till det som skulle bli ”Exile on Main St” var inte heller speciellt homogena eller känslomässigt harmoniska. Således finns det på skivan inspelningar och låtar skrivna under många år och från helt olika sammanhang.
   På många sätt påminner inspelningarna av ”Exile on Main St” om Beatles vita 1968. Sammanhållningen i de båda grupperna var vid respektive tillfälle högst bristfällig under inspelningsarbetet. Soloinspelningar blandades med helt andra formationer och exempelvis låten ”Happy”, Keith Richards stora mästerverk, har ett sådant tillvägagångssätt. Den är nämligen huvudsakligen inspelad av Keith, på gitarr, bas och sång, tillsammans med producenten Jimmy Miller, på trummor, och saxofonisten Bobby Keys på percussion.

Om man ska tro skivomslaget, vilket man inte ska göra enligt Bill Wyman, är det bara på en minoritet av låtar som Wyman spelar medan basgitarren i övrigt hanteras av Keith, Mick Taylor och på fyra låtar studiomusikern Bill Plummer, på ståbas, som hade en genuin jazzbakgrund genom att spela med Quincy Jones, Henry Mancini och Nancy Wilson. Men Plummer har senare också spelat med Tom Waits, Jesse Ed Davis och Judee Sill.
De fem medlemmarna i Rolling Stones är officiellt förstärkta med blåskillarna Bobby Keys och Jim Price och pianisten Nicky Hopkins. Permanenta extramusiker som sedan i sin tur förstärkts med ett antal keyboardspelare, Ian Stewart (pianisten som är bandets äldste inofficielle medlem), Billy Preston och Dr John plus en mängd, ofta färgade, körsångerskor, Clydie King, Shirley Goodman, Venetta Fields (samtliga ingick i den kollektiva trion Blackberries), Kathi McDonald och Tami Lynn.
   Huvudinspelningarna till ”Exile…” genomfördes i källaren på värdshuset Nellcôte i byn Villefranche-sur-Mer på den franska Rivieran nära gränsen till Italien. Keith Richards flyttade dit i maj 1971 och övriga Stones-medlemmar utvandrade samtidigt av skatteskäl från England till olika delar av Frankrike under inspelningarna av skivan.
   När Keith flyttade till Nellcôte var aldrig tanken att spela in i samma hus. De letade efter studios i Nice eller Cannes men fastnade sedan för den rymliga källaren på värdshuset där allt spelades in med hjälp av Stones mobila studio, Mobile Unit.
Inspelningarna skedde alltså hemma hos Keith och han blev något av centralpunkt under de här månaderna. Gitarristen Mick Taylor bodde nära Keith medan kompanjonen Mick Jagger först bodde i Saint-Tropez och senare i Paris med sin blivande fru Bianca, trummisen Charlie Watts bodde flera timmar bort med bil och Bill Wyman bodde uppe i bergen vid Grasse. Ett minst sagt splittrat gäng som sporadiskt samlades hos Keith och spelade in på nätterna.
   Hemma hos Keith dök även en gammal kompis upp i juli, Gram Parsons. Keith och Gram hade umgåtts sedan 1968 då Gram lämnade Byrds när de befann sig i London och var på väg till Sydafrika men Gram vägrade.
   Plötsligt kom Gram att inspirera Stones sound på låtar som ”Dear Doctor”, ”Country Honk”, ”Dead flowers” och ”Wild horses”. Den sistnämnda Stones-låten skänktes faktiskt först till Grams nya band Flying Burrito Brothers innan de själva spelade in den på ”Sticky fingers”. Nu dök Gram upp igen och flera låtar, ”Torn and frayed” och ”Sweet Virginia” (det ryktas att Gram sjunger i kören), har tydliga Parsons-tecken på ”Exile…”.
   Inspelningarna i källaren gjordes under väldigt kaotiska omständigheter, ett accelererande drogberoende och med innovativa inspelningsmetoder och det var långtifrån slutgiltiga versioner av låtarna som i december följde med till Los Angeles där skivan skulle mixas men även förstärkas med ytterligare inspelningar.
   Musikaliskt är ”Exile on Main St” fantastiskt omväxlande. Från traditionellt förutsägbara men fina Stones-ljud i låtar som ”Rocks off”, ”Rip this joint”, ”Shake your hips” (Slim Harpos låt kallas ”Hip shake” på inneromslaget) och ”Shine a light” till den lite mer akustiska och countryinspirerade sidan 2 där skivan når sin höjdpunkt flera gånger med låtar som ”Sweet Virginia”, ”Torn and frayed” (med Al Perkins på steelguitar), ”Black angel” (tillägnad rättsaktivisten Angela Davis) och den fint pianokryddade ”Loving cup”.
   Visst är några låtar på gränsen till bluestyngda jam men samtidigt är ”Tumbling dice”, ”Happy”, ”All down the line” och ”Soul survivor” rejäla hörnstenar i Stones samlade repertoar.

/ Håkan

Covers: The Band

THE BAND: Moondog matinee (Capitol, 1973)

Efter fyra originalalbum på lika många år, ”Music from Big Pink”, ”The Band”, ”Stage fright” och ”Cahoots” (1968-1971), var det liksom karriärmässigt dags att göra en coverskiva för The Band. Deras fjärde album hade varit en mindre besvikelse och bandet tog en lite längre paus, samlade ihop sig och siktade in sig på en rad covers som senare skulle bli ”Moondog matinee”. Ambitionen var att välja material som gruppen under 60-talet, då de uppträdde under namnet Levon & the Hawks, hade framfört på sina turnéer.
   Det slutliga resultatet blev inte riktigt så men blev ändå en huvudsakligen mycket respektabel låtsamling med egna favoriter som hade fastnat i deras medvetande under årens lopp.
   Med tre olika sångare och ett gemensamt r&b-, rock’n’roll- och soul-sound på låtarna blir resultatet minst lika förträffligt som en konventionell The Band-skiva med originalmaterial.
   Materialet är övervägande valt från 50- och 60-talet och det finns mycket tydliga rötter i gammal musik här. Blåsarrangemanget på ”Ain’t go no home”, Chuck Berrys ”The promised land” med pianosolo istället för gitarr, saxintrot på pianorockaren ”I’m ready” och ”Saved” med klassiskt gitarrsolo doftar alla gammal rockgeneration.
   Men ibland bränner det överraskande till på den här coverskivan. Exempelvis försöker gruppen uppgradera ”Mystery train” till en souldansant, stundtals experimentell och rytmisk låt långt från Elvis Presleys gamla version.
   Den riktiga pärlan på den här skivan heter däremot ”Share your love with me” som jag tror Nick Lowe har lyssnat på många gånger. På många sätt är jag övertygad om att Nick har lyssnat in sig mycket på Richard Manuels sätt att sjunga just på den här låten.
   Manuel har mycket känsla i rösten även på Platters gamla ballad ”The great pretender” men framförandet känns ändå smörigt i det här sammanhanget. Men det riktiga frågetecknet på den här skivan är den gamla instrumentala filmlåten ”Third man theme”. Låter mer som ett skämt eller oseriös cirkusmusik än The Band.


Låtarna:
1. "Ain't Got No Home" (Clarence "Frogman" Henry) 3:20
1956. B-sida till låtskrivarens singel "Troubles, troubles".
2. "Holy Cow" (Allen Toussaint) 3:15
1966. Singel med Lee Dorsey.
3. "Share Your Love (With Me)" (Deadric Malone/Alfred Braggs) 2:50
1964. Singel med Bobby Bland.
4. "Mystery Train" (Herman Parker, Jr./Sam Phillips, adaptation by Robbie Robertson) 5:35
1953. Skriven av Junior Parker och skivproducenten Sam Phillips. Singel med Little Junior's Blue Flames.
5. "Third Man Theme" (Anton Karas) 2:43
1949. Från filmen med samma namn.
6. "The Promised Land" (Chuck Berry) 3:00
1964. Singel med låtskrivaren.
7. "The Great Pretender" (Buck Ram) 3:07
1955. Singel med The Platters.
8. "I'm Ready" (Fats Domino/Al Lewis/Sylvester Bradford) 3:22
1959. Singel med Fats Domino.
9. "Saved" (Jerry Leiber/Mike Stoller) 3:42
1961. Singel med LaVern Baker.
10. "A Change Is Gonna Come" (Sam Cooke) 4:15
1964. B-sida till låtskrivarens singel "Shake".

/ Håkan

Blues som värmde

Som ny recensent (det här var mitt livs fjärde konsertrecension!) fick man gärna ställa upp på vad som helst. Nu är ju inte duon Terry & McGhee "vad som helst" men jag har aldrig varit någon speciellt hängiven bluesfantast men förstod ändå digniteten hos dessa gamlingar.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/11 1971.

SONNY TERRY & BROWNIE McGHEE
Konserthuset, Örebro 23 november 1971

Det värmde skönt att från en kall kväll komma in i ett varmt Konserthus. Värmen ökade ytterligare några grader när de amerikanska bluesgiganterna Sonny Terry och Brownie McGhee tog scenen i besittning.
   De sjöng och spelade med stor äkthet. De här två herrarna har levt med sin musik i svält och fattigdom sedan barnaår.
   De behövdes inte stora musikmaskiner för att få publiken i gungning. Ett munspel (Terry), en gitarr (McGhee) och två sandpappersröster. Den musik de spelade byggde ofta på traditionellt material som har sitt ursprung 50-60 år tillbaka.
   Egna sånger blandades med välkända bluesnummer som ”Key to the highway”, ”Midnight special”, ”Rock island line” och så Huddie Ledbetters klassiker ”This hammer”.
   Sonny Terry och Brownie McGhee är inte skickligare än många andra i USA som i de flesta fall lever nära svältgränsen medan vita musiker lever gott på de svartas sång och musik. Att Terry och McGhee nu gör en mindre turné i Sverige kompenserar i någon mån den ojämvikten.

/ Håkan

#17/70: "Born to run"

BRUCE SPRINGSTEEN: Born to run (Columbia, 1975)

Hur du än tänker och hur du än tycker kan du inte kalla albumet ”Born to run” något annat än en klassiker med stort K. I allas ögon och i allas öron är det en skiva som kom att ändra tidräkningen och rockhistorien i en och samma stund. ”Born to run”, som släpptes i augusti 1975, kom att bli Bruce Soringsteens stora stora genombrott. På skiva. På scen hade han under några år byggt upp en enorm respekt och en växande stor publik och det var just i samband med en konsert som de största rubrikerna skulle formuleras.
   Till den fascinerande historien om skivan ”Born to run” spelar två personer, förutom Bruce själv, en delad huvudroll: Rockkritikern Jon Landau och managern Mike Appel. Under de närmaste åren skulle Landau byta plats med Appel på ett tämligen uppmärksammat sätt.
   Appel, hyfsat framgångsrik låtskrivare och producent (Partridge Family och David Cassidy), blev Springsteens första manager och producent. Appels rutin och kunskap om branschen var inledningsvis enormt betydelsefull för en ny, orutinerad sångare och låtskrivare från New Jersey.
   Appel producerade (tillsammans med låtskrivarkollegan Jim Cretecos) ”Greetings from Asbury Park, NJ” och ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”, båda kom 1973 och var Springsteens två första album. Två skivor som uppmärksammades i den lilla kretsen men efter ”Born to run” blev de gudabenådat hyllade.
   Springsteen var tidigt på väg att göra sig ett namn som konsertartist. Under 1973 turnerade han regelbundet med sitt E Street Band och de allt längre showerna, de alltmer professionella konserterna och det musikaliskt alltmer tajta samspelet mellan sångare och band skapade ett enormt rykte. Mest klubbframträdanden men också större arenor när de exempelvis var förband till Chicago i maj-juni 1973.
   I april 1974 ser Landau, som då var etablerad rockjournalist på tidningen Rolling Stone, sin första Springsteen-konsert, på Charley’s Bar i Cambridge, Massachusetts. Han hade fastnat för Springsteens andra album och hört rapporter om en sanslös konsertupplevelse. I en lokal Boston-tidning, The Real Paper, skrev han en krönika om skivan och kallade den ”årets mest underskattade album”.
   9 maj i Landaus hemstad såg han Springsteen med band igen. Nu som uppvärmare till Bonnie Raitt. Bruce gav en två timmar lång konsert som i Landaus ögon och öron var så bra och inspirerande att han skrev en krönika som har gått till (musik)historien och innehöll den numera klassiska meningen ”I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen” med fortsättningen ”and on a night when I needed to feel young, he made me feel like I was hearing music for the first time”.

Landau skulle precis fylla 27 och Bruce var 24… Och där precis inleddes den seriösa och mest kommersiella delen av Bruce Springsteens långa, långa och mycket framgångsrika karriär.
   Landau utmanade snart Appel som skivproducent och tog även över som manager efter en uppslitande rättsvist. Men först fick Appel förmånen att själv (tillsammans med Bruce) producera den fantastiska titellåten ”Born to run”. En låt som började spelas in i maj 1974 med ett då lite annorlunda E Street Band än sättningen vi har blivit bekant med genom åren.
   E Street Band har blivit ett minst lika starkt varumärke som Bruce Springsteen men under de första turnéåren 1973-1974 ändrades uppställningen vid flera tillfällen.
   Clarence Clemons och Garry Tallent fanns med redan på första plattan innan Danny Federici kom till på den andra. Låten ”Born to run” spelades in med Clemons, Tallent, Federici plus trummisen Ernest “Boom” Carter och pianisten David Sancious men på resten av inspelningarna till albumet återfinns ”det riktiga E Street Band, med Max Weinberg på trummor och Roy Bittan på keyboards. Med undantag av Steve Van Zandt, en lokal New Jersey-musiker som spontant halkade in på inspelningerna. Han skrev blåsarrangemanget på ”Tenth Avenue freeze-out”, körade på ”Thunder road” och blev fullvärdig bandmedlem på turnén som inleddes i juli 1975, en månad innan "Born to run" släpptes. En turné som 21 november skulle nå Stockholms Konserthus på en kort (fyra konserter) Europaturné.
   E Street Band har som sagts en exklusiv ställning som Springsteens stadiga kompband. Men har, förutom på liveskivorna, aldrig fått regelrätt artistcredit på studioskivorna. Det är ju märkligt och uppseendeväckande när man tittar tillbaka på Springsteens makalösa skivproduktion där herrarna Bittan, Weinberg, Federici, Clemons, Van Zandt och senare också Nils Lofgren finns med på en stor majoritet av Springsteens skivor.

För att återgå till albumet ”Born to run” har jag roat mig med att minnas tillbaka på konserterna jag under åren har upplevt med Springsteen. Där låtarna från ”Born to run” har varit en mer eller mindre del av konserterna. Med ett undantag: solokonserterna 2005 då inte en enda ”Born to run”-låt framfördes på någon av de två konserter jag såg!
   Däremot har sju av de åtta ”Born to run”-låtarna förekommit flitigt på mina tio Bruce-konserter genom åren. Albumets mest udda låt, ”Meeting across the river”, har jag ännu inte hört på scen. Men toppögonblicken i övrigt är:
"Thunder Road"
Den enorma öppningslåten på ”Born to run” blev finallåt, sjunde och sista extralåt, på Globen i Stockholm 2002. En låt som faktiskt på skiva inte är längre än 4:49 men som ändå känns lång och episk.
"Tenth Avenue Freeze-Out"
Den här fanns med på setlistan 2008 men ströks i sista stund men bland extralåtarna, mellan ”Cadillac ranch” och ”Sweet soul music”, på Stockholm Stadion 1988 satt den fint. På scen sträckte treminuterslåten ut sig lång och mäktig.
"Night"
En av de mindre kända ”Born to run”-låtarna fick överraskande öppna konserten på Ullevi i Göteborg sommaren 2008. En underbar start med ett fantastiskt Clarence Clemons-solo.
"Backstreets"
Svårt att utse en topp bland alla toppar med en så viktig och framträdande låt. Därför väljer jag (av kanske nostalgiska skäl) första gången jag såg Bruce live på Scandinavium i Göteborg 1981.
"Born to Run"
Av alla klassiska liveversioner av titellåten framstår minnet av konserten utomhus på Ullevi i Göteborg 1985 som tydligast. När strålkastarna tändes över ett mäktigt gungande publikhav som nästan rev anläggningen.
"She's the One"
Den blixtrande versionen av den här låten på Globen i Stockholm 2002 tar priset. Eller som jag bokstavligen skrev i recensionen: ”Det exakta slutet på ”She’s the one” kommer att levandegöra 2002 års Bruce Springsteen-konsert mycket länge.”
"Meeting Across the River"
Den udda låten med sin nästan jazziga inramning har jag alltså inte hört live med Bruce. Han har nämligen aldrig framfört låten live i Sverige.
"Jungleland"
Bruce kastade spontant och överraskande in ”Jungleland” som extra extralåt på Globen i Stockholm 2007. Som en present till fansen närmast scenen som konserten igenom hyllat Clarence Clemons. Enda gången som jag har sett Springsteens mäktigaste låt live.

/ Håkan

Nu har Trouble Boys gjort sin debut

KONSERT
THE TROUBLE BOYS
Akkurat, Stockholm 6 januari 2011
Konsertlängd: 20:03-20:42 och 21:32-22:34 (101 minuter)
Min plats: ca 7 meter rakt framför scenen.

Så var de äntligen på scen. Trouble Boys, bandet som bildades under hösten under ”uppmärksammade” former, har under helgen gjort sina första officiella spelningar. Inledde i tisdags i Gävle, fortsatte i onsdags i Sandviken, sedan Stockholm i torsdags (se nedan), ner till Ulricehamn igår och tillbaka till ”hemmaplan” och Bollnäs ikväll.
   Det blev ingen sensationell debut i torsdag på Akkurat men ändå en fullt godkänd insats från den här pubrockinfluerade rock’n’roll-maskinen. Där de två huvudpersonerna, Sean Tyla och Billy Bremner, stod med båda fötterna i den traditionella myllan men bjöd samtidigt på några egna både överraskande och förväntade toppnummer.
   Det svenska kompet i bandet gjorde det lätt för Tyla och Bremner. Sveriges mesta kompsektion, trummisen Ingemar Dunker och basisten Tommy Cassemar, var en tung anledning till att det svängde så genomgående tajt genom konserten medan organisatören och för kvällen sparsmakade saxofonisten Micke Finell fyllde ut fint med akustisk gitarr och viktig körsång.
   Ljudmässigt var det dessvärre en närmast svag start på konserten. Synd på så vackra pärlor som inledde, den överraskande The Force-låten ”Close to a headline”, Bremners uppenbara svaga sång i Mickey Jupps ”You’ll never ge me up” ”Ju ju man” och sedan Tylas klassiker ”Amsterdam dogs”. Men det berodde nog mer på tekniken, vi stod länge och misstänkte en lätt räddhågsen ljudmix, eller det fatala misstaget att vi själva placerat oss för långt från scenen och halvvägs in i restaurangen…
   Men det skulle på alla sätt bli bättre. Med bland annat Tylas version av John Hiatts “Memphis in the meantime” när det började rulla på bra med både ljud och sound. Och på den Bremner-låt som jag helt felaktigt först noterade som ”Trouble boys” men som mycket riktigt heter ”Stalkin’ the flock” och har samma driv och rockiga känsla.
   När bandet lagom hade fått upp värmen i ännu en Force-låt, ”Gotta change da boogie”, där Tyla och Bremner växlade plats vid mikrofonen, var det dags för paus. En paus som sträckte sig över mäktiga 50 minuter som normalt sett brukar ta död på stämning och känsla i publiken. Men stämningen återhämtade sig snabbt efter paus.
   Efter ytterligare en Force-låt, ”Brokenhearted lovers”, en giftig ”Trouble boys” med saxofon som extra krydda, ”West Texas trucking board” (kvällens enda rena Ducks Deluxe-låt) och sedan med den tempohöjande ”I knew the bride” med Bremner på sång nådde konserten sin höjdpunkt.
   Med ytterligare några fint poppiga Bremner-låtar, ”Knocked me over with a feather” och ”No if, but, maybe” (med några typiska gitarrsolon), och den dansbandsaktiga coverlåten ”I just had to laugh” med Tyla vid mikrofonen så var det dags för den långa raden av avslutande covers.
   Den countryfierade Stones-låten ”Dead flowers” passade bandet perfekt och sedan gav countrylåten ”Six days on the road” och Doug Sahms ”Adios Mexico” en amerikansk touch på konsertens avslutning.
   En entusaiastisk publik fick in bandet ytterligare en gång med en oannonserad, helt oplanerad slutlåt, ”Walking the dog”, som också var extralåt redan i höstas på Tyla Gang-konserten.

Låtlista:
Close to a headline
You’ll never get me up (in one of those)
Ju ju man
Amsterdam dog
Keep this house rockin’
Memphis in the meantime
Stalkin’ the flock
Gotta change da boogie

Paus

Brokenhearted lovers
Trouble boys
West Texas trucking board
I knew the bride (when she used to rock’n’roll)
(You could have) Knocked me over with a feather
I just had to laugh
No if, but, maybe
Dead flowers
Six days on the road

Extralåt
Adios Mexico

Extra extralåt
Walking the dog

/ Håkan

Gerry Rafferty (1947-2011)

Plötsligt blev det ymniga snöfallet utanför fönstret varken vackert eller gemytligt. Luften inomhus blev lite tyngre att andas och Premier League på Viasat blev inte så intressant längre. Jag läste just att Gerry Rafferty inte längre lever och den nyheten känns lika vemodig som många av hans allra bästa sånger.
   Jag har beskrivit min fascination för den skotske sångaren och låtskrivaren för snart två år sedan och han gjorde mellan 1978 och 1994 många skivor med många låtar som hade förmågan att fastna i mitt huvud. Fast Gerry både var en snäll och beskedlig popartist var det omöjligt att inte engageras av den melodiska styrkan, hans mjuka stämma och de ofta vemodiga texterna.
   Gerry Rafferty dog av leversvikt idag 4 januari 2011.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.