Blogginlägg från februari, 2007

Hjärtligt mänsklig pubrock

Det engelskt klassiska pubrockbandet Inmates är på väg till Sverige och eftersom de planerar att landa i Örebro så kan jag inte låta bli att gräva ner mig i både deras historia och mina personliga minnen. Att jag sedan kommit över deras aktuella rider kan bli en explosiv final på den här artikeln.
   De var som fem yngre bröder till Dr Feelgood på 70-talet men verkligen inte så mycket sämre. De var poppigare, souligare, r&b-igare och även stundtals punkigare än det mer traditionella Southend-bandet. Hur nu allt det gick ihop.
   Att Inmates på scen 2007 är en så stor grej är ju det faktum att de har exakt samma uppställning idag som för 22 år sedan. Det bedömer jag som något riktigt unikt i dagens återföreningshysteri.
   Inmates gjorde sin debut i april 1978 på puben Hope & Anchor i Islington, London. Det var alltså den jättelike sångaren Bill Hurley, den vänsterhänte gitarristen Peter Gunn (fast han egentligen hette Staines i efternamn), basisten Ben Donnelly, kompgitarristen Tony Oliver och dåvarande trummisen Jim Russell.
   Det var efter punkens genombrott men musikaliskt hade de nog mer gemensamt med den klassiska engelska jordnära pubrocken. De blev snabbt stammisar på pubarna runt i London och tidningarna vaknade vilket följaktligen fick skivbolagen att höja på ögonbrynen.
   Andrew Lauder, känd engelsk skivprofil på skivbolaget Radar, tussade ihop Inmates med den rutinerade skivproducenten Vic Maile (Dr Feelgood, Count Bishops, Eddie & the Hot Rods, Motörhead, Brinsley Schwartz och många fler) och resultatet blev en formidabel version av Standells gamla garageklassiker ”Dirty water” från 1966. Fast de hade bytt ut de amerikanska geografiska platserna till motsvarande engelska.
   Singeln släpptes på det lilla bolaget Soho men snart var Inmates på Radar där de blev skivbolagskollegor med Elvis Costello och Nick Lowe.

Inmates sound var i första hand byggt på Bill Hurleys fantastiska omfångsrika röst och Peter Gunns gitarr som hämtat mycket näring i Chuck Berrys klassiska stil.
   Gruppens andra album, ”A shot in the dark”, släpptes i USA av en händelse samtidigt som John Lennons mördades och med den titeln hade skivan av förklarliga skäl inte en kommersiell chans.
   Inför tredje skivan bytte bandet producent till Stuart Coleman som pressade Hurley att sjunga bättre och bättre. Det slutade med dåligt självförtroende och ett djupt nervöst sammanbrott. Han lämnade gruppen för några år och ersattes då av sångaren i Eddie & the Hot Rods, Barrie Masters.
   1985 var Bill Hurleys stora comebackår. Det började med soloskivan ”Double agent”, fylld av läckra soul- och rock’n’roll-covers, och fortsatte med Big Heat, ett tiomannaband med Hurley och Drew Barfield längst fram. De fick göra en singel, ”Watch me catch fire”, producerad av Elvis Costello som är något av det vackraste och mest effektiva jag någonsin hört på skiva.
   Två röster, ett mäktigt blås och en alldeles underbar soulballad.
   I maj 1985 såg jag Bill Hurley på Dingwalls i London. Han kompades av Enforcers och de två gitarristerna spelade mer för livet än för konstens bevarande.
   Men det var något ännu större att live få uppleva Big Heat på Half Moon i december samma år. Ett tajt band, underbart blås och samspelet mellan den mäktige Hurley och den lille Barfield var något helt oförglömligt.

Big Heat fick överraskande nog inte göra någon mer skiva och Hurley var snart tillbaka hos sina Inmates-kamrater och nådde nästan toppen av sin kommersiella karriär 1987 när de till 20-årsminnet av ”Sgt Pepper” inbjöds till Paris för att genomföra en spelning med bara Beatles-låtar.
   Konserten var säkert alldeles bedårande för skivan, inspelad på konserten, som släpptes senare samma år, ”Meet the Beatles”, är ju något alldeles extra. Underbara Beatles-låtar behandlade på ett ruffigt sätt som bara kan jämföras med exempelvis Rolling Stones.
   Året därpå kom Inmates till Sverige och jag fick ännu en gång chansen att se detta hjärtligt mänskliga band. I hemstaden Örebro dessutom.
   När de kom i maj 1988 saknades gitarristen Peter Gunn men det gjorde inte så mycket. Han var nämligen tillfälligt ersatt av John ”Gypie” Mayo som en gång i tiden ersatte Wilko Johnson i Dr Feelgood.
   Repertoaren för kvällen började och slutade med Beatleslåtar, ”Back in the USSR”, ”Little child” och ”I’m down”, men bjöd också på en sedvanlig mix av egna låtar och gudomliga covers som exempelvis ”Can I get a witness”.
   När Inmates nu återvänder till Sverige så är det säkert inte som världsfrånvarande musiker utan som de trygga, vanliga engelsmän de lever. Visserligen har jag hört rykten om att de i Örebro ska få åka limousin från hotellet till spellokalen men deras rider, listan på mat och dryck som de vill ha i sin loge, är närmast blygsam efter dagens mått mätt.
   Förutom smörgåsar, grönsaker, middag (en vegetarisk), frukt, choklad, öl och vatten vill de ha två flaskor Jack Daniels med is.

/ Håkan

Not so Goulden story

Har bestämt mig för att skriva lite kortare texter. Jag kan höra jublet från stressade nätläsare men det är ju så himla kul att in i varje förbannade detalj beskriva läget. Men OK, jag ska härmed göra ett försök. Men det är inte så lätt, fråga Plura.
   När vi för några veckor sedan lämnade vår engelske hjälte Eric Goulden, som under större delen av sin drygt 30 år gamla karriär är mest känd som Wreckless Eric, hade han nått mitten av 80-talet. Och den absoluta lågpunkten på den turbulenta karriären.
   Len Bright Combo existerade bara drygt ett år. Der var alltså Eric, som nu uppträdde under sitt rätta namn Goulden, och två killar från Milkshakes, ett garagetrashband.
   Det fanns inga ambitioner att låta musikaliskt bra eller satsa kommersiellt. Det var ett rått, stundtals svårlyssnat och skramligt sound och låtarna på deras två album, som släpptes med bara ett halvår emellan (som väldigt smidigt släppts på en och samma cd), hade naturligtvis svårt att fånga en stor publik.
   Svårt att fånga någon publik överhuvudtaget.
   Det var energi, rå bitterhet och frustration i en enda stor röra. Efter Stiff-skilsmässan hade Eric verkligen vänt skivbranschen ryggen och ville på inget vis rucka på sina ursprungliga idéer eller slipa av ojämnheterna. Därför hade låtarna provokativa titlar som ”Young, upwardly mobile… and stupid”, ”You’re gonna screw my head off” och ”Cut off my head” och lät inte så mycket bättre.

Men hade man som jag ett nästan tio år långt förhållande med Wreckless Eric så var det oändligt svårt att släppa hans musik och livsöde.
   Jag hängde upp det på små, små detaljer. En låt som ”Someone must’ve have nailed us together” dyrkade jag över allt annat och den var en av topparna på en konsert jag såg gruppen genomföra en onsdagkväll i december 1985 på puben Cricketers söder om floden.
   Eric berättade då för mig att i januari skulle gruppen släppa sitt första album och att nämnda låt var en kommande singel. Och jag svarade med att utse låten till nästa års första och största hitsuccé. Så blev det naturligtvis inte. Hits, alltså.
   De nya låtarna, som höll en så hög klass på konserten, var tämligen mediokra på skiva och det usla soundet, till följd av riktigt lågbudgetanpassade inspelningsförhållanden, tog udden av nästan allt.
   Vi den här tidpunkten fanns fortfarande Erics gamla klassiker ”Whole wide world” kvar i repertoaren. Men ett år senare, i december 1986 när Len Bright Combo släppt ytterligare ett album fyllt med oväsen, var den låten och andra kända Wreckless Eric-låtar bortstädade bland livelåtarna. Märkte jag när jag såg gruppen på puben King’s Head i Fulham.
   Gruppen höll på att spricka och Erics planer just då var att börja skriva låtar med basisten från The Men They Couldn’t Hang, Shanne Hasler. Det mötet har jag berättat om mer ingående vid ett tidigare tillfälle.

Helt i linje med Erics som alltid irrationella uppförande, fast han då hade blivit nykter alkoholist på heltid, så blev det naturligtvis ingenting av med det samarbetet. Och inte så mycket annat heller.
   1989 flyttade han till Frankrike, började åter kalla sig för Wreckless Eric och bildade band med två fransmän. Men soundet var fortfarande spontant och skramligt.
   Skivorna ”Le beat group electrique” (1989), ”At the shop” (1990), inspelad i en skivaffär, och ”Donovan of trash” (1993) står verkligen och samlar damm i hyllorna. Men det är snygga vinylskivor av ypperlig teknisk kvalité.

/ Håkan

Inga soloambitioner kvar

- Vem fan är Nils Löfgren?
   Sommaren 1976 fick jag frågan ett antal gånger. Min ljusblå t-shirt, för länge sedan urtvättad och bortkastad, från konserten i maj samma år med Nils Lofgren framkallade frågorna som ibland kändes som påståenden med utropstecken.
   I maj hade jag tagit tåget ner till Lund för att se den enda svenska konserten med Nils Lofgren. Han hade på kort varsel lagt in en Sverigespelning bland de europeiska konserterna och jag kunde inte motstå frestelsen. Inte heller kunde ett sent nattåg med sovvagn hindra mig från att åka hem direkt efter konserten.
   Vid det här tillfället hade Nils just släppt sitt andra soloalbum, ”Cry tough”, men det var många år tidigare jag hade fått upp öronen och ögonen för denne svenskättade amerikan.
   Nils, som har svensk/italienska föräldrar, kom att göra debut i de stora sammanhangen 1970 när han fick spela piano på Neil Youngs ”After the goldrush”-skiva. Han hade sökt sig till Youngs sällskap i förhoppning om att få spela gitarr men där fanns ju redan Neil och Danny Whitten.
   Redan som 17-åring blev Nils professionell och spelade i grupper som Crystal Mesh, The Shot och Paul Dowell & The Dolphin. På en singel med den sistnämnda gruppen, “Let’s get together”/”Grubb’s blues” (1968) står det faktiskt Nils Lothgrin som låtskrivare.

Ja, det är alltså Nils Lofgren, numera mest känd som gitarrkompanjon till Bruce Springsteen i E Street Band, som den här historien handlar om. Men det skulle hända mycket innan han i maj 1984 fick äran att ersätta Steve van Zandt i bandet bakom Bruce.
   1969 bildade Nils gruppen Grin och det är ju mycket möjligt att namnet föddes ur den felstavning jag refererade till ovanför. Men det var först två år senare, efter Young-inhoppet, som Grin debuterade på skiva. Och det är här jag upptäcker Grin, Nils Lofgren och en skiva som lite unikt på den tiden kombinerade traditionell rock med mjuka, hänsynslöst vackra ballader.
   Men innan Grin-debuiten hoppade Nils tillfälligt med i Crazy Horse. Neil Youngs kompgrupp på deras första skiva på egen hand. Och han släppte till två egna låtar till skivan, ”Beggars day” (skulle långt senare bli en av hörnstenarna i Lofgrens konsertrepertoar) och ”Nobody”, men det var Whittens ”I don’t want to talk about it” som var skivans och den mannens stora höjdpunkt.
   En låt som förvandlades till en evergreen när Rod Stewart gjorde den 1975 på albumet ”Atlantic crossing”. Men då hade Whitten varit död i flera år. Den tidigt drogberoende Whitten fick ju i stort sett sparken från Neil Youngs kompband 18 november 1972. Samma kväll dog han av en överdos, med droger han köpt för de pengar ($50) han fick av Neil till en flygplansbiljett hem.
   Whittens död kom senare att påverka Neil Young att skriva några av sina svartaste sånger. Grin levde dock vidare utan några större rubriker. Men förstalbumet fick mig att i någon sorts årskrönika utropa gruppen till nästa års genombrott.

1972 kom albumet ”1+1” där pendlandet mellan softa och rockiga låtar var än mer tydligt. Därför delades låtarna upp på varsin sida som därmed förklarar albumtiteln.
   Nils delade fortfarande sin tid mellan Grin, som numera hade broder Tom Lofgren som medlem, och Neil Young. När gruppens tredje skiva, ”All out”, släpptes 1973 turnerade Nils med Neil Young och spelade in den i flera avseenden svarta skivan ”Tonight’s the night” live på turnén som nådde England men inte Sverige.
   Nils fortsatte sedan harva på med Grin som 1974 kom med sin sista skiva tillsammans, ”Gone crazy”, men inget hände av modell större så gruppen splittrades.
   Under en tid ryktades det att Nils Lofgren skulle bli den gitarrist som ersatte Mick Taylor i Rolling Stones. Det var många om budet, Jeff Beck, Harvey Mandel, Rory Gallagher och många fler, men det blev som vi nu vet Ronnie Wood från Faces. Och Nils koncentrerade sig på solokarriären. Slog till direkt med en alldeles underbar solodebut, ”Nils Lofgren”, där låtar som ”Keith don’t go” (om Keith Richards) och ”Back it up”.
   Följde upp med den nästan lika starka ”Cry tough” 1976, med titellåten och ”Mud in your eye” som toppar. Den här måndagskvällen i maj 1976 kom Nils till Lund direkt från Lancaster i England med sitt eget band, där brorsan Tom var fast medlem, och repertoaren dominerades av de nya låtarna.
   Efter 45 minuters försening inledde han med titellåten, fortsatte med ”It’s not a crime” och ”Incidentally it’s over” innan höjdpunkterna från hela karriären avlöste varandra. Där de lugnare låtarna ”Everybody’s missing the sun” och ”Like rain” möttes med ovationsartade hyllningar från publiken.
   Efter bara en timmes konsert avslutade han med en helt otrolig version av ”Back it up” men kom sedan tillbaka och gjorde ”Rock’n’roll crook” och ”Keith don’t go” där han gav absolut allt.

I mars 1977 var det dags för tredje soloalbumet, ”I came to dance”, och även efter den här skivan kom Nils till Sverige och jag var på plats, den här gången i något mer lättillgängliga Konserthuset, i Stockholm en söndagskväll i juni. En ännu starkare konsert som också bevisades av det faktum att han senare samma år kom med den officiella liveskivan ”Night after night” inspelad på samma turné.
   Under en och en halv timme rusade Nils fram och åter över scenen där han ständigt utnyttjade sina kunskaper på gitarr. Men det var när han satte sig vid pianot för enda gången den kvällen, och framförde ”Going back”, det exploderade. Han blev inklappad två gånger och avslutade med en stämningsladdad ”Soft fun”.
   På nästa Nils-skiva, ”Nils” (1979), sökte han lite nya musikaliska vägar. Lät Bob Ezrin producera och hade skrivit tre låtar tillsammans med Lou Reed. Övervägande starkt material som också gick direkt in i scenrepertoaren kunde jag konstatera i september samma år när jag ännu en gång fick uppleva Nils på Konserthusets scen i Stockholm. Och den här gången gjorde han en fullständigt makalös version av ”I don’t want to talk about it”.
   Efter 1979 tappade jag lite närkontakt med Nils Lofgren och hans så kallade karriär. Huvudspåret i den här texten är ju att Nils aldrig ägnat tillräckligt stor tid till sin egen person och karriär. Med facit i hand var det väl under de här sena 70-talsåren som han genuint satsade på sig själv. I övrigt har han hamnat i kläm mellan olika åtaganden och en mindre viktig självbild.
   Han fortsatte visserligen producera skivor efter 1979, ”Night fades away” (1981) når aldrig upp till sitt snygga omslag och ”Wonderland” (1983) är väl bara mediokert bra, men ambitionerna att själv bli stor artist började redan här tyna bort.
   Exempelvis dök han upp i Neil Youngs spektakulära band hösten 1982. Europa-delen av turnén satte igång innan skivan ”Trans” kom ut. Det nya Neil Young-soundet, influerat av elektroniska och experimenterande grupper som Devo och Kraftwerk, kom att ta oss med storm, på ett både negativt och positivt sätt.

På scen var det en härligt spännande triumf, ett maskinellt elektroniskt sound där Neil och Nils bar sladdlösa mikrofoner och slamrade fram tunga nya låtar tillsammans med många Young-klassiker och en Lofgren i toppform. Han fick dessutom framföra några egna låtar, ”Beggars day” och ”I don’t want to talk about it”, under de två Sverigekonserterna som jag såg i Göteborg och Stockholm.
   Sommaren 1984 kom så Nils Lofgrens stora genombrott. Inte som egen artist utan som kompmusiker. Det var när Springsteen skulle ge sig ut på den storslagna turnén som uppföljare till den ännu större skivan ”Born in the USA” sommaren 1984. Steve van Zandt hade lämnat E Street Band och Nils Lofgren skulle ersätta honom i det samspelta gänget.
   Det gick naturligtvis mer än bra. Den 150 spelningar långa turnén nådde Sverige i juni 1985 och jag kunde konstatera att Nils skötte sig med beröm godkänt. Hon tog för sig på scen mycket påtagligare än van Zandt någonsin gjort.
   Som vanligt kom Nils egen skiva från 1985, ”Flip”, helt i skymundan av Bruce-spektaklet så det var först året därpå som han gav sig ut på en egen turné. Och den turnén, som annonserades som en solosväng, nådde faktiskt Sverige. En augustikväll 1986 såg jag honom uppträda i Brunnsparken i Örebro. Ännu en gång med sin bror Tom, på gitarr och keyboards, vid sin sida och ännu en gång med en alldeles utsökt låtlista.
   Inte nog med att han drog sina allra största låtar så spelade han en ny, och vid den tidpunkten, helt opublicerad Springsteen-låt, ”Man at the top”. En gömd Bruce-pärla som första gången skulle komma på skiva 1998 på Springsteens utsökta samling ”Tracks” och först 2003 kom Lofgrens egen version på tribute-skivan ”Light of day”, bara Bruce-låtar med andra artister.

   1988 följde ytterligare en Bruce-turné och Lofgrens egen karriär skulle aldrig mer bli sig lik. Åren med Bruce som arbetsgivare hade nästan demolerat hans egna ambitioner till en egen karriär.
   Några 90-tals-skivor kan jag ärligt rekommendera, ”Silver lining” (1991) och ”Crooked line” (1993), men i övrigt har det varit tunt med musikaliska toppar från Lofgren själv.
   Han gjorde ett snyggt inhopp, på gitarr och dragspel, hos Neil Young på dennes ”Unplugged”-framträdande på MTV 1992. Annars höll Nils Lofgren en låg profil fram till 1999 när E Street Band återupptog sin verksamhet och har besökt Sverige ytterligare några gånger sedan dess.
   Nils är mannen som inte bara gjort en frivolt på fotografi, omslaget till skivan ”Flip”, utan även i verkliga livet på scen vid ett flertal tillfällen.
   Att Nils Lofgren plötsligt kom in i min hjärna för någon månad sedan, fast han numera är tämligen kall som artist, beror till större delen på en aktuell dvd, ”Live acoustic”, där det förekommer tydliga exempel på att han är ganska ointresserad på en egen artistkarriär.
   Här får gitarren stort utrymme, övervägande akustisk, och det blir en duktig uppvisning och en parad i blixtrande soloinsatser som säkert är en blöt dröm för alla gitarrister.
   Det får mig att nostalgiskt luta mig tillbaka och tänka på hans underbara 70-tal när hans skivor var underbart starka enheter.

/ Håkan

Musiknyheter idag

För att i möjligaste mån uppdatera mig på alla nyheter inleder jag min dag genom att snabbt ta mig igenom Favoriter-sidorna. I en mapp som jag kallar ”news”, för att det ska låta flashigt och internationellt, och har en tendens att hela tiden växa vill jag ogärna ta bort en gammal icke fungerande länk eller en länk som tappat sitt värde.
   Att bryskt ta bort en nyhetslänk från news-mappen är nästan som att se sitt barn flytta hemifrån. Det blir tomt och ödsligt och en aning vemodigt.
   Därför ska jag beskriva de länkar som jag har mest nytta av när det gäller att hålla sig à jour med hela musikvärlden. Inga direktkopplade länkar här, det skulle bli både rörigt och osammanhängande, och för att hålla det någorlunda bekvämt och kortfattat så nämner jag bara länkarna med musikaliskt innehåll. Med andra ord livets viktigaste.
   Som jag nämnde igår tycker jag BBC:s nyhetssidor är alldeles föredömliga. Kvicka, seriösa och djupdykande nyheter som sedan leder till närbesläktade länkar. Eftersom jag älskar England så är det UK-versionen som gäller och under Entertainment följer världens viktigaste musiknyheter. Just nu, när jag skriver det här, toppar nyheten om att Britneys Spears nyligen klippta hår är till salu för $1m.

Som den genuina Beatles-fantast jag räknar mig som är Beatle News Brief den sida som ger mig de snabbaste och färskaste nyheterna i ämnet. Grafiskt verkligen ingen hi-tech-sida men innehållsmässigt är den nästan varje dag fylld av heta och exklusiva nyheter om Beatles som grupp, varje medlems aktiviteter och massor med tips på tv, böcker och skivor.
   Här finns också nyheter om närliggande artister som haft ett samband med någon Beatles-medlem. Det hetaste ryktet just nu är att Paul McCartney ska turnera till sommaren i både Europa och USA.
   En annan Beatles-länk: Från huvudsidan The Beatles – a collection går det att söka sig till Latest news och där finns det massor med aktuella länkar till nyheter och andra aktuella Beatles-sidor.
   Naturligtvis ingår också Google News i morgonvandringen på internet. Själv har jag nyhetssökningen inställt på ” Warren Zevon” och ” Phil Spector”.
   Som artist har Zevon funnits med i mitt medvetande sedan mitten av 70-talet och hamnade bland nyhetssidorna hösten 2002 då han meddelade att han drabbats av en obotlig sjukdom. Sedan han slutligen avled hösten 2003 har han funnits i mitt minne och bland mina Favoriter.

Phil Spector blev otäckt aktuell i februari 2003 då han misstänktes ha skjutit en kvinna till döds i sitt hem. Han släpptes mot en borgen på $1m och fortfarande har målet inte gått till rättegång men under våren räknar åklagaren på att komma till skott. På en för övrigt tv-sänd rättegång.
   Jag är dålig på att uppmärksamma intressanta diskussionsforum på internet men brukar ändå ha den svenska Dagens Skiva uppe under dagens arbete. Kom in i mitt liv samma dag som Elliott Smith dog hösten 2003. Min arbetskamrat Anders Jakobson tipsade om var han fått nyheten och sedan dess har jag blivit fast utan att varken deltaga eller läsa flitigt.
   Expecting rain är i grund och botten en nyhetssida om Bob Dylan, faktiskt gjord av en norrman, men innehåller också massor med nyheter av liknande vuxna artister.
   Backstage är en Ulf Lundell-fan-sida som också ger ut genomarbetade fanzines om sin idol. Inte så hemskt regelbundet uppdaterad men när Lundell befinner sig på turné publiceras de uppmärksammade låtlistorna snabbt och initierat här.
   Det tidigare genuina intresset för papperstidningen NME har naturligtvis lockat in mig på deras hemsida som är, förutom BBC, min viktigaste engelska musiksida. Med rikliga musiknyheter.
   Alla som är intresserade av vuxen och mogen rock bör följa med in på Rootsy.nu-sidan. Förutom flera dagliga nyheter har sidan både journalistiska ambitioner (här gömmer sig mycket av Lennart Perssons nuvarande skrivande), skivbolag, butik och massor med skivtips av både nytt och gammalt material.

Andres Lokkos skriverier vill jag naturligtvis följa så gott det går. Hans krönikor i Svenska Dagbladet är ju både välskrivna och personliga med många musikaliska referenser.
   Fascinationen för den engelska skvallerblaskan The Sun beror också på gamla minnen från London när man varje morgon på väg till frukoststället slet till sig en tidning för en ringa kostnad. Inte bara sensationer, inte bara nakna damer och inte bara uppblåsta skvaller. Här finns också musiknyheter och en videojukebox med det senaste.
   Regelbundet läser jag också tidningen Trots Allt på nätet. Inte bara för att jag känner chefredaktören, den väldigt trevlige Magnus Sundell, utan också för att de i sitt material inkluderar mycket musik och recensioner. Nästa nummers stora intervju är med Irma Schultz Keller.
   Precis som NME följde jag med den amerikanska musiktidningen Billboard in på nätet. Min viktigaste amerikanska musiknyhetssajt.

Sedan finns det ytterligare några engelska (Observer och Independent) och amerikanska (Village voice) tidningar på listan som jag dock inte surfar in på varje dag.
   Senaste fantastiska nyheten bland mina länkar är något som heter Eldkvarn Svart Blogg. Det är Plura under skepnaden Riddaren av den Svarta Bloggen som berättar om dagliga händelser och historier från i höstas.
   Bloggen startade för en vecka sedan och är redan oerhört intressant. Dels får man en genuin inblick i arbetet med Eldkvarns nya kommande skiva, hur Plura jobbar med sina låtar och hur han privat lever sitt liv. Knappast överraskande är han en ordets mästare även när han berättar om vardagens bekymmer och glädjeämnen.
   Efter den lilla genomgången är det dags att börja jobba. På riktigt.

/ Håkan

Musiknyheter igår

Varje sekund är en stor nyhetsjakt. Internet har gjort oss beroende och törstande efter nyheter och vi vill helst läsa om det innan det ens hänt. Därför är det svårt att låta bli att, i mitt fall, läsa BBC-sidan och ett antal andra, för mig viktiga nyhetssidor, varje dag.
   Informationsflödet är ju enormt och när jag tänker tillbaka två, tre och fyra decennier så svindlar verkligen både tanke och minne.
   Som popintresserad på 60-talet var det främst radion som förmedlade de viktigaste musiknyheterna först. Dagstidningarna hade i stort sett ingen bevakning och jag prenumererade och läste en tidning i veckan, svenska Bildjournalen, och kände mig tillräckligt informerad och up-to-date i musikvärlden. Av en svensk veckotidning vars pressläggning säkert var en vecka innan.
   Att jag var riktigt svältfödd fick jag inte klart för mig förrän hösten 1968 när engelska New Musical Express kom in i mitt liv. Som bara tog tre dagar på sig att nå Järntorgsgatans tobaksaffär i Örebro.
   Naturligtvis blev törsten efter utländsk musikpress snart ännu större vilket fick mig att bredda min läsning med både Melody Maker, Disc & Music Echo och hutlöst dyra prenumerationer på amerikanska branschtidningar som Billboard och Cash Box.
   Under 70-talet var det i mitt fall ett ivrigt läsande av musikpress och även svensk dagspress, Lennart Perssons oöverträffade fanzines Larm och Feber fram till 1980 då Sveriges första seriösa musiktidning föddes, Schlager. Gjord av entusiastiskt arbetande rockjournalister med Håkan Lagher i spetsen.

Jag minns Schlager som en otroligt välgjord musiktidning och dess livstid i presstidningsaffärerna känns så här i efterhand, drygt tjugo år senare, som mycket, mycket längre en de blott fem år den existerade som renodlad musiktidning. För 1985 gick den ihop med tidningen Ritz och namnet blev Slitz, fortfarande med tyngdpunkt på musik.
   Men det tidningsnamnet står idag för något helt annat än seriös musikjournalism.
   Jag kom att läsa engelska NME i nästan 30 år. På 60-talet var tidningen en tunn, otroligt faktaspäckad tabloid i svartvitt. Med få reportage, korta recensioner och massor av nyheter. En hel årgång NME kunde då lätt samlas i en minimal lagerlåda.
   Tidningen växte under 70-talet, blev en mer storartad journalistisk produkt och personliga skribenter knöts till NME. Av vilka Nick Kent var en som skrev längre, vassare och fränare.
   En svensk fotograf, Stefan Wallgren, jobbade i början på 80-talet på NME och han berättade för mig om just Nick Kent. Han saknade alltid anteckningsblock när han var ute på jobb, intervjuer och konserter. Men han saknade inte minne…
   NME blev alltså mer skrymmande och blev bara mitt stora bidrag till pappersinsamlingen. In på 90-talet noterade jag mina likgiltiga känslor vid skilsmässan från de gulnade tidningssidorna och i januari 1997, för drygt tio år sedan alltså, slutade jag helt sonika inhandla pappersversionen av NME regelbundet.
   I dagens mediabrusiga värld kommer nyheterna både snabbare och billigare på nätet och vill jag få djupare rocklektyr så står Mojo, Uncut och Record Collector till hands i tidningsaffären.

/ Håkan

The Goulden boy

I måndags låg kuvertet innanför dörren nedanför brevinkastet. Frankerat med tre engelska frimärken med drottningen på, 72+72+1p, och innanför det vadderade kuvertet låg återutgivningen av Wreckless Erics tredje album, ”Big smash!”. Precis på återutgivningsdagen fick jag återse en skiva nästan exakt 27 år efter originalssläppet.
   Det känns som ett mycket naturligt läge att dra den tidiga historien om en av Englands mest missförstådda rockartister och excentriska individer överhuvudtaget. Och äntligen få berätta skälet till varför länken till hans officiella hemsida så bekvämt funnits tillgänglig här till höger från dag ett då jag anlände till Kollegiet-familjen.
   Wreckless Erics minst sagt ojämna karriär är ingen total framgångssaga. Full av hjärtliga höjdpunkter men ännu fler totala misslyckanden. Både privat och som artist. Boken om hans liv, ”A dysfunctional success” som han själv skrivit, är verkligen uppgång och fall på 283 sidor som är så naket underhållande att varje gång jag tar fram boken blir jag sittande i timmar och bara sväljer den ena kraschen efter den andra.
   Det väcker minnen, det väcker nostalgi och drar återigen igång den händelserika gårdagens självbiografiska klocka. I mitten av mars 1980 flydde jag och min vän Jan-Ola den svenska kärnkraftsomröstningen och landade för första gången i London och fick uppleva en fantastisk vår. Ett par veckor efter den officiella releasen av ovannämnda Wreckless Eric-skiva skulle vi få uppleva en konsert med mannen som sedan blev en besatt del av mitt liv.
   Han hade då på några år jobbat sig upp och blivit en av Stiffs mest produktiva artister. Hans ojämförligt mest kända låt, ”Whole wide world”, sitter uppspikad på väggen framför mig bakom datorn. En svart vinylsingel, Stiff Records BUY 16, med de sedvanligt humoristiska detaljerna.

A-sidan beskrivs som This side och B-sidan ”Sempahore signals” är That side. Med ytterligare information i form av Bring back stereo respektive Stay with mono.
   Och så givetvis Stiffs signum, de lustiga hälsningarna inristade i vinylen mellan skivspåren och etiketten: ”We’re not the same, he’s not the same” och ”Semaphorly yours – Eric”.
   Skivan är varken mer eller mindre en klassiker. Om än skruttigt producerad, av Nick Lowe (for Ian Dury Productions som det står på etiketten), men en helvetes massa energi som gick vägen från skivspelarens nål, rakt igenom högtalarna och in i lyssnarna lika obarmhärtigt kompromisslöst då, i augusti 1977 (samma månad som Elvis Costello lp-debuterade och Elvis Presley dog!), som nu. Ibland är sanningen verkligen enkel.
   Hans ”Whole wide world”, som faktiskt fick en sensationell pånyttfödelse i somras lagom till fotbolls-VM när Eric gjorde en nyinspelning, hade varit en av de mest uppmärksammade låtarna på samlingsskivan ”A bunch of Stiffs” som gjorde att han fick debutera på singel.
   Redan på sin andra singel, ”Reconnez Cherie” (februari 1978), hade Stiff lustigt nog designat en helt egen etikett till den 23-årige killen från Newhaven, Stiff Wrecords.
   Dessförinnan hade han blivit en del i 1977 års paketturné tillsammans med Nick Lowe, Elvis Costello, Ian Dury och Larry Wallis fast han bara hade släppt en enda singel.

Våren 1978 skulle han också lp-debutera med ”Wreckless Eric” som i sedvanlig Stiff-anda släpptes i två olika format, 12” och 10”, där den mindre skivan hade brunfärgad vinyl.
   Wreckless Eric, detta fantastiska artistnamn som en ordlek av våghalsig och vrak, föddes som Eric Goulden men det namnet har aldrig blivit känt ty hans karriär tog liksom aldrig fart fast Stiff regelbundet släppte skivor med honom.
   Det var kanske nära den där våren 1980 för då passade Cliff Richard på att spela in hans ”Broken doll”-låt fast utan någon större framgång.
   ”Big smash!” var hans tredje album och han skriver i cd-häftet att inspelningarna verkligen var turbulenta och rent ut sagt väldigt röriga i studion Parkgate, granne med ett pensionärshem, ute på landet i Sussex. En lugn, trevlig och produktiv miljö – trodde Stiff. Verkligheten var enligt Eric en helt annan:
   - Studion var inte riktigt färdigbyggd så vi var mest på puben. Och på pensionärshemmet gick de och la sig tidigt så det fanns inte så mycket tid över att göra skiva.

Eric var känd som en riktig festprisse under Stiffs tidiga år. Turnéerna blev röjiga, partyladdade och, dessvärre även, bristfälliga. Och det där accelererande illa uppförandet skulle till slut kräva ett stopp på hans tidiga karriär.
   Men först skulle han träffa mig och Jan-Ola 21 mars på YMCA i London. Vi hade haft en fantastisk dag i London. Först på skivbolaget Phonograms kontor på Park Street träffade vi Ian Broudie (långt senare framgångsrik som Lightning Seeds) och Steve Allen från gruppen Original Mirrors. Sedan blev vi skjutsade till Good Earth Studios på Dean Street där Thin Lizzy höll på att spela in sin nästa skiva, ”China town”, men anledningen att träffa Philip Lynott var att han just skulle släpps sin solo-platta ”Solo in Soho”.
   Fredagskvällen skulle sedan avslutas med Wreckless Eric-konsert på YMCA. En kväll som inleddes med The Crooks allmängiltiga poprock men fick en fortsättning av stora mått. Mellan förband och huvudakt gick det en liten oansenlig man i röda jeans och skinnjacka över golvet framför scenen. Han väckte ingen som helst uppmärksamhet.
   Tjugo minuter senare när han som Wreckless Eric intog scenen tillsammans med sitt kompband kunde ingen missa honom. En otroligt energisk och inspirerad konsert där det blev mer rockigt direkt än på skiva.
   Efter konserten jagade jag Erics turnéledare Tony Ferguson och vi fick så småningom en längre intervju med Wreckless Eric på ett så dags nästan folktomt ställe.
   Han var sprittande glad efter konserten och tyckte att det hade fungerat bra fast de körde nya låtar för första gången och klaviaturkillen saknades.
   En trött, svettig men väldigt lättad Eric förklarade varför han jobbar så hårt på scen.
   - Ja, det är min stil. Det är kul att ge järnet och nästan bjuda på 150 procent av sig själv. Jag tror jag lyckades, sade han och log.

Han berättade också att han skulle turnera som förband till Lene Lovich, fast det borde vara tvärtom var vi överens om, och att han längtade till Sverige där han varit året innan.
   Stiffs planer på en världsomfattande turné hade precis spruckit men Eric var då fortfarande nöjd med skivbolagets insatser för att försöka sälja hans skivor. Men långt senare skulle den bittra och bitska attityden bara växa i Wreckless Erics psyke.
   Han har beskrivit det allra bäst själv i den själbiografiska boken ”A dysfunctional success” där han dels mycket noggrant och detaljerat beskriver hela sin uppväxt och de första vilda åren som artist men också hinner med att kommentera de svåra åren efter Stiff fram till 1985.
   Den ofrånkomliga vågdalen inleddes just där våren 1980 när vi satt med honom framför oss. Visserligen var han fortfarande ett stort namn, han beskriver hur han i USA blev bjuden på alla droger som fanns, utom kokain, och stod på alla gästlistor i hela Hollywood.
   Han kom tillbaka till England utan självförtroende. Stiff-chefen Dave Robinson påstod plötsligt att han inte kunde skriva låtar och engagerade ett amerikanskt låtskrivarteam vilket fick Wreckless att se rött och spriten började bli hans vän.
   Det hjälpte inte ens att han med Billy Bragg som kontakt fick göra ett helt album i gruppen Captains Of Industry, som bland annat innehöll två Blockheads-medlemmar. Gruppen sprack innan skivan kom ut och Eric fortsatte dricka fast han just hade blivit pappa. Det gick så långt att han i nästa grupp Len Bright Combo uppträdde så kraftigt berusad att han under en konsert ramlade ner från scenen.

1985 såg det mycket mörkt ut för Eric Goulden. Men befinner man sig så pass långt ner på botten så finns det bara en väg – uppåt. Han tog tag i sin situation, kontaktade Alcoholics Anonymous och lyckades faktiskt ta sig upp och bort från alla droger och har klarat sig sedan dess.
   Karriären har vacklat, skivorna har gjorts sporadiskt på små oansenliga skivbolag och soundet kan knappast beskrivas som annat än oproducerat och slarvigt. Men ändå intressant. Har du läst så här långt ska jag lova att återkomma på den här sidan med en mer noggrann beskrivning av Wreckless Erics alla år efter AA.

/ Håkan

Pugh bevisade sin legendariska status

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/2 2007.

PUGH ROGEFELDT
Musikscen Örebro/Klaras 8/2 2007

Det blev i torsdagskväll en härligt lång och omfattande premiär på Pugh Rogefeldts 19 konserter långa turné över Sverige. Och i linje med den personlighet och integritet som hans namn omsvärmas av blev det också ryckigt, spontant, familjärt och på sina ställen dessvärre lite ojämnt. Men så kom han och hans turnéledare till Örebro rejält omskakade efter en dikeskörning som försvarar mycket av de små problemen att fokusera.
   Med både snack, texter, sång och musik bevisade Pugh sin legendariska status under sina 100 effektiva minuter på scen. Den snart 60-årige ikonen fick då möjlighet att bjuda på smakprov från hela sin ofattbara karriär, alltså från fem olika decennier.
   Från 1969 års ”Små lätta moln” till den helt nyskrivna svenska texten till coverlåten ”Greenback dollar” som Pugh mycket fyndigt döpt till ”Feta pengar”.
   Det är en ganska gränslös karriär som Pugh har att handskas med. Han vet inte riktigt själv hur han bäst ska förvalta sitt arv och jag minns med viss fasa en konsert för fyra år sedan på Frimis som pendlade mellan höga berg och djupa, djupa hårdrocksinfluerade dalar.
   Ojämnheterna i torsdags var inte lika påfallande. Framförallt var de rejäla topparna fler och lägstanivån mycket högre än då.
   Synar man konsertens låtlista finns det väl få teoretiska invändningar men ibland blev introduktionerna lite för långa, avbrotten mitt i låtarna tog lite för stor plats och pausen mellan seten växte från utlovade tio till hela 40 minuter. Det störde tempot, det hindrade en genuin helhet och det påverkade tyvärr det samlade konsertbetyget.
   Det bor en liten konstnär i Pughs musikaliska kropp som sliter och drar i de udda trådarna. Ofta blev det säreget personligt, som när han likt Neil Young med några få knäpp på den akustiska gitarren med ens fångar den starka melodin, men ibland förekom prat och mellansnack på bekostnad av genuint bra låtar.
   På en konsert som ändå hade så många positiva detaljer, inte minst en allsångsbenägen publik, att det normalt räcker till ett riktigt toppbetyg. Som när rockmusik, blues och banal pop, i konsertens bästa stunder, avlöste varandra på ett sällan skådat sätt.

Pughs låtar:
Spårljus
Feta pengar
Bolla och rulla
Dinosaurie
Mitt bästa för dej
Jag har en guldgruva
Dinga-linga-Lena
Visan om Bo
Två lika med ett
Surabaya Johnny
Jag är en liten gosse
Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring
Hog Farm
Jeans och läder
Vandrar i ett regn
Små lätta moln
Vår kommunale man

/ Håkan

Stiff börjar andas igen

If it ain’t Stiff it ain’t worth a fuck. Pop- och rockvärldens starkaste, slagkraftigaste och, för all del, vulgäraste devis dör aldrig.
   Inte nog med att det lagom till 30-års-jubileet i höstas gavs ut en helt ny singel med en helt ny grupp, The Enemy, så börjar nu återutgivningarna ta fart på riktigt allvar. Imorgon måndag släpps fem olika skivor med Wreckless Eric, Any Trouble, Tracey Ullman, Dirty Looks och Rachel Sweet.
   Det engelska skivbolaget Stiff Records slog många rekord under sina elva år, 1976-1987, långa existens. Men inte i kategorin skivförsäljning i första hand.
   Ambitionen The world’s most flexible record label säger nästan allt om ett skivbolag som gav ut så mycket olika musik med olika sorters artister och en lång, lång rad av väldigt personliga skivor med många originella profiler.
   På 70-talet skrev jag om skivbolaget Stiff men jag skrev i samma anda också om liknande bolag som engelska Chiswick, amerikanska Beserkley och engelska F-Beat. Men det är bara Stiff-bolaget som överlevt alla år i medvetandet fast det nästan är 20 år sedan det senast gavs ut en officiell nyproducerad skiva på den ständigt föränderliga men ändå klassiska etiketten.
   Historien om, i mina ögon och öron, världens mest intressanta skivbolag tål att berättas en gång till.

60 album och 250 singlar på Stiff plus 50 album och 120 singlar på andra närstående bolag passerade det engelska Stiff-kontoret och det låter ju inte så extremt mycket men när man tittar närmare så finns det nästan en fantastisk historia kring varje liten vinylskiva.
   Jag fick mitt minne rejält uppfräschat av BBC Four-dokumentären, som ursprungligen sändes i höstas i England, som nådde mig på en krokig, komplicerad och lång väg (tack Birger och Anders!) för inte så länge sedan. En helt fantastisk dokumentation fylld av legendariska bilder, underbara anekdoter och både aktuella och gamla intervjuer. Det blev nutid och eftertanke i nästan samma sekund.
   Under Stiffs banér samlades den kära fina pubrocken, den nyfödda punken, pop, soul och folkrock, och ett halvdussin andra musikgenrer, i en enda stor familj.
   Det fanns en mening i Stiffs verksamhet och den ekonomiska verkligheten stod inte högst på dagordningen. Jag hade faktiskt glömt hela historien men i dokumentären berättar Dave Robinson, Mr Stiff och den fanatiker som var med under hela epoken, när han står bakom ratten på sin båt i Themsen hur det kommersiellt (och just ekonomiskt) under alla år gick så upp och ner för Stiff.
   Även Jake Riviera, manager åt Elvis Costello och Nick Lowe och en gång kompanjon med Robinson, har också ställt upp på intervjuer för BBC-dokumentären. Han minns, när han sitter där vid någon kanal i London, när Costello första gången kom in på Stiff-kontoret och de var direkt övertygade om hans talang.
   - The guy is a genius, but what the fuck are we gonna do with him, erinrar han sig idag.
   De började med att byta namn på ”geniet”. Från Declan MacManus till Elvis Costello.
   Nick Lowe har samma minne om Wreckless Eric.
   - Really sensational, säger han kort och gott.

Medan Wreckless Eric själv, i sedvanligt bittra och bitska ordalag, kommenterar Stiffs storhetsvansinne att hösten 1978 släppa fem LP, på olika färgade vinylskivor, med fem olika artister på samma dag.
   - De sket fullständigt i oss artister. De ville bara promota bolaget Stiff.
   Men första åren var tuffa för Stiff. Första paketturnén 1977 med Elvis, Nick, Ian Dury, Wreckless Eric och Larry Wallis uppmärksammades stort, och resulterade i en mer än hyfsad liveskiva, men genererade ingen skivförsäljning.
   Samarbetet Robinson och den erkänt kontroversielle Riviera sprack plötsligt och den senare tog med sig både Lowe och Costello till nystartade Radar vilket skapade en mindre kris på Stiff. Ändå gjorde de ännu ett turnéförsök 1978 med Wreckless Eric, Lene Lovich, Jona Lewie, Rachel Sweet och Mickey Jupp. En turné som genomfördes på tåg. Som i intervjuerna här betraktas som ren och skär ”Commercial disaster”.
   De första åren var som sagt magra och fattiga, fast de hade både Lowe och Costello i artistsstallet, innan Ian Dury fick en så makalös hit med, inte ”Sex and drugs and rock’n’roll” utan, ”Hit me with your rhythm stick” lagom till julen 1978.

Sedan var det dags för nästan nedgång som, när bolaget befann sig på ruinens brant, räddades i slutet på 1979 av Madness ofattbart många hitsuccéer som fick bolaget på fötter innan ekonomin, ”tack vare” en del entusiastiska men totalt huvudlösa beslut, gick i stå ännu en gång och tvingade fram ett samgående med skivbolaget Island 1984.
   Och strax efter anlände nästa stora Stiff-profiler, Pogues, som höll bolaget flytande några år till innan det för sista gången skulle sluta i en definitiv ekonomisk krasch 1987. Då var Dr Feelgood de enda artisterna av värde kvar på etiketten och det är ju en ironi som gränsar till gapskratt för det var just den gruppens sångare, Lee Brilleaux, som en gång finansierade starten på hela Stiffs skivbolag 1976. Med sina blygsamma £400. Sällan har så lite pengar genererat så mycket musikhistoria.
   Det var Stiff som introducerade mig för artister som jag följt hela livet sedan dess. Från stora artister som Costello och Lowe till min ständiga vänner Mickey Jupp och Wreckless Eric som det alltid finns anledning att återvända till i de här spalterna. Sedan har det varit svårt att förbise skivorna med Ian Dury, Kirsty MacColl, Any Trouble och Pogues också och även de artister som gjorde korta inhopp på etiketten, Billy Bremner, Yachts och Graham Parker.

/ Håkan

Mando Diao setlist

MANDO DIAO (matiné)
Satin, Örebro 10/2 2007


/ Håkan

Ett jordnära proffs som inte tappat kontakt med verkligheten

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/2 2007.

KONSERT
Björn Skifs
Conventum, Örebro 9/2 2007

Affischen, med Björn Skifs ensam i strålkastarljuset, och raderna ovanför den här texten kunde kanske få oss att tro att han just nu genomför en soloturné runt Sverige. Men inget kunde vara mer fel. Fredagskvällens show, på sammanlagt 110 effektiva minuter, var ett enormt lagarbete.
   Från samtliga musiker i den 20 personer stora orkestern, inklusive blås och stråkar, till frontpersonen som stod i centrum hela tiden utan att känna sig viktigare än någon annan. Ödmjukhet har spelat en stor roll i hans karriär. Så också nu.
   Den nuvarande showen må vara påkostad, stundtals glamourös och lite glittrig men Björn Skifs är ett jordnära proffs som aldrig tappat kontakten med verkligheten. Den känslan löpte som en röd tråd genom hela föreställningen som blev till mer än bara en konsert. Här fanns berättelserna med de självbiografiska detaljerna som så effektivt bäddade för alla de stora låtarna i hans karriär.
   En trygghet, både på scenen och i publiken, som aldrig gränsade till trist tråkighet eller förutsägbara repriser ty nästan samtliga låtar, förutom de gamla svenska evergreenlåtarna, hade fått nya spännande arrangemang. Som antingen höjde energin eller skalade av allt till magiska ögonblick.
   Det var rakt igenom hela konserten gränslöst professionellt på en mycket mänsklig nivå tack vare den lilla anspråkslösa dalmas som bor inne i Björns kropp.
   OK, första avdelningens koncentration kring de gamla svenska schlagerlåtarna, som på sina två skivor blivit stora försäljningssuccéer, var väl på gränsen till det inställsamma soundet men å andra sidan fungerade de så mycket bättre och mer personligt på scen inför en pigg och underbart uppskattande publik än på skiva. Som urtypen till en äkta crooner kom Björns vanligtvis hjärtskärande starka röst inte riktigt till sin rätt där. För mycket sammet och för lite kött och blod i min smak.

Men med de levande arrangemangen i ryggen blev Björns berömda röstomfång ändå en ynnest att lyssna på. Som sedan inramades av personliga mellansnack som jag varken vill, för att inte avslöja för mycket för lördagskvällens publik, eller kan återberätta verklighetstroget.
   Normalt sett brukar en sån här recension samsas på tidningsutrymmet med en informativ låtlista men jag hoppar över den för en gångs skull. Dels berättar den listan långtifrån hela sanningen om konserten, ty de otroligt underhållande mellansnacken var som egna nummer i showen, och dels kan jag avslöja att jag inte riktigt kunde identifiera samtliga låtar. Från en karriär som så här direkt och snabbanalyserat efteråt nästan är för omfattande, i både stilar och låtar, för att kunna sättas samman till en genuin helhet.
   Björn gjorde däremot det allra bästa av situationen och med sitt eget liv som röd tråd, visserligen med hjälp av några duktiga manusförfattare, ramlade han på låtklassiker efter låtklassiker. Speciellt efter pausen när karriären från Slamcreepers, med alla dessa underbara covers, och framåt rullade på. Ofta sensationellt fräscht för här tog Björn och musikerna ut svängarna ganska rejält och lyckades ändå pumpa upp stämningen på ett överfullt Conventum.
   Med dragspel, bas och flera akustiska gitarrer och musikerna längst fram på scenen drog de några 60-talscovers som inte var påverkade av förutsägbar rutin. För att sedan övergå till den konventionella rocksättningen och verkligen attackera med ”Some kind of wonderful” och ”Can I get a witness” innan kvällens mest magiska ballad, ”Håll mitt hjärta”, fick tiden att stanna.
   Sedan tog de konceptet ett varv till med sju akustiska gitarrer och en helt formidabel version av ”Härlig, härligt men farligt, farligt”, en brinnande svensk version av ”Ease on down the road” och en alldeles fantastisk doo-wop-presentation av en låt som jag tror heter ”Om du väljer mig”.
   Så långt var det stor succé och det var innan Björn sjöng ”Hooked on a feeling”, till hälften omgjord till storbandsjazz, och ”Michelangelo” som inte direkt fick publiken att somna.

Björn Skifs låtar:
En stilla flirt
Minnen/Alla har vi varit små
Södermalm
Nu tändas åter ljusen
På en liten smutsig bakgård
I mörkret med dig
Alla säger att jag ser så ledsen ut
En smula kärlek
Regntunga skyar
Underbart är kort

PAUS

Mr Personality man
Blueberry hill
Keep on running
Only 16
Bad moon rising
Hey Jude
Some kind of wonderful
Can I get a witness
Håll mitt hjärta
Härligt, härligt
Ni som kan ro (Ease on down the road)
Fixin’ a broken heart
Om du väljer mej
Now that the magic has gone
Hooked on a feeling
Let’s make it up
Michelangelo
Let music live

/ Håkan

Ducks Deluxe regerar

- Det här är stort för oss pubrockare, var det en vis man (min vän Tåte) som yttrade i samband med en Dave Edmunds-konsert i Stockholm för inte så förskräckligt många år sedan.
   Det är så här det ligger till: Fyllde man ungefär 20 år ungefär på 70-talet så är decenniet musikaliskt inte alls så trist och tråkigt som många så här i efterhand vill göra gällande.
   I ett svårt utskällt 70-tal var pubrock den kommersiellt miserabla men föredömligt musikaliska parentesen mellan symfonirocken och den våldsamma punkgenerationen. Den tog inte plats och den blev inte så uppmärksammad då som den ofta blir nu. Med tiden har den växt i folks samvete och det finns ständigt anledning att leta sig tillbaka till 1974-1975 och återupptäcka grannlåten.
   För oss som befann oss i den ovannämnda ålderskategorin finns pubrocken ständigt närvarande och det behövs inte mycket för att rulla igång minnet och de musikaliska tillbakablickarna. Jag har ju snuddat vid ämnet tidigare här. Mickey Jupp är ju i grund och botten en ärke-pubrockare. Från den tidiga gruppen Legend via samröret med Kursaal Flyers och Dr Feelgood till de mer eller mindre fantastiska skivorna i eget namn.
   Ändå är det ett annat namn, en annan grupp, som jag mest av allt förknippar med pubrock: Ducks Deluxe. Dels för att det är ett så fantastiskt fyndigt och snyggt namn och dels för att de spelade så fantastiskt fin men undanskymd poprock. Att gruppen sedan framstått som plantskola för många andra starka namn, Rumour, Tyla Gang och Motors, skadar inte ryktet speciellt mycket.

Själv fick jag ännu en deja vu-känsla när jag nyligen läste Record Collector och ramlade på en annons för Jungle Records som längst upp till vänster hade ett tilldragande skivomslag där Ducks Deluxe och Tyla Gang delar på utrymmet. Jag slängde mig givetvis in på hemsidan där den fantastiska historien rullas upp ännu en gång. Beställde skivan som visade sig vara en generös men lätt rörig samlingsplatta. Från Ducks Deluxes sista dagar och Tyla Gangs första stapplande steg.
   ”All too much & blow you out”, som skivan heter och därmed avslöjar att det ursprungligen är två skivor som satts samman till en, samlar ihop många spridda spår från den här tiden, ofta utgivna på den franska etiketten Skydog, men blir ändå inte heltäckande. Varken musikaliskt eller kronologiskt.
   Ingen av gruppernas allra bästa låtar finns med på skivan. Däremot Ducks numera legendariska version av ”I fought the law”. Myten säger att Joe Strummer uppskattade deras tolkning av Bobby Fullers låt så mycket att låten så småningom hamnade i Clashs repertoar.
   Då är min fina dubbel-cd-samling med Ducks Deluxes båda grymt starka originalalbum, ”Ducks Deluxe” (1974) och den Dave Edmunds-producerade ”Taxi to the terminal zone” (1975), desto mer representativ för en grupp som var en ovanligt sammansatt hybrid av pop- och rockmänniskor och i skavsåret däremellan uppstod ett alldeles magiskt sound.
   Där en popklassiker som ”Love’s melody” så fint smälter samman med ”Fireball” och några rockiga covers som ”It’s all over now” och ”Teenage head”.

Ducks gjorde sin sista spelning 1 juli 1975 på 100 Club i London. Allt finns inspelat på en stökig, brötig och kaotisk dubbel-lp, “Last night of a pub rock band”, av nästan påfrestande demokvalité. Inget jag rekommenderar känsliga personer. 18 låtar där bara fem är original. Säkert roligare på plats, när gästartister som Lee Brilleaux, Nick Lowe, Martin Stone (Chilli Willi) och Bob Andrews dök upp, än det låter på skiva. Som, vad jag tror, inte finns tillgänglig på cd.
   1975 sprack således Ducks definitivt men över elva år senare, i december 1986, hade jag förmånen att se en återförening av det sporadiska slaget i London. Jag och min vän Thomas hade haft en fantastisk konsertvecka, Eddie & the Hot Rods, Len Bright Combo, Godfathers, Saints och Pogues, som skulle följas av en fredagkväll på Dingwalls i Camden med Ducks Deluxe och rutinerade Pirates som förband.
   Det var den sista upplagan av Ducks, Sean Tyla, Martin Belmont och Micky Groom, plus en ung trumslagare, Denny Grady, från Skottland.
   En 15 låtar lång konsert med rysande effektiv rockmusik. ”Fireball”, ”Coast to coast”, ”It’s all over now”, ”Teenage head” och en sagolik avslutning med ”Route 66”.
   Thomas, som på den tiden hade radioprogrammet Rockad, och jag slängde några ord med Sean efter konserten och han berättade:
   - RCA, vårt gamla skivbolag, har bett mig sätta ihop Ducks Deluxe en gång till. Till våren ska vi turnera i USA som förband till George Harrison. Det blir Martin och jag men vet just nu inte vilka de andra musikerna blir.

Thomas, som hade bandspelaren med sig till London, ville göra en längre intervju med Sean så han lämnade ett telefonnummer vi skulle ringa på lördagen. Men hans fru svarade och berättade att Sean gått på fotboll, West Ham var hans lag, men skulle komma hem efteråt. Men inte heller på kvällen hade han kommit hem så vi fick ge upp den exklusiva intervjun och så dags hade vi även missat Steve Gibbons-konserten.
   Det blev alltså ingen Sean Tyla-intervju, det blev inte heller någon George Harrison-turné och återföreningen av Ducks Deluxe rann ut i sanden.
   Men om några veckor, 26 februari, får vi ännu ett, förmodligen mycket bättre, exempel på vad Ducks Deluxe en gång kunde leverera live i en radiostudio. Då släpps nämligen deras ”John Peel Sessions”, inspelad vid två tillfällen under både 1974 och 1975.

/ Håkan

Håller alla mina tummar för Irma

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/2 2007.

Jag ska inte påstå att jag engagerar mig i Melodifestivalen, vars sex veckor långa intensiva period inleds imorgon, men visst går det att nästan varje år hitta någon ljuspunkt, någon enstaka förväntning eller spridd förhoppning i någon eller några artister. På det viset är årets upplaga varken sämre eller bättre än tidigare år.
   Så här i förhand, utan att ha hört en enda ton eller ens några rykten, skulle jag av hela mitt hjärta vilja önska Irma Schultz Keller en stor framgång. Irma, som framträder i duo med Uno Svenningsson i morgondagens första deltävling, är i mina öron egentligen överkvalificerad i det här startfältet av dokusåpa-kändisar, talangvinnare och trötta veteraner.
   Tillsammans med sin syster, icke helt obekanta Idde Schultz, var Irma flitigt anlitad körsångerska på 80-talet. Så när Irma 1989 var mogen för sin första soloplatta, ”Då staden vaknat”, hade hon redan massor av rutin. Det var producenten och låtskrivaren Billy Bolero som hade fått upp ögonen för Irmas röst och levererade en majoritet av låtar medan Irma själv bara skrivit två låtar och texten till ytterligare två.
   På en promotionsväng runt Sverige kom Irma förbi Örebro i maj 1989. På bron till Frimis stod hon, denna underbart vackra försommarmorgon, och nästan blygsamt berättade om skivkontraktet, skivan och vad hon hade för framtidsplaner.
   - LP:n har vuxit fram långsamt sedan det blev klart att jag skulle göra en soloplatta. Låtarna har mognat på sikt som jag hoppas de gör även för den vanlige lyssnaren, berättade hon ödmjukt.

Jag utropade Irmas skiva till årets starkaste debut i konkurrens med Jakob Hellman men det blev inget stort och kraftigt genombrott. Däremot en hygglig start på en karriär som fick sitt kommersiella genombrott 1991 med Mauro Scoccos ”Precis som du” och Billy Boleros ”Stureplan”.
   Framgångar som gjorde att det satsades enormt på nästa skiva, ”Tröst för stygga barn”, som bara dog för att låtarna saknades och Irmas wetlook på omslaget var långt från hennes privata vänliga framtoning.
   Hon försökte ta igen all förlorad personlighet på den varsamt arrangerade ”Andas fritt” (1985), där hon skrev samtliga tio låtar själv.
   Sedan blev det offentligt tyst från Irma när teologistudier, skådespelarutbildning och filmjobb (även musikaliskt) prioriterades. Men den plötsliga comebacken på skiva, ”Imma på glas” (2003), var också stark.
   Sedan gjorde hon en förvånansvärd återkomst på skiva förra året som delaktig i The Slaves, ett av förra årets bättre svenska popband. Jag såg bandet sent en natt i somras på Peace & Love-festivalen i Borlänge och då var det långt från både skönsång och Melodifestivalen. Full attack och poppig kompetens.
   Men förspelet till Melodifestivalbidraget var av det återhållsamma slaget på den mer än lovligt slätkammade ”Sånger för december”-skivan tillsammans med Uno Svenningsson. Men på den efterföljande konserten var Irma nästan magisk och ägde scenen med sin innerligt sensuella klang i rösten.
   Mer sånt i Melodifestivalen och jag ger henne min röst.

/ Håkan

Besöka sig själv i forntiden

Mårthen, vår nye vän här på Kollegiet, var inne på det hopplöst tröttsamma med kamera och video i mobilen som registrerar allt du både vill komma ihåg och glömma bort.
   Det här med att ta bilder är ju tröttsamt när det ska ske och något positivt först några år senare när man äntligen tar sig tid att samla allt av det bästa i fotopärmen. Och då snabbt skriver ihop nåt som man tror att man kommer ihåg har hänt i samband med fotoögonblicket.
   Ökar man på tiden, från knäpp till arkiverande, så blir ju bilderna från decennier tillbaka riktigt intressanta och jag sitter just nu och tänker mig bakåt och funderar på om det på 70- och 80-talet hade varit en fördel med inspelningsmöjligheter och snabba kamerabilder.
   Efter moget övervägande, jag menar att det finns pinsamheter i ens historia, kommer jag överens med mig själv att det nog vore utmärkt att kunna besöka sig själv i forntiden och minnas med hjälp av bilder, gärna rörliga med ljud.

Som när vi var på Mallorca sommaren 1976 och satt på balkongen en sen natt eller snarare tidig morgon och fick kontakt med en engelsman nere på gatan. Han kom upp och festade med oss och, vad jag minns idag, började vi lära varandra vulgära uttryck och ord på våra respektive språk. Som haglade över Palma Novas strand.
   Bland alla kontroversiella ord engelsmannen klämde fram den här natten fanns det ett vi aldrig hade hört men som ändå etsade sig fast i hjärnan: bollocks. Vi gapade som fågelholkar och fattade ingenting men la ändå ordet på minnet.
   Vad jag däremot minns väldigt tydligt idag är att vi spelade Ramones både högt och ofta på kassettbandspelaren den här sommaren. Det var ju så att den amerikanska punken faktiskt var ett steg före vid den här tidpunkten och Ramones hade släppt sitt första album bara några månader innan.
   Men det var långt kvar tills Damned, Clash och Sex Pistols kom ut som rebeller i offentligheten. Johnny Rotten med kompisar hade inte ens genomfört den där legendariska spelningen på 100 Club i London hösten 1976.
   Det var ju först ett år senare, när Sex Pistols kom med sitt första album, som vårt speciella ord fick en skön revival: bollocks, ”Never mind the bollocks, here’s the Sex Pistols”.
   Tänk er att ha den där sekvensen på balkongen, inklusive förvirring, galenskap och fylla, videoinspelad med ljud. Hade blivit en ren klassiker på You Tube idag. Det är jag övertygad om.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.