Blogginlägg från oktober, 2006

Mogen att nu satsa fullt ut på en artistkarriär

Postad: 2006-10-31 20:48
Kategori: Intervjuer

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/10 2006.

Efter fem plattor, oändligt många spelningar och ett flertal kontraktsanbud så tycker Eva Eastwood att hon är mogen att nu satsa fullt ut på en artistkarriär. Tvåbarnsmamman Eva Östlund, som råkar vara samma person, är noga med att poängtera att ingen karriär i världen kan gå ut över hennes barn och familj. Just nu, när hon har fullt upp att lansera sin nya cd ”Ton of heart”, så finns det ingen konflikt mellan hennes båda liv.
   - Det handlar om livskvalité, att göra det bästa av allt. Att njuta och vila och att vid sidan av den så kallade artistkarriären leva ett så vanligt liv det bara går. Min man Janne (Jan Östlund, basist i kompgruppen Major Keys) har ställt upp jättemycket och när vi nu är musiker på heltid så blir det också mycket ledighet mellan varven.
   - Så att vi kan vara tillsammans med våra små killar, Adam (5 år) och Isak (1½ år). Adam var med mig i studion när jag gjorde nya skivan. Han fick spela in en egen version av ”Olyckan”…
   Att Evas mer proffsiga tillvaro har startat är uppenbart när hon kommer till intervjun på tidningen tillsammans med en promotionkille utskickad från det nya stora skivbolaget.
   - På sätt och vis ett helt nytt liv det här. A&r-människor, turnéplanerare, skivbolagsfolk och stylister. Förut tog vi hand om allt själva. Nu finns det pengar, budget och planering till allt man ska göra.

För Eva har det inte alltid varit självklart att tacka ja till kontraktsförslag. 1997 ville folk i Nashville att hon skulle flytta dit och bli låtskrivare och 2002 hade Bob Johnston, legendarisk skivproducent (Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Byrds, Leonard Cohen med flera) fått upp ögonen för Eva.
   - 97 ville varken jag eller Janne ta det steget och flytta till USA. När Bob ringde från en studio i Stockholm hade jag bara inte tid. Men jag ångrar mig inte heller, säger Eva som den naturligaste sak i världen.
   Tillsammans med sitt kompband Major Keys, som finns med på skivan (vilket var ett krav från Eva), har hon harvat runt Sverige många varv under alla år. Innan det definitiva genombrottet kom plötsligt förra året.
   - Allsång på Skansen, 20 000 människor i publiken och flera miljoner framför tv:n. Det var ett underbart ögonblick i mitt liv. Fram till dess hade vi levt ett slutet liv, visserligen stora bland rockabillyfans, men det svenska materialet fick ju enorm respons där. Dörrarna till yttervärlden hade plötsligt öppnats.
   Den framgången har följts av ett positivt turbulent år för Eva och hennes killar. Intensivt turnerande, uppskattad gästartist på Refreshments julturné, skivkontrakt och inspelning av skivan och i somras förband till John Fogerty.

Och imorgon släpps nya cd:n ”Ton of heart”, ett samarbete med Refreshments-sångaren Joakim Arnell som producerat skivan tillsammans med Eva. Men det låter inte alls så förutsägbart som det verkar. Med varken utpräglad rockabilly eller svensk schlager.
   - Först tyckte jag också att det lät tokigt att inte utnyttja tidigare framgångar. Men skivbolagsbossen Hans Larsson var övertygad om att skivan skulle fungera på engelska och vara poppigare än jag någonsin varit. Så hade jag lite personligare material liggande som Lasse Strandheim på Tail Records aldrig tog till sig.
   - Sedan kom ju Joakim in och blev min förlängda arm. Vi testade mycket tillsammans, han hade mycket egna pop- och countryidéer som han inte haft användning för i sin grupp och han tog fram vad som var jag i det här.
   Eva är känd som en sprudlande kreativ låtskrivare med över 700 låtar på sitt samvete. Hon kom med 85 förslag till den här skivan. Som slutligen blev 14 på skivan. Men under inspelningsprocessen hade hon skrivit ytterligare 15 nya låtar…
   Ändå är hon spänd och nervös för mottagandet av nya skivan.
   - Det är klart att det känns spännande att ha gjort en skiva som låter så behagligt bra med musik som vill nå ut och ändå innehåller mina personligaste sånger. Och sedan stå där i rampljuset när alla ska bedöma mig. Jag är ju bara en simpel låtskrivare, säger Eva anspråkslöst som avslutning på vår lilla pratstund.

/ Håkan

Dag Vag överträffade Nationalteaterns Rockorkester

Postad: 2006-10-29 20:57
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 2006.

KONSERT
Nationalteaterns Rockorkester
Dag Vag
Conventum Club 700, Örebro 27/10 2006


Det var en kväll i nostalgins allra tydligaste tecken. Det var musik från igår och i förrgår. Fredagskvällens band på Club 700:s scen, Dag Vag och Nationalteatern, hade sin storhetstid under ungefär samma forntid, i slutet på 70-talet och början på 80-talet. De tillhörde inte samma musikvåg men var onekligen olika grenar på samma gamla träd, för att tala Dag Vag-språk.
   I fredags var det förbandet (Dag Vag) som överträffade huvudbandet (Nationalteaterns Rockorkester) och som ett déjà vu från förr dök minnet upp när Dag Vag, tillsammans med Ebba Grön, spelade skjortan av huvudattraktionen Elvis Costello i Eriksdalshallen i Stockholm 1980.
   Kanske inte lika häftigt den här gången men kvartetten med Stig Vig i spetsen har faktiskt lyckats uppdatera sina hårt smittande rytmer och egensinnigt komiska texter fantastiskt bra. Så är de ju också aktuella med albumet ”Kackerlacka” av vilka flera låtar smälte in naturligt i de mer historiska delarna av repertoaren.
   Visuellt var Dag Vag 2006 märkvärdigt likt den första kända upplagan av bandet. Någon grånad hästsvans för mycket kanske men musikaliskt alldeles utmärkta. Med den tajta kompsektionen med bröderna Odeltorp flankerade av gitarristerna Beno Zeno och Zilverzurfarn.
De nya låtarna ”Bland gamla och unga”, ”Jag blir galen” och ”Jag vaknade upp” stod upp bra mot klassikerna ”Samma sak”, ”Dimma” och ”Musik”. Och när de mot slutet spontant la till Thore Skogmans ”Popitop”, med fantastisk allsång i publiken, så var Dag Vag en överraskande dagsaktuell upplevelse.

Konsertkvällen var lång och festandet var hårt på sina håll. Vilket gjorde förutsättningarna extra svåra när Nationalteatern gick på scenen vid halvelva-tiden. Fansen längst fram var inte överraskande på tårna under alla 75 minuterna men längre bak hördes det många klagomål på ljudet och många hade dessutom så dags helt sonika avvikit från lokalen.
   Ett rutinmässigt tråkigt uppträdande från gruppen på scen gjorde inte saken bättre. Det var inte oengagerat men jag tyckte mig se och höra en viss trött lojhet överlag i en repertoar som var helt identisk med förra årets konsert i samma lokal. Med två viktiga undantag, ”Hon flytta’ ut till Bergsjön” och majestätiska ”Rövarkungens ö”, som de helt enkelt slopade.
   Håkan Svenssons slidegitarr förädlade några arrangemang men förra årets lysande Mattias Hellberg var tämligen blek vid sångmikrofonen och det var egentligen bara en punkigt intensiv ”Livet är en fest” som räddade kvällen. Medan ”Hanna från Arlöv” blev kvällens antiklimax där färgade sångerskan Jacquee hade ett omöjligt uppdrag att matcha skivoriginalets Maria Grahn. Då blev det mer soul och gympapass än klassisk svensk proggrock.

Dag Vags låtar:
Bland gamla och unga
Fattiga & rika
En del av dej
Lång väg
Låt det komma ut
Tjockhult
Är du redo?
(Ge) Bullen (ett ben)
Jag vaknade upp
Vagördudå?
Jag blir galen/Samma sak
Tom
Popitop
Musik
Dimma

Nationalteaterns låtar:
Barn av vår tid
Sent en lördag kväll
Jack the ripper
Spisa
Bängen trålar
Men bara om min älskade väntar
Ut i kylan
Lägg av
Hanna från Arlöv
Kolla kolla
Livet är en fest
Vi fortsätter spela rock’n’roll men vi håller på att dö
Speedy Gonzales

/ Håkan

Svindlande höjder först på slutet

Postad: 2006-10-20 20:55
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 2006.

KONSERT
Lisa Miskovsky
Conventum Club 700, Örebro 19/10 2006


Det blev en konsertkväll som började i moll och slutade i dur. Inte så mycket av rent musikaliska skäl. Efter en, som vanligt, oförklarlig försening på en halvtimme så drog Lisa Miskovsky med band igång på en genomgående lågmäld nivå där intensiteten ökade efterhand men nådde aldrig svindlande höjder förrän på slutet.
   Lisas 80 minuter på scen var genomgående extremt bra underhållning utan att jag kände mig personligt engagerad i både nerv och hjärta. Och det berodde den här gången inte på alltför höga förväntningar.
   Sedan förra skivan. ”Fallingwater”, som tillhör de mest spelade skivorna i mitt hus, har Lisa varit en stor favorit.. Och jag uppfattade nya ”Changes” som nära nog lika bra men fick en överraskande blacklash-känsla häromkvällen när jag lyssnade. Inte fullt så melodiskt stark och känslomässigt fulländad som jag först tyckte.
   Från den lite avvaktande utgångspunkten brukar konserter i mitt huvud bara kunna växa men frånsett många enskilda bra detaljer i konserten så ville inte helheten falla på plats fast det fanns mycket att glädjas åt.
   Det är ju bara att läsa låtlistan här bredvid för att ana att jag lite obegripligt inte förstår storheten i Lisa som artist och låtskrivare. Men där ligger också hemligheten mellan ”bara” bra underhållning och känslomässigt engagemang.
   För det första omger sig Lisa med ett underbart kompband där hon för kvällen inte brydde sig om att presentera killarna och tjejen med hela deras namn.
   Om vi ska börja med det bästa så är kompsektionen Jörgen Wall, trummor, och Heikki Kiviaho, bas, något av det tätaste som finns i svenskt musikliv. Sedan är det ingen som har basen så coolt hängande som Kiviaho.
   Robert Qwarforth är en klippa bakom sina keyboards och i den souliga ”Restless heart” var jag övertygad om att han spelade på en äkta Hammondorgel.
   Fredrik Rönnqvist, den okände men duktige gitarristen, gjorde allt som stod i hans makt för att åstadkomma de konster som Joakim Berg och Sami Sirviö gjort på skiva.
   Sedan hade Monica Starck många strängar på sitt instrument. Inte bara som läcker körtjej, hennes ”Play on”-sång på ”Lady Stardust” lyfte låten, utan hon spelade både akustisk och elektrisk gitarr med ackuratess. På en av konsertens allra bästa låtar, ”Last year’s song”, spelade hon härligt solo på elektrisk elgitarr.
   Det fanns som sagt en del att glädjas och när Lisa på slutet plockade fram en del godbitar som ”Alright”, Lost Patrol-låten, ”Sad lullaby”, en bortglömd pärla från första skivan, och den helt spontana extra extralåten ”You dance just like me” helt ensam på scenen med en akustisk gitarr var det inte så svårt att känna stor sympati för denna norrländska goda tjej.

Jörgen Wall - trummor
Heikki Kiviaho - bas, akustisk och elgitarr
Robert Qwarforth - keyboards
Fredrik Rönnqvist - gitarr
Monica Starck - gitarr

Lisa Miskovskys låtar:
Foxholes
Mary
Brand new day
Last year’s song
Sing to me
Sweet nisery
Little bird
Acceptable losses
As daylight fades
Please
California heart
Alright
Lady Stardust
Sad lullaby
Restless heart
You dance just like me

/ Håkan

Fantastisk konsertkväll till det goda hjärtat

Postad: 2006-10-18 20:52
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen/krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 2006.

"Ria Dorkas presenterar Hemlös" kanske inte var den sexigaste inbjudningsfrasen till en konsert i Nikolaikyrkan. Men bakom den torftiga rubriken gömde sig en fantastisk konsertkväll som riktade sig mer till det goda hjärtat än en välformulerad och smart hjärna. Manifestationen för stadens hemlösa blev lika mycket en hyllning till Örebros musik. Under en kväll där all musikaliska grenar kom till tals och vävdes samman till en fantastisk helhet.
   Välgörenhet i musik har med åren blivit en tämligen urvattnad musikalisk händelse och vi vill inte riktigt ta den på allvar för att vi misstänker att alla medverkande artister enbart gör det för egen vinning. Men jag har i alla år efter Live Aid 1985 hävdat, låt vara med en dåres envishet, att utan dessa evenemang så skulle pengarna till alla behövande, i vilket ärende det än må vara, inte rulla in med samma intensitet.
   Och alla tveksamma musikaliska inslag, som dyker upp i nästan alla sammanhang, får vi duktigt tugga i oss för den goda sakens skull.
   I det senare fallet syftar jag inte på tisdagskvällens välkomponerade utbud av en mängd olika artister och konstellationer. Där ambitionen var att bjuda på en salig blandning, en hjärtligt unik konsert och en stund med musik vi aldrig skulle glömma. Där förutsättningarna tveklöst existerade och i praktiken motsvarades i verkligheten.
   Det var på pappret ett innehållsmässigt mycket intressant startfält som arrangörerna hade samlat och det var på många håll kryddat med spännande kombinationer som gjorde en utarbetad recensent som undertecknad till barnsligt nyfiken.
   I Örebros mäktigaste miljö med de ljudmässigt allra bästa förutsättningarna var det inte svårt att skaka fram förväntningarna.
   Där alla betalade för att få komma in och bli en del av upplevelsen. Alla olika lokala artisternas kompisar och vänner fick den här gången betala ur egen ficka och jag gick, icke utan stolthet, med egna steg och köpte min biljett första dagen de släpptes. Och det kändes en aning mer viktigt att betala sin biljett än att snirkla sig in på en gästlista
   Det var som sagt en alldeles gränslös blandning av lokal musik som bjöds. Från Maria Johanssons personliga tolkningar av Thomas DiLeva och Beatles till Millencolin-sångaren Nicola Sarcevics avslutande alldeles magiska framträdande med läckra smakprov från nya skivan.

Och däremellan var det inte mindre musikalisk godis. Stråkkvartetten från Svenska Kammarorkestern spetsade till flera av artisternas framträdande och gjorde hela programmet så unikt och annorlunda.
   Däremot saknade jag deras hjälp vid några av de utannonserade tillfällena. Både User Of A Common Name, eller User som vi kallar dom till vardags, och Nikola fick skippa den utmaningen. I Nikolas fall var skälet så simpelt att de inte hade hittat någon som skulle kunna skriva ut Henrik Winds stråkarrangemang på notblad.
   Ändå var User, i en pianoskimrande och välsjungen skepnad, och Nikola en av kvällens stora höjdpunkter. Tillsammans med den nya (och tillfälliga?) konstellationen Transients där Strollers-sångaren Mathias Lilja och Henrik Wind är ryggrad. I tre fantastiska Townes Van Zandt-tolkningar gjorde de både Lilja och Van Zandt kända för en mycket bred publik. Nikolaikyrkans fantastiska akustik gjorde dessutom Lilja till en nästan tonsäker sångare. Mycket imponerande.
   Andra spännande programpunkter var Oskar Bly som liknade en modern Jesus när han sjöng om ”Maria” fast det var hämtat från en helt annan musikal än ”Jesus Christ superstar”.
   När den folkliga och publikt kommersiella kvoten var fylld av Ernst Kirchsteigers oannonserade inhopp så bjöds vi också på en 80-tals-revival genom Motherlodes återuppvaknande i akustiska arrangemang tillsammans med stråkar.
   Även Staffan Ernestams insomnade solokarriär har några år på nacken men här fick han chansen att breda ut sig i två mycket olika nummer. Dels den Pink Floyd-influerade instrumentala låten ”Efter stormen”, där han nästan liknade Dave Gilmour dessutom, och dels i den mer konventionella mjuka rocklåten ”Allt vi har” där stråkar mötte slidegitarr med User-folk i kompet.

/ Håkan

Smart soul och rock på klubben

Postad: 2006-10-16 20:35
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/10 2006.

KONSERT
Deportees
Klubb Smart/Satin, Örebro 14/10 2006


För egen del ansåg jag att Klubb Smart i lördagskväll hade engagerat sitt mest intressanta (och smartaste...) namn någonsin, norrländska Deportees. Jag var så förväntansfull innan konserten att det egentligen bara fanns risk för en enda sak: besvikelse. Men den förstärkta kvartetten, med trummor och extragitarrist, från norr gjorde verkligen allt för att motsvara högt ställda förväntningar.
Den lilla scenen på övervåningen rymmer väl inte sex personer om det ska inkludera svängrum och en acceptabel scenshow men det brydde sig inte de båda brödraparen om. För de lyckades framföra nya låtar och de mest uppmärksammade låtarna från förra skivan på ett alldeles strålande färgstarkt sätt.
Värmen och trängseln var kompakt och ”vi ska göra allt för att försämra luftkonditioneringen ytterligare”, som de uttryckte det.
Den där countrystämpeln som bandet fått på sig är ganska missvisande. Gitarristen Anders Stenberg spelade visserligen steelguitar vid ett flertal tillfällen men soundet lutade ändå mer åt rock än country.
Och mitt i den överdimensionerade volymen, som dessvärre tog bort kontrasterna i sångaren Peder Stenbergs röst, blev Deportees ett rejält rockband.
Däremot var soulinfluenserna och därmed också de dansanta tongångarna tydligare. Där de helt spontant verkligen fick igång den medvetna publiken i allsång och dans fast utrymmet framför scenen var lika med noll.
Det blev faktiskt så att förra skivans sound på scen också smittat av sig på många av de nya låtarna. När Peder gick upp i soulig falsett och funkbasen fick för stor plats. Just i de ögonblicken förlorade bandet lite i personlighet men jag kan, objektivt nog, också förstå hitpotensen i låtar som ”Arrest me til it hurts” och ”Cry cry cry” och den fantastiska slutlåten ”Streets of you”.
Då tyckte jag däremot att ”Damaged goods”, ”Who is gonna meet me” (där bandet spelade som ett litet, mycket litet, E Street Band) och ”Missing you, missing me” var bättre representanter för ett band som har möjligheter att utvecklas till något mycket stort i det rock-Sverige där soloartister stjäl all uppmärksamhet.

/ Håkan

Ännu finns det magi i de gamla skivspåren

Postad: 2006-10-13 13:31
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13 oktober 2006.

När cd-formatet stormade in i mitt liv, för snart 20 år sedan, inleddes en ny era och en ny tidräkning. Musikhistorien, fylld av vinyl och dåtidens artister, hade tagit ett steg in i framtiden i form av metallskinande 5”-skivor. Just då trodde jag gammal och ny musik skulle separeras och aldrig mötas igen.
   Så blev det inte. Jag trodde också, vid den tidpunkten, att det nya skivformatet enbart skulle omfatta nyproducerad, nyinspelad och modernt digitaliserad musik. Jag kunde inte ha mer fel.
   I samma stund som cd-utgivningen blev frekvent började återutgivningshysterin växa men jag trodde den snart skulle mattas av. Fel slutsats igen.
   Spontant känns det som om utgivningstakten av gammal musik stadigt ökat med åren och blivit en minst lika viktig födkrok för skivbranschen.
   1987 var jag helt övertygad om att mina vinylskivor aldrig skulle ersättas av kliniskt blanka metallskivor. Visserligen köpte jag tidigt samtliga Beatles-album i en elegant trälåda, men det var (trodde jag) en engångsföreteelse, medan vinylskivorna skulle slutförvaras i skivhyllorna.
   Med hjälp av exklusiva och outgivna extraspår så var det plötsligt inte så lätt att motstå återutgivningarna och i år har jag skaffat och lyssnat på fler cd-utgåvor av ursprungliga vinylskivor än något annat år.
   Sprang på pubrockrariteten ”Legend”, av gruppen med samma namn, som lika ofta kallas ”Red boot” efter bilden av den stinkande röda skon på omslaget. En av Mickey Jupps första mästerverk.
   I somras drabbades jag av en våldsam Jupp-revival. Orsaken var faktiskt Robert Wells som till sitt Charlie Norman-tillägnade album letat upp en för mig okänd Jupp-låt, ”Dear reader”, som triggade igång Jupp-nerven.
   Det är inte alltid som gamla skivor faller i smaken 30-40 år efter originalsläpp men ”Juppanese”, Mickey Jupps 1978-skiva som gavs ut i blå vinyl på den legendariska Stiff-etiketten, är en sann pärla. Även i dag. Första halvan, producerad av Nick Lowe med Rockpile i kompet, måste vara en av tidernas bästa skivsidor om man nu lite nostalgiskt tänker vinyl.
   Andra gamla favoriter som har kommit i min väg i år är Dave Masons ”It’s like you never left” och Alvin Lee/Mylon Lefevres ”On the road to freedom” där ingen dock står distansen ut. Minnet har förvandlat de gamla skivorna till ouppnåeliga höjdpunkter när de i själva verket är högst ordinära 70-talsskivor.
   Något liknande med Pink Floyds ”Wish you were here”. Drogs med i haussen kring Syd Barretts död och eftersom jag alltid har rankat den skivan högre än ”Dark side of the moon” så ville jag höra ”Shine on you crazy diamond” i läckert cd-ljud utan vinylknaster. Men förutom det majestätiska mästerverket är skivan mer klassisk i sinnet än i verkligheten.
   Men i ett fall, nysläppta restaureringen av George Harrisons ”Living in the material world” (Apple/EMI), är det fortfarande samma magi i skivspåren fast de numera är digitalt osynliga. ”George överträffar John och Paul i det mesta”, för att citera mig själv från Nerikes Allehanda 14 juni 1973.

/ Håkan

”Snackbar blues”

Postad: 2006-10-12 12:14
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 2006.

Nisse Hellberg
Snackbar blues
(Amigo/Bonnier Amigo)


Wilmer-Nisses soloskivor, som av en händelse kommer var sjätte år, har en förmåga att vara lite mer lössläppta än bandets hårt koncentrerade verk. Men soloskivorna tenderar också i all sin spontanitet bli ojämna i sin svåra balans mellan tradition och personlighet. Här rullar det på i tämligen vana hjulspår. Rockabilly, Chuck Berry-rock och mer bluesig rock. Där de sedvanligt smarta texterna och den helt egna accenten är Nisses stora fördelar.
   Musikaliskt plöjer Nisse fåror med djupa rötter i musikhistorien och när han vid väldigt få tillfällen, "En man för varje öppet hak" är ett härligt undantag, flyttar utvecklingen framåt så är skivan i övrigt väldigt förutsägbar och faktiskt även snäll och avvaktande.
   På coverlåtarna "Lyckliga gatan" och "Trettifyran" finns en misstanke om att han sneglar mot den breda svenska dansbandspubliken och den långa raden av Refreshments-lyssnare eller, vad värre är, att han har siktat in sig mot Bingolotto. Så miserabelt är givetvis inte resultatet i helhet ty låtar som "Tufft jobb", "Kärlekens express", "Grön december" och "Söderns största hopp" håller, trots allt, god Wilmer-klass.
   Och den magnifika balladen "Vår egen stad" doftar både Gunnar Wiklund och smäktande nostalgi.

/ Håkan

En fullständigt fulländad Neil Young-konsert

Postad: 2006-10-10 19:18
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda hösten 2006.

NEIL YOUNG: Heart of gold (Paramount/Warner)

Neil Young jobbar alltid med en brinnande passion och med kvicka kast mellan olika sound. Det leder till nästan absurda följder och skapar minst sagt oreda i en redan ryckig och oförutsägbar karriär. Innan den hårt rockiga och politiska ”Living with war” kom i våras gjorde Neil djupt countryrockig och förvånansvärt stillsam musik på ”Prairie wind”.
   När den skivan var aktuell, för ett år sedan, bestämde sig Neil för att göra en konsert och dvd tillsammans med den ärrade filmregissören Jonathan Demme. Den kommer ut nu, i en tid när Young dessutom återförenats med Crosby, Stills & Nash, när han musikaliskt befinner sig långt från Nashville.
   Det hindrar inte att uppträdandet på Ryman Auditorium, filmandet och allt runt omkring är fullständigt lysande. Neil Young omges av ett massivt kompband, körer, blås och stråkar men det blir aldrig tungt lastat eller för utslätat.
   Neil står där med sin autentiska Hank Williams-gitarr och verkligen myser ikapp med sin omgivning. Drygt hälften av konserten är en låt-för-låt-repris av ”Prairie wind”-albumet och det blir på scen bara än mer uppenbart hur mycket kärlek, till sin just avlidna pappa, Neil bjuder på i de här låtarna.
   Och sedan blir konserten fullständigt fulländad när han går på de äldre, men i sammanhanget väldigt passande, låtarna som ”Old man”, ”The needle and the damage done” och ”Comes a time”. Men i den sekvensen är det faktiskt två av de mindre profilerade låtarna, ”Old king” och ”One of these days”, som växer till mästerverk.
   Och allt är sedan så mästerligt fångat av Demmes kameror och ett regisserande som är lika lågmält utfört som själva uppträdandet på scen.
   På extra-dvd:n finns rejält mycket bonusmaterial. Från repetitioner, långa samtal med musikerna, presentation av Neils gitarrer och ett unikt Young-uppträdande på Johnny Cash Show från 1971.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2006 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.