Blogginlägg från juli, 2005

Square konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/7 2005.

KONSERT
Square
Kellys, Örebro 20/7 2005

Efter ett ganska smärtsamt oväsen till förband kom Square och visade var skåpet skulle stå.
   Inget fel på energin, absolut inget fel på ambitionen och bandets kvalitéer på det musikaliska är tveklöst skickliga. Ändå har den här anmärkningsvärda sextetten till rockband haft så förtvivlat svårt att riktigt imponera, få alla sina influenser från ska-, punk- och rockmusiken att smälta samman till en homogen enhet. På skiva.
   Där har utvecklingen varit lång och ojämn, från de riktigt spretiga demoinspelningarna 1999 till de senaste årens fullängdare av totalt högre men med likafullt påfrestande skavanker. Men efter onsdagskvällens sena konsert på Kellys nya scen är jag nästan säker på att bandet fick ut maximal kapacitet.
   De lyckades samla alla sina otaliga influenser i en enda energisk kick som visade sig linjera med hela den långa gamla rockhistorien. Som den här kvällen inkluderade ett brutalt dansande närmast framför scenen. Men också, och det är nog i sammanhanget viktigare, ett gäng låtar som under 40 minuter, inklusive extralåt, visade upp den homogena gruppen Square som aldrig riktigt kommit till skott på inspelningarna.
   De arbetade sig fysiskt svettiga med den erkänt skickliga blåsduon Andreas Alm och Petter Fridell, som även visuellt är en attraktion, i spetsen för ett fullt gasande band som i fartblint tempo hetsade upp den energiske sångaren Martin Augustini och övriga musiker så att det stundtals var svårt att uppfatta detaljer mitt i all energi. Arrangemangen var som snabba sprinterlopp med tvära kast och plötsliga infall som nu kändes så naturliga och motiverade.
   Att kalla Square för dödsmetalljazz, som någon gjort, är kanske mer provokativt än något men bandet har onekligen ett helt eget sound.
   Sedan var det en alldeles omvälvande upplevelse att gå på klubbspelning utan att behöva skära sig igenom dimridåer av rök, ofrivilligt suga i sig massiva mängder cigarettrök och sedan lukta som en böckling i flera dagar. Min första rökfria konsert i klubbmiljö var en mycket positiv erfarenhet.

/ Håkan

Vårens konserter utan trång kritikerkeps

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/7 2005.

Det finns (nästan) inget som musik. Därför lever jag med musik nästan alla dygnets vakna timmar. Vilket får så groteska följder att även när jag tar av den trånga kritikerkepsen, och lyssnar på skivor helt privat eller går på konserter för det höga nöjets skull, så är det givetvis med kritiskt granskande ögon och öron.
   Men privata och självvalda konsertbesök, som den här våren faktiskt varit av sensationell stor omfattning, är ju just frivilliga och många gånger så oerhört mycket mer givande och kravlösa nöjen.
   Därför kan jag med glädje få rapportera om en vår i godhetens positiva tecken. Med en alldeles bedårande massa magiska konsertögonblick, från Håkan Hellström på Frimis till Bruce Springsteen i lördags, som koncentrerat får vårsäsongen att framstå som en särdeles högklassig konsertårstid.
   Hajpen kring Håkan Hellström har märkbart klingat av. Senaste skivan är ingen dans-, fyrverkeri- eller glädjestormande explosion men ger djupare intryck än så. Så även senaste Frimis-konserten, som naturligtvis inte ska jämföras med totalupplevelsen 2002 på samma ställe (en av de tre största svenska konsertögonblicken någonsin, om ni frågar mig), som hade så kärleksfulla kvalitéer.
   Två dagar senare firade jag St Patrick's Day traditionsenligt med Tullamore Brothers på scen. Två set formidabelt glada versioner av irländska folkmusiklåtar som tillsammans med Guinness, glada vänner och Staffan Ernestams miniatyrslide (kanske inte i den rangordningen) blev till en hysterisk afton och en ännu gladare natt. Dock helt omöjligt att recensera.
   Kristofer Åström på Klubb Söndag är alltid en attraktion. Med bandet Hidden Truck i kompet blev det inte mindre sevärt. Och den flitigt anlitade producenten Jari Haapalainen på gitarr var en otrolig syn när han gång på gång gick upp på tå och svepte iväg sina patenterade solon. Helt oförglömligt.
   Vilket självklart också Nick Lowe på Nalen i Stockholm var i slutet på april. Vad trodde ni? En av den engelska popmusikens mest framträdande profiler gav den stående Nalen-publiken anledning att nypa sig armen för att påminna sig om att det som utspelade sig på scen var på riktigt. Med klassiker, med helt nya låtar och med eller utan pianisten Geraint Watkins i kompet. Lowe-uppvisningen var det talande beviset på att starkt material, vilket Lowe bevisligen har, varken kräver arrangemang eller komp. En knockout i det lilla formatet.
   Medan Kent var något helt annat. Under det gigantiska tälttaket på Storängsbotten i Stockholm var det en majestätisk masshysteri från början till slut. Och ett radband av alldeles lysande gamla och nya Kent-klassiker där höjdpunkterna ideligen avlöste varandra. Inte minst när Jocke Berg i extralåtarna flyttade sig till den lilla scenen mitt i publiken och med bara en akustisk gitarr som komp framförde ytterst magiska versioner av "Utan dina andetag" och "När det blåser på månen".
   Bruce i Stockholm, då? Jag stämplade ut för sommar och semester efter Göteborgskonserten och det finns kanske anledning att återkomma i det specifika ämnet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.