Blogginlägg från juli, 2004

Di leva konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/7 2004.

DI LEVA
Kalas, Brunnsparken, Örebro 10/7 2004

Thomas Di Leva, trollkarlen från Gävle, fick äran att avsluta den här sommarens Kalas-evenemang. En sommar som vädermässigt, med regn och blåst, mer liknar höst och årets Kalas-startfält är minst sagt blekt jämfört med tidigare upplagor.
   Och Di Leva, som gärna påstår sig stå i nära kontakt med högre makter, kunde inte bidra med vackrare väder.
   Den mjuka, mänskliga och nästan velourlena Di Leva var ingen klockren och naturlig final på Kalas-paketet. Efter tempohöjningen med Backyard Babies och den överraskande energiurladdningen från Infinite Mass så fick han inte överraskande svårt att följa upp stämningen med sin sedvanligt medmänskliga framtoning.
   I en konsert som handlade om atmosfär, vackra men tomma ord och rutinmässiga versioner av hits plus några starka bidrag från senaste skivan. Inte så mycket hysteri, stor traditionell final eller omtumlande slutpunkt direkt. Och det slutade mycket följdriktigt med en bokstavlig viskning i ”Miraklet”.
   Konserten var ett mjukt arrangerat framförande som anpassat en ljum, storslagen sommarkväll hade landat mycket mjukare i mitt hjärta. Nu fick Di Levas vänliga kosmiska poesi stundtals konkurrera med ett hårt regn och när han dessutom gick och skvätte vatten över publiken så var det närmast otaktiskt.
   Annars var det mesta sig likt med Di Leva. Han stod där. Som vanligt vänligt leende, som vanligt i mer eller mindre spektakulär klänning och som vanligt laddad med frukter och vattenkanna. På en sobert designad scen där filmer och bilder projicerades på de vita fonderna.
   Ett stort och kompetent band hade han i ryggen men utnyttjade knappast medlemmarnas kvalitéer. Den fantastiske rockgitarristen Fredrik Blank, för kvällen i färggrann toppmössa och orange kreation, kom exempelvis helt bort i det stora, eleganta men helt ofarliga soundet.
   Även Di Levas Kalas-repertoar hade fallskärmskaraktär med trygghet som ledord. Inga överraskningar förutom snällversionen av ”Dansa din djävul” som avslutning på ”Frukt grönt & vatten”. Men till hans försvar ska sägas att det är svårt att göra något revolutionerande av blott 65 minuter på scen.
   Däremot är Di Leva en stor balladsångare. Den mycket känsliga ”Om dig” var fylld av all den dignitet som trollkarlen från Gävle någonsin kan uppbringa.

Thomas Di Leva, sång
Ulf Ivarsson, bas
Christer Björklund, trummor
Andreas Ahlenius, klaviatur
Fredrik Blank, gitarr och sång
Monica Starck, gitarr och sång
Pernilla Andersson, piano och sång

DiLevas låtar:
Även dom har ett hjärta
Vad är frihet?
Själens krigare
Tiden faller
Vi får vingar när vi älskar
Frukt grönt & vatten/Dansa din djävul
Om dig
Rädda livet
Vi har bara varandra
Vem ska jag tro på?
Miraklet

/ Håkan

Hep Stars bok

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i juli 2004.

LITTERATUR
Dan-Eric Landén & Carl Magnus Palm
Cadillac Madness - den otroliga berättelsen om The Hep Stars
(Premium Publishing)

En 411 sidor lång initierad bok om 60-talets största, när det gäller popularitet, svenska popgrupp. Att berättelsen ska vara så otrolig, som titeln vill säga, kan jag inte riktigt förstå och så mycket madness vet jag inte om det surrade kring gruppen.
   Däremot var Hep Stars ofta avbildade kring en spektakulär Cadillac och deras genombrott på skiva var med en tämligen medioker cover av en då okänd rocklåt, "Cadillac".
   Tonårshysterin visste inga gränser kring Svenne och grabbarna och vi som stod vid sidan om förstod inte så mycket. Här kom ett gäng stockholmare med en sångare som ville vara Elvis Presley i ett band med bara coverlåtar på repertoaren och blev så omåttligt populära hos den svenska (kvinnliga) poppubliken.
   Att de såg farliga och spännande ut, som en av författarna (Dan-Eric Landén) till boken tyckte på 60-talet, låter som ett stort skämt idag.
   Boken, också skriven av Carl Magnus Palm (mest känd för sin två böcker om ABBA), ger inga djupare analyser eller psykologiska förklaringar i ämnet. Däremot är boken en heltäckande historiebeskrivning av gruppens sagolika karriär.
   Från mängder av gamla, företrädesvis 50-tals, covers via Benny Andersson första försök som låtskrivare till Svensktoppen och en ofrånkomlig splittring som i det här fallet måste beskrivas som djup.
   I sann Premium Publishing-anda är boken rikt illustrerad, med unika bilder och ett otal skivomslag, och varje kronologiskt kapitel har en mängd olika källor. Så det vi läser är med största troliga säkerhet en ren sanning.
   Genom många olika intervjuer får vi många olika infallsvinklar men ändå inte så många uppseendeväckande historier eller överraskande avslöjanden. Det är fans till Hep Stars som ligger bakom boken och det finns inte utrymme eller några ambitioner för några konspiratoriska funderingar.
   Exempelvis kan man tänka sig att den sparkade organisten Hazze Östlund har något intressant att tillägga om sin roll i den tidiga Hep Stars-eran.
   Några djupare analyser levererar inte heller de ordinarie medlemmarna på bokens alla sidor. Berättelsen om Hep Stars blir en tämligen rak historiebeskrivning om gruppens uppgång, utveckling och fall.
   En bok av fans för fans, med andra ord. Som innehåller några uppseendeväckande språkliga grodor som kanske hör till genren men ändå känns billiga när du läser dem.
   Som den här inte helt politiskt korrekta beskrivningen av förhållandet mellan Benny Andersson och hans första flickvän, Christina Grönvall:
   "Det dröjde inte länge förrän de båda hade fattat tycke för varandra. När de hade varit ihop i drygt ett år bar det sig inte bättre än att Christina blev gravid".

/ Håkan

Ingen lever utan att påverkas

VI FORMAS EFTER FÖREBILDER, MAMMA OCH PAPPA, och efter det påverkas vi av allt omkring oss. Ingen kan påstå att han eller hon står helt fri från påverkan. Inte ens den upproriska punkrevolutionen 1976-77 var helt fri från våldsamma förebilder och musikhistorien, med rock'n'roll, pop och rock, har alltid haft traditioner att se tillbaka på.
   Hur populär musiken än är, vilken superoriginell avart än artisten påstår sig vara eller de grupper eller artister som omskrivs att gå sina helt egna vägar, har deras idéer till musik fötts ur annan musik. Mer eller mindre. Man behöver inte vara speciellt nostalgisk eller övertygad om att "det var bättre förr" för att upptäcka hur det går röda trådar genom historien.
   Från de första spadtagen för ungefär 50 år sedan (5 juli 1954 gick Elvis Presley in i en inspelningsstudio för första gången), rock'n'roll hade influenser från blues, bluegrass och jazz, via Beatles, England och 60-talet till punken, new wave, synt och tusen andra för tillfället rådande trender. Eller en annan alternativ väg från boogie-woogie, Fats Domino, Chuck Berry, Rolling Stones, New York Dolls, Faces till dagens mer otyglade rockgrupper av idag, typ Hives.
   Ofta kan de sin rockhistoria, och erkänner sina rötter och influenser, eller annars stjäl de rakt av och blånekar till anklagelserna. Men även där är det ju helt klart att utan påverkan, medvetet eller omedvetet, skulle musiken idag inte kunnat låta som den gör om inte rockhistorien hade sina 50+ i ryggmärgen.
   Popindustrin är kanske inte lika påtagligt fast i rötternas betydelse, tradition eller influenser från förr. Där har ju maskiner, datorer och teknologiska lösningar under det senaste decenniet kanske betytt mer och därmed förnyat genren på sitt revolutionerande sätt. Men där har ju också själva melodisnickrandet kommit på avvägar. Rytmer, taktslag, syntformationer framför en dataskärm har ju blivit ett så mycket viktigare inslag om vi pratar musikaliskt.
   Om vi sedan blir elaka och påpekar att image, utseende och spänning i person är så skyhögt mycket viktigare än melodier, text och sång så är vi väl ännu längre från grundtemat att allt bottnar i en bluestolva eller en boogie-woogie-figur på ett piano. Nej, vad jag egentligen ville ha sagt var att ofta mörkar artisten om sina influenser och blir mäkta hemlig om sina egna favoriter för att ingen ska kunna upptäcka lån och stölder från tidigare skivor och artister. Under resans gång har jag stött på ett flertal sådana reaktioner.
   Som när jag i 90-talets början påpekade för en helt oförstående Stefan Andersson att det låter mycket Bryan Adams om hans musik. Liknande tysta eller arga kommentarer har jag fått av Ulf Lundell (Springsteen-jämförelserna gjorde honom förbannad i början på 80-talet), Magnus Sjögren (några uppenbara Little Stevens-stölder på 80-talet var det väldigt tyst om) och Mark Knopfler (ville inte diskutera J J Cale 1979).
   Annat var det för några veckor sedan när en ny men inte ung konstellation ställde sig på en anspråkslös scen i Örebro. Olle Unenge (Tullamore Brothers-sångaren), Thomas Wahlström (mest känd för sina bluesinsatser) och Staffan Ernestam (gitarristen som gjort sig känd i Sven-Ingvars och Lill-Babs orkester) nästan tävlade om att avslöja sina förebilder, sina idoler och påtagliga influenser.
   Som om inte de många coverlåtarna i repertoaren (Lucinda Williams, Tom Waits, Ramblin Jack Elliott med flera) räckte för att avslöja rötterna så kallade de sig lite skämtsamt för Örebros Notting Hillbillies. Och precis så avslappnat och spontant var framförandet. Många repade låtar men inget bestämt.
   De enades om tonart och sedan drog de igång. Mycket älskvärt, mycket begåvat (Staffans slideinsatser ger kårar på ryggen än i dag) och en mycket gjuten underhållning. När vi sedan efter konserten, när kväll hade blivit natt och ännu senare, utvecklade ämnet på influenser och förebilder var det helt omöjligt att komma förbi Jackson Browne.
   De gamla fina konserterna med 1982 på Konserthuset i Stockholm som ett gyllene och helt oförglömligt konsertögonblick. Vi stod där, som vuxna män ofta gör, och letade oss tillbaka i minnet, kände doften från en annan tid och påminde varandra om att Jackson Browne inledde konserten med Danny Kortchmar-låten "Lost in the shuffle" och andra små delikata detaljer.
   Då dyker det upp en i sammanhanget förhållandevis ung man, kavlar upp ärmen och avslöjar en minst sagt mäktig tatuering på underarmen: En kopia av omslagsbilden på Jackson Brownes första LP från 1972. Just då visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta men vi bestämde oss för det ena. Mannen, eller pojken som vi vuxna män just då uppfattade honom som, var född 1976 men hade alltså Jackson Browne som stor idol. "For everyman" (1973) var hans LP-favorit.
   Så kan det gå när förebilder och idoler inte riktigt följer gängse och förväntade normer.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.