Blogginlägg från december, 2001

Årets skivor 2001

SVENSKT

1. LARS WINNERBÄCK: Singel (Sonet/Universal)
2. EBBA FORSBERG: True love (MNW)
3. ELDKVARN: Död stjärna (MNW)
4. THE PLAN: The Plan (Majesty/EMI)
5. A CAMP: A Camp (Stockholm)
6. NICOLAI DUNGER: Soul rush (Dolores/Virgin)
7. EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS: Hot chicks & cool cats (Tail)
8. ISOLATION YEARS: Inland traveller (Stickman/Startracks)
9. REBECKA TÖRNQVIST: Vad jag vill (Metronome/Warner)
10. TITIYO: Come along (Wea/Superstudio)
11. bob hund: Stenåldern kan börja (Silence)
12. TOTTA: Duetterna (EMI Harvest)
13. BAD CASH QUARTET: Outcast (Telegram)
14. M HEDEROS & M HELLBERG: Together in the darkness (Silence)
15. IDA KRISTIN: Stumble (V2)
16. THE THOUSAND DOLLAR PLAYBOYS: Stay! (Massproduktion/MNW)
17. FOLLIN: Religion (Carl)
18. NISSE HELLBERG: Xtrem (Hi Fidelity/EMI)
19. THE REFRESHMENTS: Real songs on real instruments (Independent/Pool Sounds)
20. LOOSEGOATS: Her, the city at al (Startracks)
21. THE MAGGOTS: Get hooked! (Low Impact)
22. LASSE LINDH: You wake up at sea tac (Labrador)
23. THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES: Behind the music (Telegram)
24. MATS RONANDER: Mats (Bonnier)
25. SILVERBULLIT: Citizen bird (Nons/MNW)
26. SAVING BLUE: Saving Blue (Frizon/Naxos)
27. EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS: The good life I have (Western Tail)
28. LORNE DE WOLFE UNITED: Lorne De Wolfe United (Colibriasis/BMG)
29. MAGNUS CARLSON: Allt är bara du, du, du (Metronome)
30. STARMARKET: Song of songs (House Of Kicks/MNW)
31. SAHARA HOTNIGHTS: Jennie bomb (RCA)
32. LOVE OLZON: En annan sida av Love Olzon (Columbia)
33. LISA NILSSON: Små rum (Diesel/Sony)
34. ENZENDOH: In the middle of nowhere (Dusty)
35. ROXETTE: Room service (Roxette/EMI)
36. UNO SVENNINGSSON: I det osynliga (Metronome)
37. IN DEED: At 4000 meters (Dead Frog)
38. HELL ON WHEELS: There is generation of handicapped people to carry on (Nons)
39. PUNSCH: Fredag i blodet (Punschline)
40. KENNY HÅKANSSON: Hjärtats gåtbok (Hawk)
41. AINBUSK: I midvintertid - en jul på Gotland (Stockholm/Sonet)
42. JAKE & THE SPITFIRES: Birthday presence (Box)
43. MEILI: My imagination (MNW)
44. SAMUEL FRÖLER: Blunda mig till ljus igen (Roadrunner Arcade)
45. MAZARINE STREET: Delirious (Dolores/Virgin)
46. THE BEAR QUARTET: Gay icon (A West Side Fabrication)
47. PENTI: Penti (Modesto)
48. A-TEENS: Teen spirit (Stockholm)


UTLÄNDSKT

1. THE STROKES: Is this it (RCA)
2. JOHN HIATT: The Tiki bar is open (Sanctuary/Playground)
3. RYAN ADAMS: Gold (Lost Highway/Universal)
4. AIMEE MANN: Bachelor no. 2 (SuperEgo/V2)
5. NICK LOWE: The convincer (Proper)
6. R.E.M.: Reveal (Warner Bros)
7. ED HARCOURT: Here be monsters (Heavenly)
8. MICK JAGGER: Goddess in the doorway (Virgin)
9. DIDO: No angel (Cheeky/Arista)
10. JESS KLEIN: Draw them near (Ryko/Slow River/MNW)
11. RODNEY CROWELL: The Houston kid (Sugar Hill/Playground)
12. MARY GAUTHIER: Drag queens in limousines (Munich)
13. RON SEXSMITH: Blue boy (Cooking Vinyl)
14. HONEYDOGS: Here's luck (Palm/MNW)
15. WHISKEYTOWN: Pneumonia (Lost Highway)
16. KASEY CHAMBERS: Barricades & brickwalls (Virgin)
17. GRAHAM PARKER: Deepcut to nowhere (Razor & Tie/Evangeline)
18. SHELBY LYNNE: Love, Shelby (Island/Universal)
19. GORKY'S ZYGOTIC MYNCI: How I long to feel that summer in my heart 20. (Mantra/Playground)
21. THE CASH BROTHERS: How was tomorrow (Zoë/Playground)
22. BUDDY & JULIE MILLER: Buddy & Julie Miller (Hightone/Playground)
23. LYNN MILES: Unravel (Continental)
24. MATTHEW JAY: Draw (Food/EMI)
25. THE WHITE STRIPES: White blood cells (XL/Playground)
26. JOHN WESLEY HARDING: The confessions of St Ace (Malt/Mammoth)
27. SPAIN: I believe (Restless)
28. EELS: Souljacker (Dreamworks)
29. CAST: Beetroot (Polydor)
30. LUCINDA WILLIAMS: Essence (Lost Highway)
31. BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB: B.R.M.C. (Abstract Dragon/Virgin)
32. LLOYD COLE: Etc (XIII BIS/Border)
33. ANNE SOFIE VON OTTER/ELVIS COSTELLO: For the stars (Deutsche Grammophon)
34. SHAVER: The earth rolls on (New West/Playground)
35. MERCURY REV: All is dream (V2)
36. SWAG: Catch-all (New West/Playground)
37. HIS NAME IS ALIVE: Someday my blues will cover you (4AD)
38. QUASI: The sword of God (Domino/MNW)
39. ELTON JOHN: Songs from the west coast (Mercury/Rocket)
40. THE MOTHER HIPS: Green hills of earth (Munich/Future Farmer/Playground)
41. SEMISONIC: All about chemistry (MCA)
42. TOM RUSSELL: Borderland (Hightone/Playgground)
43. SPARKLEHORSE: It's a wonderful life (Capitol)
44. CHIP TAYLOR: Black and blue America (Train Wreck/Playground)
45. KINGS OF CONVENIENCE: Quiet is the new loud (Source)
46. HEATHER NOVA: South (V2)
47. SILVER JEWS: Bight flight (Domino/MNW)
48. DOYLE BRAMHALL II & SMOKESTACK: Welcome (RCA)
49. TORI AMOS: Strange little girls (Atlantic)
50. DR JOHN: Creole moon (Parlophone)
51. MELISSA ETHERIDGE: Skin (Island)
52. JAMES: Pleased to meet you (Mercury)
53. TINDERSTICKS: Can our love... (Beggars Banquet/Playground)
54. THE RASMUS: Into (Playground)
55. BEACHWOOD SPARKLE: Once we were trees (Rough Trade/Border)
56. KELLY JOE PHELPS: Sky like a broken clock (Ryko/MNW)
57. ROD STEWART: Human (Atlantic)
58. STEPHEN MALKMUS: Stephen Malkmus (Domino/MNW)
59. JOHN PHILLIPS: Pay pack & follow (Eagle)
60. DELBERT McCLINTON: Nothing personal (New West/Playground)
61. TRAIN: Drops of Jupiter (Columbia/Aware)
62. JOHN PHILLIPS: Phillips 66 (Eagle/Playground)
63. ERIC CLAPTON: Reptile (Reprise/Duck)
64. THE PROCLAIMERS: Persevere (Persevere)
65. FAITH HILL: There you'll be (Warner Bros)
66. SHAWN COLVIN: Whole new you (Columbia)
67. MATCHBOX TWENTY: Bent (Lava/Atlantic)

/ Håkan

Ronander Blues konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/12 2001.

KONSERT
RONANDER BLUES
El Sombrero, Örebro 28/12 2001

Med Mats Ronanders första egna platta på fem år i färskt minne stod väl inte ett klassiskt bluesframträdande högst på önskelistan. Just nu. Egensinnig kreativitet mot djupa traditioner - och aldrig mötas de två på samma villkor på en Ronander-konsert.
   Å andra sidan är ett bluesgig med Malla Ronander och hans Göteborgs-kompisar så mycket mer kött och blod och munspel än artisten Ronander kan pressa in på en solokonsert där hans omutliga integritet alltid kräver mer av hög konstnärlig nivå än bluesrötter.
   När Örebro efter många år äntligen begåvats med en permanent bluesscen ska det givetvis inte förvåna att Ronanders bluesgäng spelar där två kvällar i rad.
   Till fredagskvällens extrainsatta framträdande var publiktrycket inte lika stort som till lördagens huvudnummer. Men som de professionella musiker de är gav de med marginal mer än nöden krävde. Med sammanlagt 18 låtar i två avdelningar.
   Ronander Blues må vara en lågbudgetvariant på insomnade(?)Low Budget Blues Band, där flera av medlemmarna också figurerar. Båda sättningarna har klassiska blueslåtar och mer neutrala covers till repertoar.
   Fredagskvällens låtlista avvek nästan aldrig från det genuina bluestemat. Då Mats blev mer sångare och munspelare än gitarrist, som en stolt arvtagare till Sonny Boy Williamson, och repertoaren blev en fantastisk exkursion bland de mindre kända, mindre uppenbara men hela tiden underhållande bluesrötterna.
   Men bluesen i sig har ju en väldigt traditionell form som kräver publikrespons, spontanitet på scenen och en oerhörd känsla för ämnet. Allt fanns där i fredagskväll. Det var kvällen då teknisk briljans, ibland avbruten av några charmiga små missar, upphöjdes till något stort och känsloladdat. Långt från Toto-land.
   Från "Everybody wants to go to heaven" till "The streets and the bars" (kvällens enda Ronander-original) var det genomgående en hög lägstanivå på konserten.
   Men upp till de riktigt magiska nivåerna nådde de bara stundtals. "Route 66", en smånätt närmast laidback-version, "My babe", med sång genom munspelsmikrofonen, "You know my love", med Mats på inspirerad gitarr, och "Hoodoo hoodoo" var oantastliga.
   Detaljer som bara förstärkte känslan av en helt lyckad konsertkväll.

/ Håkan

”Into the light”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/12 2001.

WEEPING WILLOWS
Into the light
(Virgin/Grand)

Efter sångaren Magnus Carlsons ojämna och splittrade soloskiva för bara ett halvår sedan har förväntningarna på Weeping Willows tredje skiva krymt avsevärt.
   Men det underbart habila bandet kommer tillbaka med en oväntat slagkraftig comeback.
Utifrån sina rötter i klassisk schlager har de tagit ett viktigt steg, så nödvändigt att jag för ett ögonblick betraktar det som skillnaden mellan liv och död för den här gruppen.
   De har blivit tuffare, vassare och stundtals stökigare. Carlsons tidigare i alla sammanhang så glasklara röst är nu stundtals både filtrerad och distad. Smäktande och vemodiga stråkar och de eviga texterna om brustna hjärtan är utstädade.
   Till förmån för lite mer sound, lite mer effekter och lite mindre tydliga melodier. Och ibland, "Into the light", kryddat med väldigt elaka riff. Där referenserna snarare är Depeche Mode, Tindersticks, OMD och U2 än Scott Walker och 60-tals-schlager.
   Först uppfattar jag nya skivan som en annan sida på samma mynt. Men efter upprepade genomspelningar är jag övertygad om att gruppens ansiktslyftning har lyckats. OK, stundtals är det lite simpelt händelsefattigt men deras karaktäristiskt vemodiga kännetecken finns där, kanske med ett dovare mer blekt tonfall, och jag har svårt att värja mig emot Carlsons röst, många starka låtar och bandets oerhört inspirerade sväng.
   För här finns låtarna med samma styrka som exempelvis gjorde debuten så bedårande. Med snillrika detaljer som betyder att Weeping Willows har en plats även i 2000-talets svenska pophistoria.

/ Håkan

Pugh Rogefeldt konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/12 2001.

KONSERT
PUGH ROGEFELDT
Frimis, Örebro 21/12 2001

När den svårt förutsägbara dansmusiken, med Björn Skifs och Tomas Ledin i spetsen, på Frimis i fredagskväll avlöstes av Pugh Rogefeldt på scen kändes det rätt naturligt framför just den publiken.
   Men Pugh ville aldrig bli folkkär, han ville aldrig smeka medhårs. Därför blev konserten med den legendariska artisten aldrig en nostalgiknäpp fast de uråldriga hitsen låg som en ryggrad i repertoaren.
   OK, hans bidrag i den tillfälliga gubborkestern Grymlings har förstört mycket för Pughs tidlösa dignitet. För det råkar vara så att Pugh står för ett av de mest personliga kapitlen i svensk rockhistoria. Och hans sånger är lika aktuella och viktiga i dag som på 70-, 80- och 90-talet.
   Precis som han läckert presenterade på 1999 års, men hopplöst förbisedda skiva, "Maraton" kan han än i dag skapa magi med väldigt små medel.
   Och i fredags var det med minsta möjliga resurser, gitarr, bas och trummor (precis som det en gång var på hans legendomspunna debutalbum), som gamla, nya och nygamla låtar attackerades med en värdighet och stolthet som man sällan upplever i den åldern.
   För många är Pugh bara en vän från förr, det märktes på Frimis i fredags kväll runt midnatt, och det var inte överraskande de riktigt gamla hitsen som framkallade de största översvallande känslorna. Men det roliga med Pugh är att även de nyaste låtarna så naturligt smälter in i hans repertoar.
   För mig, som högaktar nyproduktion och tar nostalgi med en nypa salt, är det oerhört imponerande att höra nya klassiker som "Spårljus" och "Välkommen hem" bredvid nästan 30 år gamla hits som "Hogfarm", "Små lätta moln" och "Bolla & rulla".
   Det minimalistiska kompet, det begränsade soundet och det naivt korthuggna språket har alltid sin plats och blir aldrig omodernt.
    Jag kunde i vissa stunder stå och ivrigt önska "Här kommer natten" men när han 35 minuter över midnatt tar fram den 12-strängade gitarren och drar en mycket inspirerad version av "Små lätta moln", med hjälp av en lika inspirerad publik, så är det så bra som det någonsin kan bli.

/ Håkan

Harrisons textrader påverkade en Beatles-älskande 18-åring

URSÄKTA, men jag kan inte riktigt släppa taget om minnet efter George Harrison. Det finns så mycket mer att tillägga och så mycket mer att minnas än vad som fick plats i den i all hast formulerade artikeln om hans liv jag skrev för drygt två veckor sedan. Att ännu en gång lyssna på "All things must pass", Harrisons utsökta soloskiva från 1970 som mycket passande släpptes förra året i en remastrad cd-version, väcker enorma minnen till liv.
   Ursprungsversionen var 3 LP där den sista skivan uteslutande ägnades åt mer eller mindre utdragna jam mellan dåtidens ledande rockmusiker som Eric Clapton, Dave Mason, Ginger Baker, Billy Preston och hela Derek & the Dominoes. Lika försumbart nu som då.
MEN ÄVEN I ÖVRIGT kan jag så här i efterhand gå med på att de fyra skivsidorna inte var oantastliga. Däremot kändes de då som en så viktig, förlösande och kompromisslös revansch för musikern, låtskrivaren, sångaren och människan George Harrison, som bara i absoluta undantagsfall fick visa sina färdigheter i Beatles, att jag tog emot hela LP-boxen med öppna armar.
   Phil Spectors sedvanligt dundrande fantomproduktion gjorde väl också sitt till för att göra låtarna så skinande vackra, så monumentalt suggestiva och stundtals så underbart vemodiga. "Sunset doesn't last all evening/A mind can blow those clouds away/After all this my love is up and must be leaving/But it's not always going to be this grey/All things must pass ..." är ju textrader som påverkade en Beatles-älskande 18-åring då och i dag framträder som nästan otäckt realistiska.
   SOM BEATLES-MEDLEM skulle jag upptäcka George sent i gruppens karriär. Ändå var han delaktig i den allra första inspelade kompositionen inom gruppen, instrumentala "Cry for a shadow" som han skrev tillsammans med John Lennon under Hamburg-tiden. Både första och enda gången de två skrev en låt tillsammans! Nej, Georges bidrag till Beatles skivor var under de inledande åren väldigt anonyma.
   Det var först på "Rubber soul" från 1965 som det lossnade med "Think for yourself" och "If I needed someone" som tillsammans med "Run for your life", "Norwegian wood" (där George spelade sitar) och "In my life" var skivans bästa. Därefter blev Harrisons låtar väldigt speciella och personliga inslag på varje ny Beatles-lp. Jag menar, vem kunde undgå låtar som "Taxman", "Love you to", "Within you, without you", "While my guitar gently weeps", "It's all too much", "Here comes the sun" och "Something"?
   MITT EGET personliga minne kretsar kring en osedvanligt udda Harrison-låt. Fram till "Lady Madonna" våren 1968 hade Beatles-singlarna uteslutande innehållit Lennon-McCartney-låtar men som B-sida till den rock'n'roll-kryddade pianostänkaren fick George äntligen med en låt, den introspektiva, meditativa och synnerligen indiskt färgade "The inner light". En låt vars ödesmättade klanger jag alltid kopplar samman med tragedi och död fast den i sitt arrangemang är så sagolikt vacker.
   Söndagen 10 mars 1968 spelade jag in låten på min Tandberg rullbandspelare. Från radioprogrammet Pop 68 där varje ny Beatles-singel i vanlig ordning spelades en vecka före release. Dagen efter i skolan vajade flaggan på halv stång och vi fick chockbeskedet att vår gymnastiklärare omkommit tragiskt i en drunkningsolycka.
   Vår obligatoriska gymnastiktimme förbyttes till håltimme och jag åkte hem och spelade "The inner light" gång på gång och George Harrisons låt, med öppningsraderna "Without going out of my door, I can know a thing on earth", fick då och för alltid därefter en ödesdiger underton i mitt musikaliska liv.

/ Håkan

"Rubarth"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/12 2001.

RUBARTH
Rubarth
Simsalabim)

På fotbollsplanen är förre ÖSK:aren och numera AIK:aren Mats Rubarth en bländande tekniker. Som musikaliskt, om allt vore logiskt och naturligt i den här världen, borde ha sin motsvarighet i en flyhänt Toto-gitarrist eller en keyboard-virtuos à la Rick Wakeman.
   Men tack och lov är det med väldigt anspråkslösa värderingar i bagaget som Rubarth kliver in i inspelningsstudion. Utan attityd och utan större krav på sig står han med båda fötterna på jorden och gör stundtals ypperlig poprock med ibland countryfierade inslag.
   Efter förra årets anmärkningsvärda singel, vars två låtar ingår på det här sex låtar starka minialbumet, följer han upp uppmärksamheten med både intensivare och snällare tongångar.
   Kompad och producerad av flera Partajbands-medlemmar och teknikern Anders Moberg har han fått ett ordentligt stuk på soundet. Plus att klaviaturkillen Rickard Nilsson, från Charlie's Magazine, och Linda Karlstedt, från User, gästar på flera spår.
   Skivan inleds chockerande rakt på, tajt och energiskt i en alldeles bedårande låt, "Old friends", som befinner sig på den charmiga gränsen mellan pop och rock. I ett tempo och arrangemang som effektivt kamouflerar det faktum att Rubarth inte har någon större röst.
   Just den detaljen blir lite mer uppenbar i de lugnare och snällare låtarna. Men först följer ännu en rocklåt i halvfart, "Keep coming by", med ett klassiskt gitarrintro hämtat från Iggy Pops "The passenger".
   Sedan sänks tempot ytterligare och materialet blir mer ordinärt än personligt. Men fortfarande råder det inga tvivel om att Mats Rubarth kan ha en framgångsrik popkarriär framför sig. Om han vill.

/ Håkan

Mikael Wiehe konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/12 2001.

KONSERT
MIKAEL WIEHE
Club 700, Örebro 30/11 2001

Han är en duktig talare, Mikael Wiehe. Och det var just mellansnacket mellan låtarna, som ibland blev längre än själva låtarna, som formade konserten. En konsert, på en turné döpt till "Sånger i tiden", som skulle bli en sammanfattning av Wiehes hela karriär. Från Hoola Bandoola till i dag.
   Kanske var det den hopplöst strikta inramningen, Medborgarhusets trista miljö eller den överdrivet tacksamma publiken (de applåderade till och med pausen) som inspirerade Wiehe till långa, stundtals underhållande men alltid engagerande tal som intro och förklaring till hans odödliga sånger.
   Jag har sett honom på Högskolan, Konserthuset, Slottsfestivalen och Gamla Röda Kvarn tidigare men aldrig upplevt honom så pedagogiskt taggad och politiskt vässad. Fredagskvällens konsert blev som en deja vu av 70-talet.
   Med ett brett urval, från 1971 till i dag, ur sin egen omfattande repertoar blev det en blandning Wiehe-låtar vars samband underströks av mellansnacken.
   En lokal som ramas in av en enorm tegelvägg är kanske inte byggd för rockmusik men när bandet lämnade de mer trallvänliga sångerna och attackerade i rockiga "Jag har vänner" och "Fred" (som saknas på den senaste karriärsammanfattande skivan "Sånger i tiden") och reggaekryddade "Vad bryr sej kärleken" blev konserten som bäst.
   I en lång, nästan tre timmar med paus, konsert med många ofrånkomliga sånger som ofta andades mer rutin än spontanitet. Och avslutningen med både "Titanic" och "Det här är ditt land" var riktigt förutsägbar och tråkig.

/ Håkan

"The quiet one" har tystnat

"THE QUIET ONE", som genom åren blev George Harrisons ödmjuka devis, har definitivt tystnat. En mångårig kamp mot flera former av cancer och ett riktigt ruskigt överfall i sitt eget hem, krävde till slut sin man. 58-årige George avled i torsdags kväll i Los Angeles. Och antalet överlevande Beatles-medlemmar decimerades därmed till endast två.
   Han var alltid minstingen i världens största popband. Men efter Lennon och McCartney rankades George som självklar trea. Hans insatser var dock begränsade, hans bidrag till skivorna var få och han hade små möjligheter att påverka. Hans största roll blev istället att medla mellan bandets stora profiler, John och Paul, när det mot slutet av karriären alltmer lutade åt konflikt och meningsskiljaktigheter.
   I TAKT MED att Beatles gick från en enhet till fyra olika individer växte Georges självsäkerhet och han kom att skriva några av Beatles största evergreens, "While my guitar gently weeps", "Something" och "Here comes the sun". Så det var inte överraskande George som blev den förste Beatles-medlemmen som gav ut soloskivor.
   Låt vara med starkt experimenterade album som indiska "Wonderwall Music" och elektroniska "Electronic sounds". Men 1970, ett halvår efter Beatles officiella sammanbrott, var det George Harrison som chockade popvärlden med ett osedvanligt genomarbetat trippel-album, "All things must pass", som med singeln "My sweet lord" som draghjälp blev en storsäljare.
   EFTER DEN MÄSTERLIGA solodebuten skulle det bara gå nedåt för George, både konstnärligt och kommersiellt. Hans ökade intresse för orientalisk religion gjorde honom mystisk och mytisk. Och musikaliskt hade han, frånsett några sporadiska glädjeämnen, svårt att upprepa hitsen. En katastrofal turné 1974, en domstol fastslog att han hade stulit riffen till "My sweet lord" och några anonyma soloskivor gjorde att han drog sig tillbaka 1982 från musikvärlden.
   Hans intresse för formel 1 och film var under några år större och viktigare. Hans filmbolag Handmade Films producerade några riktigt uppmärksammade långfilmer, ofta med Monty Python-medlemmar i ledande roller, och hans musikkarriär var i stort sett nedlagd när han träffade Jeff Lynne 1987.
   Resultatet blev en ofattbart mogen och stark LP, "Cloud nine", och ur samarbetet med Lynne föddes supergruppen Traveling Wilburys, med George, Lynne, Bob Dylan, Roy Orbison och Tom Petty.
   George gjorde aldrig något mer soloalbum, fast snacket pågick i många år, men ännu en Wilburys-skiva och Beatles fantastiska återkomst 1995, med teveprogram och Anthology-skivorna, gav George åter en plats i rampljuset, något han dock aldrig strävade efter. George Harrison var aldrig den hippaste Beatles-medlemmen att ha som idol men någon gång vid något tillfälle har vi nog alla uppskattat hans coola, dämpade och finurligt humoristiska drag.
   SJÄLV KOPIERADE JAG delar av hans autograf (H:et) när jag började skriva under olika saker. Det kanske inte blir så tyst efter George Harrisons död men det tar nog inte så lång tid innan vi saknar hans väldigt speciella slidegitarr, hans personligt präglade sånger och hans storhet som omtänksam medmänniska.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.