Blogginlägg från december, 1999

”Lalalive”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/12 1999.

EVA DAHLGREN
Lalalive
(Anderson/Metronome)

Är det bara jag som lyssnade på Eva Dahlgrens "Lai lai" när den kom i våras? Dammsuger års-bästa-listorna i flera tidningar och ingen Dahlgren där. Inte ens som nummer 97 på Aftonbladets samlade lista.
   En klart negativ överraskning ty "Lai lai", som jag anser vara årets bästa svenska album, har bara växt med tiden och blev rättvis ryggrad i scenrepertoaren som uppmärksammades stort både i våras och i somras.
   Just i dag, denna onaturliga releasedag, släpps stora delar (nästan 75 minuter) av Evas konsert på skiva och vi hör tydligt att materialet håller även på scen framför en publik.Och med musiker i kompet. Evas senaste skiva var en extrem studioskiva där hon själv spelade alla instrument utom stråkarna och sjöng dessutom alla stämmor.
   Evas egenhändiga produktion på studioskivan var lysande, ändå lyfter många låtar ytterligare när hela atmosfären vitaliseras, musiker tar ut svängar, låtar stuvas om och nya arrangemang föds.Som det rockiga engelska inslaget i "Lai lai", slidesolot i "Guldlock" som har ren David Lindley-potential, den mycket omgjorda "Ung och stolt" och showstopperlåten "Kom och håll om mig" har fått ett "I heard it through the grapevine"-inspirerat arrangemang.
   Repertoaren på skivan har ett övervägande 90-tals-urval med en stor tyngdpunkt på hennes två magnifika album "En blekt blondins hjärta" och årets skiva. Hela sex låtar hämtas från den mest aktuella skivan, dock inte "Rik och berömd" som jag bedömer vara mest catchy av alla.
   Framträdandet med Eva Dahlgren, och därmed också skivan, pendlar mellan mjukt och sensuellt och stort och majestätiskt. Och på alla områden är Eva drottningen bland svenska kvinnliga artister.

/ Håkan

Nomads Automoon konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/12 1999.

KONSERT
THE NOMADS
AUTOMOON
Svensson & Co, Örebro 22/12 1999

Från förbandet Automoons första låt till Nomads final var det tidlös, men renlärig rock'n roll som regerade på Svensson & Co i onsdagskväll. Kanske inte så originellt, nyskapande eller personligt men fasen så underhållande. Så där enkla, simpla och avväpnande gitarriff som inte tål djupare analyser men som två dagar innan julafton får stök och bekymmer att effektivt sjunka undan.
   Nomads, som fyller 20 år om bara en månad, har egentligen efter alla dessa år ett alldeles för brinnande hjärta för rockmusik. Det kunde vi se i både sångaren Nick Vahlbergs vilda ögon och gitarristen Hasse Östlunds supercoola uppsyn.
   Deras nördliknande intresse för obskyr amerikansk 60-talsrock, i gränslandet mellan dåtidens punk och garage. gjorde de nästintill okända coverlåtarna till ryggrad i gruppens repertoar på 80-talet.
   Nu skriver de samma frustande rock'n roll-slammer med egna pennor och live blev det trovärdigt och enormt imponerande. Från den lysande öppningslåten "Don't pull my strings" till sista låt, 55 minuter senare, var det ett uppträdande i rasande fart. Där ingen låt översteg fyra minuter och ofta befann sig mellan två och tre. Denna klassiska låtlängd som aldrig blir varken tråkig eller långrandig.
   Sällan har förband och huvudband passat så bra tillsammans som i onsdags. Automoons gitarrattackerande rock växer på samma träd som Nomads men på en annan gren.
   Huvudrollsinnehavare i Automoon är, om sångaren Jan Valentin får ursäkta, gitarristen Lars Uske. Visserligen försvann han allt som oftast ut från strålkastarljuset men musikaliskt var han i centrum till hundra procent. Vi som hörde deras vår-demo, som gav dem en rättvis plats på Meny-scenen på Slottsfestivalen i somras, vet att de har slagkraftigt material på hög.
   Efter den här konserten vet vi att de nyskrivna låtarna håller minst samma kvalité.

/ Håkan

Neil Youngs klassiker

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda hösten 1999.

NEIL YOUNG: After the gold rush (1970)
Det var först sommaren 1970, när kanadensaren Young redan avverkat Buffalo Springfield, gjort två soloskivor och gått med i supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young, som jag kom att betrakta Neil Young som riktigt soloartist.
   Låtarna på ”After the gold rush” inspirerades och skrevs till ett filmmanus (av Dean Stockwell) som däremot aldrig resulterade i en färdig film.
   Redan vid den här tidpunkten var Neil Young en komplett artist med både rocklåtar, ballader, en countryinspirerad cover och geniala bagateller på repertoaren. Som tillsammans gjorde skivan så homogen och extremt underhållande.
   Crazy Horse kompar och Nils Lofgren gör sin skivdebut just på den här skivan.
   Förhållandevis långa "Southern man" och "When you dance I can really love" fick representera den vilda, mer otyglade delen av Youngs artisteri och "Don't let it bring you down" och "Only love can break your heart" kom att bilda modell för den där typiska, lunkande, baktaktsdominerande låtskrivandet som Young tagit patent på.
   Men även i korta, anspråkslösa utkast till låtar som "Birds", "Cripple creek ferry" och "Till the morning comes" lyckades han fånga magin.
   På en skiva vars inledning, med "Tell my why" och titellåten, tejpar fast lyssnaren och håller honom/henne koncentrerad till sista tonen.

/ Håkan

Malmö, inte Örebro, blev årets popstad

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i december 1999.

Jag trodde i min enfald att den prestigefyllda utnämningen av Årets PopStad var en belöning för ett blomstrande musikliv, stor framgångsrik konsertverksamhet med många lovande talanger i stan. Håll med om att beskrivningen är som klippt och skuren för Örebro...
   Att utse Malmö till årets popstad, PopStad 2000 som det snitsigt tituleras, är som att ta ett stort steg tillbaka i tiden.
   Från Namelosers till Wilmer X hade staden både stjärnstatus och en viktig undervegetation av grupper. (Om man ska vara elak berodde mycket på att nio av tio rockrecensenter på 70-talet hade sina rötter i Skåne.)
   Men efter Wilmer, som ju mycket riktigt är ett av landets starkaste rockgrupper, och dess sidoprojekt har inte mycket hänt i vår södra storstad. Att, som i motiveringen, peka på en levande stadsfestival är genomskinligt då varje stad eller by med självaktning har just en sådan festival. Knappast unikt för just Malmö.
   Festivaler är väl inte heller så hett i Malmö. I somras ställdes Öresundsfestivalen in på grund av dåligt publikintresse trots många kända namn. Festivalen arrangerades av Kulturbolaget, en annan gammal institution som också nämndes i motiveringen...
   Så länge jag har varit intresserad av musik har Lund varit en bra mycket större konsertstad. Så det känns även på den punkten som en dåligt uppbyggd ursäkt att välja just Malmö. Ett val som jag möjligen respekterat om de motiverat utnämningen som en hyllning till Björn Afzelius.

/ Håkan

Patrik Isaksson konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/12 1999.

KONSERT
PATRIK ISAKSSON
Frimis, Örebro 1/12 1999

Patrik har tagit ut den intelligenta Anders Glenmark-produktionen, från den framgångsrika skivan "När verkligheten tränger sig på", på en turné som nådde Örebro och Frimis i onsdagskväll.
   Det har inte överraskande blivit ett tyngre, rockigare men också stundtals klumpigare och mer stelbent sound. Hans unga kompband gasade på, Patrik och rutinerade kör/gitarr-tjejen Eva Axelsson försökte bromsa både tempot och soundet, och stundtals lät det just som den anonyma hårdrock Patrik påstår sig ha lämnat bakom sig. Eller stundtals misstänkt likt amerikansk tillrättalagd radiopop.
   Han lade mer kraft än nöden krävde bakom många låtar. För Patrik har några finstämda låtar på skivan, "Vågorna" och "Inget kan gå fel" är bästa exemplen, som live kunde ha växt med ett mer dynamiskt band bakom sig.
   Ett par hundra i publiken, 80% allsångssjungande tjejer, fick givetvis vad de ville ha: Samtliga låtar från skivan där höjdpunkterna, även musikaliskt, inte oväntat var hans oemotståndliga hits.
   Som den dramatiskt uppbyggda och otroligt catchy "Hos dig är jag underbar" som jag inte kan låta bli att gilla.
   Sedan meddelade Patrik opsykologiskt att de minsann kört alla låtarna från skivan och tog därmed död på alla krav på fler extralåtar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.